Violin hade tagit sitt nya hem på största allvar, kanske var han inte så fullt accepterad eller litad på att han fick vara helt ensam med valparna men han flög ofta över området för att se om någon främmande varg var i närheten som han kunde berätta för de andra, såsom Astrid som han kände bäst, hittills.
Den sistnämnde hade även fått valpar, väldigt många sådana och självklart kände han ett litet stygn av avundsjuka, inte kanske valparna i sig men att hon hade någon som älskade henne. För det gjorde han väl? Det var ett tag sedan han talat med Astrid så han visste inte säkert.
Violin landade med en duns på marken, slog med vingarna några gånger så gräset nästan låg platt mot marken, några läv fladdrade förbi och sedan, när han fått vingarna luftade och precis som han ville, så lades dom ihop på ryggen och han ruskade lite på kroppen.
Så stod han där, den vita och grå vargen med ett brunt och ett blått öga, leende på läpparna och såg sig omkring för att se vart de andra befann sig.

Umbriel hade legat dold i det höga gräset och lurat på fakargen som cirkulerade i luften ovanför. Det var en kurragömmalek som bara han visste om, och ändå var han troligt stolt över att inte ha blivit upptäckt. Samtidigt var det ganska tråkigt att inte bli hittad, så då Violin landat bestämde han sig för att leken var slut och skuttade upp. Det var med trippande steg han gick fram till den äldre.
"Ha! Du trodde du såg allt där uppifrån va, men här var jag!"
Utropade han och leendet på läpparna var otroligt stolt och belåtet. Det var tydligt att Umbriel var stolt över sig själv. Helt ogenerad fortsatte han raka vägen fram till den andra och hoppade upp så han stod med framtassarna lutade emot den andres ena framben. Med lika stora delar nyfikenhet som beslutsamhet sniffade han emot den hopvikta vingen och försökte nå att nafsa tag i en fjäder.

Att säga att man var sysslolös här kunde man inte, eller jo det kunde man kanske men Violin kände att den sysslolösa stunderna kom när valparna sov. Inget honom emot, han trivdes verkligen där.
När en av valparna kom fram från busken och talade så flinade han till.
"Nej, du hade bra skydd där i busken" sen att han inte riktigt tittade efter valpar var kanske en annan sak, men det behövde ju inte den lille veta.
När han kom fram så stod Violin kvar, kunde för allt i världen inte komma ihåg vad valpen hette. Det var så många namn att hålla reda på och han hade inte det bästa namnminnet eftersom han inte träffat så många vargar innan.
Han själv sänkte huvudet lite, såg på valpen som försökte få tag i en av dom många fjädrarna, gav denne en skeptisk men road blick.
"Brukar man inte fråga om lov först?" sade han med ett leende och puffade till lite lätt i valpens sida med nosen.

Umbriel gav Violin en något förnärmad blick.
"Då skulle du ju bara säga nej.."
Kontrade han samtidigt som han tippade bakåt och slog i marken i sittande ställning. Balansen var inte den bästa så det krävdes inte jättemycket för att få honom att falla, men han låtsades inte om att det hänt över huvud taget.
"Men ok, frågar, men lova att inte säga nej bara för att ok? 
Blicken han gav den andre var mycket allvarsam och bestämd.
"Kan du flyga med mig nångång?"
Han försökte föreställa sig hur det skulle kännas, att segla genom luften. Viktlös och fri. Det var verkligen något han ville få uppleva, och kanske skulle det gå att övertyga den äldre? Han kunde kanske sitta på hans rygg, eller typ bli hållen i famnen eller något. Det måste ju gå på nått vis?

Han nästan skrockade där han stod och iakttog valpen som bara antog att han skulle säga nej till fjädern. Sedan föll den andre omkull, eller ner på baken, och han log snett mot denne.
"Det skulle jag aldrig göra" försäkrade han. Varför säga nej bara för att?
Vid frågan om flygningen så tippade han huvudet lite åt sidan. Hur skulle det gå till? Violin var inte någon stor eller stark varg och vingarna orkade inte bära speciellt tungt heller, som tyngt några harar som han fångat.
"Det kan bli svårt, jag är inte speciellt stark vet du och du växer ju så det knakar" svarade han leendes och höll den olikfärgade blicken på valpen.
Dock kom han snart på det om fjädrarna, men tänkte vänta lite för att se om den mindre faktiskt frågade om lov eller inte.