Lamia stod i mitten av kampgropen med sju uppspelta valpar runt sig. Abraxas och Naphula stod bakom henne, och Cy stod med en allvarsam min intill den enda väggen.
"De fyra bästa av er kommer få gå vidare till nästa utmaning, vilka det är kommer avgöras i en kamp alla mot alla."
Hon såg att valparna, som hittills främst fått träning i att slåss en mot en, blev lika delar förskräckta som taggade av hennes ord.
"I verkliga strider kommer ni sällan slåss en mot en och ni måste lära er att navigera kaoset på ett stridsfält."
Hon log snett.
"I första ronden är inga krafter tillåtna, alla som använder sina krafter kommer diskvalificeras."
Det sista hade varit Cys krav, både för att han skulle slippa behöva akut-hela sju valpar som fått krafturladdningar samtidigt och för att han tyckte de behövde lära sig slåss utan magin.
"På min signal börjar striden."
Hon och de övriga vuxna lämnade kampgropens centrum och spred ut sig så de kunde hålla koll på valparna från olika håll och snabbt bedöma vilka som gjorde bäst ifrån sig. Lamia såg fram emot att se kaoset de snart skulle släppa lös. Det var ingen som undrade vem som skulle förlora, men vilka vinnarna var kunde bli desto mer spännande. Valparna var fortfarande små och rultiga och inga uppenbara ledare hade visat sig ännu.

Det Lamia såg fram emot mest var att se dem ta sig ann samma utmaning om något månvarv, den enorma utvecklingen deras träning gav imponerade henne alltid.
Med ett hänsynslöst leende höjde hon huvudet mot trädkronorna och ylade sin startsignal.


[Turnering mellan Nulas valpar, de fyra bästa kommer gå vidare till one-on-one strider. Utkomsten har slumpats av mig, de fyra vinnarna i rond ett kommer vara: Zorah, Neema, Quarian och Adana. Detta betyder att Hilo, Siyah och stackars Reegar kommer åka ut först men ni får själva bestämma hur detta sker. Ha så kul!]

Det var många olika tankar som på samma gång susade omkring i Zorahs huvud. Valparnas träning hade börjat tidigt och det är inget hon klagar över, faktiskt tycker hon det är väldigt roligt. Tikvalpen anser sig mer än redo att ta alla chanser hon kan få för att visa sin potential. Hon vill växa upp och bli lika stor och stark som de vuxna i flocken och om hon kunde bli värdig hög rang så vore det ännu bättre. Zorah vill bli bästast i hela Lykoris. Hon kunde inte sätta ord på hur taggat hon var på denna utmaning.
Såklart fanns det en del i henne som kände sig tudelad och inte ville slåss mot syskonen, inte på detta sätt men ändå brann tävlingsinstinkten likt en klar eld inom henne. För visst är det en lek. En lek som de vuxna styr över och tänk vilka priser som vinnaren kan få. Zorah kan bara drömma.
Hon vet att det förväntas av henne och hon tänkte ta chansen och hon förväntar sig att stå som en av vinnarna. Nederlag är ingen tanke som finns i henne och när det kommer till Zorahs tävlingsinstinkt så är det blodigt allvar. Särskilt när de vuxna står och ser på. Det känns som att nederlag inte är något som kommer ses på med gillande ögon. Zorah vet att det är skillnad på lek och träning om än hon inte har riktig förståelse i var skillnaden ligger. Hon vet bara att i leken spelar det inte så stor roll om vem som vinner för de kan ändå ha roligt tillsammans och det leder alltid till nya idéer och äventyr. Träning har mer fokus på framtiden så resultatet går inte alltid att se här och nu.
Zorah vägrar att vägra nu, hon har de vuxnas ögon på sig. Det här är ett ytterst viktigt test och det är ytterst viktigt att hon står bland vinnarna i den här utmaningen. Så långt går hennes tankar åtminstone.
Hittills har valparna bara slåtts mot varandra en och en. Det har funnits struktur och regler att förhålla sig till, den här gången är det alla mot alla. Det finns fortfarande regler men det är en helt ny utmaning. Zorah måste tänka taktiskt, hålla reda på många fokuspunkter samtidigt och komma ihåg att syskonen här och nu är motståndare.
 
Tikvalpen tar ett djupt andetag och fokuserar på moster Lamias ord. Inga krafter är tillåtna, det låter som en rättvis regel när det är alla mot alla, vill ju inte råka få en surpris-attack i ryggen. Zorah känner sig lite tacksam för den regeln men som moster Lamia säger: I verkliga strider kommer ni sällan slåss en mot en och ni måste lära er att navigera kaoset på ett stridsfält.
Stridsfält, det är nyckelordet. Det som får det här att kännas mer allvarligt än något annat tidigare. På stridsfält kommer krafter och andra attacker att flyga från alla håll. Desto tidigare valparna får träningsmöjligheter och lär sig strida på riktigt desto bättre, Zorah är tacksam att valparna får chanser som denna.
I valparnas egna lekar har ofta tävlingsandan varit het men segerfördelningen relativt jämn… om man bortser från Reegar. Zorah funderar snabbt på vad som kan vara bästa öppningstaktik för att få ett snabbt övertag, hon låter blicken svepa mellan syskonen som står uppradade på var sida om henne. Siyah står nära och även Quarian. Lätta mål att vända sig mot. Zorah gör ett snabbt val och…
På moster Lamias signal tvekar Zorah inte ett ögonblick. I samma stund som det klara ylandet ljuder som startsignal så är Zorah i rörelse och kastar sig morrande mot Siyah som står i närheten. Zorah hoppas på att överraskningsmomentet kan ge henne övertag.
Tikvalpen attackerar lågt. Med öppen käft siktar hon in sig på systerns ben. Kan hon få grepp kan hon förhoppningsvis fälla systern till marken vilket kan verka avväpnande. Siyah ser dock vad Zorah är på väg att göra. Zorah har kanske attackerat mot benen en för många gånger och gjort sin taktik uppenbar. Siyah är trots allt inte dum och när hon hoppar åt sidan klapprar Zorah missnöjt ihop med sina små tänder. När hon tar mark efter sitt utfall snubblar Zorah till och Siyah tar chansen. Zorah känner systern, med tänder och klor, kasta sig över henne och hon morrar till svar. Zorah försöker krångla sig runt i systerns grepp och hugger åter igen mot systerns ben.

Spänningen var hög över vetskapen av träningstuneringen och Siyah kunde knappt sitta still. Hon tänkte minnsann visa vad skåpet ska stå! Hon hade försökt fått in så mycket träning hon kunde till detta ögonblick, flocken tittade och hon ville inte skämma bort sig. Siyah lyssnade noga på Lamias ord, inga krafter. Gudars vad irriterande men det kunde hon inte argumentera mot om hon inte ville få huvudet avbitet av Lamia eller Cy. Siyah tittade kring sig och såg alla blickar som låg på henne och sina syskon, pulsen ökade lite och hon blev mer spänd på att börja. Hon kunde känna hur pälsen blev mer statisk men hon tog snabbt djupa andetag för att lugna sig, hon kan ju inte bli diskvalificerad redan?! Efter ett par andetag så la sig pälsen och Siyah kunde pusta ut. 
Siyah gjorde sig redo att ta ut den svagaste, Reegar. Det skulle vara lätt men när Lamia ger signalen så ser Siyah i ögonvrån att Zorah går efter henne, mot benen som hon alltid gör och hon lyckas dra sig undan från systerns käftar och Zorah snubblar vilket ger Siyah ett övertag och hoppar på systern och biter tag med både tänder och klor. De brottas en liten stund innan Zorah lyckas ta sig ur Siyahs grepp och hugger ännu en gång mot hennes ben. Den här gången hann inte Siyah hoppa undan och Zorah får tag i ett av hennes bakben, vilket leder till att hon ramlar omkull. Instinktivt så slår hon till systerns ansikte med framtassen och sparkar med den andra baktassen och lyckas komma loss. Hon ställer sig upp och skakar lätt på bakbenet, det ömmade men hon kunde stå fortfarande. Hon morrade mot sin syster men såg sedan Quarian tätt intill och bestämde sig för att byta motståndare. Hon vände sig mot broderns håll och bet hårt i luften så de små tänderna smattrade och slog sin tass över broderns kind.

''De fyra bästa av er kommer få gå vidare till nästa utmaning...''. De orden var egentligen allt som den lilla hanvalpen behövde höra för att hitta sitt fokus och sitt mål. Visst hade han varit taggad innan, när de fått reda på att någon form av större träning skulle ske och när de anlänt till gropen, men det här var fantastiskt, över hans förväntningar och definitivt mer spännande. Han började nästan trampa på stället medan Lamia fortsatte att prata, men tvingade sig själv att stå så stilla som möjligt, han ville inte förarga någon av de vuxna trots allt så de fick en anledning till att diskvalificera honom.
Alla mot alla. Han såg sig omkring på syskonen. Reegar var ju egentligen det uppenbara målet, men för uppenbart för hans smak. Det var garanterat någon annan som skulle kasta sig efter honom vid första bästa tillfälle, men Ari tänkte inte vara den första, det var inte riktigt så han ville vinna. Han intalade sig att det var för att han ville ha en utmaning, men det var nog mest för att han i hemlighet tyckte om honom. Blicken vandrade istället över till den andra brodern, där fanns ett potentiellt mål.
Inga krafter sade hon. Genast så blev han smått bekymrad, inte för att han inte skulle kunna klara sig utan sin kraft, utan snarare att han inte kunde styra när den poppade upp. Han behövde väl bara innerligt hoppas att den inte aktiverades av sig själv innan rundan var över och han vunnit. För vinna skulle han, allra minst åtminstone gå vidare till nästa runda. Allt annat var otänkbart, speciellt pinsamheten med en diskvalifikation.
När Lamias ylande ekade mellan trädstammarna så drog han sig först undan, duckade från några andra som kastade sig förbi honom för att nå ett annat syskon. Sedan cirkulerade han snabbt runt Zorah och Siyahs tumult innan han kastade sig mot Hilos nacke med tänder och klor, redo att greppa tag i honom och eventuellt fälla honom till marken.
Efter endast en kort tumult så lade sig ett annat syskon i och han fick sig en smäll över ena kinden som han inte hann parera. Han hade glömt av sig en del i brottandet och inte hållit koll på omgivningen, vilket misstag. Han högg tillbaka mot systern medan han försökte trycka ifrån sig brodern.

(Ari kastar sig efter Hilo och försöker brotta ner honom och hålla fast honom i nacken, blir överraskad av Siyahs attack och får en smäll över kinden. Försöker sedan slåss mot båda samtidigt)

Reegar var ung. Ung och dum men inte så pass dum att han inte förstod att han var i underläge. Det hade varit tydligt från starten av hans ännu korta liv. Viljestyrka var oväsentligt med en kropp som ständigt arbetade emot honom. Det gjorde honom till en självklar och enkel måltavla, något flera av hans syskon snabbt uppfattat. Han såg det i deras ögon, hur var och en av dem utsett honom till första bytet. Under deras blickar kröp han ihop i försvar, för vad annars kunde han göra i en sådan situation.
    Medan Quarian, Zorah och Siyah snabbt skiftade fokus från honom till varandra och Hilo hade två av syskonen fortfarande sina sikten inställda på honom. Det blev en tävling mellan Adana och Neema – vem av dem som skulle hinna fram och ta ut Reegar först. Allt han kunde göra var att ligga i väntan och han gjorde inget försök till att kämpa emot när syskonen tätt efter varandra tryckte ner honom i marken, bitandes och slitandes i hans nackskinn. Reegar skrek och blottade magen i nederlag tills Lamia slutligen röt att han var ute ur tävlingen. Med syskonens tänderna borta tog han sig upp från marken och haltade åt sidan.

[Reegar åker på däng av Adana och Neema och är ute ur tävlingen ]