Hon vaknade med ett ryck, hjärtat dunkade hårt och lungorna drog krampaktigt in luften. De gula ögonen med de vertikala pupillerna var uppspärrade och halvblodet hoppade upp från liggande till stående position på mindre än en sekund. Vart var hon? Skogen runt henne var okänd och mörk. Dofterna var främmande och ljuden också.

Halvblodet stod stilla några sekunder innan minnet långsamt återvände. Hon höll på att drunkna, varför? Hon var på flykt, varför? Hon blev förföljd, varför? Hon blev kidnappad, varför? Lee såg sig inte som något särskilt värdefullt och den sista frågan som dök upp i huvudet gav inga svar på frågor. Hon kvävde den växande känslan av paniken med rena viljan och vände den gula blicken mot sin skugga som låg under henne. Hennes kamrat och följeslagare.

"Vet du vart vi är?"
hennes viskningar var knappt hörbara, skuggan skakade på huvudet och svepte med svansen i en nekande gest.
"Vi måste separeras, försök att hitta en väg härifrån men va försiktig..."
Hon mindes hur Skuggan blev anfallen av fientliga skuggor från den eldmanade hannen och ville inte se sin vän bli skadad. Halvblodet började tveksamt gå längst en markerad stig, en väg många verkade använda.

Den mörka honan hade återvänt till sitt revir bara någon dag innan, Taher borde han också komma snart, hon hade visat honom vägen och sedan låtit honom ta sig hit  sin egentakt, hon själv kunde itne stanna borta allt för länge, inte nu i början. Nu när de byggdes upp. När hon anlänt hade hon även fått en glad överraskning, den där skamfläcken till bror började bevisa att han var värd något! En ung tik hade han tagit med hem. Men dock hade hon sovit ett tag nu, men hon borde vakna snart. Den evigt flytande blicken lades i den riktning valpen befann sig. Suggorna hade ständig uppsyn på henne, både hennes egna skuggor och trädens. Precis som hon tänkte det nådde nyheterna henne. Men se den unge hade vaknat, och redan tänkte hon lämna dem. Inte om Shady hade något att säga till om, vilket hon med sin roll uppenbarligen hade! Lugn väde hon sig om och tassade med lätta, ljudlösa, steg mot henne.
Per automatik så dolde skuggorna henne villigt, den mörka fällen syntes nästan inte alls, det var så perfekt att hon nästan kunde inneha en osynlighets kraft. Blicken fästes snart på den mörka unga individen, skugorna viskade rappt med Shady och hon nickade, deras väsanden kunde enbart öras i hennes eget huvud. och hon oroade sig därför inte för att den unga skulle höra dem. "Nämen har den unga damen bestämt sig för att vakna?" den sammetslena rösten smekte fram orden, med en dold hotfullton. Hon steg ut ur skuggorna, som om hon uppenbarades ur tomma intet, framför honan. Båda krafterna var samlade inom henne, ifall även denna valp bestämde sig för att försöka fly.

Hon skyggade undan med ett typiskt kattväsande när honan dök upp framför henne. Hjärtat dunkade och raggen var rest, de lysande gula ögonen låg fästa vid den främmande varginnan.

"Vem är du?"
fräste hon och öronen låg tät tryckta vid huvudet, titanringet i örat glänste till. Hon var mer skrämd än arg och gjorde allt för att hålla främlingen på avstånd från sig själv. Skuggan reagerade på hennes skräck och slöt upp sig vid hennes sida igen med rest ragg och blottade tänder. Den svepte runt henne på marken och försökte hålla andra skuggor på avstånd från Lee.

Att säga att tiden i Kawazatriskogen gick långsamt utan att nya saker hände var en underdrift. Tiden sniglade sig fram, och flera gånger trodde Blair att timmar förflutit, när det visade sig att solen knappt stigit något på himlen. Allt gick så långsamt.

Fakargen gick inne i skogen. Just här var det mörk, trädgrenarna var täta och solljuset fick kämpa för att inte tas upp av träden och ens komma in under lövtäcket. 
För att inte trampa snett placerade Blair varje tass noga, utan något större intresse i blicken. En vind blåste mot honom och han slöt de gröna ögonen innan han öppnade dem igen. 
Vinden hade fört med sig en bekant doft. Blair ökade takten och följde den. Det dröjde inte länge förrän han såg doftens ägare.

"Lee?" frågade han förvånat. "Vad tusan gör du här?" Orden avbröts när han såg Shady uppenbara sig framför henne. Han backade flera steg. Han ville inte börja bråka med Shady för något så fjantigt som en promenad.
Vem är du?
 Sheali-So visste redan vem han var, så det måste vara menar till Shady. Han backade lite och dolde sig i  skuggorna.

Åh vilken roande syn, valpen närmast kastade sig bakåt. Den ljusa valprusten ställde en rapp fråga, men det mest gulliga var nog den lilla skuggan på marken som ilsket virrade runt sin mästare. hennes egna, och trädens, skuggor reste sig från marken, över den lilla honan, bara för att reta skuggan under henne. Hon hade knappt lagt märke till att Blair var där, det hade skuggorna ändå redan viskat om, så hon brydde sig inte så mycket heller. Han visste bättre än att lägga sig i, hoppads hon.Skugorna stod fortfarande fria ovan jord och väste nu högt, så att även vanliga dödliga kunde höra dem, om än på dett oskänt språk. Sedan hördes kusliga hånskratt, sådan mästare sådana skuggor. De hånade den lilles unga skugga, innan de, likt en fladdrande eld, löstes upp och återvände till sina platser på marken. "Lilla söta du, jag är den du inte vill bråka med" svarade hon tillsist den ungas fråga. Blair verade känna denna hona, kanske var de gamla vänner? Vad det än gällde så skulle hon inte behandlas något annorlunda. "Så om jag var du skulle jag inte försöka ta mig härifrån fören vi talats vid litet mer" Hon slog sig lugnt ner, hon var ändå helt uhundra på att hon inte skulle kunna fly. "Och Blair stannar kvar" sade hon lika lugnt och väsande hotfullt med den sammets lena rösten, utan att ens flytta den flammande blicken från den yngre tiken.

Lee vände ena örat mot Blair, skuggan under henne vände sig om helt och i en spetsade öronen åt fakargen men började sedan fokusera på de fientliga skuggorna igen för att hålla de på avstånd från Lee. När de reste sig upp från marken gjorde Skuggan försök att göra det med för att beskydda Lee men klarade inte av att slita sig från marken. Istället djupnade han och började morra, så högt att andra kunde höra. Det var inte ofta som Skuggan visade tecken på att göra ljud ifrån sig men nu var det Lee han beskyddade.

Lee hade hela sin uppmärksamhet på tiken framför henne. Det var den farligaste och oberäknerligaste fienden hon har stött på. Hon reste upp skuggor från marken och lät de tala, ett språk hon inte kunde men som låg dold i hennes minnen och som skulle kunna läras in, eller rättare sagt, minnas igen. 

"Lilla söta du, jag är den du inte vill bråka med, så om jag var du skulle jag inte försöka ta mig härifrån fören vi talats vid litet mer, Och Blair stannar kvar"

Lee vände det titansmycke prydda örat mot Blairs håll, skulle den fegisen komma fram nu eller? Så han gjorde inte det hon sagt åt honom, han lämnade inte Occultos. Lee sträckte sig mentalt efter Blair och försökte läsa hans tankar, få reda på mer om denna tik, de kände ju varandra. Att gå in på läsa Shady vågade hon inte. Hon försökte sig på Midnight förut för att bli utslängd av hans demon. Sådan smärta ville Lee inte uppleva.

"Jag är inte ensam. Ni tog fel person till era marker."
Lee fnös. Hon hade sin mor och syster som skulle kunna göra allt för henne. Jenova skulle lätt kunna besegra denna tik. Mor skulle med lätthet finna Lee.

Lilla söta du, jag är den du inte vill bråka med. Så om jag var du skulle jag inte försöka ta mig härifrån förrän vi talats vid litet mer. 

Det där var, i hans ögon, Shady i sin allra renaste form. Den han begrep sig på mest, såg mest av. Han tvivlade inte en sekund på att om Lee verkligen försökte rymma, skulle hon komma några meter innan hon skulle tvingas backa för Shadys lågor. Han kände sig glad över att inte vara den varg som låg illa till.


Och Blair stannar kvar.

Shadys väsande, hotfulla stämma påminde honom med samhetslen ton att hon inte glömt bort honom. Han hade inte väntat sig det, men lite kunde man ju hoppas. Han vinklade öronen framåt i en lugn men uppmärksam posé.

Sheali verkade lite osäker. Han kunde känna den något bekanta närvaron av henne i hans tankar, men han sparkade inte ut henne den här gången. Istället fokuserade han på allt annat än det hon ville veta. Roade tankar flöt igenom hans medvetande. Tillhör vi samma flock nu, Lee? Han betonade hennes namn. Det var inte riktigt tanketal, men han tänkte på det och hoppades att hon uppfattade den retfulla kommentaren.

Jag är inte ensam. Ni tog fel person till era marker.

Ojoj. Hot. Han log i sina tankar åt den absurda tanken. Ingenting hotade dem. Han hade sett Midnight döda en annan varg, och det hade gått snabbt och enkelt. Med tanke på den respekt hanen behandlade.. kvickt styrde han bort tankarna. Han fick inte ge henne för mycket information. Han hoppades hon tog åt sig av den tanken. Han var inte hennes informationskälla. Medan alla dessa tankar susade genom huvudet på honom behöll han ett neutralt ansiktsuttryck, med lätt framåtvinklade öron och en avslappnad kropp.

Hon synade valpen, trodde hon verkligen at hon var något? Att hon hade något att ens försöka sätta upp emot dem? Vem hon än skulle få hjälp av skull det inte hjälpa henne. Hon var övertygat om att även Blair skulle hjälpa till, på vilket sätt han än kände denna hona, övertygad om att hans lojalitet låg hos dem.  Leendet, Flinet, låg kvar på hennes läppar, blottade de vita tänderna, så stark kontrast till det mörka ansiktet. Åter ekade ett rungade skratt genom djungeln. "Seså, ta hit dem då. Jag vill ha mig en liten utmaning för en gångs skull" Hon sträckte ut nacken, det var länge sedan något hade varit utmanande för henne, hennes muskler var i top trim och krafterna inte långt där efter, men ändå fann hon tid att träna med båda varje dag. Sidigheten låg också i den slanka, men ändock kraftg, kroppen. En varelse byggd fr att döda, en krigare och lönnmördare i sin renaste form. Den evigt föränderliga blicken hade ännu inte släppt den unge med blicken och hon sat ännu lugnt kvar. Att Blair lydigt hennes order och stannat gladde henne bara, han bevisade att han började lära sig, kanske fanns det något i den där valpen, dags att få denna nya att förstå att hon inte hade något annat val än att vänja sig vid djungeln. En plötslig snilleblixt slo till i hennes huvud och hon log brett. "Blair, dags att visa din lojalitet!" Hon reste sig och började gå rakt emot valpen, utan någon tvekan eller rädsla för den. "Visa den unga damen runt, flyr hon ligger det på ditt ansvar, hon skall infinna sig på träning samma tidpunkt som dig, inga försningar eller undantag!" Hon stannade framför den nätta tik-valpen. "Nu är de så att du stannar här, iallafall tills jag ser om jag har användning för dig eller inte, äru inte användbar så får du nog skylla dig själv, jag har inte tid att slösa på misslyckanden" Hon lyte huvudet och gick lugnt förbi henne till Blair. "Avlägg en rapport senast i skymmningen" Rösten var ine hotfull, men aktoriteten som den utstrålade var så självklar, så uppenbar att den inte fanns någon tvekan att hon menade varje ord hon uttalat. Sedan lämnade hon dem, men med en ppmaning till skuggrna att hålla koll åt henne, de var så starka att hon nästan kunde täcka hela reviret, inte riktigt hela, men nästan.

[Shady är sån att hon inte talar så länge XD så lämnar nu ~~ Kort roll för mig hära ^^']

Blair retfulla kommentar övertygade den unga honan bara mer att hanar inte var någon att lita på. Trots att Blair var kanske bara några år äldre än henne så var han fortfarande ett hot, fiende. Han gjorde allt för att hålla Lee borta ur sina tankar men något lyckades hon endå snappa upp innan hon vände sin fulla uppmärksamhet mot honan. Så hennes namn var Shady och förutom att hon kunde kontrollera skuggor likt Lee själv så hade hon även kraften eld. En kraft Lee aldrig sett själv men har hört mycket om, en kraft hon inte hade något att motsätta med. Men systern kontrollerade vatten och det skulle verkligen komma till hjälp. Blair's tankar gav Lee en möjlighet att gå djupare in och se en kort episod ur hannens liv där han ser hur Midnight - hannen som tog hit henne dödade en annan, främmande för henne varg, snabbt och enkelt. Lee rös lätt vid tanken på att det kunde vara hon som låg där död och kall.

Lee besvarade inte Shady's uppmaning om att ta hit sin familj. Lee tänkte göra det oavsett. Själv skulle hon inte kunna finna sin väg ut ur djungeln. 
"Blair, dags att visa din lojalitet! Visa den unga damen runt, flyr hon ligger det på ditt ansvar, hon skall infinna sig på träning samma tidpunkt som dig, inga förseningar eller undantag!"
Förvånat höjde Lee ögonbrynen ch vände sin blick mot Blair. Så han skulle vara hennes fångvakt? Då kanske inte allt förlorat trots allt. Hon var orolig att hennes vakt skulle bli någon stark och erfaren varg som kunde motstå hennes telepatiska krafter. Med Blair skulle hon kunna göra försök att influera honom att släppa henne eller åtminstone ha mindre uppmärksamhet på henne. Kanske skulle hon även kunna lirka ur honom information hur man tog sig härifrån?
Hur som helst så kände hon sig genast bättre till mods, hennes Skugga var dock lika uppmärksam på Shady som alltid. Hon var inte lika optimistisk.
"Nu är de så att du stannar här, iallafall tills jag ser om jag har användning för dig eller inte, äru inte användbar så får du nog skylla dig själv, jag har inte tid att slösa på misslyckanden. Avlägg en rapport senast i skymmningen"
Lee's goda mod försvann nästan helt när hon hörde Shady's hot. Faran som låg för Lee försvan inte utan tvärtom blev bara djupare. Skulle hon inte visa sig lydig skulle hon dödas. Lee var fortfarande ung och odödlig i sina tankar. Att Shady skulle lätt kunna döda henne slog hårt mot den unga halvblodets psyke.
När Shady gick förbi vände hon blicken helt mot den bevingade vargen, den flammade till och hennes ansikte rynkades för att blotta de vita tänderna.
'Vi kan göra detta lätt eller svårt för dig. Led ut mig härifrån och du kommer inte bli dödad av Valkyrians när de kommer för att hämta mig'
Hon adresserade honom dessa ord via tankar, hon ville inte att Shady skulle höra henne.

Seså, ta hit dem då. Jag vill ha mig en liten utmaning för en gångs skull.

Blair visade tänderna i ett brett leende. Det var precis därför som han inte tvivlade på att Sheali aldrig skulle kunna fly.

Blair, dags att visa din lojalitet! 

Föbannade joddlande skalbaggar! Självklart hade hon inte glömt bort honom. Varför var han tvungen att ta en morgonpromenad?

Visa den unga damen runt, flyr hon ligger det på ditt ansvar, hon skall infinna sig på träning samma tidpunkt som dig, inga förseningar eller undantag!


Det var bättre än vad han föreställt sig, men inte mycket. Om han skulle behöva dras med henne hela tiden skulle deras relation antagligen bli djupare, men inte åt det positiva hållet. Tack Shady. Han nickade, men neutralt ansikte. Den mörka honan tittade inte på honom längre. Hon hade vänt huvudet mot Lee.

Nu är det så att du stannar här, iallafall tills jag ser om jag har användning för dig eller inte, är du inte användbar så får du nog skylla dig själv, jag har inte tid att slösa på misslyckanden.

Återigen drogs mungiporna upp. Kanske kunde det här hotet få Lee att trilskas mindre.

Avlägg en rapport senast i skymningen.

Denna gång var det åter riktat till honom. Han nickade.

"Uppfattat." Han vände blicken mot den yngre tiken. Just som han tänkte säga något så blottade hon tänderna mot honom och ögonen flammade upp. Blair hörde hennes röst i sitt huvud.

Vi kan göra detta lätt eller svårt för dig. Led mig ut härifrån och du kommer inte bli dödad av Valkyrians när de kommer för att hämta mig.

Han tittade kallt på henne. Shady var på väg bort, men antagligen ville inte Lee att den svarta tiken skulle höra.
"Jag tycker att om dina hot verkligen är så farliga, så borde du säga de högt så alla kan höra." Hans röst var kall och irriterad.

Lee fnös kort åt hans ord och istället för att besvara hans ord såg hon ner under sina tassar, där på marken låg en mörk siluett, hennes vänn följeslagare. Skuggan. När hannen har yttrat sina oförsiktiga ord så blottade Hon tänderna och var precis påväg att slänga sig på hannens egna skugga, såklart utan att orsaka honom fysisk skada kunde Hon skapa smärta som från riktiga bett.
Lee skakade på huvudet, hon kände på sig att Shady hade sina skuggor samlade runt sig och de skulle garanterat skvallra om hon gjorde något fel.
"Du vet att detta är fel. Jag tillhör inte er och ju längre jag befinner mig här mot min vilja desto värre kommer situationen se ut i framtiden."
Halvblodets röst var mörk men kattlikt spinnande och lent, nästan som Shady's men utan det hotfulla väsande undertonen.
"Varför lämnar vi inte flocken tillsammans? Då kommer du slippa bestraffning när jag lämnar stället"
Hon gick långsamt allt närmare honom, den matta pälsen reflekterade inget ljus utan snarare absorberade den, skuggor som låg naturligt över området verkade nästan av sig själva lägga sig runt henne och dölja den fortfarande ungdomligt kantiga men i snar framtid smidiga och vackra kroppen. Hon har ärvt mycket av sin mor, hennes hållning och gångstil.

Du vet att detta är fel. Jag tillhör inte er och ju längre jag befinner mig här mot min vilja desto värre kommer situationen se ut i framtiden.

"För dig i så fall. Inte för oss." svarade han obekymrat. "Du vet, vi är inte bara jag, Mid och Shady. Vi är en flock, du vet, fler än tre?"

Varför lämnar vi inte flocken tillsammans? Då kommer du slippa bestraffning när jag lämnar stället.

Han suckade. Det där hade de ju redan gått igenom en gång förut. 
"Jag vill inte. Det här är utmanande och faller mig i smaken. Kan du inte bara.. acceptera hur det är?" Han såg henne i ögonen. "Du vet, ju lättare du är för mig att hantera, desto lättare blir det för oss båda. Jobba hårt på träningarna, och du kanske till och med börjar gilla det när du får beröm av Shady!" Inte för att han kunde garantera att hon skulle få beröm av Shady. Medveten om att Shady kanske fortfarande var kvar fortsatte han i tanken. Han räknade med att hon läste hans tankar.

Lyssna noga, okej? Så länge du är på mitt ansvar så kommer jag inte ens att tänka på att låta dig gå. Men..

Han tvekade. Det var riskabelt att ens tänka det här, men hon hade en poäng. Varför släpade de hit henne om hon inte ville vara här?

Om du, jag vet inte hur, skulle komma på en plan så du kan rymma utan att det är mitt fel, så skulle jag.. kunna.. hjälpa dig. Inte så att det syns förstås.Jag kanske inte tycker om det här, men jag tänker inte riskera allt för en främling. Beklagar. Han tog en liten paus. Om du känner när Shady bevakar oss, så får du se till att hon inte märker att jag hjälper dig. Han tvekade. Något mer?
Åh, just det. Säger du något av det jag just tänkt högt så kan du glömma det. Uppfattat?

"För dig i så fall. Inte för oss. Du vet, vi är inte bara jag, Mid och Shady. Vi är en flock, du vet, fler än tre?"
Lee svepte med svansen. Hon stod nu så nära Blair att hon kunde se sig själv speglas i hans ögon.
"Jodå, jag förstår det. Men av den anledningen på hur jag hamnade här så börjar jag misstänka att du också har kommit hit på liknande sett. Öppna dig för mig. Låt mig se att du har kommit hit av fri egen vilja och om jag ser att det är så kommer jag lämna detta ämne för alltid"
Hon tystnade när hon kände den bekanta pressen från när någon ville kontakta henne och försiktigt gick in i hans sinne.
Lyssna noga, okej? Så länge du är på mitt ansvar så kommer jag inte ens att tänka på att låta dig gå. Men..Om du, jag vet inte hur, skulle komma på en plan så du kan rymma utan att det är mitt fel, så skulle jag.. kunna.. hjälpa dig. Inte så att det syns förstås. Om du känner när Shady bevakar oss, så får du se till att hon inte märker att jag hjälper dig. Åh, just det. Säger du något av det jag just tänkt högt så kan du glömma det. Uppfattat?
Lee suckade och drog sig undan. Hon ville få det se ut som om hon gav upp på att försöka övertyga Blair på att hjälpa henne och istället rynkade på pannan.
"Jag ser att detta inte leder någonstans. Såå.. Vad är det för träning ni pratade så ivrigt om?"
'Jag behöver fri tillgång till dina minnen. Jag måste kunna se hur man kommer ut härifrån'
Egentligen kunde Lee bryta sig in med tvång men det var svårare än när någon frivilligt släppte in henne.

Jodå, jag förstår det. Men av den anledningen på hur jag hamnade här så börjar jag misstänka att du också har kommit hit på liknande sätt. Öppna dig för mig. Låt mig se att du kommit hit av egen fri vilja och om jag ser det så kommer jag lämna detta ämne för alltid.

”Och släppa in dig djupare i mitt huvud? Inte en chans.” Han visste att hon tagit emot hans meddelande.

Jag ser att detta inte leder någonstans. Såå… Vad är det för träning ni pratade så ivrigt om?

Samtidigt som hon sa det högt hörde han hennes röst i huvudet.
Jag behöver fri tillgång till dina minnen. Jag måste kunna se hur man kommer ut härifrån.
Han suckade, men var noga med att inte visa det högt.
”Kom. Du kommer se. När solen står som högst är det dags för ett pass. Jag kan börja visa dig reviret så länge. Tänk inte ens på att rymma.” Rösten var allvarlig. Medan han började ta några steg, medveten om att hon skulle hänga på, öppnade han sina minnen för henne. Noggrant drog han fram de minnen hon behövde. Hon behövde inte ha hela hans livshistoria.
Där.

”Och släppa in dig djupare i mitt huvud? Inte en chans.” Han visste att hon tagit emot hans meddelande.

Lee ryckte på axlarna och Skuggan under henne gjorde ett hotfullt anfall mot Blair's skugga men drog sig undan i sista sekunden utan att röra vid den när den hörde Lee's stumma order. Han slöt upp sig vid henne sida igen och synkroniserat rörde sig tillsammans med sin mästarinna.

”Kom. Du kommer se. När solen står som högst är det dags för ett pass. Jag kan börja visa dig reviret så länge. Tänk inte ens på att rymma.”
"Annars vad?"
Lee kunde inte låta bli att inte reta Blair något och hennes Skugga för någon sekund hoppade frammåt och strök sig vid Blair's skuggas sida. Hannen skulle kunna känna den beröringen precis som om Lee själv gjort.
Lee's blick blev frånvarande och spegelblank, hennes sinne vandrade obehindrat in i Blair's och hon hade fullt upp med att se, känna och höra hans minnen nästan som om det vore hennes egna. Det var fortfarande svårt och krävde stor kontroll från henne, annars var det risk att hon skulle uppfatta minnen som sina egna eller råka förvränga de. Problemet var att Blair hade vingar och många gånger flög han ut ur området men Lee såg vägar hon skulle kunna använda. Det viktigaste var bara att kunna gömma sig undan flockens medlemmar. Skulle hon klara det?

[PP.ar lite]

Annars vad?

Han slängde en irriterad blick på henne. Blair visste att hon retades med honom.
"Annars så väcker jag dig innan solen gått upp för att vi ska jogga en liten runda." svarade han. Det var kanske inte det värsta, men det bästa han kunde komma på just nu. De gick tysta bredvid varandra. Ingen sa något. Han visste att hon gick igenom hans minnen, försökte hitta en väg ut.

[Kort : /]

Lee gjorde ett förskräckt ansiktsuttryck som om hon höll på att få ett hjärtinfarkt innan hon flinade och fnittrade, för första gången i sen deras sista möte.
Hon återvände till sig själv när hennes egna sinne drog sig längre ut ur Blair's minnen.
'Tack, där ser du, så farligt är det inte.'
Hon gav Blair ett tacksamt leende innan hon funderade.
"Planerar ni att ge mat åt eran stackars fånge eller är det tänkt att jag jagar något på egen hand? För mig spelar det ingen roll"
Hon såg lurigt på Blair och snärtade till sig själv över revbenen med svansen. Hon gjorde allt för att hålla god min

Tack, där ser du, så farligt är det inte.

Planerar ni att ge mat åt eran stackars fånge eller är det tänkt att jag jagar något på egen hand? För mig spelar det ingen roll.

Två olika svar fick han ta emot. Blair stannade upp. Han valde att inte svara på den första, men tog den andra som en chans att komma bort från reviret lite. Får sträcka på benen i tuffare terräng än den numera upptrampade cirkeln som markerade var han brukade gå.
"Kom." sa han och knyckte på nacken i en annan riktning och började småjogga. "Vi jagar en bit härifrån, så får jag sträcka på benen." Blair höjde på ögonbrynen, saktade in lite och såg henne i ögonen.
"Försök inte fly." Vinden bet i deras päls, som för att demonstrera. Sedan satte han fart igen, njöt av att känna känslan av muskler som spelade under skinnet. Han visste när de passerade revirets gräns, men stannade inte. Han ville vara säker på att var utom hörhåll.

[Ska vi avsluta det här och starta ett nytt där de får prata lite mer eller fortsätta här? ]

Lee följde efter honom med ett lurigt leende på ansiktet. Oavsett vad hannen sa, hon tänkte lura honom endå.

[AVSLUTAD]