Zaria hade nyligen skiljs åt från Capheus och Niyaha och vandrade nu ensam med sina egna tankar. Månens starka ljus fick de ljusare partierna av hennes päls att sticka ut ur det annars becksvart mörkret.
   Det kändes annorlunda att för en gångs skull vara fri ifrån träningen, när alla andra fortfarande höll igång. Zaria visste mycket väl att det var ett sätt som Jägarna hade följt sedan urminnes tider, att ta  ledig den natten man blev antagen. Det gick emot hennes egna principer, då hon hade lovat sig själv redan som liten att hon skulle dedikera sig fullt ut till att bli en Jägare och därmed träna varje dag. Dessutom hade hon lovat Janos att hjälpa honom med vaggvisor och böner, och att bryta ett löfte var ingenting Zaria stod för – trots att hon blivit antagen.
   Hennes kroppsspråk var gladare än vanligt där hon skyndade sig fram genom snåret. Glädjen över att ha lyckats med första steget syntes i hennes smala ansikte som annars var fullt seriöst eller bestämt.
   Hon kunde känna igen Janos från långt håll trots att ljuset var begränsat och att han satt med ryggen vänd emot henne. Snett bakifrån närmade hon sig ljudlöst, med en lekfull bris som rufsade om honom.

Janos hade inte väntat länge när han kände Zarias vind rufsa om honom. Det var lustigt hur han på något sätt lärt sig identifiera hennes bland oändligt med andra. På något vis kändes den varmare, mer levande.
     “Öj!” utbrast han. Man kunde höra att han log även om man inte såg hans ansikte. “Ser du! Jag kan vara i tid. Tidig till o-” sade han medans han vände sig om för att möta hennes ljusa gestalt. Senaste gången hade han varit sen, eller snarare, han var alltid sen. Även när han försökte vara i tid lyckades han alltid tappa bort tiden och lämna andra väntandes. Så denna gång hade han gjort en poäng av att faktiskt vara på plats innan henne.
     “Vad ser du ut sådär för?” Han avbröt sig själv när han såg hennes upprymda uppsyn. Det var något annorlunda i hennes steg. Janos flinade entusiastiskt men ögonbrynen var misstänksamt ihopsjunkna.
     “Har Solveig lurat dig att slicka på en groda? Det hände mig en gång och låt mig bara säga-” Innan Janos hann börja babbla vidare avbröt hon honom.

Zaria himlade stort med ögonen åt hans kommentar. Det förvånade henne inte ett dugg att Solveig hade försökt, och lyckats, lura på honom något i den stilen. Valpen hade försökt lika med henne, men till skillnad från Janos hade hon sagt ifrån.
    Hennes bleka blick såg på honom när han talade entusiastiskt. I vanliga fall hade hon låtit honom prata på och lyssnat med ett halvt öra, men nu ville hon få sagt något. Tvärt avbröt hon honom med genom att säga hans namn.
    “För det första är jag inte så dum att jag tillåter en valp-”, Zaria tystnade och skakade på huvudet. Det var ingen idé att försöka få honom att förstå det ironiska i det hela. “men för det andra”, hon valde att inte fortsätta sin första mening och hoppades att han inte skulle haka upp sig på det. “är jag som dig nu.”
    Ett litet leende syntes på hennes läppar och hon kortade ned avståndet mellan dem. Hon visste inte om han skulle förstå vad han menade.
     “Antagen, alltså”, förtydligade hon och sträckte med en spelad nonchalans på nacken. I själva verket var det kanske inte så speciellt att bli antagen. De flesta blev det förr eller senare, men hon kunde inte låta bli att känna en stolthet i bröstet.

Janos såg frågande på henne. Men uttrycket blev snart roat.
     “HA-” började han i ett misstroget skratt, men avslutade det lika tvärt igen. Zaria skulle inte skämta om något sådant. Janos stelnade i sin rörelse och såg begrundande på henne. Ett snett leende växte sig bredare i takt med att hans svans tog upp farten.
     “Du menar allvar?” log han. Ett hjärtligt skrockande växte fram i hans strupe. Djupt och innerligt. Glädjen som speglades i hans anlete var större än den han såg hos henne. Janos kunde inte hindra hur blicken började kantas av tårar, men han ville förhindra att hon såg det. Han kastade han sig fram till henne, slog tassarna om henne och drog ner motstridigt ner henne till marken skrattandes. Janos som i vanliga fall alltid försökte respektera hennes gränser kunde i detta tillfälle inte tygla sig. Han så glad för hennes skull. Kanske gladare än vad han varit för sin egen när han själv blivit antagen. Janos visste hur mycket hon kämpade för att nå sina mål och även om detta bara var en bit på vägen var det minst lika betydelsefullt. Janos tryckte henne mot sig i hans famn en sista gång innan hon hann streta emot för mycket.
     “Vad gör du här då! Vi måste fira! Jag kan försöka hitta den där grodan jag pratade om.”

Zaria hann precis vända huvudet gentemot Janos för att hinna se hur han slängde sig framåt, men utan möjlighet att flytta på sig. Ett litet förfärat ljud lämnade henne när han brottade ned henne på marken. Det var inte för att hon riskerade att skadas eller bli smutsig som hon stretade emot, utan för att hon ogillade närkontakt. Janos visste det mycket väl. Efter att ha spenderat mycket tid tillsammans hade han insett och accepterat det den hårda vägen.
    De första sekunderna av omfamningen försökte hon att streta emot och smita undan, men Janos grepp var för fast. Hans skratt fyllde hennes öron och hans närhet utstrålande en värme och kärlek. Ett litet brummande läte, något som antingen kunde liknas vid en morrning eller ett skratt rullade ur hennes bröstkorg.
    Zaria mötte Janos djupt blå blick när han backade undan och talade. Hans glädje smittade av sig på henne och det seriösa uttrycket mjuknade upp i ett stolt leende.
    “Jag tänkte väl inte bryta mitt löfte till dig eller?”, svarade hon och knuffade honom hårt men vänligt på sidan för att få honom att flytta på sig lite.
    “Du behöver fortfarande öva på bönerna”, Zaria gav honom en menande blick. “och jag klarar mig nog utan grodan.” Ett litet flin spred sig på hennes läppar. 
     “Men”, något sade henne att Janos tänkte tjata och be tills hon gav med sig att ta ledigt, och det kunde dröja hela natten. “om vi övar extra imorgon, kan vi kanske se solnedgången tillsammans, som sist? Eller har du några andra idéer?”

Janos drog sig tillbaka från henne, medveten om vad knuffen markerade. Men det fåniga flinet i hans anlete falnade aldrig. Inte ens när han började befara att hon ändå skulle insistera på att öva med honom. Ett förtjust fnittrande lämnade honom och hans ögon glittrade av en nyckfull lekfullhet.
     “Visst! Visst!” nickade han ivrigt. Janos tackade aldrig nej till att ta ledigt. Theano skulle förmodligen skälla på honom imorgon men det var morgondagens problem. Idag skulle de fira Zaria. Janos kunde inte låta bli att känna extra glädje att hon ville upp på berget igen. Att hon uppskattade den platsen gjorde den på något sätt ännu mer speciell.
     “Okej men eh, inga grodor? Säkert? Riktigt säkert?” log han retsamt. Hennes blick hårdnade och han skrockade till. 
     “Vad sägs om att vi fångar nån hare då? Eller en tjäder? Eller nåt sånt. Vi kan väl typ se om vi hittar något på vägen liksom. Det hade varit najs.” Janos skrattade till igen när han reste sig upp. En suck, djup och nöjd lämnade honom när han mötte Zarias blick igen.
     “Halvvägs där.” Tonen hade blivit lugnare, allvarligare, men den inre glädjen färgade fortfarande hans vänliga uttryck. “Jag är stolt över dig.”


[Avslutat]