"Jag svär att hon ville ha mig", hävdade Ren bestämt och nickade för att understryka sina ord. Janos såg avfärdande ut och han fortsatte, ännu lite högre, som om det blev mer trovärdigt ut. "Hon typ, åt upp mig med blicken."
     "Och kräktes säkert direkt efter!" Ren fnös förnärmat. Deras vistelse i Islagunen var slut för den här gången, och nu delade de godbitarna med varandra. Det var skymning, halvdunklet erbjöd en illusion av privatliv där de spatserade ett tiotal meter framför mamma och morbror. Det var skönt. Ren hade inte kunnat snacka med sin bror ordentligt när mamma varit så tätt inpå. Hon kom alltid med massa pinsamma kommentarer - även om han började ångra sitt beslut nu när Janos var på det här humöret.
     "Ba' för att du är en tönt!" bet han tillbaka. Hehe, full pott. De tjafsade vidare, och Ren kom fram till att Janos bestämt hade förtjänat en omgång. Utan vidare förvarning tog han ett språng mot sin bror och bet honom i örat.

Deras första äventyr ute i världen hade påbörjat sitt avslut. Det hade varit allt han väntat sig, och lite till. Det var svårt att greppa Numooris omfång, speciellt när det lilla han fått se varit så storslaget. Städer, byar och allt det innefattade var saker han aldrig skulle kunnat ge rättvisa i sina dagdrömmar. Det hade väckt en annan obotlig nyfikenhet för vad som än låg i horisonten. Men för nu var han nöjd, och han var trött. Hemresan skulle vara lång men tankarna på familjen som väntade hemma gav honom ny energi i sina steg. Han hade redan så många historier att berätta - en del sanna, andra inte lika mycket.
      Janos skrattade med hela kroppen. Det nöjda leendet på hans läppar förtydligade känslan av triumf. Rens tänder om hans öra bekräftade bara hans vinst. Janos grymtade roat och tacklade honom åt sidan men tog hjälp av sin telekinesi för att lägga till extra styrka i rörelsen. Han brast ut i ett rytande skratt när Ren snubblade till marken.
      “Om hon skulle se dig nu!” fick han fram i andrummen. Janos längde på stegen för att lägga lite mer avstånd mellan dem i väntan på broderns hämnd. För den visste han skulle komma.

Han hade hört dem på en kilometers avstånd, om inte mer. Över smådjurs rasslande och landskapets andetag hade deras röster trängt igenom. När bara ett tiotal meter skiljde dem åt hörde han deras hjärtslag och andning. Sedan förvandlingen hade alla ljud blivit kristallklara och tydliga, och hungern verkade bara förstärka dem.
     Rowen hade begett sig till Islagunen för att införskaffa nya strängar, men solen hade fångat honom i en liten bula i landskapet, för liten för att ens förtjäna namnet grotta. Där hade han legat tryckt mot väggen och med ren instinktiv rädsla undvikit solen, som stundvis bara varit några centimeter bort.
     Han var utsvulten och trött på att kura. Det var med stark tillfredsställelse som han betraktade solen sista strålar dö samtidigt som hanarna närmade sig hans jämnhöjd. Han kunde höra två andra, men de var längre bort, och han kunde, när han spetsade öronen, höra ett stilla småprat. Orden var diffusa, men det var tydligt att de inte var överdrivet fokuserade på vad unghanarna höll på med.
     "Om hon skulle se dig nu!" Någon av dem hade fallit till marken, och svor upprört, men utan riktig ilska. Den andre dansade i förväg. Nerför den lilla kullen och var bara något steg bort från öppningen till Rowens grotta.
     Solen var borta, och natten var Rowens. Han reste sig upp i en rörelse, hörde hur lederna knäckte mjukt. Den ljusa började vända sig om, men han hann inte innan Rowen begravt sina käkar i hans hals.
     "JANOS!" Den andre var över dem efter en lång sekund, och Rowen släppte sitt byte för ett kort ögonblick bara för att ge tonåringen en hård spark som sände honom in i backen. Sedan vände han all sin rödögda uppmärksamhet tillbaka mot den förste.

Det fanns ingen chans att reagera, att tänka. Tänder som vårdslöst slet genom hud stillades av chocken. Luften slogs ur honom och i bakgrunden kunde han höra sitt namn. Janos blev lamslagen och inte ens när taget om hans hals lättade förmådde han att röra sig. Inte förrän han såg Rens suddade skepnad slog i backen.
       “Ren!” skrek han, men rösten blev bara en sprucken ton. Han förstod fortfarande inte vad som hände. Tankarna var grumliga och tröga. Ett hungrigt morrande fick honom att släppa brodern med blicken. Ett par röda, vilda ögon fångade hans. “Ren! Hjälp!” tjöt han igen när ett nytt tag om hans hals togs. Denna gång stretade han emot, kämpade med allt han kunde men han var svag. Alldeles för svag.
      Vampyr. Vampyr. Vampyr. Han hade genomgått träningen. Det var meningen att han skulle veta hur man handskades med dem, hur man skyddade sig - så varför var huvudet blankt? Paniken som syntes i dem stirriga ögonen hade fångat honom i ett töcken. Han slogs till marken med sådan kraft att han kunde höra något knaka. Under den krossande tyngden kunde han se Ren igen. Åsynen av honom skingrade ögonblickligen molnen i hans sinne.
      “Jag har honom!” försäkrade han. Telekinesin slöt sig om vampyrens kropp, ett försök att låsa honom i sin position, men det var svårt att hålla stadigt. Eld, bad hans ögon när de mötte Rens. För varje hetsiga hjärtslag blev hans grepp om nattbarnet svagare, men allt han önskade var en öppning att komma loss.

Ren var redan på väg framåt när en suddig grön skepnad uppenbarade sig och slöt tänderna kring Janos. Andan fångades i halsen, och han kunde inte tänka. Åsynen av hans bror på marken triggade något inom Ren, och han störtade framåt. Hjälteögonblicket blev kortvarigt när vampyren omedelbart knuffade bort honom. Han tumlade in i stenen, mer förvirrad än skadad. 
     I ett ögonblick låg han bara där, helt överumplad. De hade aldrig slagits för sina liv förut, och han visste först inte var han var eller hur han skulle reagera. Sedan verkade systemet starta om. Janos skrik på hjälp drunknade nästan i ljudet av Rens puls som dunkade likt en stridstrumma. Inte min bror.
     Med ett gutturalt morrande, ovanligt djupt för att komma från honom, flammade han upp och kastade sig fram. Han var inte på det klara med vad Janos menat förrän han tumlade in i den gröna, som skrek men ändå inte rörde sig undan. Ren insåg det nästan omedelbart - kände igen sig från otaliga gånger han varit i samma situation - men han hade ändå tappat balansen och råkat trampa på Janos med en brännhet tass. De skrek alla tre i kör.
     Greppet Janos hade kring vampyren släppte, och den for bakåt med sådan kraft att den nästan blev suddig. Janos blod fläckade dess ljusa fjäll. Ren, som slutat brinna, ställde sig tappert emellan vampyren och sin bror. Rösten var skakig och bröts nästan. Det var svårt att formulera bönen, men han gjorde sitt bästa.
     "Gudar, jag ber att Ni-" Vampyren var så snabb. Ren hann inte reagera innan det nu var hans hals som omfamnades av käftar. Den här gången var det inte för att dricka blod - den gröne skakade honom våldsamt i knyckande rörelser. Ren kunde inte andas, inte tänka. Han famlade efter elden, men hela kroppen verkade fokuserad på att överleva. Vampyren kastade honom åt sidan, och Rens ögon rullade upp i skallen.

Det fanns inte ord som kunde beskriva det hjärtskärande ljudet av hennes söner. Hela hennes inre vreds om i förblindande smärta. Rädsla blixtrade i henne med en kraft hon aldrig tidigare erfarit. Niyaha nuddade knappt marken när hon kastade sig fram, men ändå gick det inte fort nog. Som om tiden hade fastnat och hon sprang genom kvicksand.
       I samma sekund som Niyaha äntligen krönte backen slungades Ren åt sidan. Hans kropp mjuk när han slog i marken. Hon skrek i skräckblandad vrede. Vampyren hann kasta sig över Janos igen som fäktade och spjälade emot med frambenen när han tvingades mot marken. Orden han förtvivlat grät dränktes av odjurets svältande morrningar. Niyaha ville ropa åt honom att vara lugn, att hon var på väg, att hon skulle rädda honom; men allt som kom ur henne var en beskyddande moders råa ursinnighet.
      I bakgrunden tilltog Nepotonjes mässande. Niyaha märkte inte av att han stannade upp utan fortsatte tveklöst rakt fram emot dem. Hon röt mer än morrande när hon äntligen kastade sig över honom. I sitt språng fångade hon hans nacke i ett grepp och tog med sig styrkan av momentumet för att slita honom från sonen. Ur strupen löpte elden, brände genom päls och det sura köttet. Janos slängde sig åt sidan så fort taget om honom lättade igen. Hela han skakade när han rullade upp på benen igen.
     Niyaha släppte inte taget förrän hon var säker på att Janos var fri. Sonen stämde in sin morbror med en röst som knappt bar.

Det var med förnyad iver som Rowen högg i sitt byte igen, men inte heller den här gången fick han äta ostört. Visst, han hade hört de vuxna närma sig, men stridslarmet hade fått honom att missbedöma hur snabbt de dödliga skulle röra sig.
     De första orden av en ny bön hann stryka en hand av obehag längs Rowens ryggrad, innan hon var över honom. De slungades bort från den fallne sonen, och vampyren röt. Hettan, elden, gjorde honom livrädd. Jämfört med de flammor hanen hade producerat var det här ett inferno.
     När Rowen kom fri efter vad som kändes som en evighet snubblade han något steg bort från honan. Han andades skakigt, och pupillerna var vidgade trots ljuset som kom från elden. Han hatade henne, hatade hennes söner, men han hatade elden mer, och den var på deras sida. Han tog ett språng framåt, bet henne men kunde inte hålla kvar. Elden var där omedelbart, och han ryggade tillbaka igen. Andra gången han försökte rörde han sig mot de andra, men hon sände en eldpelare som fick honom att fly hals över huvud flera meter bakåt.
     Hela hans kropp skakade. Blodet han fått i sig var nog för att han inte skulle vara villig att offra sitt liv för att klämma ur dem deras. Morrningar, hennes och hans egna, böner, fyra hjärtslag i olika takt och ljudnivå - intrycken var för starka, och han ville skydda sina känsliga öron.
     "Jag skulle bara smaka lite," hans röst var en blandning mellan en morrning och ett skratt, "så hemskt otrevliga." Han blottade tänderna igen när elden flammade upp hos henne. Han var redan svedd, och tog hotet på allvar. "Hemskt, hemskt otrevliga faktiskt. Var är er gästfrihet?" Han smackade med tungan med ett leende som klöv ansiktet i tu. Nåja. Nästa gång. Han kunde säkert fälla någon ensam vandrare, nu när lite av styrkan återkommit. Med ett sista vildsint fniss försvann Rowen ut i mörkret och lämnade de fyra Jägarna i sin pöl av ljus.

Janos snubblade konstant på orden, osäker på om han egentligen gjorde någon skillnad. Men elden gjorde. Niyaha motade vampyren längre och längre bort. Flammorna sände varma vindpustar åt deras håll. Trots det karga underlaget fick lite av elden fäste och omgav dem med ett dansande ljus. En skuggig fläck fångade hans uppmärksamhet.
      “Ren!” Åsynen av broderns ihopsjunkna gestalt fick honom att lämna morbroderns sida. Han märkte inte av hur hela hans kropp darrade likt ett asplöv eller hur såren kring hans hals blödde så mycket att det runnit ner längs hans ena framben. Chocken och adrenalinet stängde ute all smärta. Janos kastade sig över honom. “Ren! Vakna! REN!” Med tassarna mot hans bröstkorg började Janos knuffa på honom.
       “Skynda dig! Res dig upp!” Desperationen i hans röst stegrade för varje hjärtslag. I bakgrunden kunde han höra moderns röst, men han lyssnade inte. Istället vände han en gråtfärdig blick mot henne. Dem stora ögonen speglade den överväldigande förtvivlan.
      “Gör nånting då!” skrek han. “Hjälp honom!” Janos var inte ens säker på om vampyren lämnat. Han såg Niyaha röra på läpparna igen men hennes ord nådde honom aldrig.
      “Ren! Snälla,” han brast ut i hög, ljudlig gråt. Långsamt sjönk han ner över Ren innan Niyaha vårdslöst knuffade honom åt sidan. Han snubblade av honom och föll ihop. Janos låg kvar, betraktade broderns blodstänkta anlete. Lämna mig inte…

På samma sätt som man inte är medveten om att man sover, var inte Ren medveten om att hans värld upphört att existera. Han fann sig i ett tillstånd av absolut stillhet. Ögonblicket kunde varat en sekund eller en evighet. Han hade ingen tidsuppfattning, och behövde inte det heller. Här var allt bra-
     Den mörka stillheten blev abrupt utbytt mot doften av eld när en tass träffade honom hårt i bröstet. Han rosslade till, och började sedan hosta våldsamt. Blodet som kom i stötar fläckade hans haka och buk, och han var nästan rädd att det skulle kväva honom.
     Kroppen värkte och bultade, och det kändes som att något krossats i halsen. Men han levde, och Ren hade aldrig varit så glad i livet som då. Hans blick, först oseende men sedan klarare, lyckades fokusera på det bästa han visste. Bröderna hade ögonkontakt i någon sekund innan Janos var över honom, och Ren omfamnade sin bror med all kraft. Det gjorde för ont för att tala, men hans ögon tårades av glädje. Han levde - men ännu viktigare: det gjorde Janos också. De hade klarat sig undan vampyren - nästan på egen hand, ville Ren intala sig, men han visste att de hade mycket att lära från mötet. 
     Senare. Inte nu. Han drog Janos till sig hårdare.

Niyaha hade lärt sig bemästra tålamod och ett kallt huvud. Hon hade tränat sig till att vara lugn och samlad i de mest otänkbara situationer; hon var redo för det mesta. Men vad hon aldrig förberett sig på vad den vilda instinkten av moderskap. Det iskalla lugnet förvandlades till en kokande vrede. Hjärtslagen dunkade i hennes öron när hon slängde eld efter eld mot vampyren.
     Allt Niyaha kunde svara med var det djupa morrandet, från  botten av hennes mage och glöden i hennes strupe. En del av henne kämpade mot lusten att jaga honom, hon visste att det var menlöst och dumdristigt, men känslan var så intensiv. Nepotonjes röst som kallade på Janos slet henne tillbaka till verkligheten. Ilskan färgade fortfarande hennes ansikte när hon vände sig mot sönerna. Janos hängde över brodern, bad henne att göra något. Förtvivlan i hans blodiga ansikte skar djupt i henne.
      “Flytta dig!” ropade hon när hon skyndade sig fram. Paniken genomstrålade hennes annars varma röst. Sonen reagerade inte. Hans ord tunga av desperation när han fortsatte. När hon nådde fram till dem knuffade hon av honom och i samma sekund hörde hon Rens rossliga hostande. Lättnaden sköljde över henne likt en flodvåg och tårarna kom. För några långa ögonblick betraktade hon bara hur bröderna omfamnade varandra, hur de grät öppet och högt. Tillslut drog hon sig dem båda till sig, höll dem deras huvuden i hennes famn. Hon snyftade tyst när hon begravde sin nos i först Rens päls, och sedan Janos. Mina pojkar…
     Nepotonje anslöt sig till dem, lade huvudet tröstande mot hennes skuldra. Niyaha var medveten om deras skador och att de behövdes behandlas. De skulle behöva gå tillbaka till Islagunen för vård. Men för ögonblicket behövde hon bara känna dem i sin famn.

[Avslutat]