"Jägaren smög sig på det intet ont anande bytet..."
Aleksandr höll sig nära marken, försökte röra sig ljudlöst och försiktigt närmare Mara som hade ryggen vänd åt hans håll. Spänningen var olidlig. "Den dumma geten tycktes inte fatta att hon snart skulle va dö. Jägaren, den blodtörstiga tigern, smög sig närmare... och när han var nära nog..."
Han försökte ge kraft i sitt språng när han hoppade fram från sitt gömställe med öppna käftar och gav ifrån sig sitt mäktigaste vrål. "GRRRRAAAAAAWRRRR NU SKA DU DÖ!!"

[Mara]

Hon hade inte märkt något utöver det konstiga ansiktet som var avbildad i bergsväggen. Mara såg det tydligt. En nos, två ögon, ett runt ansikte och två öron på toppen. Ibland såg den nästan ut att röra på sig, speciellt när hon stirrat tillräckligt länge utan att blinka.
Det var när någon bakom henne skrek till, vad exakt uppfattade hon inte, men när Aleksandr kom dundrande in i henne med en smäll som fick dom båda att tumla över varandra och runt på golvet gläfste hon ilsket och försökte nafsa till i delarna av brodern som hon kom åt. "Jag ska äta upp dig!" Vrålade hon med en valps stämma. Arg och stött över att han stört henne. Över ryggen gick att skymta hur en liten ragg spände styvt. Hon reste sig upp och ruskade sig, blicken stint fäst på brodern och vassa små huggtänder blottade i hennes rynkade anlete.

Maras tänder sved och gjorde ont, kanske eftersom de var extra långa och vassa. Aleks lyckades tumla åt sidan efter att ha blivit ordentligt nypt i nosen. Motvilligt tårades ögonen, av smärta och av en plötslig impuls att vilja nysa. Mara var inte glad, men för Aleks var allt en lek.
"Försök då!" skällde han, hoppade på stället som om han var hur beredd som helst på att fly så snart hon satte av. "Jag smakar faktiskt INTE gott."
Vänta, var det bra eller dåligt? Jo, det var nog bra, eftersom Aleksandr inte ville bli uppäten. Aleksandr sänkte demonstrativt huvudet. Än hade knappt några horn börjat växa fram, men pannan kliade jämt och han ville stånga in i allt han såg. I ett anfall kastade han sig fram, trots att ett smartare val kanske hade varit att sticka därifrån fort som attan.

Ett avgrundsvrål, eller ett vrål från en liten individ som tyckte sig vara väldigt farlig och stor, ekade genom fortets väggar när Mara slängde sig över sin bror med vidöppen käft. Aleks ord hade bara triggat henne ännu mer. Hon var inte längre arg utan helt utom sig av raseri. Blint högg hon efter den något mindre valpen när han mötte hennes utfall med ett eget. Aleks panna och hornknobbar stötte in i Maras buk när hon stod rest över honom. Hon hostade till och föll till marken med en mjuk duns, för att kort därpå ta sig upp på alla fyra igen. Hon andades tungt och mötte Aleks blick med ögon svarta som en korps fjäder. Hastigt gjorde hon ett nytt utfall, grävde ner sina vassa valptänder i nackskinnet på brodern och pressade våldsamt ner honom till marken med hela sin kroppstyngd.

Oj då, Mara var visst skitförbannad. Aleksandr fick en liten skymt av hennes vidöppna käftar när hon kastade sig mot honom. Men alltså! De skulle ju stångas! Nu fick Alek akta sig på riktigt. Han avbröt inte attacken dock, utan stångade rakt in i hennes mage. Ha! Där fick hon. Oj, eller? Alek stirrade på henne när hon tog sig upp på alla fyra igen. Var hon inte arg innan så var hon definitivt det nu. Han pep skrämt till och försökte sprattla därifrån. Men det var försent. Hon högg honom hårt i nackskinnet och tryckte honom mot marken. Hårt. Det gjorde ont ju! Aleksandr sprattlade så vilt han kunde för att komma loss. Det visade sig vara en hård prövning, men tillslut gick det
"AAAAH!!" tjöt han högljutt och sprang iväg. Han hoppades att Mara inte skulle jaga honom och bita honom i hasorna.

[Avslutat]