//Jag startar igång den här lille typen helt random, hoppas någon har tid att joina. ^-^b//

En sval vind svepte genom hanens päls. Den plötsliga kylan var välkommen - det var så varmt, för varmt. Trots det så fortsatte han att trava fram mellan träden. Skogens färgprakt hade först hänfört honom, den var så olik bergsskogen han vuxit upp i. Men nu såg kan knappt de flammande löven. Det hans genomträngande blick sökte var någonting vitt. En vacker, skinande vit päls...

Chansen att finna henne här var mycket liten, det visste han. Men att ge upp sökandet vore... Ja, vad vore det? Ett förräderi? Han visste inte, det enda han visste var att han var tvungen att fortsätta. Han kunde inte återvända för än han visste om hans lilla syster var vid liv eller inte.

Hon kanske inte mindes honom. Detta faktum fick honom att morra dovt, och ha ökade farten. Klorna trängde ner i den mjuka jorden då han sköt fram genom vegetationen. Tanken på ännu ett förlorat syskon var för smärtsam att tillåtas få fäste. Han behövde hopp för att vandra vidare genom detta nya land - hopp om att han skulle möta någon, vem som helst, som mött hans kära syster.

Hans tankar avbröts då den plötsligt slog den emot honom - doften av varg. Det var en svag doft, den kunde vara mycket gammal... Men det var ändå ett tecken på liv. Zoran ändrade riktning och följde det svaga spåret, samtidigt som han försökte hålla tillbaka det svaga hopp som slagit rot i hans hjärta. Snälla... Låt mig finna någon. Låt dem veta var hon är.

[Hoppas det är ok att jag hoppar in här (:]

Ringar bildades på den tidigare spegelblanka vattenytan när två svanar sakta seglade förbi. De tyckes inte fästa avseende vid den mörka och högresta vargen som stod precis vid kanten av den stora dammen. De verkade trygga. Kanske kände de att han inget illa ville. Runt om dammen tornade flertalet träd upp sig i kulörer av rött och orange. Löv singlade då och då sakta ner från trädkronorna innan de tillslut lade sig till rätta på marken. Detta var en vacker plats. Det påminde vargen om hösten i hans egna hemland Isiloth. Den var förmodligen på intågande nu. En suck av saknad lämnade honom tyst. Varghanen blickade ner på sina tassar. Löv prasslade torrt under trampdynorna. Den glasklara blicken gled vidare till vattnet som återfått sin spegellika yta och för ett ögonblick tyckte han sig se en vit varginna avbildas. Adélaïde viskade hans sinne. Han skakade lätt på huvudet och blickade ner i vattnet ännu en gång; inte riktigt säker på om hans sinne spelade honom ett spratt eller ej. Ett svart vargansikte med ett seriöst, nästintill kyligt uttryck reflekterades i vattnet. Glasklara mörkblåa ögon med blodröda stänk. Nej, detta var ingenting annat än hans egna spegelbild. Varghanen fnös kort och vände blicken bort från vattnet. Att beundra sig själv hade aldrig fallit honom i smaken. "Adélaïde ..." viskade han tyst som en upprepning. Den kändes bekant och avlägset på en och samma gång. Tankarna lämnade honom och varghanen lämnade dammen bakom sig.
   Vargen var precis på väg till att lämna platsen när en behaglig vind svepte emot honom. Han stannade upp ty denna vindpust förde med sig en främmande doft - en främlings doft. Han var ej förvånad. Med tanke på denna plats storslagna skönhet kunde han väl knappast vara den ende som befann sig här, eller? Vargen funderade för en kort stund. Någonting sade honom att främlingen möjligtvis ville möta honom. Vilka avsikter varelsen hade kunde han självfallet inte avgöra men varghanen var för nyfiken för att lämna denna möjlighet bakom sig. Han slog sig till ro under ett träd, väntade, medan blicken vaksamt svepte över omgivningen.

[Självklart, bara trevligt att du hade lust! ^-^]

Doften blev allt starkare då han svävade fram bland träden. Inom honom brottades känslorna - glädje, hopp, osäkerhet, rädsla... Han hade äntligen funnit någon. Efter veckor av sökande kunde svaret vara inom räckhåll. Denna simpla tanke överskuggade alla andra, gjorde honom salig av lycka... Hanen ruskade på huvudet och försökte tvinga sig själv till att fokusera. Allt som hördes var ljudet av hans andning och det dämpade ljudet av tassar som rytmiskt träffade den lövtäckta marken. Eller..? Han tvingade tankarna som snurrade i huvudet att tystna och saktade ner till trav. Doften var mycket stark nu, blandad med en frisk doft av rent vatten. Hanen granskade nyfiket omgivningarna och såg honom slutligen - en svart varghane satt under ett träd inte långt bort.

Zoran stannade tvärt vid synen av denna okända varg. Han försökte desperat trycka undan sin entusiasm för att kunna vara samlad och visa respekt. Tusen frågor trängdes i hans huvud, det var så mycket han ville veta... Men han tvingade dem alla tillbaka. Istället intog han en avslappnad ställning och såg på den andre hanen. "Var hälsad, främling." Han tvingade sig själv att slappna av, men kunde inte stilla sitt hjärta. Plötsligt slog det honom igen hur vacker denna plats var. Löven som tidigare bara fallit tycktes nu plötsligt dansa tillsammans i en perfekt koreografi. Glädjen gav nytt liv till allt omkring honom. "Mitt namn är Zoran, son av Orion. Kan jag be om ert namn..?" Han betraktade ivrigt denna främling samtidigt som han kämpade för att kontrollera sitt skenande hjärta... Ett hjärta fyllt till bredden med bilder av en snövit liten tik.

Med slutna ögon lät varghanen sina sinnen intensifieras. Han stängde ute alla andra ljud; fåglarnas kvitter, de prasslande löven, vindens oregelbundna sus. Sinnena var långt ifrån lika skärpta som förut. Han var fortfarande svag och kunde inte stänga ute allt brus men en viss skärpa fanns ännu kvar. Långt där borta tyckte han sig höra ljudet av tassar som slog i marken. Främlingen närmade sig. Han slog upp sina ögon. Väntade. Ett lugn föll över honom. Stegen blev intensivare, starkare, och nu kunde varghanen skymta en ljus gestalt bland träden. Han ställde sig upp av ren hövlighet för att ta emot den okände.
   En plötslig ingivelse fick honom att vilja ta ett steg framåt vid anblicken av den varg som nu stod framför honom. Men han behärskade sig snabbt och tur var väl det. En av våra? var bara en av tankarna som slog honom. Varghanen fylldes med en förhoppning som dog ut lika snabbt som den uppstått. Han förbannade sitt sinne. Hade han verkligen blivit så vek att han inte ens kunde urskilja sin egen art? Hans förhastade sinne förbannades igen och igen. Att han var gravt försvagad, både i sinne och kropp, var onekligen ett faktum.
   Det hade inte undgått den svarta vargen att främlingen framför honom verkade vara fylld av förhoppning. Ett omedvetet leende spred sig över varghanens läppar. Han uppslukades av en nyfikenhet så stor att han knappt kunde behärska sig. När den ännu okände vargen introducerat sig nickade varghanen svagt, en lätt bugning om man så vill, innan han själv tog till orda. "Var hälsad Zoran, son av Orion. Mitt namn är Erathor af Séragon, son av Fëanor." Rösten var mörk med en medfödd seriös klang. Han studerade vargen med en lugnande blick. "Säg mig främling, vad söker ni?"

De kristallklara, djupt blå ögonen gnistrade till av förvåning då den svarta hanen ställde denna oväntade fråga. Hur kunde han veta? Tillfälligt förstummad granskade Zoran den andre vargen, och utan att veta varför fylldes han av en ogrundad respekt. Att stå inför denna hane ingav samma känsla som hans far alltid ingivit - en känsla av att fortfarande vara ung, att fortfaranda ha otroligt mycket kvar att lära. Han försökte skaka av sig den befängda tanken - vargen framför honom kunde inte vara många vintrar äldre än han själv var.

I ett försök att dölja sin tillfälliga förvirring satte sig hanen tyst bland de torra löven. Trots sin storlek var rörde han sig med en medfödd elegans, och då han åter tog till orda hördes det tydligt var han härstammade ifrån. Den musikaliska, nästan sjungande röst som var så karaktäristisk för hans mors släkte utmärkte sig tydligt. "...Jag söker min syster..." Utan att han var medveten om det färgade en stark längtan hans tonfall då han fortsatte, fortfarande med blicken fäst på den andre hanen. "En vit tik, vid namn Tsubasa. Har ni mött henne under er vandring, ärade främling..?"

Under den mörkgrå pälsen spändes de smidiga musklerna då han tvingade sig själv att behålla den avslappnade ställningen. Men trots hans ansträngningar att verka oberörd var de enkelt att se hur spänd han var, hur mycket denna enda fråga betydde för honom. Han var en i grunden ärlig hane - lika lätt att läsa som en öppen bok.

Det var någonting med denne främling han precis hade introducerat sig för. Någonting, men vad? En märkbar upprymdhet tycktes fylla hanen, men det var den målinriktade och beslutsamma glöden innanför det, som fascinerade Erathor. Det smittade av sig. Lång tid hade gått sedan han själv hade känt sin egen levnadsglöd brinna lika starkt inom honom. Kraften till att ta tag i sitt sinne och sina förlorade minnen hade inte funnits. Hans medvetande hade trängt undan varje del liten del av hans sinne som försökt berätta för honom. Det var sinnets försvar mot sig själv. Att kämpa emot var en strid Erathor omedvetet inte haft kraften till att ta. Det var annorlunda nu. Han ville finna svaren, inte vänta på att de skulle finna honom. Det var underligt hur andra, bara med sin närvaro, kunde påverka en.
   Erathor slog sig till ro igen. Vargen framför honom gav inte sken av att vara fientligt sinnad. Snarare harmonisk, om än upprymd. Kanske var han en dåre till att avgöra det så tidigt, men han litade på sin instinkt. Ögonen smalnade något när främlingen talade till honom. Det var ingen hånfull gest, endast en naturlig reaktion medan han tog in det som sades. Han förblev tyst ett tag, funderade, hade han mött dennes syster? Fortfarande nykomling i detta land var de stiftade bekantskaperna ytterst få. Erathor skakade milt på huvudet. "Jag är blott en främling för detta land..." De mörkblå ögonen med de tydliga blodröda stänken vilade lugnt på den ljuse framför honom. "... och jag är rädd för att min och er systers väg ej har korsats". Han var uppriktig i sin talan, men ändå kunde man ana den sympati han kände för främlingens vägnar. Erathor visste att han ej givit det svar vargen önskat och han önskade själv att hans svar varit ett annat.

[Ber om ursäkt för assegt svar, har mycket att göra just nu så rollspelandet blir lite lidande tyvärr.]

[Ingen fara, jag har själv mycket i skolan så det är helt okej. ^^]

Luften pressades ur hans lungor - det var inget han kunde hindra ens om han försökte. Besvikelsen tyngde honom, den tycktes pressa ner honom i den mjuka marken. Hans tidigare upprymdhet förbyttes sakta till uppgivenhet då främlingens ord sjönk in. Hon är inte här. Ännu ett försök, ännu ett misslyckande. Zoran förbannade tyst sitt sinne för det dåraktiga hopp han inte kunde kontrollera, det hopp som envist flammade upp vid varje givet tillfälle. Det är bättre att ge upp, att återvända hem, jag kommer aldrig finna henne... Innan de mörka tankarna helt tog över slöt han ögonen. Genom de tunga känslor som fördunklade hans tankar frammanade han ett minne - ett minne av den lilla valp han levde för att finna, glatt skuttande efter deras mor...

Hanen behöll sin avslappnade ställning. Han begrundade tyst det han hört, men då han åter tog till orda var hans röst stark och stadig. "Jag är mycket tacksam för er information, främling..." Han nickade kort samtidigt som en ljudlös suck undslapp honom. Hela hans väsen verkade ha förlorat all energi - fram till det ögonblick då han slog upp ögonen. Den glöd som funnits där tidigare tycktes nu vildsint spraka likt en skogsbrand. Zoran såg på den mörke hanen med ett uppriktigt tacksamt uttryck i de eldiga ögonen. Endast minnet av det mål han jagade hade alltid varit nog för att motivera honom. "Det kommer att underlätta mitt sökande, då jag kan undvika de marker ni nyligen besökt." Hanen ställde sig sakta och ruskade ut den tjocka pälsen. Vädret började bli kyligare - kanske det inte skulle plåga honom lika mycket i framtiden.

Uppgivelsen var ett faktum. Han hade ej förväntat sig annat. Under tystnad studerade Erathor den ljuse hanen, såg hur hans ögon fylldes med svårmod. Ett svårmod han själv var så bekant med. För en stund såg främlingen modfälld ut, som om all luft och allt hopp gick ur honom. Men så plötsligt lättade den mörka slöjan. En nyfunnen drivkraft verkade ta form. Ett svagt leende spred sig över de svarta läpparna. Han, Erathor, hade aldrig varit den mest uttrycksfulla men hans yttring var uppriktig och menad i all välmening.
   "Jag har vandrat från norr, över bergen." Han tittade i riktning mot Raukakekedjan, även fast inga berg fanns att beskåda. De mäktiga lövverken på träden skymde hans sikt. "Under min planlösa vandring har jag passerat de silvriga pilträdens skog och styrt mina steg genom det råa och karga landskapet intill bergets fot." Planlösa vandring? Ja, det var väl det det var trots allt. I hopp om att återfå sitt minne bekantade han sig med detta okända land, lät sina instinkter styra hans steg och dess riktning. Erathor hade funnit att vissa platser tycktes väcka saker inuti honom. Syner, hemska syner. Vemod. Ilska. Smärta. Om än det så bara var små fragment och hur hemska de än var, så var de av värde. Därför var det av störta vikt att försöka besöka så många av landets platser som bara möjligt.

Hanen begrundade för ett ögonblick den andre vargens ord. Han hade själv sökt igenom den silverskimrande skogen innan hans instinkt fört honom till denna varma skog, en skog han omedvetet fattat tycke för. De gnistrande, klara ögonen vilade frånvarande på en blå svan som sakta gled genom en närliggande damm. Borde han fortsätta söderut? En liten del av hans medvetande skyddade bort från tanken. Varje gång han vandrat söderut hade vädret blivit varmare. I hans hemland hade temperaturen i dalarna aldrig stigit högt, och i bergen där hans far levde var allt täckt i ett evigt snötäcke. Zoran saknade kylan, de vackra snökristallerna, det isande kalla vattnet i bäckarna...

Nej. Han ströp tvärt den tanke som tagit form. Han skulle inte vända om, inte för än han sökt igenom varje hörn av detta land. För att tvinga sina splittrade tankar till tystnad fokuserade Zoran återigen på den svarte hanen. "Er information kommer leda mig vidare, Erathor af Serágon..." Hanen lyfte lätt sin vänstra framtass och sänkte huvudet i något som kan liknas vid en bugning. Han kände inte till de seder vargar i detta land brukade - de seder han själv vuxit upp med fick vara nog. Nej, rättade han sig själv. De seder han levde efter var inte bara "tillräckliga." De var en del av honom, någonting som alltid skulle finnas där för att påminna honom om vem han var.

Den grå hanen satte ner sin tass bland de torra löven och sträckte omärkligt på sig. "...Jag skall minnas er vänlighet." Han kunde inte hejda sig - ett varmt leende spred sig över hans ansikte. Om omständigheterna varit annorlunda skulle Zoran säkerligen stanna för att lära av denne annorlunda varg. Men känslan av att slösa tid tärde på honom. Varje andetag han stod stilla var ett andetag längre ifrån hans familj.

Erathor tog emot hanens vänliga gest genom att nicka svagt emot honom. Han uppskattade seder som dessa, inte minst eftersom det var så han själv blivit lärd. Genom denne främling var det nästan som om han samtalade med en av sina egna. Det var nästan som att var hemma igen, hemma i Isilóth. Men verkligheten kom snabbt ikapp honom. Han var långt hemifrån. En omedveten men lätt suck lämnade honom.
   "Jag vill ej vara den som fördröjer er och ert sökande." Han log kort och reste sig upp på de långa benen. "Zoran, son av Orion, jag hoppas att det jag delgett er kan komma till nytta och jag önskar er all lycka i sökandet efter er syster." Själv skulle han också vandra, planlöst föra sina steg över Numooris varierande landskap för att förhoppningsvis frambringa delar av hans förlorade minne. Kanske kunde han också skapa sig en och en annan historia att föra med sig hem. För det var väl ändå hem han skulle så småningom? Varför hade han ej vandrat hemåt ännu? Hem mot allt han saknade? Erathor var ej säker, men det kändes som om han inte var redo än. Isilóth var inte redo. Nej, han hade fortfarande saker att uträtta och lära sig om denna plats.

[Precis gjort bort två stora examinationer, så nu äntligen ska jag nog kunna svara lite snabbare! :D]

Zoran vinklade nyfiket ett öra mot den mörka hanen, då han tyckte sig höra en svag suck. Han insåg först i detta ögonblick att han inte studerat denna främling ordentligt - hans tankar hade varit allt för stormiga för att registrera några detaljer. Far skulle vara besviken. Han kunde inte stoppa tanken, även om han förbanande sig själv för ögonblicket av svaghet. Att söka respekt av en varg han aldrig skulle återse var bortom idioti.

Marken runt hanens tassar täcktes sakta av ett tunt frost-lager, då hans irritation uttryckte sig genom ett kortvarigt kraftpåslag. Kylan lugnade honom alltid - den tvingade honom att fokusera på det enda som betydde någonting. Hans ilska försvann lika fort som den kommit, och den lämnade inga spår utåt bortsett från den frusna marken. Hanen såg fortfarande på den andre vargen, och tillät sig själv ett vänligt leende. "Stjärnorna förde mig hit av en anledning, son av Fëanor... Och de har aldrig lett mig vilse." Zoran kastade en kort, men mycket kärleksfull, blick upp mot himlen innan han åter såg på Erathor. "Må de även vaka över er, så att ni kan finna det ni söker. " Hanen nickade svagt mot den andre och vände sedan huvudet österut. Natten skulle snart falla - han skulle löpa den nästa dagen till mötes.

De röda löven kring den ljuses tassar bekläddes sakta av frost. Erathor studerade nyfiket främlingen, lät blicken vandra från den frostbeklädda marken till hans ansikte. Han tycktes försjunken i tankar, tankar som sedan försvann lika snabbt som de uppkommit. Han lyste upp i ett varmt leende och hans ord gjorde att även Erathor kände sig tvungen att låta blicken glida upp i skyn. Ett svagt leende framträdde på hans svarta läppar av den ljuses yttrande. Stjärnorna, månen, vem kunde egentligen misstro kraften de besatt? Denne verkade uppskatta deras råd lika mycket som Erathor själv.
   "Man bör ej underskatta deras kraft, de har varit många vargars ledljus i mörkret." sade han något svävande och studerade det ljusblåa himlavalvet trots att inga stjärnor fanns under denna tid på dygnet. Blicken fästes återigen på främlingen framför sig och han mötte de vänliga ögonen som iakttog honom. Vad var det egentligen som var så fängslande med denne unge hanes själ? Viljestyrkan som vilade inom honom hade väckt någonting inuti Erathor som han inte känt sedan hans ankomst till Numoori. Men det var dags att låta denne gå. Att förhalade främlingens sökande var ingenting han hade för avsikt att göra. "Gå nu, son av Orion." sade han och bugade inför hanen. "Må ni söka efter er syster med framgång." Rösten var stark och klar. Det fanns ingen anledning att hålla kvar denne hane.

Zoran tvekade, men bara för ett ögonblick. Det var ingenting som höll honom kvar i denne hanes närvaro. Han svepte omedvetet med sin yviga svans och nickade. "Om hon fortfarande vandrar i denna värld kommer jag att finna henne." ...Och om hon vandrat vidare och återförenats med månen, kommer jag att följa henne även dit. Tanken tog form innan han kunde stoppa den. Det var en skamlig tanke, men ändå så sann. Och visst skulle månen förlåta honom? Att återvända hem, även om det var för tidigt, borde inte bli straffat. Zoran levde för att vandra och lära, men att ständigt fortsätta framåt utan mål var inte ett äkta liv. Som alla andra behövde han sin familj. Att upptäcka denna nya värld skulle inte fylla tomheten om han upptäckte den ensam.

Hanen log omedvetet och kastade en sista blick på Erathor. Av alla de vargar han mött på denna nya plats var denne hane speciell. Han skulle gärna stannat, om så bara för att förstå den märkliga dragningskraft hanen tycktes utöva. Men tiden för att lära var inte nu, inte idag. Istället bugade han tillbaka. "Må månen låta min väg korsa er än en gång. Namárië, främling." Zoran vände sig om, för att med högburet huvud vandra vidare. Han hade genom denna främling kommit ett steg närmare sitt mål - vad mer kunde han någonsin begära?

[Ska vi ta och avsluta det här? ^^]

Erathor såg efter den unge hanen när han rörde sig bortåt, hur han blev ett med träden och undervegetationen och smälte in i omgivningen ju längre bort han kom. Han bara stod där, tittade efter honom. Ett omedvetet leende spred sig över hans läppar för en kort stund innan det allvarliga uttrycket åter igen tog form i hans anlete. Han kunde inte lämna platsen än, kunde inte lämna den ljuse bakom sig innan han sagt farväl. "Namárië, narmo." sade han dovt. Det var inte mycket mer än en viskning men ändå var orden lika klara som glas. Han lät vinden föra med sig hans ord när den passerade honom, dansandes iväg emot främlingen som nu knappt var synlig. Farväl, varg.
   Därefter vände han sig om och försvann bland träden. Likt ett väsen tycktes han försvunnen från platsen, ett väsen som man sett bara sekunder tidigare. Ett farväl var det enda som fanns kvar av honom. Ett farväl som fortfarande ekade i skogens stilla vindar.

Farväl, varg.

[AVSLUTAT]