"ÅhHEJ!" Ren pressade ansträngt ut luft mellan läpparna, och den lilla harplutten landade en bit bort tillsammans med tidigare prestationer.
     "Snyggt!" berömde Janos och Ren log brett.
     "Din tur!" svarade han och såg ner på deras snabbt sinande hög av harpluttar. Vad som börjat som en äventyrsrunda hade snabbt blivit en tävling om vem som kunde skjuta iväg de små bollarna längst. Ren försökte sig på lite olika tekniker. Han blåste, spottade och testade att använda tungan som en katapult. Än var han inte nöjd - Janos var alldeles för duktig för att han skulle kunna ge sig.
     "Enda nackdelen är att det fastnar i tänderna", kommenterade han och drog upp läppen över tänderna för att försöka skrubba bort lite av bajset. En idé slog honom, och hela han lyste upp.
     "Janne! Janne!" Valpen trampade med benen, för uppspelt för att stå helt stilla. "Jag backar lite. Försök pricka min mun!!" Glatt skuttade Ren några steg bort, gapade brett och nickade frenetiskt till sin bror för att indikera att han var redo.

“Snyggt!” Janos log med hela munnen. Med en stolt blick i nyllet förberedde han sig för nästa spottning. Precis som han fått in harlorten mellan läpparna, vilket var onödigt svårt med hans betar som börjat växa, så avbröt Ren honom. Ett öra reste sig nyfiket. Det drog hårt i ungvalpens mungipor när han såg hur Ren förberedde sig.
    ”Om jag träffar måste du sno ett horn av farbror Obbe!” Orden var otydligt mummel, men tillräckliga för att förstå. Det enda sättet att göra lekar ännu mer roliga var att sätta något på spel. Janos hade sett farbroderns samling, men aldrig fått röra. Vad var det för speciellt med det där ändå? Han visste inte, men om han träffade det här skottet skulle han.
    “Lova att stå stilla då! Annars är det fusk!” Valpen förberedde sig. “Redo?!” Janos väntade inte, istället drog han ett djupt andetag och spottade så hårt han kunde. Harlorten flög högt, kanske för högt men det såg ut som han skulle träffa.

”Om jag träffar måste du sno ett horn av farbror Obbe!” Ren övervägde det för en kort sekund, men tjoade sedan ett kort "okej!". Han tänkte inte backa ur en utmaning, hur läskig den än kändes. Nadie hade sagt att Oberon samlat på sig sin samling genom att döda gigantiska mammutar. Visserligen visste inte Ren vad en mammut var, men Nadie hade beskrivit djuren och det lät imponerande.
     Broderns krav var rimligt, men det pirrade ändå nervöst i kroppen på Ren. Han öppnade munnen stort, stack ut tungan för att göra extra plats, och väntade. Harplutten kom farande, och studsade på hans framtänder, lite för långt. Den hade troligen åkt ut, om det inte vore för att Ren sträckte ut tungan. Istället åkte harplutten in i munnen, och valpen höll på att kvävas när han satte den i halsen. Efter att ha hostat och spottat lite fick han ut den.
     "Du gjorde det!" sa Ren imponerat, men såg sedan sig nervöst om. "Ska vi sno ett horn nu?" Ren sa vi, trots att han visste att Janos troligen skulle iaktta från säkert avstånd.

Alla Janos tänder blottades i det största flinet. Valpen sken som solen i sin stolthet.
     “Nej nej, Ren,” rättade han med en självbelåten min, “DU ska sno ett horn av Obbe nu.” Med långa, sladdriga steg närmade han sig brodern med ett högt huvud. Han var så spänd och exalterad att det kittlade i hela kroppen.
     “Sisten till lyorna får sova bredvid Liv!” Antingen var det Janos snarkningar eller Rens sparkar som väckte Liv, och den som var närmast var alltid den som fick stryk. Men idag tänkte Janos minsann vinna allt. Utan att tvekan vände han sig om och tog försprång på breda, upptrampade stigen som ledde mot lyorna. Benen var långa och otympliga, men det hindrade inte han från att känna sig som vinden själv. Tungan fladdrade vilt i mungipan.

"Nä, nu-" fick Ren ur sig med spelad upprördhet när han satte av efter Janos. De båda bröderna var ganska lika i styrka och snabbhet, men det hindrade inte Ren från att känna sig hoppfull om att i sista stund kunna knappa in på Janos. Visserligen hade han ett försprång, men Ren kände sig motiverad. Han sprang så snabbt han bara kunde - det var så mycket mer underhållande att se Livs ilska riktad mot någon annan än han själv - och undvek bara knappt att snubbla på tjocka rötter.
     Oberons samling låg en liten bit bort från deras lya, men sikten var god. Farbrodern verkade inte vara i närheten. Ren såg sig om, och kunde konstatera att nästan ingen var i närheten. Beata hade troligen tröttnat på att nästan få harpluttar i pälsen. Det var nu eller aldrig, bestämde han sig. Om ingen såg honom kunde han alltid skylla på Janos. Eller Nadie. Nadie var en perfekt syndabock, hade bröderna redan kommit fram till.
     Efter en högst oklar målgång utropade Ren sig snabbt som segrare, innan Janos kunde bestämma att mållinjen var två meter bort. Valpen flåsade med huvudet mellan benen, men svalde sedan hårt. 
     "Okej, nu gör jag det", viskade han till Janos i en högst odiskret ton, "håll utkik för mig!" På något vingliga ben smög Ren bort mot Oberons samling av horn. Övermodet tog snabbt över. Han kände sig helt ljudlös - det här skulle gå som en dans.
     Ren nådde sitt mål, och såg sig om en sista gång innan samlingen slukade hans uppmärksamhet fullständigt. Vad häftigt! Han fick nästan aldrig komma såhär nära, troligen för att lusten att knäcka ett horn med käkarna var överväldigande. Valpen vände sig tillbaka mot sin bror, och försökte peka ner. Han föreställde sig att det var väldigt klart - vilket?

Tävlingen var väldigt jämn, trots Janos försprång. Men han kämpade med allt han hade in i de sista, och just innan mållinjen funderade han på om han skulle försöka fälla Ren med sin telekinesi. Janos muttrade lite surt för sig själv. Om han inte låtsades om det så kanske brodern skulle glömma bort straffet.
     “Fega inte ur nurå!” manade Janos på med ett skadeglatt flin. Han satte sig ner på säkert avstånd, men med full uppsikt för operationen. Svansen slutade aldrig vifta och med stora ögon betraktade han hur Ren utförde sitt uppdrag. Spänningen kittlade i hela kroppen. Tanken av att bli upptäckt, att bli tagen på bar gärning, fick blodet att rusa.
     “Det största du kan ta!” väste han till svar. Fullt fokuserad på deras busstreck märkte han inte den stora skuggan som tornade upp sig bakom honom. Någon harklade sig högt bakom honom.
     “Uh-oh…” fick han ur sig när han lade märke till den tredjes närvaro. Öronen sjönk tillbaka och med vida ögon vände han långsamt på huvudet. Avanis klara blå ögon mötte hans i en menande blick.
     “Ren! Spring! Rädda dig själv!” Att Janos just avslöjat broderns identitet, och att månvargen förmodligen redan förstått vad hela spektaklet innefattade var ingenting han tänkte på. Istället gjorde han en ansats till flykt som enkelt avbröts genom en tass på hans långa svans. Janos fortsatte försöka springa på stället, men förgäves. Avani klickade misslåtet med tungan, men hade ett roat flin på läpparna.
     “Och vad gör ni, mina små herrar?” Janos kämpade för att komma lös, sparkade och rev i jorden runt om. 
     “Du tar mig aldrig levande!” skrek han. “Ren! Jag ångra mig! Rädda mig med!” 

"Det största du kan ta!" Ren nickade nervöst och började scanna högen. Han var nästan helt säker på att det låg ett stort horn nästan överst. Allt han behövde göra var att flytta på ett annat. Försiktigt grep han tag i det övre, la det åt sidan och grep sedan tag i det stora. Förutom det flyttade hornet så såg högen nästan likadant ut. Ren vände sig nöjt tillbaka mot Janos, angelägen att komma tillbaka och få lägga ner hornet. Det var lite för stort för hans mun, och han dreglade något förfärligt över det i sina försök att hålla kvar.
     Ren fick syn på Avani ungefär samtidigt som Janos ropade till, men det gick ändå en stöt av rädsla genom buken. I sin panik att komma från brottsplatsen kom han först ingen vart, benen alltför spridda åt sidan. Vad han däremot lyckades göra var att sparka mitt i den välorganiserade högen, så att hornen fullständigt flög åt sidan. Skulle Oberon komma nu skulle han vara lika död som den ekorren Nadie berättat att han grillat när den kom för nära högen.
     Trots Rens ursprungliga plan att göra som Janos sa, att springa långt därifrån, fick åsynen av Avani som tornade upp sig över Janos något beskyddande att väckas i bröstet. Avani var stor, men det var Janos och Ren också. Två mot en kunde månvargen minsann inte hantera! Det hoppades Ren i alla fall. Med hornet i munnet skyndade han mot sin bror.
     "Jag kommer!" Det var nästan totalt ohörbart, men Ren kände sig i alla fall modig. När han var inom någon meters avstånd gled hornet ur munnen, men det var nära nog för att kunna gömma senare utan att riskera livsfara.
     "Det är inte måne nu, Janne! Det är bara att mangla honom!" Med de orden krockade Ren in i Avanis sida, något mindre kontrollerat än vad han tänkt sig. Benen vek sig under honom, men han var snabbt uppe igen och försökte greppa tag med frambenen runt Avanis nacke.

Den plötsliga kollisionen tillsammans med Janos puttande telekinesi lyckades de rubba Avanis balans tillräckligt för honom att lyfta tassen. Tyngden som hållit valpen tillbaka släppte och utan det i beräkning hade han ingen kontroll över den kraft som han sköt iväg sig i. Efter en hård kullerbytta med ansiktet först i jorden lyckades han få behärskning på sina lemmar. Sin broders krigsvrål fyllde honom med nyfunnet mod och styrka. Tillsammans kunde de göra allt! Förutom att 
     Janos svängde genast om för att ansluta sig till sin bror. Ett maniskt skratt bubblade ur honom när han kastade sina gängliga framben runt månvargen.
     “Ahahaha! En månvarg utan måne är lika värdelös som ett bi utan honung!” Avani stod fortfarande stadigt på benen fast bröderna slet i honom.
     “Tror du bina får kraft från honung?” Den äldres ton lät både road och lite bekymrad.
     “Varför är de så tokiga i honung annars?” Frågan var dämpad och dov av all päls Janos hade i munnen. Avani skrattade till svar, innan han en för en försökte brotta ner dem mot marken. Men så fort han lämnade Janos fri, var valpen på honom lika fort igen. Avanis lek var varsam och hänsynsfull.
     “Du underskattar vår styrka!” varnade Janos honom med ett tandigt flin just som han tog avstamp igen för att hoppa honom på ryggen.

"Du underskattar vår styrka!" Ren nickade kraftigt, och drog i det ena frambenet på månvargen för att få honom att tappa balansen. Inte en chans att Avani skulle kunna brotta omkull dem båda!
     "Just det! Vi är ovinnliga!" Orden fick månvargen att återigen börja skratta. Ren hade ingen aning om varför, men han såg sin chans och tog i. Tillsammans lyckades bröderna fälla Avani så att han låg på sidan.
     "Aha! Be on nåd!" Ren föreställde sig att han såg mycket mäktig ut där han placerade hela framkroppen över Avanis mage för att hålla kvar hanen med hela sin vikt. Samma maniska skratt som Janos skrattat bara några sekunder tidigare bubblade ur även Ren. 
     I kampen hade han glömt av katastrofen en bit bort. När han slängde en blick bort mot den totalt rasade högen av horn, falnade genast leendet, och han vände sig mot sin bror.
     "Skabb också, Janos, titta på högen, Obbe kommer bli galen! Vi springer fort nu, så tror han att det var Avani!"

Månvargen var omkull. Han var besegrad. Janos och Ren tillsammans var oövervinnliga - det var bara ett faktum.
     “Ha! Igen! Janne och Ren segrar! Framtidens bästa Jägare!” Janos hade tagit tillfället i akt att utropa deras vinst. Men ett nytt motstånd gav sig genast till känna när Ren påminde honom om Oberon, och hans hornsamling.
     “Genitaliskt!” skrattade han nöjt. Avani bröt ut i ännu mer skratt om än han själv inte kunde förstå varför. Janos klättrade av månvargen och med långa, sladdriga steg så började han sin flykt från brottsplatsen.
     “Haha! Sug på den du, din slempropp!” ropade han till den äldre flockbrodern. Avanis skratt ekade bakom honom när han fortsatte springa.

"Bästa Jägare!" ekade Ren när de satte fart. Det kändes som att springa på moln - de hade just kommit undan med den bästa kuppen i Numooris historia. Ren var inte ens partisk, det var bara sanningen. Allt de behövde göra var att ta skydd någonstans ett litet tag för att verkligen säkra sin oskuld. 
     "Vi drar till Niara!" Bröderna svängde av och skyndade mot säkerheten. De hade ett alibi, en annan misstänkt och hade inte lämnat några bevis bakom sig - verkligen framtidens bästa Jägare.