Himlen låg täckt med tjocka, mörka moln - redo att släppa sin last över den vandrande gruppen med vargar som rörde sig längst Relictus-leden. Någonstans där bakom den illavarslande väderleken vilade en stjärnströdd natthimmel.
Den stora, vita vargen rörde sig i den bakre änden av ledet medans den yngre skaran höll sig mellan honom och Orkidé som låg i täten. Loke ville ha uppsikt över gruppen. Specifikt sina valpar... ungar, som båda nyligen stigit till rangen av antagen. De hade båda varit villiga att delta i patrullen och Loke hade snabbt övervägt, efter en menande blick från Dimitrij, att ta med dem i gruppen. Det var ett enkelt uppdrag och de skulle vara en bra erfarenhet för dem båda. Det skulle det. Även fast han egentligen önskade att de varit kvar inom Sacraris skyddande bergsväggar.
Det var när ljudet av Zarias lättsamma stämma nådde hans öron som han såg till dottern... och Janos som vandrade alldeles för nära hennes sida. Hade han inte gjort det hela tiden? Visst hade de vandrat vid varandras sidor lite för mycket, lite för ofta den senaste tiden. Även hemma. Lokes nosrygg rynkades missnöjt vid tanken och han knorrade lågt. Han längde på stegen och kom snart ikapp de båda tonåringarna, harklade sig för att påvisa sin närvaro och pressade sedan sin stora kroppshydda mellan de båda ynglingarna. Som inte hade något annat val än att flytta på sig.
Loke fortsatte gå utan att nämna något med huvudet höjt och spanande ut över vidderna.

Zaria kunde inte tro att det var sant. Den stund hon hade väntat på så länge, att få ta sig utanför Sacraris skyddande dal, hade anlänt till sist. Precis innan de gett sig av hade hon känt av både nervositet och en vag rädsla över det främmande, men i samma sekund som hennes tass nuddade vid främmande mark försvann känslorna och ersattes av en brinnande nyfikenhet.
    Det var så många nya intryck. Ljud hon aldrig hört förut, dofter som kändes främmande i hennes nos och djur samt växter hon aldrig någonsin skådat. Hon hade hört berättelser som de vuxna ur flocken hade berättat ett flertal gånger, men att få se det med egna ögon? Det var något alldeles speciellt med det som hon knappt kunde sätta ord på.
    Zaria var glad att det var hennes pappa som ledde den första patrullen hon fick följa med på. Loke var en av hennes största inspirationer, och hon ville visa honom allt hon lärt sig och göra honom stolt. Dessutom var hon glad att hennes bästa vän också fått chansen att följa med dem. Zaria och Janos hade pratat om den här stunden flera gånger och pratat om att de skulle ge sig av på det första uppdraget tillsammans - för det var vad bästa vänner gjorde.
    “Okej men nu får du ge dig, Janos”, uppmanade hon seriöst och mötte hans havsblå blick. Vid det här laget var hon van vid att han pratade mycket och han visste hur mycket hon kunde störa sig på det. “du har ju pratat konstant sedan vi började vandra.” Kanske lät hon kall och hård, men det var bara hur Zaria var. Hon lät dock ett lågt litet skratt lämna henne för att försäkra sig om att Janos inte tog illa upp.
    Zaria hann inte se någon reaktion från Janos håll innan han blockerades av en massiv hydda. Hon tvingades kliva en bit åt sidan för att hennes pappa inte skulle trampa henne på tassarna och ett förvånat uttryck spred sig över hennes nätta ansikte. Ett försök gjordes till att fånga hans blick, men utan att lyckas.
    “Pappa?”, provade hon istället. “Vad är det?”

“- och sen till öster korsade vi en, typ en jordskreva, och sen såg vi en hjord med myksoxar! Myksoxar? Myskoxar!” Janos fortsatte sin tankspridda redogörelse om hans första patrulluppdrag. Att Zaria inte verkat speciellt investerad i hans berättelse lade han ingen manke till. Obrytt fortsatte han högt och tydligt.
     “Ren och jag slog va-”
     “Okej men nu får du ge dig, Janos.” 
     Janos såg för ett ögonblick lite snopet på Zaria, men ett ursäktande leende slog snabbt över. Öronen föll tillbaka lite och han skrattade kort och avmattat.
     “Jag gjorde det igen,” konstaterade han glädjelöst. “Förlåt.” Han skrattade till. Om Janos hade svårt att vara tyst i vanliga sammanhang var det inget i jämförelse med när han var exalterad. Zaria hade redan bett honom vara tyst ett flertal gånger. Men när ingen i gruppen bjöd in till samtal blev han snabbt rastlös och glömde av. Zarias öra råkade alltid vara det närmsta.
      Janos hann inte vara tyst länge alls förrän Loke stegade upp mellan dem tacksamt nog. Zaria kunde väl inte ha något emot att han pratade med honom. De stora blå ögonen sökte sig upp i bjässens anlete och han log stort.
     “Va?” Janos noterade hans spanande blick. “Ser du nåt? Vad ser du där uppe? Vad är väderprognosen? Säger man så? Väderprognos?”

  "Zaria," brummade han kort, fortfarande med blicken trevande ut över området. "Ja-" men han hann inte säga mer innan Janos stämma bröt in. Loke knorrade missnöjt.
  "Janos, jag behöver ta ett ord med min dotter." Loke såg på den blåögde pojken med en menande blick, men när det var uppenbart att Janos inte förstod den hint han gav suckade bergsvargen ljudligt. "Se om Matvei och Orkidé behöver... -" Vad skulle han kunna säga för att få honom att lämna dem ifred för en stund? "- underhållning. Hmm?"

Zaria himlade med ögonen åt Janos som fortsatte att prata på fastän hennes blick var fäst på sin pappa. När han sade hennes namn spred sig en oro i bröstet på henne. Det var något med hans sätt att tala som fick henne att ana att något var fel. Hon gav Janos en snabb men uppmanande blick att hålla sig undan, och för en gångs skull backade Janos undan.
    Fokuset lades åter på Loke, och hon lade lite oförstående huvudet på sned.
    “Är det något som är fel?” Hennes röst var låg. Zaria var rädd att hon gjort honom besviken, och väntade spänt vad han skulle svara.

Janos låtsades inte om att höra det missnöjda lätet från den store vite. Dels för att han inte ville gräva djupare i var det grundade sig, men också för att han antog att det inte hade något med honom att göra. Kanske hade han ätit något surt? Eller inte ätit något alls. Man kunde bli kinkig då, det visste han.
     Det fanns en inre glädje som sken igenom honom och han skrattade till åt Lokes förslag. Tonen hade inte undgått honom, men han skakade av sig den lika lätt.
     “Aj aj, kapten!” svarade han med en spelat lydig ton om än det breda leendet talade om den lätta lekfullheten i den. Han kastade en snabb blick på Zaria, en blick som var både frågvis och nyfiken, men sedan längde han på stegen och dök upp bredvid Matvei och Orkidé och öppnade till konversation med en skämtsam gåta.

Men det svar som Zaria nervöst och spänt väntade på kom inte. Loke gav henne istället en menande blick, innan han med en kärleksfull knuff med nosen manade henne framåt.
    “Pappa?” Upprepade hon, men Loke hade bestämt fäst blicken framför sig. Zaria ville fråga honom vad det hela handlade om, men valde att låta bli. Hade det varit något viktigt hade han berättat för henne. Som om Loke sett hennes fundersamma uttryck i ögonvrån sneglade han bak mot henne med ett litet leende på läpparna.
    “Håll fokus framåt, Lill-Gäddan. Låt ingenting komma i din väg."


[Avslutat, fått tillåtelse att ppa Loke]