De hade börjat med att gå igenom bönerna på väg till träningsplatsen, men det hela hade slutat i en kapplöpning som Janne snörpligt nog höll på att vinna. Nog för att Liv hade koll på sina tassar - nästan hela tiden - men hon hoppade mer än Janos så det verkade inte gå lika snabbt.
I ren desperation hade hon bitit honom i svansen och sen kutat det snabbaste hon kunnat. Janos hade som hämnd tacklat omkull henne när de väl kommit fram till träningsplatsen. Det hela hade resulterat en brottningsmatch och två leriga ungdomar som hade ett fast grepp om varandras svansar
Det var inte fören Beata kommit fram och daskat till Janos i huvudet som de släppt varandra.
Fnissande hade Liv ställt upp sig mitt emot Janos, studsat på tassarna och väntat på hans första utfall.

Janos var inte längre ljus i pälsen. Lera klädde så gott som hela honom i mörka lager. Liv var stark, kanske till och med starkare än honom, och det sporrade honom om något bara ännu mer. Hon var snabbare upp än honom också.
     “Uaagh!” lät han när han reste sig igen. Inga krafter, hade Beata sagt. Janos var övertygad om att det bara var för att göra det jobbigt för honom. Det var väl känt att han gärna tog till sin telekinesi så fort han kunde, och förlitade sig på den allt för mycket. Men i Janos tycke var det bara taskigt.
     Liv inväntade hans nästkommande manöver, men ändå kastade han sig efter henne. Han slog frambenen om henne och kastade sig med all sin tyngd ner i backen. Men med sin dåliga planering hamnade han själv först i backen med systern över sig. Han stönade när luften for ur honom.
     “Baska!” skrek han. Beata stirrade på honom. Det var hans knep att svära men inte riktigt. Blod och aska = baska. Janos släppte henne med blicken och försökte kravla sig fram från under Liv.

Liv hade varit på väg att slå armarna om Janos nacke när han förvånande nog kastade sig i backen. Nog för att hon kände sin bror men hon hade inte räknat med.. det här. Utan att hon ens behövde göra nått snubblade han ner på backen och drog med sig henne i fallet.
Hon fnissade när han skrek, osäker på vad han menade med just baska. När han började kravla sig iväg drog hon upp sina ben så att hon enbart låg på Janos och började nöjt tugga på hans öra, noga med att dregla lite extra så att Janos blev alldeles blöt. Nu såg han ut lite som en snigel med ett Livhus på ryggen.
Liv kunde höra någon fnissa i bakgrunden men var osäker på om det var Beata eller Azdell.

Livs tyngd gjorde det oförmöget för honom att resa sig. Belåtet satt systern på hans rygg när han kröp med henne på ryggen.
      “Vad är det här för taktik?!” stönade han. Janos fortsatte att sprattla någon sekund innan han insåg att det var förgäves. Nytt tillvägagångssätt! Återigen kastade sig unghannen åt sidan, rullade runt och lyckades tippa av Liv. Han tog vara på ögonblicket och innan han ens hunnit resa sig upp kastade han sig över henne igen. Rullade runt med henne i en halvdan kullerbyta och slutade ovanpå henne.
     “Jag vinn-” Liv slog till honom i nyllet innan han avslutat meningen.

Liv fortsatte fnissa när Janos uppenbarligen tyckte att hon fuskade. Inte hennes fel att han gett henne ett guldtillfälle.
Förgäves försökte hon sitta kvar när Janos kastade sig åt sidan. Men det var som att försöka sitta kvar på en hal stock: omöjligt. Utan att egentligen kunna göra så mycket åt saken fann hon brorsan stå över henne och flina brett.
'Jag vinn-'
Liv sträckte upp sina tassar och smällde ihop dem över Janos nos så att han skulle hålla sladdran.
"Trodde du ja!" Hon tryckte ifrån med baktassarna mot Janos mage så att hon kunde komma upp. Snabbt som en vessla - typ - ställde hon sig upp och gav Janos bakdel en jättekram.

Käftsmällen uppföljdes av en spark i magen. Luften lämnade honom i en häftig utandning. Liv slog armarna om hans bakparti. Förvirrat, och till viss del förfärat, försökte han snurra runt, men systern hade ett par väldigt kraftiga ben ärvt från deras farfar. Janos var bedrövligt avundsjuk.
     “Liv!” gläfste han. “Släpp mig! Hallå!” Oförmögen att slita sig undan hennes stålgrepp lyckades han bara dra henne en bit efter sig. “Vad i alla fåglar gör du!” En djup frågande rynka hade bildats mellan hans bryn. Janos såg lika förvirrad ut som han var, innan han bröt ut i rungande skratt.
     “Du är ju inte riktigt riktig du, Liv,” skrattade han.

Förtjust fnittrade hon när Janos började kämpa för att släpa med henne en bit.
"JaG?!" utbrast hon upprört och kastade sig åt sidan, fortfarande med benen lindade om broderns midja. Hon drog honom över sig och fortsatte skratta högt.
"Ska du säga som vill ha stadiga brudar med stabbiga ben!" fnissade hon och släppte honom med ett flin "Lite som Beata va, eller va det Ren som som var kär i Beata?"
Med tungan mellan läpparna ålade hon sig bakåt för att undvika Janos eventuella hämnd.

Janos såg ögonblickligen chockad ut över systerns kommentar.
     “Hörru!” utbrast han nästan lite stött, väl medveten om att Beata satt en liten bit bort och betraktade dem med oimponerad blick. Förmodligen mindre nöjd över deras halvadana ansats till en riktig träning. Det spårade ofta ur till en lekfull brottningsmatch, och det var nog just därför de oftast särades på.
     “Det var faktiskt Ren. Men jag förstår att det är svårt att hålla koll när du bara har en massa ludd mellan öronen, Gluggen.” Ett brett, stolt flin nådde hans ögon som glittrade busigt. Beata harklade sig i bakgrunden. Hon var inbiten i deras sätt, det visste Janos, hon hade till och med berättat pinsamma historier om deras föräldrar när dem varit i deras ålder. Gammal var hon. Lika gammal som berget.
     Ett stridsbröl lämnade honom innan han gjorde avstamp igen med frambenen brett utslagna för att kunna slå dem om Liv och brotta henne till marken igen.

"Om du säger det så." fnissade hon med svansen ettrigt vevande bakom henne.
Beatas harklande hade större inverkan på Liv som genast ställde sig stadigt på alla fyra tassar och sneglade på Beata för att försäkra sig om att den äldre inte blivit arg. Janos bröl kom därför som en överraskning och när hon väl såg på sin bror brottade han ner henne på marken med tassarna om halsen på henne. Det tog henne en sekund att förstå vad som hänt innan hon samlade sig. Hon vred på kroppen så att hon kunde trycka sin kroppsvikt mot Janos för att få honom att släppa. Hon dunkade rumpan hårt mot hans flank och kom loss.
Med ett 'HAHA!' tog hon ett skutt med frambenen för att kunna hugga mot hans nacke.

Den ensamma sekunden av vinst hade fyllt honom med en omättlig stolthet. Tyvärr gjorde det bara det nästkommande underlaget värre. Liv hade fula tricks, försökte Janos intala sig fastän han visste att det inte var sant. Den slutgiltiga stöten som fick honom att släppa greppet var knuffen i hans sida. Luften sköt ur lungorna på honom lite.
     “Uäh! Storrumpa!” hasplade han kvävt ur sig. “Inga hjälpmedel sa vi ju! Din rumpa borde ses som ett VAPEN!-” Innan han fortsätta avbröt Beata honom med en skarp ton.
     “Okej!” Janos tidigare illmariga uppsyn rann av honom när han såg tillbaka på den äldre drakargen. “Ni tar inte det här på allvar, så jag tänker inte sitta här och slösa min tid.”
Janos drabbades av någon slags panik och kläckte ur sig ett gällt nej.
     “Neeej! Snälla Beata! Förlåt! Förlåååt!” Beata som just rest sig upp för att gå, såg tillbaka på den gängliga valpen som nästan låg på marken i vädjan. Janos kanske inbillade sig, men han tycktes kunna urskilja det minsta av flin i hennes ena mungipa.
     “En sista chans,” sade hon tillslut. Janos jublade lite - inte för mycket - och såg tillbaka på Liv med ett brett, tandat leende. Denna gång skulle han verkligen försöka. Janos ställde sig upp och beredde sig inför nästkommande match. Nyfunnen inspiration och iver glittrade i de stora blå ögonen.
     “Redo!”


[Avslutat om du inte vill tillägga något <3]