De stora tassarna travade enkelt över de släta, mörka stenarna som markerade stigen. Trian som levt hela sitt liv bland karga berg och isade snö misstrivdes i det ljumma klimatet och hade därför vänt på dygnet då nätterna var svalare. Stjärnorna fräknade himlen där månen hängde tung över bergen i fjärran. Den unga hanen drog ett djupt andetag, drog in nattluften som var fylld av dova hummanden från mörka insekter. Det var en fin natt, en stilla sådan. 
     Hans enorma kropp färdades smidigt över marken, den askgrå pälsen var inte längre tovig och smutsig som när han först anlänt till Numoori. Sedan han lämnat sin familj hade hans muskler blivit starkare, blicken var åter skarp och han hade säkerligen växt några centimeter. Skulle hans familj känna igen honom om han återvände? 
     Trian stannade upp mitt i ett steg, ena framtassen i luften då en doft sökte hans mörka nos. Ett skadat djur. Blod. Den metalliknande doften smekte hans nos och hans pupiller vidgades av den starka rovdjurskänslan som blossade upp inom honom. Han började spåra den skadade och snart fann han rådjuret, vars päls hade antagit en mörkare färg för att smälta in i den mörka miljön. Hennes ena bakben var upprivet, troligen av en varg eller något annat. 
     Den unga hanens blå blick glimmade till i mörkret. Rådjuret stannade upp och fick syn på honom där han klev fram ur skuggorna. Han slickade sig om de mörka läpparna. Han kunde känna hennes rädsla som om den vore hans egen. Det var något han upptäckt på sistone, hur han kunde känna sina bytens springande hjärtan, dödsångesten, skräcken. 
     Trian började långsamt cirkulera rådjuret. Den annars så charmiga, lekfulla blicken var nu mörk. Han svepte till med svansen. Det var något med rådjurets rusande hjärta, hennes skräck, som tilltalade honom. Den blå amuletten han bar kring halsen glimmade till. Han stannade upp. Rådjuret frustade. Han slöt långsamt ögonen och fokuserade på hennes känslor. Han lät skräcken förgifta henne, sprida sig likt ett mördande virus i hennes ådror. Känslan av total hopplöshet, dödsångest och skräck låg som en dimma kring rådjuret och den unga hanen. Amuletten glimmade i saffir. 
     Ett minne flög plötsligt förbi i hans sinne. Minnet av hans far. Hur denne manipulerats. Hur ett raseri hade blossat upp i den starka alfahanen. Hans mors bedjande. Hennes gråt. Blodiga käftar. Samma metalldoft som nu vilade i luften. Samma dödsångest. Samma skräck. Trian ruskade på huvudet och tappade helt kontrollen över sin manipulation av rådjuret. Känslorna som han velat orsaka henne verkade fylla honom själv och rådjuret ryckte till som om denne hade vaknat ur hypnos. Trians kropp skakade, huvudet fyllt av minnesbilder som verkade dimmiga men ack så mörka. Han skakade på huvudet. Han såg sin döda mor framför sig. Faderns blodiga bröstkorg. Hans lillasysters blick. Du dödade henne Trian. Du är skyldig. 
     "NEJ!" vrålade den unga hanen, rösten var mörk och dånande. Den väckte ett par livrädda duvor som flög upp ur en närliggande buske. Hjärtat rusade i hans bröstkorg. Han såg upp mot stjärnorna. Känslorna lugnade sig, han fick åter sin andning. Han fick åter sin kontroll. "Jag dödade dig inte" viskade han till stjärnorna. "Snälla, tro mig" 

“Jag sa ju det!” sa han med skrattet tjockt i halsen. “Såg du hans min eller? Han höll ju typ nästan på att kräkas.” Janos grimaserade och skrattade samtidigt. Janos hade slagit vad med Zaria om att han kunde få någon av alla dem byteshandlare och köpare som samlats på vägen mot Civitas att slicka på en groda som han fångat tidigare på eftermiddagen. Tillslut hade han hittat ett gråblod i deras ålder som var villig att göra det för en konstig sten som Janos snott från Solveigs gömma. Därefter hade Janos skrattande vänt sig till Zaria och de hade gått därifrån med rask takt.
     “Bästa köpet jag någonsin gjort,” flinade han med en barns stolthet glittrande i ögonen. “Så, dags att betala. Pay up, som man kan säga. Vad är mitt pri-” Någon annans ropande i natten tog över hans röst och han höjde snopet på ögonenbrynen. Han stelnade i sitt steg och såg sig omkring. Mörkret hade tätnat omkring dem, bakom dem skimrade skenet för lägrets eldar men annars var natten nära inpå.
     “Vad var det?” frågade han lågt och spänt. “Du hörde det också va? Kom det därifrån?” Janos vände blicken bortåt, men innan han bestämde sig för att se efter så väntade han på bekräftelse från Zaria.

Zaria hade inte trott att någon skulle gå med på Janos hyss, men hade uppenbarligen trott för mycket om Civitas och dess invånare samt besökare. Hon såg på honom med en trött och tjurig blick där de rörde sig bort från centrum. När det kom till Janos var hon en dålig förlorare och det hade hon varit sen deras första träning tillsammans.. Det var som om deras relation var en ständig kamp om vem som var bäst, starkast eller roligast. Zaria tog inte illa upp av det, trots allt gillade hon att retas och skryta när hon väl vann något.
    Ett plötsligt rop fick henne att stanna upp i samma stund som Janos. Hennes blick blev mer seriös och kroppen spändes. Den bleka blicken gled över området i sökandet efter skrikets ursprung och ägare, men kunde inte uppfatta något på håll.
    “Jag vet inte,” svarade hon i låg ton. “det lät som om någon var i fara.” Zaria följde Janos blick mot ett busksnår. Ett par duvor lyfte från träden i rasande fart, och bekräftade misstanken om att vrålet kommit därifrån. Det tog inte lång tid innan de två vännerna bestämt sig för att titta efter. Zaria var medveten om faran, trots allt kunde vad som helst lura i mörkrets annars så trygga famn, och gav Janos en varnande blick att inte gå för långt.
    Ljudlöst rörde de sig fram tillsammans. Doften av blod stack henne i nosen, och en oro blandad med spänning spred sig i bröstet. Det dröjde inte länge tills de fick syn på en ungvarg, kanske i samma ålder som Janos, med ett döende rådjur. Främlingen var stor, och kraftig, men det fanns något annat vilat över hans kroppspråk. Sorg?
    “Vi hörde skrik,” Zaria bröt tystnaden som lagt sig över platsen. Hennes blick sökte sig till den främmandes. Den var skarp och rättfram, likt hennes mor en gång varit. “är du oskadd?”

Mörkret låg som en dimma kring hans stora tassar, bröstkorgen hävdes tungt upp och ner i kontrast till rådjurets snabba, värkande bröstkorg som flämtade efter luft i ren panik. Sorgen smärtade i varje led av hans muskulösa kropp innan han tog kontroll över känslan och lät den övergå i flammande raseri. Blicken blev nattsvart och hans hatfyllda käftar slet tag i rådjurets strupe. 
     Plötsligt dök två främlingar upp och Trians mörka blick fästes på dem. Hans kropp osade av de mörka krafterna som krigade inom honom och för ett ögonblick ville han dränka främlingarna i känsla av sorg, hopplöshet och hat. Men så skar tikens mjuka röst genom mörkret som en dräpares kniv och Trians blick blev återigen saffirblå. Han släppte taget om rådjurets strupe och dess huvud föll tungt till marken. Blicken var borta. Hjärtslagen borta. Själen borta. Döden låg framför hans tassar.
     Trian stod där med blodiga käftar, med blicken fäst på tiken. Hennes skönhet var överväldigande. Den mörka dimman försvann sakta när hans adrenalin minskade. Amuletten kring hans hals glimmade till en sista gång när mörkret runt honom försvann lika plötsligt som det dykt upp. 
     Är du oskadd? Trian såg från tiken, till hanen, till rådjuret och sedan till tiken igen. "Du kan inte på allvar mena att jag är den enda som skriker när man fäller ett byte?" Blicken gick från mörk till att glittra av den där ungdomliga charmen och retfullheten som den alltid annars bestod av. "Att vråla ut ett NEEEJ är ganska standard från där jag är ifrån liksom" Han ryckte på axlarna innan ett flin spred sig över de mörka läpparna. 
     Han sträckte lite på den enorma bergsvargskroppen, den askgrå pälsen vilade över de starka musklerna. "Ledsen om jag gjorde er oroliga" ursäktade han sig med en kort knyck på nacken.

Janos var noga med att hålla sig jämte Zaria när de satte av i riktning mot ljudet. Stegen kändes snäva och kroppen spänd, utan att han riktigt förstod varför. Hjärtat slog plötsligt hårdare än normalt. Det dunkade nästan i öronen. Han insåg plötsligt att de höll på att springa rakt in i en fälla. Vampyr.
     Han stannade tvärt bakom Zaria med andan likt en hård knut i halsen. Om det inte varit för att han blivit stel i skräck hade han skrikit åt henne att fly. Men hon talade till honom, och det kändes som ögonblicket varade i en evighet innan han svarade. Blicken var stirrig när den fäste på den storvuxna främlingen som haft rådjuret i käftarna. Hans ögon var ljusa och blåa, och lukten fanns där. Janos försökte släta över sitt bleka, skräckslagna uttryck men kände sig plötsligt svag i benen.
      I ett försök att dölja sitt inre sammanbrott skrattade han bara lite åt hanen. Nervositeten var illa dold i hans darriga skratt.
     “Dåså,” svarade han bara. “Du är okej?” Han såg över honom snabbt. Blodet som fläckat ner honom verkade inte vara hans eget iallafall. “Då ska vi inte störa dig mitt i maten,” fortsatte han med ett stressat leende. Han vände blicken mot Zaria och han visste att hon förmodligen blev orolig över hans ovanliga beteende.

Zaria behöll ett neutralt ansiktsuttryck när den andre talade och försäkrade dem att han var okej. En lättnad spred sig inom henne. Det var inte en vampyrattack, och bara det fick hennes att lugna sig. Hon var osäker på om hon varit redo för det, eller rättare sagt - hon visste att hon inte var redo för det. Att främlingen endast varit exalterad över sin mat gjorde situationen än bättre. Hon var precis på väg att svara när Janos hann före.
    “Då ska vi inte störa dig mitt i maten.”
    Zaria kände Janos, och hörde på hans tonfall att något inte stod rätt till. Hon vände huvudet gentemot honom och uppfattade det stressande leendet på hans läppar - så olikt från de charmiga och retfulla som brukade vila där.
   “Janos, är du okej?” Hennes röst var lägre och mer riktad till kompisen än främlingen. Han såg nästan lite nervös ut, gjorde han inte det? Hon sneglade bak mot den betydligt större och gav honom en snabb blick. Visst var han inte vampyr, men han kunde fortfarande ha dåliga avsikter.

Trian slickade sig om läpparna i ett försök att få bort blodet. Det var väl inte riktigt det stiligaste att ha pälsen full med blod, men han kunde inte direkt trolla bort det. 
     Den blå blicken föll på hanen som verkade... stressad. Trian kunde inte låta bli att flina tyst åt det. Var han rädd för att Trian skulle kasta tiken över axeln och rusa iväg? Mja, kanske inte var en så dålig idé ändå. Vissa brudar gillade ju lite drama? Trians blick betraktade tiken när denna talade till hanen. Hm, hon såg nog inte ut att vara en sådan som ville bli kidnappad á la romantique så att säga. Hon såg för vacker ut, lite för vacker. 
     "Sååå" harklade sig den stora bergsvargen och tog ett steg mot honan. "Skönheten -" log han flirtigt och sneglade sedan på hanen med en lätt krusad nos. "- och odjuret" avslutade han kort. Blicken var kaxig och självsäker, det fanns inget blygt i den askgrå, muskulösa kroppen.
     "Din bodyguard känns lite skakig" skrattade Trian till och såg menande på hanen. "Jag slår vad om att du hade haft roligare utan honom"
     Trian svepte till med svansen och tog några steg mot dem. Han lade huvudet på sned och lät blicken granskade varenda centimeter av honan. Han ville röra henne. Ungdomens begär blandat med en otrolig längtan efter närhet och värme. 
     "Jag menar, jag tror att en stark, bedårande hona som du helt klart klarar dig utan barnvakt. Eller har jag fel?"
     Trian var inte rädd för att berätta för andra att han tyckte de var attraktiva, nej nej. Han hade inget att förlora på att ge andra komplimanger, right? Han spände diskret sina muskler under den tjocka pälsen.

Janos skulle just till att svara lite avfärdande när den större närmade sig ett steg och tog till orda. Trots att de fick ögonkontakt kändes det inte som att hanen talade till honom. Kanske var det på grund av hans redan spända nerver som han plötsligt kände sig stött, nästan arg över hur hanen pratade om honom. I vanliga fall hade  kommentarer likt dem runnit av honom som vatten på en gås. Janos frustade till, tydligt missnöjt. Men det var inte förrän han såg hur den gråpälsade hanen intensivt studerade Zaria som ilskan plötsligt nådde hans ansikte.
     “Öj,” Janos hann inte tänka förrän han tog ett steg närmare hannen och placerade sig nästan mitt mellan dem. Han blev tvungen att rikta nosen uppåt för att kunna se honom i ansiktet. Rynkorna på nosryggen talade tydligt för den avsmak han plötsligt kände.
     “Vad är det du säger ens? Är det där meningen att vara smickrande? Det låter liksom… lite creepy, bror.” Den plötsliga frustrationen hade fyllt honom med nytt mod och den tidigare nervositeten var som bortglömd. Plötsligt kände han sig väldigt stadig på marken igen. Raggen hade börjat resa sig över hans rygg.
      “Tror du att du har en chans på henne liksom? Pfft, kom igen, liksom. Hon är uppenbarligen inte intresserad.” Han såg menande upp och ner på honom med höjda ögonbryn. Janos hade inte ens vänt blicken för att kunna läsa av Zarias reaktion. Dels för att han inte vågade, men också för att han fann sig väldigt tagen av situation. Det kändes nästan som att orden föll ur munnen på honom instinktivt. Janos visste inte vad Zaria var ute efter, men han kunde definitivt inte föreställa sig henne med den här fårskallen.

Zaria kände främlingens brinnande blick, hur den såg och granskade henne. Det fick henne att känna sig illa till mods, men det syntes inte i hennes nätta ansikte. Hon behöll ett neutralt uttryck när han talade trots att något vaknat inom henne. I vanliga fall hade kommentaren om skönheten och odjuret fått henne att le, kanske till och med att skratta, men nu kom de mer ut som en förolämpning mot hennes vän. Inte för att Janos skulle ta illa upp, det gjorde han nästan aldrig. När främlingen fortsatte tala höjde hon ogillande på ögonbrynet. Janos var allt annat än hennes beskyddare, eller bodyguard som han så fint framfört, utan Janos var hennes bästa vän. De var jämlikar, om inte hon hans beskyddare.
    Kroppen spände sig när hannen tog ytterligare kliv närmare dem. Hon gillade inte det som lämnade hans mun, förstod inte vad det var han försökte göra. Tyckte han att hon var bedårande och stark? Varför? Nej. Zaria var precis påväg att tala när Janos ställt sig framför henne.
    Tror du att du har en chans på henne liksom? Pfft, kom igen, liksom. Hon är uppenbarligen inte intresserad.
    Zaria rynkade på pannan åt kommentaren och den plötsliga förändringen i beteendet. Trots att hon höll med honom, störde det henne att det var han som talade i hennes ställe.
    “Janos.” Utan att bry sig om att han försökt blockera vägen fram till främlingen slöt hon åter upp bredvid sin vän. Zaria gav honom en lång och menande blick innan hon fortsatte att tala med en låg och brummande röst. “Jag kan föra min egna talan.” Den bleka blicken vändes mot den större.
    “Först och främst, är odjuret min vän, och att förolämpa honom ger dig inte direkt större chans att lyckas med vad än du håller på med.” Zaria såg på honom med en intensiv blick, men det ryckte kort i hennes läppar för att visa att hon inte var fullt seriös. “Dessutom, hade du nog också blivit skakig om du skulle vara min bodyguard."

Den stora bergsvargen såg roat på hanen som klev fram med raggen rest över ryggen. Trian betraktade lugnt hanen med sin ljusblå blick. Tänkte inte lägga någon större energi på honom i första taget. Hanen var inte målet här. 
     Lite creepy, bror. Trian höjde smått på ena ögonbrynet och svepte till med svansen. Testosteronet osade i luften. "Lite creepy? Låter som din mammas tappra försök att beskriva dig med kärlek, bror" svarade han bara lugnt och stilla, men rösten glödde av kaxighet. Skulle hanen få för sig något var inte Trian den som backade undan en fight. Det där om att tiken inte skulle vara intresserad flög bara över huvudet på Trian. Det kunde väl hon själv bestämma? 
     Den askgrå hanen skrattade till lågt när hon ändå valde att uttrycka sig med odjuret när hon syftade på sin vän. Han mötte självsäkert hennes intensiva blick och slickade sig kort om läpparna. Det smakade metall. Det döda djuret hade han glömt bort. Trian lade mycket väl märke till hennes läppar lätta ryckningar, så hon hade humor ändå hmm? Han hade för ett ögonblick trott att hon var lika stel som sin polare. 
     ... om du skulle vara min bodyguard. Trian spelade förvånad, flinade snett till. "Så du erkänner att han är din bodyguard?"Han blinkade med ena ögat och vände blicken snabbt till hanen. "Har alltid varit nyfiken på hur the friend zone känns, kan du beskriva den, huh? Bror" 
     Trian lät återigen blicken falla på tiken. "Och det där lät som en utmaning, så try me" han log flirtigt.

“Hörru! Prata inte om min mam-”
     “Janos.” I ögonblickets hetta hade han nästan glömt att hon stod alldeles intill honom. Men som alltid hade hon förmågan att få honom att tystna med sin blotta närvaro. Janos bet sig i tungan när han insåg hur dumt han betett sig. Öronen sloknade lite när han mötte Zarias blick. Han kunde inte låta bli att känna skammens hetta i kinderna, men han försökte att inte låtsas om det. Såklart visste han att hon kunde tala för sig själv. Om det var någon som aldrig behövde ha sin talan förd var det nog hon. Inte för att hon nödvändigtvis pratade mycket - inte som honom -  men något med hela hennes sätt var alltid så tydligt och direkt.
     De två hannarnas blickar möttes igen och frustrationen lämnade tydliga spår i Janos ansikte medan främlingens bara fortsatte vara nonchalant. Vilken idiot. Vem tror han att han är? Om han bara visste. Han skulle kunna klå honom med stängda ögon, tröstade han sig med.
     “Friend zone?” ekade Janos, först oförstående i vad han menade. Men när han gjorde det såg han om möjligt ännu mer bestört ut. “Öj- jag- vad menar- ugh,” Janos himlade med ögonen. Han var arg, men också generad. Generad över att han var arg. Arg över att han var generad.
     “Amen durå,” muttrade han bara till svar. Plötsligt kände han sig lite nedslagen, men framförallt förbannad. Janos tog några steg tillbaka och vände sig halvt om innan han såg tillbaka på Zaria.
     “Tänker du stanna här med den här tölpen eller?” mumlade han surmulet. Han kom på sig själv med att be till Gudarna att hon inte skulle göra det och blev bara ännu mer irriterad. Vad spelade det för roll? Varför brydde han sig ens?
     “Gö som du vill. Jag går tillbaka.” Utan att vänta satte han sig i rörelse genom det höga, mörka gräset. Nej, han brydde sig alls. Faktiskt.

Det var som om spänningen i luften tycktes öka kring de två hanarna, och Zaria kunde inte låta bli att sucka lågt. Hela situationen var annorlunda och obekväm. Hon undrade vart Janos beteende kom ifrån. Det brukade alltid vara han av de två som skämtade och spelade spratt med främlingar, men nu verkade han istället stött.
    Zarias blick skiftade mellan främlingen som fäst blicken uppmanade på henne, och Janos. Hon hann möta hans blick under ett par sekunder innan han vänt sig om och börjat röra sig bort från platsen. Det var ingen tvekan om vems parti hon tog i det här läget, men att Janos ens tvivlade på henne fick Zaria att egentligen vilja göra det motsatta.
     Långsamt vände hon ansiktet mot den betydligt större, som nu stod närmare än förut. 
    “Utmaningen får vänta till nästa gång,” andades hon lågmält. Om det ens skulle bli en nästa gång. Zaria sträckte på sig samtidigt som hon tog ett par kliv tillbaka för att visa att hon var på väg att följa efter sin vän. “Mitt namn är Zaria, förresten. Det där var Janos.”

Amen durå. Trian kvävde ett skratt, så det blev mer ett flin som stank av cringe. Hanen hade verkligen ingenting att komma med. Trian ville nästan ta in honom som någon lärling. How to insult someone 101 eller liknande. När hanen tog några steg tillbaka så klev Trian fram några, endast för att tydligt visa att han vunnit. 
     Så försvann hanen bland det höga gräset och kvar fanns bara tiken. "Zaria" han smakade på hennes namn, lade det tillrätta i minnet. Han hade en känsla av att det här inte var sista gången de skulle träffas. "Trian" presenterade han sig själv med en kort ryckning på nacken. Blicken var inte alls sådär drypande kaxig längre, utan istället fylld av djup och varm charm. 
     "En sista grej innan du går" började han och betraktade henne stilla, såg sedan efter hanen som försvunnit. "Din vän känns lite skör, så du kan väl försöka vara ödmjuk när du krossar hans hjärta, hm?" Trian log retsamt, men samtidigt fanns det något ömt i hans ord. Trian var inte hjärtlös och the bro code låg honom varmt om hjärtat. Visst kunde han vara hur dryg och taskig som helst, men han var ju innerst inne en stor beskyddare. 
     "Ta hand om dig, Zaria" han svepte till med svansen och återgick till det döda rådjuret. Kroppen skrek av hunger.

Trian. En kort nickning lämnade henne innan hon vände sig om för att ge sig av. Zaria hann ta ett par kliv innan hanen kallade på henne igen. Med en långsam rörelse vände hon endast huvudet gentemot hans håll. Krossa Janos hjärta? Det var väl ändå det sista hon ville göra. Men hon valde att inte påpeka det för Trian, utan svarade med ett kort okej. Zaria förstod inte helhjärtat vad det var han menade, men tänkte inte ödsla energi på ord från en främling hon nyligen träffat. Det viktigaste nu var att komma ikapp Janos och försöka förstå vad det var som hade hänt.

[Avslutat]