"Så gör du såhär, förstår du", förklarade Tenn och särade käkarna i en demonstrativ rörelse. "Så tänderna får spelrum, du vet." Han älskade att se sina egna huggtänder hos Mara, och hjärtat slog lite hårdare varje gång de petade ut. Speciellt nu när han kunde lära henne hemligheter som bara hans barn kunde ta del av.
     Tenn och Mara befann sig vid ett vattendrag. De hade tassat ut på stenar, och stod nu i mitten. Det var djupt nog för att finnas fisk som pilade runt, men inte så djupt att Tenn inte kunde fånga Mara om hon trillade i - hoppades han. Hans pappa och syskon hade alltid lekt lite hejvilt, och det ville han inte ta ifrån sina valpar.
     "Luta dig fram", instruerade han, och tillade snabbt, "fast drutta inte i!" Han vände sedan blicken mot vattnet, och högg när en fisk kom nära. Den undvek honom, men han kände fjällen mot ena tanden. Tenn rätade snopet på sig och såg mot sin dotter.
     "Öööh, ja, sånt händer. Försök du!"

"Papa..." Mara såg på Tenn med en tydlig skepsis i sin blick där hon satt på sin sten och betraktade honom. Hon var inte riktigt med på vad exakt han ville att hon skulle göra. Fånga fisk med munnen? Blä. Hon ville hellre bråka med Lev och dom andra, dra dom i öronen och gnaga dem i deras hasor. Ett lågt fniss slapp från Mara vid tanken på syskonens irriterade ansikten som uppkom när de utsatts för hennes hyss.
'Luta dig fram.' Hon knorrade missnöjt men gjorde som han visat. Sänkte sig ner mot vattenytan, sträckte på halsen och när hon såg hur Tenn högg genom vattnet i ögonvrån gjorde hon detsamma. Flertalet gånger. Vattnet skvätte omkring hennes ansikte och framkropp när hon måttade huggen mot skepnaden som rörde sig under ytan men varje gång förgäves. Fisken rörde sig mycket snabbare än henne.
Mara stannade upp och morrade irriterat efter fisken som flydde vidare genom vattendraget. 
"Jag ska ta den!" Utan en tanke på konsekvenserna hoppade valpen ner i vattnet, efter fisken som hon ännu inte släppt med blicken."Jag tar den, Papa!" ropade hon bestämt precis innan hon slog genom ytan och sjönk ner i vattnet. Det var inte djupt men tillräckligt för att valpen inte skulle nå över vattenytan. 
Hon sprattlade med benen, gjorde det som hennes instinkter sa åt henne och fann snart luft igen. Hon tog ett djupt andetag, hörde Tenns röst någonstans i bakgrunden innan hon vilt sprattlade vidare med benen för att röra sig mot den riktning som fisken försvunnit. Det var då ett fast grepp togs om hennes nackskinn och lyfte henne ur vattnet. Mara protesterade våldsamt genom att åla sig och gnälla högljutt. Hon skulle ta fisken, den skulle inte komma undan!

Tenn följde en glittrande fisk med blicken. Det vore bra om de hade kunnat ta hem lite fångst. Dels hade det varit en bra omväxling, men fisk var fett. Det hade kunnat stärka Vas, som Tenn fortfarande oroade sig för efter födseln av deras valpar. De fick helt enkelt-
     Ett plums, och Tenn ryckte till. Han insåg att dottern ropat, och med paniken i halsen såg han att hon var i vattnet och sprattlade.
     "ÅÅÅööööÅÅÅhhHH nej Mara!" Tenn handlade på ren fadersinstinkt. Han tog ett språng ut i vattnet, sparkade vilt med benen för att trampa vatten, och kunde ta tag i hennes nackskinn nästan omedelbart när han fått huvudet över ytan igen. Istället för att hjälpa till trilskades Mara, men Tenn sparkade obevekligt in mot stranden och fann snart mark under tassarna. Med stora, tunga steg tog han sig upp på fast mark och släppte ner sin dotter. Andetagen var flämtande, inte bara på grund av ansträngningen, utan också adrenalinet.
     "Sa ju drutta inte i!" Tenn var inte arg, men rädslan för hennes liv hade snört om strupen och orden kom ut något skarpare än han velat. Han hejdade sig, skakade lätt på huvudet och fortsatte med mjukare ton.
     "Du måste vara försiktig med vattnet, Mara. Vill inte att du ska drunkna, eller hur?" Han försökte sig på ett leende, något blekt, men förhoppningsvis inte nog för att hon skulle notera. "Vi säger inget till Mama, eller hur?" Det skulle bara oroa henne - dessutom ville Tenn inte få sina fiskerättigheter med barnen indragna. Han övervägde om de skulle gå tillbaka, men dröjde på orden.
     "Vet du", sa han efter några andetag, "kan lära dig simma om du vill." Hon hade visserligen hållit sig över vattenytan, men Tenn ville gärna vara säker nästa gång.

"Fisken, papa!" sa hon uppjagat och viftade vilt med tassarna i luften samtidigt som hon såg mellan honom och den riktning fisken försvunnit."Fisken!" Valpens röst gick upp i falsett. Hon hade varit nära, ansåg hon själv, och vägrade att ge upp. Hon skulle ha fatt i den! Men så snart hon blivit nersläppt på fast mark och Tenn börjat tala igen, såg hon mot sin pappa med ett oförstående uttryck.
"Jag druttade inte, jag hoppade," sa hon med en samlad ton. Hennes blick vandrade till vattenytan. Under tiden som den vilade där smög sig en tjock rynka fram i pannan på det runda anletet. Varför skulle hon drunkna? Och vad skulle dom säga till mama? 
Mara skakade bara på huvudet i hopp om att det skulle duga som svar för honom. "Jag kan simma. Du såg ju!" Hon behövde tydligen visa honom igen. Mara reste sig upp och började obekymrat att vandra fram till vattenkanten. Hon var på väg att slänga sig i när en stor tass placerades framför henne för att hindra hennes framfart. "Papa!" Missnöjet var tydligt. "Jag ska visa." 

Åh nej. Att hon hoppat frivilligt i vattnet var nästan värre. Tenn kände hur han var fuktig om trampdynorna, inte bara från vattnet. När Mara obrytt spatserade fram igen skyndade han efter, och hindrade hennes framfart med en tass. Hon skällde på honom, och Tenn, lite förvånad, drog tveksamt tillbaka den igen.
     "Okej..." Han följde efter, tätt intill. "Men simma längs med kanten, okej?" Valpen satte fart, och Tenn var genuint förvånad när han såg att det faktiskt gick bra för henne. 
     "Såja!" hejade han entusiastiskt på. "De' är min tjej de'!"

Den lilla stumpen till svans vaggade fram och tillbaka när Tenns hejarop hördes i bakgrunden. Hon kämpade envist med att hålla huvudet över vattenytan samtidigt som hon fokuserat paddlade på. Fisken hade stannat till under skuggan av en klippa som stack ut över ån. Mara tog ett djupt andetag och dök ner under ytan, hon högg vilt omkring med ögonlocken slutna i hopp om att ta fisken. Tyvärr hade den redan flytt fältet. Det var när hon fick tag om något som krasade mellan käkarna som hon tog sig upp till ytan igen. Skyndsamt rörde hon sig tillbaka till Tenn som väntade vid vattenkanten.
Valpen kravlade sig upp över kanten och släppte sitt byte framför sin pappa.
  "Jag tog den istället för en slemmig fisk. Den är bättre."
Tenn såg skeptisk ut när han betraktade den förmultnande kroppen av en ekorre som nu låg framför hans tassar. Han mumlade något om sjukdomar innan han berömde dottern, trots allt. Kort därpå lämnade de platsen. Bestämt hade han fått övertala valpen om att lämna kvar kroppen vid vattenkanten.

[Avslutat]