[Jag hoppar in med min lilla donna, blir första inlägget med henne, hoppas det går bra :3]

Det var inte första gången den unga honan trotsade sin moders ord och begav sig av utanför det område som modern ansåg vara säkert. Den lilla kroppen innehöll själen hos en äventyrare och nyfikenhetens klara flamma brann i hennes bröst. Det var det osäkra och det okända som lockade henne. Och att modern senast riktigt ordentligt hade förbjudit henne att vandra för långt borta gjorde det bara ännu mer spännande och såklart ännu roligare också.
Den slanka gyllene kroppen som hade gråa inslag här och där rörde sig med lekfulla, valpiga rörelser fram genom den skog som hon hade fötts i och som var hennes hem. Men här fanns fortfarande mycket att se och mycket att göra. Och det var för att stilla sökandet som han begav sig iväg från modern varje dag, sökandet efter något som hon ännu inte visste vad det var. Det enda hon var säker på var att hon en dag skulle finna det hon letade efter, till varje pris oavsett vad det kostade.
Så när främmande ljud nådde öronen som var aningen för stora för att passa till hennes kropp stannade hon upp och vände med en brinnande nyfikenhet blicken åt de håll som de kom ifrån. Och sedan, utan att tveka en gång, tog hon ett glatt skutt i samma riktigt och började sedan trava mot ljudens källa. Det här var verkligen värt att undersöka, speciellt eftersom att det skedde i hennes skog.

[Självklart! Kul att du ville joina :')]

Älgen fick upp en väldig fart på den bit som skiljde dem båda åt. Marken tycktes vibrera under honom av tyngen från det mäktiga djuret klövar. Lokie såg på den, hur dess breda bröstkorg hävdes upp och ner i tunga andetag, hur det små svarta ögonen stirrade stint på honom, fylld med en överväldigande ilska.
Ur dess mungipor kunde han skymta hur fradga bildades och sakta rann ner längst dess hakparti, tappade fäste i vinddraget och föll handlöst mot marken. Ännu ett högt tjut hördes från älgens grova hals och Lokie stod stilla, överväldigad över situationen.

En stråle av solljus trängde fram mellan några trädgrenar och träffade hans ansikte, bländade honom och han återfick sin sinnesnärvaro.
Om han stod kvar på platsen så skulle han förmodligen få ont, väldigt ont.

Han såg sig om i all hast och fick syn på ett stort stenblock som låg intill ett träd. Det skulle fungera.
Lokie såg i ögonvrån att älgen nu var inom en radie av någon meter från honom, så han tog fart och sprang bort till stenen. I ett spänstigt hopp så tog han sig upp på den och vände sig om för att möta djurets reaktion.
Mitt i allt så nådde doften av en annan varg honom. Doften ökade hela tiden i styrka tills det att han kunde skymta silluetten av en liten varg bortom några träd. En valp? Hans öron reste sig förvånat. För tillfället var detta ingen bra plats för en valp att vara på. Men han hoppades att ynglingen var klok nog att stanna i säkerheten bland träden.

Älgen skenade förbi den plats där han nyss stått och hans fokus hamnade åter på det stora djuret.

Lusten att undersöka, att upptäcka, att få veta mer brann inom henne. Hon var ingen liten gullig valp, ingen mammas flicka, ingen tveksam stackare som aldrig riktigt vågade. Hon var en äventyrare, hade varit sedan sitt första andetag i denna värld.
Och därför tvekade hon inte heller nu när frustandena och de hårda tampen i marken ökade, samtidigt som doften av en främmande varg slog emot henne. Det var sånt här hon ville uppleva, det var såna här saker som stillade hennes hunger efter äventyr för en stund. Så att hon kunde vara den snälla lilla dottern som hennes mor önskade att hon skulle vara. Så egentligen var ju dessa äventyr bra för både henne och modern, ifall man såg det på det viset.
Hon flinade kort vid tanken, samtidigt som hon smidigt hoppade över ett fallet träd. Den gyllene pälsen glänste i solens ljus.

Mellan de lövklädda träden trädde så fram en syn som fick henne att stanna till för några ögonblick. En älg, en stor sådan, som skenade i vild takt mot en vit varg. Och samtidigt som en häpen min sakta gled över hennes ansikte kände hon hur spännande detta plötsligt blev. Och det var med ett nyfunnet mod som hon sedan fortsatte sin travande takt emot dem båda.
"Behöver du hjälp?" frågade hon med en självsäker ton i rösten då hon närmat sig de två kämparna ännu mer. Vargen hade undvikit älgen och stod nu skyddad på en sten, samtidigt som den lilla varghonan närmade sig dem. Lite drygt 8 m-år gammal var hon inte direkt en skräckinjagande syn, men hon struntade i det.
Hon stannade upp, blängde på den ilska älgen. "Vad sägs om att ge dig på någon i din egen storlek?" Rösten var kaxig.
Hon var inte rädd, inte för något.

[Haha, vilken dryg liten fjomp Arroya är 8D]

Behöver du hjälp?
Den ljusa röst som tillhörde valpen nådde hans snövita öron och utan någon tvekan så såg han sig om mot den gyllene ynglingen som i lätt trav närmade sig både honom och den snor-tokiga älgen. På lätta tassar och med en ton i sin röst som tydde på en självsäkerhet utan dess like.

Vad sägs om att ge dig på någon i din egen storlek?
Älgen hade lyckats bromsa in sin fart och vände sig om mot den minde vargen.
Den stirrade på henne med små svarta ögon och frustade otåligt, skrapade i den leriga marken under sig med sin ena klöv. Det var tydligt att den samlade kraft för ännu en sprintattack, men denna gång mot den lilla varghonan. Älgen föstod inte hennes ord men vargen stod i dess väg, befann sig på fel plats vid fel tillfälle.
Ännu ett ilsket läte lämnade djuret och den tog fart mot Arroya.

Adrenalinet rusade genom kroppen hos den stora hannen. Han hoppade ner för stenblocket och tog sig fram till valpen på kvicka tassar, lät sin främre del av käften sluta sig lätt om honans nackskinn och lyfte henne från marken.
"Var stilla." Orden sökte sig ut genom glipan mellan den bakre delen av käften och kunde uppfattas som en smula otydlig på grund av det.
Lokie gjorde en snäv vändning och tog sig tillbaka till stenblocket.
Älgen, som nu var några meter från vargarna, sänkte sin mäktiga krona och gjorde sig redo för kollisionen som var på väg att inträffa. Lokie reste sig upp mot stenen med framtassarna och släppte sitt tag om valpens nacke, placerade henne på den plats älgen inte skulle kunna komma åt henne.

Älgen tänkte inte ge sig av utan en kamp, det var mer än tydligt.
Helst hade Lokie velat undvika det, men när den djuret tagit sats mot ynglingen så hade han fått nog.
En djup morrning letade sig upp ur strupen på Lokie. Han satte ner tassarna mot marken och fäste blicken i klövdjuret, blicken tycktes mörkna något och de annars gula ögonen tog istället en orange färgton.


[Nu blev det så väldigt mycket pp:ande här. Om det inte är ok med dig så ändrar jag det självklart direkt.]

[Ingen fara, pp behövs ibland för att rollspel ska fungera, det är helt okej! :'D]

Det enda som Arroya egentligen uppfattade riktigt klart var de ilsket svarta ögonen som vändes mot henne innan älgen tog sats och rusade rakt emot henne. Och tanken att det kanske inte hade varit så smart av henne att beblanda sig med det stora djuret slog henne, även om hon inte hade varit rädd. Men en liten il av något som kunde kallas skräck kröp längs hennes ryggrad när det stora djuret närmade sig allt mer.
I nästa sekund lättade hennes tassar från marken, utan att hon riktigt förstod hur, och innan hon visste ordet av släpptes hon ned på ett underlag av sten. Att den stora vita hanen hade kommit till hennes undsättning, lyft upp henne och burit henne med sig, var ingenting hon lyckades uppfatta då hon kände sig näst intill förlamad vid åsynen av det stora djuret. Det enda hon hade uppfattat ordentligt var de svaga orden som hade beordrat henne att vara stilla. Och stilla hade hon varit, utan minsta protest låtit sig räddas för att sedan häpet se på det som utspelade sig framför hennes ögon.

Den stora vita vargens tassar var stadigt placerade på marken, och det dova ljudet som kom ur hans strupe lät inte det minsta vänligt då han såg mot älgen. Denne frustade, uppenbarligen väldigt ilsken över vargarnas närvaro, och vände sig mot den vite.
Arroya satt blick stilla, förmådde inte röra på sig. Hon kände en skräckblandad förtjusning över allt detta. Inte hade hon trott att det här skulle bli dagens äventyr!
Den vite hade just utmanat älgen. Så spännande!

Precis när älgen var på väg att krascha in i Lokie, så tog han ett snävt steg åt sidan och förflyttade sig ur älgens kollisionsradie. Med en hårsmån undvek han att träffas av den kraft som älgen byggt upp under sin framstormning. Han såg sig om efter djuret och uppfattade samtidigt hur den lilla valpen satt stilla och såg med stora ögon på det som utspelade sig framför henne, av denna anledning kunde han inte låta bli att dra lätt på det smilbanden men hans fokus fästes snart åter på djuret och det vaga leendet dog ut. Älgen slirade på den blöta marken under honom med lyckades snart få fäste och stannade upp, Lokie såg sin chans och satte fart mot den behornade. Med en övernaturlig styrka sköt de kraftiga benen ifrån marken under honom och det tog inte lång stund innan han var ikapp den brune.

Älgen, som fortfarande inte hunnit vända sig om helt, slog in i ett träd när den ovanligt stora vargen rusat in i honom och med en oväntad kraft tacklat honom. Han hade inte hunnit reagera, utan bara hunnit se den vita skepnaden i ögonvrån som tagit ett kraftfullt språng i hans riktning.
Luften pressades ut ur lungorna samtidigt som ett smärtsamt skri lämnade djuret strupe, inte döende men skadad. Vid kollisionen mellan dem båda hade ett knäckande läte sprungit från djurets sida. Den föll ihop vid trädet och andades tungt, förhoppningsvis ville den inte slåss längre. Åtminstone hoppades Lokie det, han hade inte velat skada den heller - men den hade helt enkelt inte gett honom något val.

Han såg mot det skadade djuret. Frambenen var breddade och huvudet höll han lågt. Ett vagt morrande spelades i hans strupe, mestadels för att den skulle förstå att det inte var lönt att försöka med något.
Även om älgen varit högre och förmodligen tyngre än Lokie, så visste han redan innan att den inte kunde mäta sig med honom i en duell över styrka.
"Ge dig av!"
[Aye aye ^^ ]

Fascinerad över det som utspelade sig framför henne ögon, och förundrat över den stora, vita vargen hon hade stött på satt Arroya blick stilla och såg på det skådespel som den vite och älgen uppvisade för henne. Det förundrade henne, hon som alltid sökte efter äventyr och action. Och nu hade hon funnit det, kanske inte precis som hon hade tänkt sig, men inte hade hon anledning till att klaga.
Och när det så verkade som att de vite hade vunnit striden, då älgen frustande hade sprunig rakt in i det bastanta trädet och nu inte gjorde annat än såg på den stora vita hanen.
Inom Arroya dök en hejarramsa upp i huvudet, men hon valde att hålla munnen stängd för att inte förstöra den spännande stämningen som låg i luften.
Det kraftiga rösten från den andre ljöd mellan träden med en befallande ton och den unga honan höll andra då orden sakta dog ut. Skulle älgen lyssna, skulle de gå sin väg, insåg den att den var besegrad?
Ett flin låg på hennes läppar, hon kände sig nöjd med denna spänning hon hade funnit, utan att riktigt förstå att både hon och den vite faktiskt var i någon sorts fara. Men i hennes värld fanns ingenting sådant, i henne värld överlevde alltid hon och de som var på hennes sida.

//Med här, om det är okej? Har läst allt som har skrivits och så :]//

Ett steg i taget.
Haren lyfte på huvudet, tittade sig oroligt omkring. Den tog ett skutt framåt, knaprade på lite gräs.
Ett steg till.
Haren blev medveten om prasslandet och tittade dit, men såg ingenting särskilt.
I skuggan av ett träd fortsatte han, runt om det lilla djuret.
Den fortsatte hoppa, nu mera skrämd. Den trodde att fienden var bakom, och helt vist var den det - eller rättare sagt hade varit.
Haren blev beredd att springa i panik. Det gjorde den också, åt fel håll.
Blixtsnabbt sträckte han ut sitt huvud ifrån skuggorna och snappade åt sig haren, dödade den igenom ett enda hugg i halsen. Med bytet i munnen började han gå därifrån han hade kommit, eller det trodde han iallafall. Han var den sämsta han kände på att hitta, fast i och för sig så kände han inte särskilt många.

Ett smärtsamt skri hördes i motsatt riktning och han höjde huvudet och lyssnade. Det kom inget mer. Tvekande trampade han i gräset, men släppte sedan bytet och begav sig in i skuggorna. En älg. Härifrån såg den ut som ett suddigt rådjurskid.
Han sprang den första biten, smög den sista.
"Ge dig av!" hördes någon ropa. Han drog bak öronen. Den första tanken var att någon hade upptäckt honom, men snart insåg han att dem pratade med älgen. Det var vargar. En stor vit, och någon mer.
Han lät skuggan släppa honom och hans gestalt blev genast synligare. Han gick fram, började morra utan någon riktigt anledning. "Vilka är ni?!"
Han ångrade orden så fort dem hade lämnat honom, för just då insåg han att den vita var ganska gigantisk jämfört med han själv - Fast, det var lätt att tycka för en varg som nästan bara levt med sitt eget sällskap i hela sitt liv.
Han var också dålig på möten, presentationer - Ja, allt sånt. Vem går fram ur skuggan och morrar åt någon direkt? Han iallafall. Han kände hur han skämdes lite, men riktade sin koncentration på att komma på ett passande svar ifall dem skulle fråga något.

[Självklart [: ]

Ett dovt morrande hördes och Lokie släppte älgen med sin blick för att se sig om mot det hätska ljudets ursprung.

Vilka är ni?
En kolsvart, ganska liten varg, med en eldfärgad kam på sitt huvud är vad som hans blick möter. Han höjer ögonbrynen förvånat över det bryska och ganska otrevliga uppträdandet.
"Du borde tilltala andra med en trevligare ton, du svarte. Det finns många vargar här som bär på en stor illvilja mot andra."

Älgen stöttar sig mot trädet och tar sig långsamt upp till ståendes igen. Den ser mot Lokie, betraktar den vite vargen i tystnad för en stund, och låter sedan blicken vandra mot valpen och därefter mot den nykomna vargen innan den, lät haltandes, börjar vandra bort från gruppen.
Lokie slänger en blick efter den brune, ifall att denne skulle få för sig något, men älgen fortsätter sin färd bort och försvinner snart bortom några träd.
Kvar är de tre vargarna, valpen, den svarte och han själv.
Hans blick flyttas till stenen där han tidigare placerat den unga valpen, och kvar sitter den lilla till hans lättnad. Ett smalt men samtidigt varmt leende sprider sig över hans läppar.
"Är du ok, lilla vän?"

Arroya, fortfarande fascinerad av scenen som hade utspelat sig framför henne, flinade stort mot den stora vita hanen när denne tilltalade henne. Fram tills dess hade hennes fokus helt legat på älgen så hon hade knappt uppfattat att de fått mer sällskap än tidigare, och den enda hon riktigt kunde se nu var den vita.
"Det där... var... sååå häftigt!"
Hon reste sig och tog med uppspelta rörelser några steg framåt på stenen som hon satt på samtidigt som svansen vaggade fram och tillbaka bakom henne.
Sedan fångade den mörka gestalten hennes uppmärksamhet för första gången ordentligt. Och blicken vändes ditåt då den gyllene valpen såg mot den andra främmande vargen som hon verkade få träffa idag. Hon log mot denna också, lika glad som alltid annars.
"Vad heter ni?" Hon såg mellan dem, från den ena till den andra, lät sina blåa ögon granska dem båda ingående medan hon väntade på svar.
Kanske hade dessa mer äventyr på gång?

Han knep igen munnen, tittade ner i marken med några muttrande ord och slappnade av lite.
Hans blick drogs sedan till valpen som hade frågat efter deras namn. Han tänkte efter. Skulle han nämna det? Han var varken känd eller ökänd och hans eget var inte särskilt betydelsefullt ändå.
"Midnight är mitt namn." Stelt, neutralt - han hade i grunden inte lagt någon känsla i det.
Med en lätt suck satte han sig ner, studerade de båda. Älgen hade släpat sig bortåt, och han var nu ensam med dem.
"Euhm, vem är du då lilla valp?" Han la huvudet på sned med ett uttryckslöst ansikte.
Han var bara tyst, väntande, och gjorde ingen antydan om att starta ett större samtal.
Helst hade han backat in i skuggan igen - men det skulle vara konstigare än det han hade gjort tidigare - komma fram, fräsa, sticka.
...Men nu kunde han inte det. Varför? På grund av att han alltid gjorde någonting innan han tänkte efter.

Den vita hanen gav ifrån sig ett vagt leende när valpen uttryckt sin extas över den händelse som precis utspelat sig framför hennes små, blå ögon. Att en sån liten valp vandrade omkring ensam i skogen gjorde honom något förundrad, vart befanns sig valpens föräldrar? Om han själv inte befunnit sig på platsen så hade kanske älgen attackerat valpen i hans ställe. Nosen höjdes och han vädrade i luften efter vad som kunde vara valpens föräldrar, men fann bara svaga dofter som var alldeles för långt borta. Han såg åter mot den gyllene valpen.
"Mitt namn är Lokie."
Blicken vändes mot den mindre svarte, Midnight. Han hade ställt den fråga som Lokie själv varit på väg att ta ställa, när han hunnit före.
Lokie såg tillbaka mot valpen och lät tassarna röra sig bort mot henne, då han betvivlade att hon skulle kunna ta sig ner därifrån själv. Eftersom att han varit den som placerat henne där så var det också hans uppgift att se till att hon också tog sig ner därifrån.

(Jag hoppar in. Hoppas det inte gör något och jag ber om ursäkt för min stavning i förtid. :) )

Han höjd sitt stora huvud och sniffade i luften. Sedan sänkte han sitt huvud med sorgsna mörkgröna ögon. Den har gången trodde han värkligen att han hade hittat sin familj. Men nej, det var bara ett vilå spår igen. Han börja att gå framåt.

Efter ett tag när sorgen hade lakt sig börja han att lyssna efter ett byte. Men istället fick han höra något som liknade en strid. Han vände huvudet åt det hål han hörd ljudet. Han funderade om han skulle gå det eller inte. Han börja att gå ljudlöst mot ljudet. Han kunde var till hjälp och så kanske det som slåss hade sätt hans familj.

När han kom fram till den plats där ljudet uppstånde fick han syn på en vit varg, en brun älg och en gyllend valp. Han stannade upp. Det värkade att den vita vargen klarade sig utmärkt mot älgen. Taher börjar att göma sig i skuggan som trädet som han ståd under gav. Han Bestämde sig för att titta på och se hur det gick.

Den vita varg vann mot älgen. Men plötslig ur skuggorna kom en annan varg med en eldfärgat kam. Den vita vargen, valpen och den ny vargen börja att tala med varndra. Plötslig kom en vinde och drog i hans päls. han svårg i tänken och hoppades att inte några av det andra skulle känna hans lukte som vinde förde med sig.

"pet" :3

Ett glatt skratt kom från Arroya där hon stod på stenen och det var med en bestämd och självsäker röst som hon talade.
"Mitt namn är Arroya." Hon sträckte aningen på sig då hon sade sitt namn, stolt över vem hon var och varifrån hon kom. "Från flocken Cierzo. Och bara så ni vet det befinner ni er på vårat revir just nu."
Hon granskade först den vita och sedan den svarta. Funderade lite ifall hon skulle be dem gå därifrån eller kanske till och med köra iväg dem. Men nej, hon var inte den typen. Visst var hon en orädd rebell, men inte elak för den sakens skull. Det var inte rätt. Dessutom hade hon ju faktiskt slagits mot älgen med Lokie. Även om det kanske inte var hela sanningen, men det var så hon såg på det hela. Och det gjorde dem mer eller mindre till vänner. Eller kanske partners. Det var en sak som gick att diskutera.
"Men det gör ingenting, för ni verkar vara... helt okej. Så ni får väl vara här om ni nu vill." Hon flinade retsamt medan blicken flackade mellan den vita och den svarta. Den ena verkar lugn och stillsam, medan den andra verkade lite mer misstänksam. Varför egentligen? Arroya funderade lite på det, men struntade sedan i det. Det var säkert inget intressant i vilket fall som helst.

[Ledsen om jag har varit seg, men har haft en off period... Ska ta tag i det nu, lovar inte vara lite snabbare nästa gång ^^]

En stolt valp, inte någon av de där fåniga små som var rädda för allt och alla.
Dock så reagerade han då hon nämnde sin flock. Cierzo? Han hade hört om dem förut, han kunde bara inte komma på var. Och han var på deras revir... Ajdå.
Men om han inte gjorde någonting "ont" så skulle kanske ingenting hända?
Bästa planen! ... Han suckade.
"Erat revir? Då lämnar jag om du befaller."

Han fortsatte att lyssna på det hon hade att säga med en nick.
"Men om det är så.."
Han fick fram ett äktare, dock väldigt svagt, leende.

[Sry för kort men får inte sitta vid datorn mer just nu ;w; Kan nödvändigtvis förlänga inlägget sedan]

Lokie stannade upp och lät lyfta nosen för att vädra i luften ovan honom, och mycket riktigt, det fanns en fjärde varg i närheten. Utan att ge några tecken på att han upptäckt en fjärde främling bland dem, så fortsatte han oberört framåt i riktning mot den lilla självsäkra valpen.
Lokie var medveten om att skogen tillhörde en flock, han hade upptäckt själva flock-doften så fort han trätt in bland de första träden till skogen.

"Arroya, finns dina föräldrar i närheten?"
Hannens röst var lugn och sansad. Trots valpens ord så var han inte oroad, hade hans närvaro inte varit önskad så borde flockens gränsvakter redan varit där och schasat bort dem alla, utom valpen så klart.
Den vite ställde sig intill den sten som valpen befann sig på och reste sig upp på bakbenen, med de främre lutandes mot stenens sida. Lokie är en oerhört hög och välbyggd varg och hans tjocka päls gör att han ser ännu större ut än vad han egentligen är. Nu när han står rest på sina bakbenen så är det svårt att inte bli överväldigad av den vite hannens storlek.
"Jag ska hjälpa dig ner."
Utan att yttra några fler ord så tar han försiktigt tag om valpens kropp med sina käkar och lyfter av henne från stenen.
Med en lätt duns tar de kraftiga framtassarna i marken igen och Lokie placerar varsamt den lilla valpen framför sig och släpper sedan sitt tag om henne. Därefter lyfter han sin blick och ser mot den mindre, mörka vargen. Det känns som att Lokie inte riktigt gett honom den uppmärksamhet som denne förtjänat.
"Midnight, var det?"

[Kör lite pp igen över valpstackarn :'D]

Han kände en lättnade när det verka så att det andra vargaran inte hade märkt honom. Han börja att skakta lämna skyggan som han hade smält samman med och ljudlöst lämna det andra vargaran. Det var för många främlingar för att han skulle vilja gå fram till dem och fråga. Han gick en bitt iväg innan han åter börja att söka efter sin familj.

[Haha, aw, Lokie är som en stor krambjörn ju! <3]

Arroya granskade den stora vita med en upprorisk blick då han frågade om hennes föräldrar. Hon ville inte svara, men samtidigt kanske det var lika bra. Hon kände en viss respekt inför den enorma vargen, mycket med tanke på striden hon just hade bevittnat.
"Far är långt borta, säkerligen på andra sidan landet. Och mor... Ja, säkerligen här någonstans." Stämman var bitter, det hördes att hon inte var så förtjust i tanken på de två vargar som var hennes föräldrar. Sanningen var att hon faktiskt föraktade dem en del. Men det sade hon inget om. Istället fortsatte hon med "... det är mycket roligare att inte vara med mor, saker blir så..."
Den unga honan avbröt sig plötsligt då hon lyftes från stenen av Lokie. "Hörru!" Hon sprattlade med benen enda tills de nådde marken och så fort hon fick fotfäste så skuttade hon några små valpsprång bort från den stora vita. Den respekt hon nyss hade känt för honom var nu utbytt mot ett trotsig ogillande. Han betedde sig mer och mer som hennes mor.
Blicken vändes mot den svarta, Midnight som denne hade kallat sig, och hon såg menande på honom. Sökte lite stöd, eller åtminstone mer eller mindre medhåll av något slag.

Häromstans? Hans öron klippte oroligt till, och han kastade en blick bakom de två andra, som om anfallare skulle ligga på lur framför honom istället för bakifrån. Om det ens gjorde det alls. Hans sinne gav ifrån sig en djup suck. Ibland var han och hans fantasi sämre än sämst. Cierzo var väl en god, nej, neutral flock? ...Eller? Han önskade att han hade sökt mer information innan han trädde in i lövskogen.
Lokie reste sig på bakbenen vid stenen, på väg att hämta ner valpen, vars namn hon hade berättat vara Arroya. Den lilla ogillade tydligt när den vita lyfte ner henne. Han var inte säker på den exakta anledningen, men kunde det vara för att hon inte gillade att Lokie betedde sig så ansvarsfullt? Midnight mindes när han hade varit liten, sin sura min när någon av hans syskon spelade förälder men på sitt sätt ändå hade rätt. Men det här kanske var annorlunda? Han visste inte, han hade inte haft någon äldre förebild. Valpen såg på honom, i sökande efter någon sorts "hjälp" från hans sida. Han nickade kort. "Och ditt namn var Lokie?"
Inte för att han var fullt intresserad av alla de här hälsningarna, frågorna, det som hände på ett möte, men det fanns inte så mycket att göra åt.
"Se inte efter henne för mycket bara. Tillräckligt för att hon inte ska skadas, men jag tror hon vill förflytta sig själv." Lite överdrift där på slutet, men han hoppades att den store förstod.

"... Så mycket mer spännande?" Sade den vite hannen med ett snett leende och en skämtsam ton i sin röst.
Det var uppenbart att hon var en äventyrlig en som var nyfiken på världen utanför familjens varma och säkra famn. Lokie satte sig på marken framför den nu något trotsiga valpen, med sitt breda huvud tippat lätt på sned samtidigt som han betraktade henne med vad som kunde uppfattas som ett roat ansiktsuttryck.
Men när den svarta hannen tog till orda så lyftes den ljusgula blicken, samtidigt som de luddiga öronen riktades framåt.

"Ja, det är mitt namn." Hannens grova röst speglade inte direkt hans godhjärtade inre. Men vänlig det var han, mot stora som små. Han gjorde sällan skillnad på vargar men som med allt så fanns det alltid undantag.  
"Jag placerade henne på stenblocket, därför var det också min uppgift att se till att hon kom ner från det, välbehållen." Brummade han med en vänlig ton. Stenen var så pass stor, att om valpen försökt hoppat ner från den själv, så hade hon säkerligen brutit ett flertal ben i sin lilla kropp.

Oväntat nog så lade sig den ljusa hannen ner med en hög duns. Svansen svajade vänligt bakom honom när han lade sig till rätta, med magen placerad neråt och med frambenen utsträcka mot den unga varginnan.  

[Vet ej om det är min tur, men nu svarar jag igen så detta rollspel går framåt ^^]

Öronen vinklades bakåt och det var med en missnöjd blick som den gyllene valpen såg på de två större hanarna. Hon gillade inte att de talade om henne, och inte med henne. Visst, alla samtal kanske hon inte kunde vara med i, speciellt ifall hon inte visste så mycket om saken de talade om. Men när de talade om henne så var det inte okej.
Smått irriterad över deras beteende satte hon sig ned med en bister min i ansiktet. Svansen lade sig till rätta bakom henne och hon ruskade lätt på huvudet och kände hur luggen rörde sig i hennes panna. Ännu var den inte lång nog för att nå hennes ögon, men de svarta stråna växte ännu och mycket snart skulle de nog nå dit och innan allt var klart skulle de säkerligen nå längre också.
"Nå, vad ska vi göra nu då?"
Hon flinade emot dem, less på att bara stå och prata. Kanske de inte var de bästa lekkamraterna, sanningen var att de verkade aningen tråkiga i hennes ögon, men en sak visste hon om vuxna. De kunde göra saker som hon inte fick göra, vilket gjorde det spännande. Så hon hade ingenting emot att hänga efter de, även om de kanske inte ens ville det.
För Arroya skulle livet vara ett äventyr, och var det inte det så var det tråkigt.

Orden Lokie sa var sanna, och han kunde inte säga emot dem. Han ville inte säga emot dem. Säkerheten före risken att få den lilla skadad.
För ett par ögonblick såg han tvivlande ut. Valpens missnöjda min fick tvivlandet att växa. Gick det att få Arroya glad igen utan att ta risker?
Han riktade sin uppmärksamhet till henne när hon började tala.
Skulle de göra mer saker? Han kände en frestelse att berätta att han behövde gå. Men nej, inte innan den lilla var nöjd.
Ett leende uppenbarades på hans läppar då hon flinade, men han hade inget svar på hennes fråga. Kanske hade Lokie? Midnight var inte van vid att leka med valpar. Och om man räknade bort att leka kull och sådant så kändes det mesta farligt, på ett sätt.
Han valde att ställa en motfråga.
"Vad vill du göra?" Han ville tilläga 'vad som helst är okej, om det inte gör någon skada' men han hejdade sig.

Lokie slängde en blick mot Midnight när han tog till talan och frågade den unga valpen om vad hon kunde tänkas vilja hitta på. Själv låg han kvar på marken och sträckte ut alla fyra ben så långt det bara gick. Kroppen var fortfarande en öm och stel. Men det var väl inte så konstigt egentligen. Det var inte många dagar som hade passerat sen slagsmålet, och med tanke på vad han stått upp mot så var han glad att han fortfarande var i livet.

"Jag måste tyvärr ta mig vidare." Han reste sig upp och ruskade av sig några skruttiga fjolårs löv som satt sig i den tjocka pälsen.
"Det slog mig att jag måste finna min..." Vad skulle han nämna henne som, vän? Ja. Hon var hans vän. Hans vackra vän. Tehhi. "Min vän."
"Jag hoppas ni inte misstycker, jag har dröjt här länge nog, men tro inte att jag ej har uppskattat sällskapet." Lokie log brett åt dem båda, Arroya och Midnight, och satte av i ett lätt trav i riktning mot skogens utkanter. Nu var det på tiden att han tog tag i sitt sökande.
"Ta hand om er!"
Lokie försvann in bland träden och snart var han utom synhåll. Han var övertygad om att Midnight skulle kunna underhålla valpen själv om det var så, han verkade vara en trevlig men en aningens tystlåten liten varg. Kanske att de två kunde ta lärdom av varandra.

[Lämnar. Känner att jag har stoppat upp här tillräckligt D: Sorry!]