[Utspelar sig i slutet av juli/början av augusti.]

Det var en varm dag, och solen hade precis passerat sin högsta punkt. Himmeln var klart blå, men bara ett få, enstaka moln i sikte. Det var en rätt så blåsigt, och fläktande havsvindar färdades regelbundet igenom den lummiga skogen som fylldes med diskreta dofter av havssalt och havet i sig. 
     Den ljuspälsade valpen strosade slött under den spräckliga lövtaket. Den unge hade spenderat en stund åt att hoppa emellan ett par stenar som låg placerade i floden. Det var förstås i den grundare delen av vattendraget, där strömmen inte alls var lika stark. Niyaha hade varit noga med att inte leka där det var för djupt eller för strömt, sedan hon ramlat i och Dimitrij fått rädda henne. Det var en otäck upplevelse, men också ville hon inte göra bort sig inför ledarinnan.

Tristessen hade slagit valpen. Återkommande suckande lämnade den lille när hon planlöst med släpande steg rörde sig emot savannens öppna platser. Niyaha hade inte spenderat så mycket tid där, men hade ibland gått på korta utflykter dit med sin pappa. Han hade visat henne vart det var säkert för henne att gå, och vart hon inte fick passera. Om än hon inte var den som ifrågasätta eller var speciellt rebellisk av sig, så hade hon de typiska mottot i tankarna "det man inte ser, lider man inte av". 
     En lägre kulle började byggas på framför henne på den upptrampade stigen hon följt. Skogens täthet hade glesats ut, och undervegetationen var betydligt mycket tunnare här vilket gjorde att man kunde se långa sträckor emellan stammarna. Solljuset var mycket starkare och påtagligare här, samtidigt som grönskan i omgivningen naturligt hade blivit lite mattare och ersatts av mer gula undertoner i växterna. 
     Kullen framför henne var en av flockens utsiktspunkter - den gav full utsikt för savannområdet. Stegens glädje ökade en aning, och hon studsade upp emot dess högsta område.

[Känner att jag inte har rollat Azazel ordentligt på evigheter. Here goes nothing.]

Morrhåren dansade runtom hans breda ansikte. Vinden ryckte i den tjocka manen, och fjädrarna rörde sig över vingarna när han gled fram över området på de varma termikvindarna. Han höll framtassarna tätt pressade mot kroppen, bakbenen utsträckta som i språng. Svansen gungade med i stjärtfjädrarnas rörelser, ryckte för vinden när han lugnt cirkulerade närmare marken. Han hade befunnit sig utanför det revir han spenderade stora delar av sin tid på.  Han hade ätit, och legat i skuggan under några av savannens nu grönskande träd under dagens varmaste timmar innan han vänt åter mot den än frodigare skogen. Han jagade medvetet utanför gränserna, då han kände att han inte ville jaga flockens byten som en som inte var medlem. Visst hade han fått tillåtelse att stanna på området, men det var endast på grund av de båda helveteshundarna, och han tänkte inte delta mer än nödvändigt i det flocken hade för sig, om han kunde undvika det. Han tänkte inte låta sig bli indragen i deras galenskaper.
    Tiden hade formligen flugit förbi. Azazel hade fortfarande svårt att förstå att han och Zayev, för mer än ett år sedan nu, lämnat Devils bakom sig. Att de över huvud taget fått gå, och att deras tidigare flock inte hade dragit tillbaks sitt ord och jagat efter dem som förrädare var något han fortfarande kunde känna sig lättad över. De hade inte vandrat särskilt långt, om Devils hade velat så hade de troligtvis inte haft svårt att hitta dem. De var verkligen fria. Eller, han var det i alla fall.
    Det var svårt att förstå att vännen, hans broder i allt utom blod, hade blivit förälder, funnit en ny flock, ett nytt liv tillsammans med den tidigare så tysta och rädda Naira. Azazel kunde ibland undra var all tid hade tagit vägen. Han hade aldrig tänkt stanna på en ny plats så länge som han gjort nu, inte så snart igen. Men savannen hade alltid tilltalat honom, och den grönskande skogen som räddats undan lågorna var inte fel, även om han stundom fann den trång, instängande. Han hade fortfarande ett mål utsatt, men det hade fått vänta. Han hade inte kunnat förmå sig att lämna den blå lunsen. Inte nu, med Zayev och Nairas två söner som blev större för var dag som gick. Det slet honom mellan två platser, en han hade så nära här, en han älskade och inte ville lämna, och den han lämnat för så länge sedan, som han ville återvända till. Kanske sköt han medvetet det framför sig, såg medan valparna växte, skrattade och lekte med dem, umgicks med sin broder, med sina vänner.
     Han skulle sakna dem, när den dagen kom. Han kunde inte, ville inte, stanna för evigt. Hur gärna han än ville stanna med Zayev så hade hans broder gjort ett val, valt en väg Azazel inte kunde följa honom längs. Fakargen väntade på den dag då den hornkrönta ledaren skulle jaga bort honom. Kanske trodde han inte att hon fysiskt skulle jaga honom, men han kunde föreställa sig hennes kalla ögon, den blick som skulle säga att hans tid var över. Han kunde inte stanna för evigt.
     Lugnt cirkulerade Azazel in över den nordligaste delen av savannen, där gräset övergick i skogens först glest växande träd. Längre norrut tätnade skogen väsentligt, som mossa när han såg den ovanifrån, på högt avstånd. Vid horisonten i öst hade han tills nyligen kunnat se havet, men han hade sjunkit för långt ner för att ens hans goda syn skulle nå så långt. Nedanför honom, åt ena sidan, reste sig den höga kulle som han visste utgjorde en av flockens utsiktspunkter. Dess sidor var flacka, och på håll såg den inte lika hög ut som han visste att den var. Det var dock inte mer än en kulle, långt ifrån de höga klippor och berg han hade sett under sina år, men den dög för att se ut över det närmsta området. Inte allt för långt, men tillräckligt för att göra den värd att se ut från.
     Marken susade förbi under honom när han närmade sig. Tassarna sträcktes ut framför hans kropp när vingarna vinklades framåt, uppåt, och stjärtfjädrarna breddes ut för att bromsa hastigheten. Han landade på baktassarna, och tog ett par samlade språng framåt innan han hunnit sakta in tillräckligt för att stanna helt. Vingarna veks lätt in längs hans sidor, och så snart han stannat ruskade han på hela kroppen. Han hade landat på kullens södra brant, en god bit från toppen, men inte riktigt nere på plan mark. Den södra sidan hade färre av de redan glesa träden än resten av kullen, vilket gjorde det lättare att landa.

Försjunken i tankar nynnade den unga honan på en av sångerna som hon lärt sig. Det var inte ofta man fick höra den unga sjunga med till melodierna, men i hemlighet var det ett stort nöje för henne. För henne var sångerna känslor, även om de inte var mycket mer än toner för resten av flocken. Där var alltid en speciell känsla som blomstrade till ljudet av sångerna. Den var främmande, och Niyaha hade aldrig lärt sig ett ord för att beskriva den och det enda hon tyckte kunde rättfärdiga känslan var ljus. Som det starkaste ljus av silver i ett becksvart mörker. Det var obeskrivligt, men ändå lekte den unga ständigt med tanken av den.
     Väl uppe på den högsta punkten av den gräsklädda kullen såg unghonan ut över området med en uppsyn av hänfördhet. Savannens gulnade gräs såg ut som flytande guld. Det skimrade i solens honungsgula sken och dansade i rörelser som efterliknade vågor i de saltmättade vindarna. Betagen av skönheten stod Niyaha som orörlig. Det var inte förrän en dunkel skepnad rörde sig över solens platta skiva som den valpen såg bort. Himmelen låg kal över landet, vilket gjorde den flygande gestalten lätt upptäckt av hennes djupa blick. I en fart hon aldrig kunde drömma om att uppnå susade den ner emot marken. Den unge drog ett berusande andetag, innan hon tog några språng emot den södra kullens brant. Där, en bit ner, stod en stor, bevingad varelse. Ansiktet var att likna vid hennes broders, Ciye. Efter bara ett hjärtslag kände hon igen den stora varelsen igen - hon hade sett honom förut med Zayev och Naira, Oberon och Arnos föräldrar. Vad var det han hette... Azel? Azelel? En tankfull min spred sig över hennes anlete.
     "Hej! Visst är du Azelel?" ropade Niyaha med en stämma som inte gjorde något för att dölja misstänksamheten. Den unga var nästan säker på att det var han, men mindre osäker på hans namn. Ett uttryck av tankfullhet låg i hennes valpansikte.

Azazel lade märke till valpen när hon ropade, och han vände sig i hennes riktning. Han stod stilla för ett ögonblick, innan han log och i lugnt tempo rörde sig bort mot henne.
     "Azazel", ropade han med varm, road röst. Azelel? Han skulle aldrig sluta roas av valpar. "Ja, det är jag. Och du är Niyaha, inte sant?" När han kom närmare sänkte han rösten för att slippa ropa så högt. Han såg ut över platsen runtom dem, och sänkte huvudet för att inte torna upp sig över den lilla när han mötte hennes blick. "Är du här ute alldeles själv?" Hade hon någon av de äldre flockmedlemmarna med sig som höll henne under uppsyn, eller hade hon promenerat iväg helt på egen hand?

Azazel, så det var så han hette. Niyaha log lite blygsamt när han rättade hennes fel. Öronen vinklade sig lätt tillbaka och en ursäktade min fanns i hennes ansikte. När den enorma fakargen frågade om hennes namn, nickade hon djupt. När sedan nästa fråga kom viftade hon lite prövande på svansen.
     "Jag gick hit själv. Men pappa är inte sååå långt bort." förklarade hon. Kenai befann sig en bit in i skogen. Tanken att hon inte fick vandra hit själv hade inte slagit henne förrän Azazel frågade. Kanske skulle hon få skäll av pappa nu? Tanken gjorde henne nästan lite stressad.

Han grymtade roat när valpen sade att hennes pappa inte var långt bort, men hennes trevande sätt gjorde det tydligt att hon inte var helt säker på var Kenai befann sig, och att fadern troligtvis inte visste att hon var här ute. Azazel gav henne ett snett leende och tog de sista stegen bort till den lilla tiken. Han sänkte kroppen så att buken nästan vidrörde marken, och mötte Niyahas mörkblå ögon.
     ”Vet din pappa att du är här?”, brummade han varmt, och sneglade sedan förbi henne.  ”Eller du är alldeles för smygig för att han skulle märka att du gick hit?”, sade han lågt, nästan viskande, och höjde roat på ögonbrynen när han såg tillbaks på henne. Han kunde inte vara säker på om hon hade en förälder i närheten eller inte, eller om hon fick vara här ute själv, men oavsett så var hon inte själv nu. Azazel kände inte Kenai eller Loiana jätteväl, och var inte helt säker på hur nära de höll valparna, eller hur hård uppsikt de hade över dem. Även om de inte var jättesmå, så var han dock osäker på att de fick promenera ut på savannen själva, där vilket av savannens rovdjur som helst kunde få för sig att de var ett lovligt byte. Nåväl, hon var inte så långt från skogsgränsen, och han misstänkte ändå att någon av de äldre fanns i närheten.

Niyaha fnissade tyst åt Azazel. Något med den bevingade var verkligen roande - hon förstod varför Oberon och Arno tyckte om honom. Ett busigt leende trädde sig över hennes mörka läppar och hon sjunk ihop något i sin ställning.
     "Även om han märkt att jag sprang iväg så hade han inte hunnit ikapp!" sade hon triumferande. "Jag är supersnabb." Hon nickade instämmande åt sitt utlåtande. Kanske inte snabbare än Nadie - ingen kunde väl vara snabbare än henne? - men hon var garanterade snabbare än stora pappa, trodde hon iallafall.

"Håhå, det tror jag det!", sade Azazel när Niyaha utbrast att hon var supersnabb. Hennes ord bekräftade att hon inte hade talat om för föräldrarna att hon befann sig här ute. Nåväl. Azazel lät buken ta i marken när han vek in framtassarna under den tjocka manen. Med huvudet vänt så att han hade den ena kinden mer vänd mot valpen än den andra sneglade han ut över kullens sluttning och tillbaks på valpen. "Du kan säkert springa så att du nästan flyger fram skulle jag tro", sade han med en busig ton i rösten.

Den unga svarade med djupa, intensiva nickningar. Det var med en triumferande min Niyaha såg på fakargen. Men tills hans ord falnade stoltheten eftersom.
     "Ja, fast ingen slår Nadie..." lätt suckade hon. Bara tanken av att försöka vinna i fart emot systern kändes bittert. Där fanns inte mycket hon kunde göra åt saken, men det frustrerade henne - varför var hon så himla snabb? Niyaha önskade att hon åtminstone fått lite av den snabbheten... Hon undrade hur snabb Azazel var.
     "Hur snabb är du då?" frågade hon och ett nyfiket leende bildades.

"Äh, jag är stor och tjock jag", sade Azazel och reste sig upp när valpen undrade hur snabb han var. Han ruskade på kroppen så att den lösa, manklädda huden under buken gungade. Han var inte tjock egentligen, men det var ett gott skämt. Han höjde den ena vingen efter den andra, utan att fälla ut dem, och såg mellan dem innan de slappnade av vid hans sidor på nytt. "Med de här är jag inte jättesnabb på marken." Inte snabbare än de flesta. Han mötte valpens blick och nickade upp mot himlen. "Men där uppe. Där är jag snabb." Han log och hukade sig mot marken igen för att inte torna upp sig över Niyaha.

Med en blick av förundran såg Niyaha på de stora vingarna. De var väldigt vackra, och hon kände en lätt avund över att hon inte hade egna. Tanken om att se världen från ovan - nästan som man kunde se skogen från flockens högsta utkikspunkt - lät fantastiskt. Azazel hade fått en välsignelse att kunna uppleva världen på båda sätt.
     "Är det inte läskigt?" sade hon efter en kort paus. Niyaha som hade sett upp såg tillbaka på fakargen igen. "Där uppe menar jag. Är inte läskigt när du är så högt upp?" Nyfiket vred hon på huvudet.

Azazel skrockade kort vid Niyahas fråga. Nej, han tyckte inte det var läskigt. Det hade varit spännande och kanske lite skrämmande när han varit liten, innan han lärt sig ordentligt, men nu... Då var det läskigare att simma. Han hade aldrig varit någon bra simmare, och skulle nog aldrig bli det heller.
     "Lite", svarade han ändå. "Men inte hela tiden." Han blinkade åt valpen innan han åter sneglade upp mot himlen. "Det är fint där uppe idag." Trots att havet inte låg mer än någon mil bort så störde havsvindarna inte allt för mycket. Ute över savannen härskade de varma termikerna, de vindar han främst förlitade sig på när han seglade över landskapet. Himlen var öppen. En dag som denna kände han sin frihet.

Niyaha såg på den lejonliknande fakargen med en förundrad blick. Lite sa han. Niyaha lät blicken varandra upp till en klarblå skyn. För henne, ännu liten och okunnig om världen kändes det bara främmande med tanken av att flyga. Men för honom som förmodligen alltid haft vingar och förmågan att flyga, så måste det vara som för henne att gå eller springa. Det var spännande med alla olikheter Numoori hade.
     "Pappa har en vän som inte har några bakben. Han lever i havet. Tror du det skulle vara samma för honom att gå på land som för mig att flyga?" frågade hon tankfullt och såg tillbaka på Azazel med en undrande min.

Ett förvånat uttryck spred sig i Azazels breda ansikte. En varg utan bakben? Det hade varit något att se. "Kanske det", svarade han på valpens fråga. Han drog tankfullt på läpparna och såg ut över savannen innan han med ett roat leende såg tillbaks på Niyaha. "Hade du velat flyga, om du kunnat?"


[Längden på de här inläggen är fenomenal xD Men det behövs inte mer <3]

Niyaha hummade lite fundersamt som svar - Azazel verkade veta lika lite som henne gällande det. När han ställde frågan om hon velat flyga om hon kunde mötte hon hans blick med en intensiv glöd.
     "Javisst!" svarade hon utan att tveka. "Men bara om jag fick behålla mina bakben också." sade hon och skrattade lite. Det skulle nog inte vara värt att offra sina bakben för något, inte ens flyga.

Han skrattade hjärtligt åt Niyahas kommentar om att få behålla bakbenen. I en lekfull gest sträckte Azazel ut ena framtassen och knuffade försiktigt till valpen.
    "Kom", sade han med låg, road röst och nickade ner för kullen. "Visa mig hur snabbt du kan springa." De runda öronen tittade fram ut hans tjocka man när Azazel reste sig upp. Ett lekfullt leende hade spridit sig i hans breda ansikte.

Azazels tass var olik någon annans hon sett. När den försiktigt knuffade till henne kändes den mjuk och vänlig, inte alls lik en vargtass. Den var också mycket större än en vanlig vargtass, till och med större än Lokes.
     Ett glädjefyllt skratt bubblade ur hennes strupe och hon såg nedför kullen. En målmedveten blick infann sig i hennes djupblå ögon och hon reste sig upp. Hållningen sjönk ihop när hon gjorde sig redo för att ta avsprång, och öronen fälldes ner för att slippa vindens ven i dem. En rak linje från ryggrad till huvud bildades och hon trampade ivrigt med tassarna i marken.
     ”Kolla här då!” utbrast hon innan hon tog ett språng ut. Hoppet varade längre än hon väntat sig, och gjorde att hon landade något ostadigt i nedförsbacken. Valpen vinglade till innan hon återfick balansen. Niyaha kunde svära på att hon var lika snabb som Nadie den här gången. Ibland gick det så fort att hon inte verkade hinna med att förflytta tassarna.
     Det kändes som den unga flög fram. Men känslan skulle inte komma att hålla i sig länge, för den ökande farten gjorde att hon inte hann med sig. Niyaha hann inte röra ena frambenet förrän hennes kropp i stort sett passerat och hon snubblade till. Som en boll av päls rullade hon ner i slutet av backen. Damm yrde kring henne och när hon äntligen stannat kändes det fortfarande som att hon snurrade.

Azazel såg på valpen när hon gjorde sig redo för språng. Han ställde sig bredvid henne, och sjönk åter en aning i hållningen, även han redo. Han följde Niyaha med blicken när hon kastade sig framåt och började springa ner för backen. Efter att hon sprungit en bit så satte den kraftiga fakargen själv av i trav efter henne.
     När den lilla plötsligt snubblade och tumlade längs marken en längre sträcka så ryckte Azazel till, och han ökade farten sista biten för att snabbt komma ikapp valpen.
     "Hur gick det?", frågade han med blandat road och orolig stämma. Leendet gled av hans breda ansikte för ett ögonblick när han sänkte huvudet mot den lilla honan. Hon verkade dock inte skadad, och det tog inte lång tid innan han log igen. "Du, det där gick ju supersnabbt!" Han mötte valpens blick.

Niyaha låg stilla ett tag för att vänta ut yrseln. När Azazel kom fram så var blicken fortfarande något snurrig när hon mötte hans klarblåa ögon. Men ett brett leende spred sig över hennes läppar. Trots att snurrigheten inte riktigt släppt henne så försökte hon resa sig upp. Benen kändes extra långa och komplicerade när hon hävde sig upp. När hon vid första försöket vinglade till rejält, nästan så att hon ramlade omkull igen ställde hon sig bredbent som att det vore första gången hon rest sig.
     När hon äntligen stod stadigt skrattade hon glatt. Med ett triumferande uttryck såg hon upp på fakargen. ”Javisst då!” fnittrade hon fram. ”Jag har aldrig sprungit sådär fort förut. Jag hann liksom inte med.” förklarade hon och såg upp för kullen igen. Dammet som fastnat i hennes päls var knappt synligt tack vare hennes smutsfärgade kulör. Unghonan rätade sin ställning lite och såg på Azazel igen.

"Haha, ja! Det såg ut som om du skulle lyfta och flyga iväg när som helst", skrattade Azazel. Kanske hade det inte gått riktigt så fort när Niyaha sprungit, hon var fortfarande ganska liten och skulle nog aldrig få en löpares ben, men det hade ändå gått ganska snabbt. Särskilt eftersom att hon sprungit i nerförsbacke. Och det skadade aldrig att uppmuntra lite.
     "Nästa gång flyger du kanske på riktigt!" Fakargen flinade brett och kastade roat med huvudet.

Niyaha log nöjt. Trots det hårda fallet så var hon stolt över sin insats. Niyaha skrattade lättsamt åt Azazels påstående. Den unge visste inte riktigt hur det gick till när en flög, men hon tvekade på att hon någonsin skulle ha den förmågan.
     ”Visst måste man ha vingar för att flyga?” frågade hon efter en stunds betänketid. En tankfull rynka hade bildats emellan hennes ögon när hon såg på fakargen igen. Han, som en mästare av att flyga, borde ju veta.

Azazel gav ifrån sig ett tankfullt läte och nickade för sig själv innan han svarade på Niyahas fråga. "Vill du flyga högt så behöver du vingar. Men du vet, när du springer så fort att du nästan inte behöver sätta ner tassarna så skulle jag allt säga att du flyger fram!" Han gav valpen ett uppmuntrande leende, och skrockade glatt. En tanke slog honom när hans blick sökte sig upp längs backen de sprungit ner för, och det var med en lekfull glimt i ögonen han såg tillbaks på valpen. "Säg, ska vi testa igen?" Han nickade i riktning upp för kullen.

Den tankfulla minen höll sig kvar när hon såg upp på den äldre som talade. Förstående nickade hon. Ett fnittrande lämnade henne och det allvarliga uttrycket byttes ut emot ett glatt. Undra om det var så Nadie kände ibland? Niya var onekligen något avundsjuk på sin syster. De något bittra tankarna skingrades med ens när hon Azazels stämma ljöd igen.
     ”Säg, ska vi testa igen?” Leendet på unghonans läppar breddades med ens och hon nickade ivrigt. Utan att vänta satte hon av upp för kullen igen. ”Sisten upp är en loppsvans!”

[AVSLUTAT]