Solen stod högt på himmelen, och Zayev låg och dåsade under ett par söndertrasade buskar så gott han kunde. De var egentligen för låga för honom, men det hade inte stoppat honom från att försöka undkomma de värsta av solens strålar. Han må ha helveteshund blod i sig, men när det var som varmast i öken eller savann klarade inte ens han av det. Naira å andra sidan låg öppet i solen med ett nöjt uttryck. Hon andades lugnt och hennes mage hade börjat bli märkbart större. Det undre ögonparet såg mjukt på henne. Hon var så otroligt vacker.

Den blå såg mot sin bror istället, som låg i ett par buskar lite längre bort. Planen var att börja röra på sig igen när temperaturen sjunkit något. De var ännu i kanten av Sienna och det fanns mycket kvar att se. Naira hade lärt sig mycket om Numoori den tid de vandrat tillsammans, och hon såg åt sig informationen hon fick som en svamp. En stor gäspning lämnade den blå innan han smackade med tungan. Törsten började smyga sig över honom.
"Flufftuss." sade han och såg mot fakargen igen. "Vet du om det finns något vattenhål i närheten."
Naira höjde på huvudet och såg från Zayev till den andre i väntan på svar.

Azazel låg på rygg under de torra, spretiga buskarna, med ena vingen tryckt mot växterna, nästan vänd in över honom själv, och den andra så nära kroppen som möjligt i ett försök att hålla det mesta av den i skuggan. Inte för att skuggan var särskilt stor eller mörk, men den var märkbart svalare än luften i det direkta solskenet. Ögonen var slutna och utåt sätt kunde han lika gärna ha sovit. När han hörde Zayev prata ryckte det dock i de runda öronen. Han sträckte på kroppen, sträckte ut framtassarna framför sig med en stor gäspning. Den fria vingen härmade tassarnas rörelser. När gäspningen tog slut drog han tillbaks tassarna och pressade dem mot ansiktet. Vingen trycktes ihop mot sidan igen. Under den ena stora tassen kisade han mot brodern innan han slappnade av på nytt och lät huvudet sjunka tillbaks med hjässan mot marken. Ett lågt, tankfullt brummande lämnade honom innan han tog till orda.
     "Jag vet inte hur mycket vatten det finns där nu, men det finns ett lerhål om inte annat." Där brukade finnas vatten i lerhålen också, om än inte i några rikliga mängder och aldrig lerfritt. Det var sällan svårt att upptäcka sådana på håll från luften, då många djur tenderade att samlas runt dem i värmen. Han hade upptäckt flera runtom savannens gränser, längsmed där en flod rann efter regnet, under sin tid i flocken då han inte haft mer eller mindre viktiga uppdrag att sköta. "Annars finns ju havet, men det hjälper nog inte mycket." Han misstänkte att det inte var saltvatten Zayev var ute efter.

Långsamt rullade hon över på andra sidan. Hon trivdes här. Det var varmt och solen sken. Då och då kastade hon blickar på de båda hanarna, som låg och dåsade i.. vad var det de hade kallat det? Buske? Jo, men det lät bekant.
Framför allt sökte sig blicken till Zayev. Han hade varit så snäll mot henne ända sen de träffats. Så olik de helveteshundar hon lämnat bakom sig. När de båda bröderna talade om vatten såg hon på dem med vaken blick. Hon kanske personligen inte behövde fylla på vätskan, men valparna kunde behöva det.

Den blå hannen såg på henne med en frågande blick. Hon nickade. Jo, hon skulle följa med. Hon rullade upp på tassarna och skakade ur så mycket damm hon kunde ur pälsen. Vatten till de små skulle behövas, men det lockade inte att återigen passera bland de låga buskarna. Hennes svans hade fastnat otaliga gånger redan.

[Jag tänker att du får beskriva vattenhålet och djur om där är några och så, för jag har noll koll och är för tjock för att kolla upp det (a)]

När de andra började komma på fötter rullade Azazel över på mage och reste sig upp han också. Han ruskade dammet från kroppen och ur man och fjädrar. Vingarna och fjädrarna över ryggen burrade märkbart upp sig av rörelsen, och sjönk sedan långsamt ihop igen. Öronen vändes vaket framåt när han höjde huvudet och såg sig omkring för att avgöra åt vilket håll närmaste vattenhål borde finnas. Solen som föll i hans ansikte var varm, och han kisade mot ljuset. När han tänkte på det så var han själv törstig. Efter bara en kort stunds funderande vände han sig mot de båda helveteshundarna. Han kunde se hur de betraktade varandra. Hade det inte varit uppenbart runtom Naira redan så sade deras blickar ändå allt. Det gladde honom att se sin broder lyckligt förälskad. Detsamma gällde Naira, även om han inte kände henne i det närmaste lika väl som Zayev. Då och då vandrade hans egna tankar till den han själv hållit nära, även om känslorna med tiden sinat. Han hoppades att Saturn hade det bra, och att han tillät sig själv att ta för sig av livet.
    "Det ligger någon kilometer eller två norr om här. Det är inte så långt." Han log avslappnat och knyckte med huvudet åt det håll han syftade på. Det var kanske inte en exakt riktning, allt var svårare att avgöra från marken, men det skulle räcka gott och väl för att hitta dit. Han försäkrade sig om att båda var med när han i maklig takt började röra sig i den riktning han visat på.
     Det tog som väntat inte särskilt lång tid innan de närmade sig vattenhålet. Han kunde känna doften av såväl leran som de djur som rört sig i området. Mellan torra snår och buskiga träd öppnade platsen upp sig för den breda flodfåra som efter regnen fylldes till bredden av vatten. Nu sträckte sig stränderna långa och torra, men övergick i lera mot flodens mitt där en rand av gyttjebrunt vatten fortfarande fanns. Vattnet låg dock övervägande stilla. Längs motsatta stranden till den de närmade sig stod en hjord gaseller. Bland de tunna djuren stor några enstaka zebror som stack ut ur mängden, och på marken hoppade fåglar undan för deras fötter. Längs lerfåran, ett gott stycka ifrån där de befann sig, låg en kraftfull reptil med öppet gap och solade i värmen. Azazel hade aldrig varit mycket för krokodiler. De var sluga varelser. Men han trodde inte att där fanns många fler i närheten, och de som fanns var troligen redan upptagna med att vänta på gasellerna. Han rörde sig lugnt ut över stranden efter att ha bytt en positiv blick med de båda andra. Även om det inte fanns mycket vatten så var det mer än inget. Hans breda tassar placerades mot den upptrampade marken. Vingarna rörde sig längs hans sidor, luftades lätt och svansen höjdes i en båge över honom för att visa de djur som höjde blickarna och stirrade att han inte var på jakt. En gest som kanske kunde tas som någon typ av utmaning för många vargar, men som inte var menat som annat än en vänlig eller avslappnad gest.

[Ta ett trött-svar. Nu ska jag sova~ ]

Naira såg i den riktning fakargen nickat åt. Det ögonpar, som för många andra var det enda paret, hon hade öppet lokaliserade ett antal svansgreppande buskar. Öronen vek sig ogillande åt sidan. Hon kastade en snabb blick på svansen, innan hon långsamt snodde runt och fångade upp det mesta av pälsen i munnen. Mycket hängde fortfarande ner mot marken, men det var helt klart en stor förbättring gentemot tidigare. Då hon åter igen vände huvudet framåt möttes hon av en road blick från Zayev. Den blå skakade lätt på huvudet åt henne.
"Det är tur du är söt." sade han.
Orden fick henne att rodna djupt. Ändå spelade ett litet leende på hennes läppar.

Trion närmade sig vattenhålet och den stora, blå hannen hade tagit över uppgiften att bära på hennes svans efter att hon varit nära på att dra omkull sig själv. När underlaget tillät det lät han Nairas långa svans falla till marken.
Honan såg med nyfiken blick på omgivningen och alla varelser vid det leriga vattnet. Av de långbenta, orangea med horn och de randiga fann hon helt klart de randiga mest intressanta. Deras mönster var nästan hypnotiskt. Då hon fick syn på den stora... Ja, vad var det för nåt? Oavsett vad hade en allt för stor mun med för många tänder. Hon tyckte inte riktigt om utseendet hos den. Den såg inte speciellt vänlig ut. Även Zayev såg ut att ha stannat upp något, men blicken från Azazel gjorde att de båda helveteshundarna fortsatte. Hon var glad att hon hade fakargen som visste vad som var farligt och inte här på Sienna. Hon kände åtminstone så fram till han höjde svansen. Vad gjorde han? Den där med massa vassa tänder skulle säkert gå till anfall nu! Nästan panikartat såg hon på den blå, som i sin tur såg lika lugn ut som alltid. När han såg hennes blick skrockade han lätt.
"Han bara visar att han inte är farlig."
Naira slet blicken från honom och lade den igen på Azazel. Djuren som sett upp på dem återgick till att dricka, till synes lugnt. Förvirrat såg hon på Zayev igen.
"Men..." påbörjade hon.
"Jag vet, jag var också förvirrad till en början."
Naira skakade på huvudet. Det fanns så mycket som hon fortfarande inte förstod, även om hon tack vare de båda bröderna lärt sig mycket den senaste tiden.
Försiktigt, och med blicken ständigt riktad mot varelsen med öppna käftar, rörde hon sig ner till det leriga vattnet. Hon vågade sig på att öppna ett av de lite högre placerade ögonen för att bättre kunna hålla koll på tandvarelsen.

Tassarna lämnade breda, tunga avtryck i den leriga flodbädden när han i lugnt mak rörde sig ner mot det stilla vattnet. Han såg mot de båda andra innan han stannade upp, och ett aningen roat leende sökte sig över läpparna.
     "Den stör inte dig så länge du inte stör den." Han såg mot Naira och nickade åt den gapande reptilen. "Krokodiler är inte lika snabba som oss på land." Han väntade in de båda helveteshundarna innan han tog sig den sista biten ned till det bruna vattnet. Där hukade han sig så djupt att buken vidrörde leran. Kroppen och benen tycktes nästan försvinna under de hopfällda vingarna. Han låg stilla, med huvudet riktat framåt och blicken vaksamt pendlande över vattenytan. "Däremot är de snabba i vattnet." Han menade inte att skrämma upp den nätta honan, men kände att det kunde vara viktigt att veta att krokodilerna kunde finnas i vattnet, så som hon stirrade på den på land. "Men om här är några i vattnet så tror jag att de är upptagna på andra sidan, vid djuren", fortsatte han snabbt och nickade mot gasellerna och zebrorna. Efter att ha sett på de högbenta djuren en stund gav han de båda vännerna ett nytt leende och sänkte sedan nosen till vattenytan för att dricka.

Försjunken i sin iakttagande värld hoppade tiken till då hon hörde Azazels stämma. Krokodil. Det var ännu ett ord hon lade på minnet. Många var de ord hon lärt sig den senaste tiden; moln, sol, träd, namn på växter och djur. Det var kanske väldigt grundläggande grejer, men för henne öppnade det en helt ny värld. Hon kunde äntligen sätta ord på vad som fanns runt omkring henne, någonting hon fann ovärderligt.

Zayev såg på henne och ett leende spelade på hans läppar så han såg henne ta de vaksamma ögonen från krokodilen. Han mötte uppmuntrande hennes blick och nickade lätt. Azazel hade stenkoll. Åtminstone på det som fanns runt omkring dem här. Den blå buffade mjukt Nairas tinning innan han följde efter brodern ner till vattnet.
    "Däremot är de snabba i vattnet."
Han kunde i ögonvrån se hur tiken stelnade till av dessa ord. Oroligt såg hon på din partner.
    "Det är ingen fara, som han sa: de är garanterat mer intresserade av djuren på andra sidan än oss."
Hon skruvade lite på sig innan hon slöt upp med dem vid flodkanten. Zayev hukade sig och började, med ögonen fästa på vattenytan, dricka. Det leriga vattnet smakade kanske inte så gott, men det gjorde vad det skulle. Och efter att ha druckit ur vattnet i öknen var han van. Det hade inte heller varit det godaste.

När han var klar backade han upp en bit från vattnet. Naira hade redan lämnat det och satt istället och lugnt intresserade sig för djuren på andra sidan. När han satte sig bredvid henne lutade hon sig mot honom.
    "Vad heter de där djuren på andra sidan?"
Zayev såg upp mot dem.
    "De randiga är zebror, och de orangea, tunna små sakerna.. är jag inte helt säker på." Han tillkallade broderns uppmärksamhet genom att säga hans namn. "De där tunna med horn på andra sidan, är det antiloper?"
Namnet lät bekant, men han var inte helt säker. Han visste dock att det fanns någonting med det namnet.

En plötslig explosion i vattnet fick de båda helveteshundarna att hoppa högt.
    "Vid gudarna!" utropade Zayev skrämt.
På andra sidan hade en av krokodilerna flugit upp ur vattnet och huggit tag i en av de mer oförsiktiga djuren, en av gasellerna. Bredvid sig låg den tunna tiken och tryckte på marken, med öronen platta mot huvudet. Hon mumlade någonting ohörbart, men hon lät enormt uppskrämd.
    "Dags att gå?" frågade han brodern och sneglade lite lätt ner på sin partner.
Om inte för att undvika fler krokodiler, så åtminstone för att Naira stressade något otroligt över det hela.

Efter lite övertalande stod båda vännerna vid Azazels sida och drack. Det tog inte lång tid innan de återvände en bit bort från vattnet och satte sig ned. Azazel själv satt kvar, hukad mot marken, och betraktade djuren på motsatta sidan medan han långsamt lapade i sig av det leriga vattnet. När han hörde brodern tala till honom såg han upp på de båda helveteshundarna, för att sedan se tillbaks på djuren på andra sidan.
     "Jaa...", började han tankfullt. "Gaseller. Sak samma." Han ruskade kort på huvudet och log på nytt åt vännerna. Lugnt reste han sig upp och sträckte på sig med en gäspning innan han började vända om för att ta sig upp till de andra. Just som han vände hördes en kraftig explosion av vatten, och rent instinktivt ryckte Azazel till och vände blicken mot ljudet. Han sjönk ihop en aning, med benen brett isär och vingarna delvis utfällda. Det tog dock inte många ögonblick förrän han rätade på sig igen. På andra sidan floden kämpade en ung gasell mot den kraftiga krokodil som slagit sina käkar runt dess bröst. Det var en vild kamp som var över snabbt. Runtom i det upprörda vattnet rörde sig två eller tre andra krokodiler som närmade sig den första, kanske i hopp om att få del av bytet. På stranden hade de andra gasellerna vänt om för att springa, och zebrorna backade med skärrade rop.
     ”Dags att gå?”
     Zayevs röst fick Azazel att släppa djuren med blicken och se på de båda andra igen. Han följde broderns blick till Naira, vilken låg och darrade på marken. Fakargen slappnade av och tog de få stegen bort till henne. Han lade sig ner framför vännen och fnös varmt. Det vibrerade dovt i hans bröst när han försökte fånga blicken hos de mest normalplacerade av hennes många ögon. ”Det finns inget farligt här”, spann han varmt. Ett mjukt leende sökte sig in i det breda ansiktet. ”De är inte ute efter mig, och inte efter dig.” Han höjde lätt på ett ögonbryn och sneglade upp på Zayev innan han fortsatte med viskande stämma. ”Zayev ser ganska tjock och god ut, men de äter inte träskallar, så du behöver inte oroa dig.” Leendet brednade i ett flin och han stack snabbt ut tungspetsen mellan framtänderna när han såg på brodern. Han skrattade kort och satte sig upp, innan ett annat ljud fångade hans uppmärksamhet.
     Vingslag. De var inte många, men tillräckligt för att han skulle reagera. Bland de gaseller som inte sprungit så långt vände flera av djuren om för att skutta i en annan riktning. Där de tidigare stått föll ytterligare ett ungdjur. Två skepnader rörde sig över bytet, och det tog ett ögonblick innan Azazel lyckades skilja formerna åt. Han reste sig upp med nyfiken blick och spetsade de runda öronen. Två vargar, antog han. Den ene ville han vid första anblicken kalla hjort, men han hade aldrig sett en hjort med sådana vingar, än mindre en som jagade gaseller. Vingslagen han hört hade inte kommit från någon som flög, utan från den högbentes membranklädda vingar som stundom slog ett slag, som för att hindra att den snavade när gasellen vred sig. Den andra vargen var mindre, fläckig på ett vis som skvallrade om att det var en stäppvarg. Den högg efter bytets ena ben, som gång på gång sparkade efter den större. Även det var en kortlivad kamp.

Hennes haka låg pressad mot marken. Ögonen var hårt stängda. Någonting hade flugit upp i vattnet. En av de där krokodilerna.

Naira andades häftigt. Kippade efter luft. Hon hörde Zayevs stämma och ville hålla med, nicka instämmande, vad som helst. Hon ville gå. Så snart som möjligt. Ljudet av steg som närmade, en mjuk duns och varm luft. Ljudet av Azazels spinnande fick henne att glänta på ögonlocken. Hon tyckte om ljudet han gjorde, ända sen hon hört det första gången. Det var så mjukt och så lugnande. Ett leende spred sig på hans läppar. Orden fakargen uttalade gjorde inte så mycket för henne, men hans spinnande. Det skulle nog kunna lugna henne även om hon höll på att explodera av panik.
   "Zayev ser ganska tjock och god ut, men de äter inte träskallar, så du behöver inte oroa dig."
Hon andades ut ett kort skratt.
   "Vilken tur du har som så tunn och intelligent." den blås mörka stämma dröp av sarkasm.
Naira vände blicken uppåt med ett mycket vagt leende. Hon fick en mjuk puff av sin partner innan hon sakta tog sig upp i stående ställning. De röda ögonen såg bort mot vattnet igen. Ytan var nästan stilla igen. Allting hade gått så fort, och hon hade inte varit ensam med att hoppa högt! Men hon behövde lära sig att inte stressa upp sig så, oavsett vad som hände. Det var inte bra för de små liv hon bar på.

Ett bekant, men ändå så främmande, ljud spelade i hennes öron och rörelser bortom stranden fångade snart hennes uppmärksamhet. Djuren rörde på sig igen, men denna gången av en annan anledning än krokodiler. Osäker på vad det var för något sträckte hon efter dem med sinnet. Vargar, så mycket var säkert. Vad för typ kunde hon dock inte avgöra.

Dimitrij höll hårt om gasellens strupe. Hon stod böjd över dess kropp, med ena tassen mot dess bröst och benen brett isär. Vingarna slutade slå när djuret slutade kämpa emot och fälldes snabbt in mot hennes sidor. Sixten, den unge stäppvargen vid hennes sida, hade lyckats få tag på det av gasellens bakben som lyckats sparka Dimitrij i sidan. Det sved lätt där dess klöv träffat, men det var inget allvarligt sår. Troligtvis inte mer än ett ytligt rivsår. Hon fnös kort, och såg över bytet på unghanen med en lätt road glimt i ögonen. Runtom kunde hon höra de andra djuren på avstånd, där de stannat efter att ha sprungit undan. Vattnet hade lugnat sig igen. Krokodilen hade överraskat de båda vargarna också, men tumultet den skapat hade underlättat jakten, då de tunnbenta djuren praktiskt taget hade sprungit in i käftarna på dem. Adrenalinet cirkulerade fortfarande i hennes kropp.
     Hon släppte bytet och rätade på sig med blicken mot lerflodens motsatta strand när ett sinne sträckte sig efter hennes. Hon hade noterat främlingarna tidigare, men inte lagt någon större vikt vid dem. Men när den ena spred trådar av sitt medvetande i hennes och Sixtens riktning så blev hon alert.
     Vargarna på andra sidan floden var onekligen en syn. Sinnena sade att de var vargar - skillnaden på varg och djur var tydlig för henne - men de såg inte ut som vargar. Den minsta av dem påminde henne vid första anblicken något om henne själv, övervägande tunn, även om buken var rund, och högbent med lång svans. De andra... varelserna... var däremot inte i det minsta varglika. En blå björn och ett bevingat lejon?
     Vid hennes sida hade Sixten bytt bett från gasellens ben till att ta över hennes bett mot dess strupe. Han släppte dock snabbt igen när han beslutade att djuret redan var dött. Dimitrij såg i ögonvrån hur han rätade på sig och följde hennes blick. Han gav ifrån sig ett kort, förvånat skratt när han såg främlingarna. "Vad...?" Han avslutade inte meningen.
     En blå Björn och ett bevingat Lejon? Vad var onekligen en passande fråga. Dimitrij sände egna mentala trådar efter den mest varglika, vilken hon kände att det telepatiska sinnet tillhörde. När hennes trådar betraktade sinnet närmare kände hon den bekanta närvaron som vittnade om valpar. Ofödda valpar. Något som bara nästan var sinnen, som gnistor som ännu inte helt blivit glöd. Känslan fick henne att tveka, bara för ett ögonblick, innan hon vidrörde främlingens medvetande. Dimitrij sade inget, lämnade inga ord, utan sände endast en lugn, undrande känsla. Vem var hon? Vilka var... de andra?

Zayev hade följt de andras blickar och stod nu också och såg på de främmande individerna. Den ena var en stäppvarg, den andra påminde en hel del om en hjort. Åtminstone hornen. Men än hade han inte sett en hjort med vingar. Han såg ner på den tunna tikens koncentrerade ansikte.
   "Vad tror du?" frågade han henne.
   "Det är definitivt två vargar, ingen illvilja, mycket mer än så kan jag inte säga..."
Han nickade. Hennes svar dög gott och väl för honom. Om Naira sade att det inte verkade farligt, så var det säkert inte det. Försiktigare flicka hade han aldrig träffat på.
   "Åh!"
Ett överraskat läte undslapp hans partner och han vände åter blicken mot henne med en frågande min.
   "Telepatiker." svarade hon med ett vagt leende.
______________________________________________________

Den plötsliga känslan av att ha ett annat sinne närvarande hade fått henne att tappa länken. Hon hade dock känt av en tyst fråga innan hon släppt taget. Försiktigt sökte hon efter den andres medvetande igen. Hon skickade först sitt namn och sedan de båda hanarnas. Borde hon säga någonting mer? Hon visste inte.
   "Vad händer?" frågade Zayev tyst.
   "Hon undrar vilka vi är."
   "Och?"
Hon skakade vagt på huvudet åt hans fråga.
   "Inget svar ännu."
Naira skickade ut samma undrande känsla som hon själv fått.

Dimitrij
Hon blinkade när den minsta främlingens sinne snabbt drog sig tillbaka, endast för att försiktigt närma sig på nytt. Tålmodigt väntade hon, utan att flytta trådarna mer medan den andra vidrörde hennes sinne på nytt. Ett namn, kopplat till den andra telepaten själv, uppenbarade sig i Dimitrijs sinne. Naira. Snart efter det första namnet följde två andra. Zayev - kopplat till den blå björnen - och Azazel - det bevingade lejonet. Det var onekligen en underlig trio.
     "Naira, Zayev och Azazel", sade hon så att Sixten kunde höra. Han såg upp på henne, och sedan snabbt tillbaks till främlingarna med ett leende.
     Dimitrij svarade på Nairas undrande känsla med sitt och stäppvargens namn. Bara kort efter namnen sände hon en ny undrande känsla, nyfiken och intresserad. Var kom de ifrån? Hon hade aldrig mött en... blå björn eller ett flygande lejon. Och verkligen inte något av det med sinnet hos en varg.

__________________________________________________________________

Azazel
Han lyssnade till Zayev och Naira då de talade. En telepatiker. Han kunde se den högbenta av främlingarna säga något till den mindre, och antog att det var hon som Naira talade med. Fascinerande, att kunna tala med tanken, om än lite frustrerande då han och Zayev - och gissningsvis stäppvargen på andra sidan floden - inte kunde delta. Han tog ett kort steg mot floden igen, innan han vände huvudet mot vännerna.

Hon behövde inte vänta länge innan två namn dök upp i hennes sinne.
   "Dimitrij och Sixten heter de."
Hon såg på de båda hannarna vid hennes sida.
   "Och hon undrar varifrån vi kommer."
Naira kunde inte svara på den frågan själv. Varifrån hade de kommit? Hon kastade en blick över skuldran. De hade kommit från det hållet, men mycket mer än så visste hon inte. Blicken sökte sig tillbaka til hannarna.
   "Vad ska jag säga?"
De funderade båda två, det kunde hon se.
   "Säg att vi är vandrare och kommer från öknen." svarade Azazel eftertänktsamt.
Tiken nickade och skickade över svaret till Dimitrij.
   "Fråga om de inte vill komma över till oss också." tillade Zayev.

Dimitrij fortsatte att tålmodigt vänta medan den främmande tiken tycktes tala med de båda andra på motsatta sidan av floden. Naira verkade vara av ett försiktigare slag. Det var en god egenskap, med måtta. Efter en liten stund kom ett svar. Vandrare som kommit från öknen. Hon höjde nosen en aning för att vädra i luften, men nådde inte någon av deras dofter då luften för stunden stod praktiskt taget stilla.
     Bara kort efter det föregående meddelandet kom ett nytt. En fråga. Dimitrij tvekade ett ögonblick innan hon sände ut fler mentala trådar mot främlingarna. Hon lät trådarna röra sig runtom deras sinnen, betraktade dem och vidrörde dem lätt för att känna endast det allra ytligaste. Det räckte att betrakta sinnena kort för att hon skulle känna sig trygg i att där inte fanns något hot.
      "De bad oss att komma till deras sida", sade hon och såg på Sixten. Stäppvargen mötte hennes blick och viftade lätt på svansen, innan han såg ner på bytet.
     "Hur gör vi med den?"
     "Den klarar sig en vända. Jag hämtar den."

Azazel nickade till Zayevs förslag om att be dem komma över, och betraktade sedan främlingarna på nytt. Inte mer än några andetag senare var det något som... kittlade... i hans tankar. Han kunde inte förklara känslan. Det var som om någon hade stoppat in en dunig fjäder i hans huvud, fast lättare. Han rynkade ögonbrynen och såg snabbt på vännerna, och sedan tillbaks på främlingarna. Var det telepaten som rörde honom? Dimitrij? Känslan påminde om Kyokos förmåga, men var mycket lättare. Den grävde sig inte in i hans huvud, in i hans medvetande och rotade bland tankar och minnen.
     Lika snabbt som känslan dykt upp försvann den igen. Azazel ruskade på huvudet.
     "Kände ni det? Var det..?" Han avslutade inte meningen. På andra sidan floden såg han hur de båda främlingarna utbytte några meningar. Den hjortlika fällde snart ut sina vingar. De långa fingrarna var tydliga mot det spända membranet när hon grep om den mindre vargen med framtassarna och tog ett stadigt grepp om dess nacke, innan hon lyfte från marken. Det tog inte lång tid för henne att bära över stäppvargen och släppa honom på deras sida. Så snart hon landat och släppt taget ruskade den lille hanen - Sixten? - på sig. Sixten såg på dem och viftade på svansen.
     Den högbenta stannade upp tillräckligt länge för att se på dem hon också innan hon snabbt slog med vingarna och lyfte på nytt. Azazel kom på sig själv med att förvånas över hur lätt hon lyfte, och han följde henne med blicken när hon landade över bytet. Gasellen var nog lika stor som vad hon själv var, och när hon grep om den var det tydligt tyngre än vad stäppvargen hade varit.
     Det tog dock inte längre tid för henne att få över bytet. Hon flög upp vid sidan om dem, om än ett par språng bort, men tillräckligt långt ifrån vattenranden för att marken inte längre skulle vara lika lerig, och krokodilerna inte skulle få för sig att försöka ta det. Stäppvargen travade upp till hennes sida, utan att släppa Azazel och vännerna med sina glatt gyllene ögon. Dimitrij såg också på dem på nytt, mötte deras blickar. Hennes ögon var kallt grå, och hårdare än han hade väntat sig. Det fanns erfarenhet bakom den blicken. Azazel hade sett flera vargar med ögon som vittnade om strid och död, men de flesta hade färg och het värme i blicken.

Försiktigt sträckte sig någon efter hans psyke. Zayev ryckte med öronen som om han försökte bli av med en envis fluga, väl medveten om att det inte skulle hjälpa honom över huvud taget. Han hade varit med om telepater flera gånger tidigare, men hittills hade det bara varit Naira och Dimitrij (om han inte missförstått saker och ting helt och hållet) som varit så försiktiga. Känslan var borta lika snabbt som den dykt upp.
   "Ja." svarade Naira på broderns fråga.
Den blå följde de både främlingarna med blicken. Utan några stora svårigheter tog den bevingade tag om den mindre och flög över honom. Vagt svarade han på Sixtens glada svansviftning.
Naira tryckte sig något närmare honom, och han såg på henne med mjuk blick.

Snart var även Dimitrij över på deras sida, med bytet. Hans orangea mötte honans kalla grå. Han förvånades över hur kalla de var. Mogna, erfarna, men kalla.
   "Hälsad." sade Zayev med sin mörka stämma.

[Nämen titta så korvigt! Korv över hela texten! I HELA SAVANNEEEENNNNN!!!!]

Azazel tog ett steg åt sidan så att han stod mer rakt vid sidan om vännerna och inte behövde vrida nacken för att se på de båda främlingarna. Han nickade när Zayev hälsade, och noterade hur Dimitrij rynkade på pannan.
     "Ursäktar om jag är oartig men... vad är ni?" Det var den unge stäppvargen som talade med nyfiken stämma. "Jag heter Sixten, förresten. Men... det visste ni kanske redan."
     Azazel log och såg på unghanen. "Jag är Azazel", brummade han roat. "Jag är en fakarg, men kommer inte från landet även om jag har varit här länge nu." Han nickade åt Zayev för att den blå skulle få presentera sig själv. "Det här är min bror, om än inte i blod."
    Sixten nickade som att han förstod, även om nyfikenheten inte slocknade, och vände blicken till Zayev och Naira. Azazel mötte den kallögda honans blick igen, och såg hur hon studerade honom och de båda andra. Han hade inte sett någon med hennes utseende förut, även om hon påminde mer om vargen än vad han själv gjorde. På sätt och vis så påminde det smala ansiktet och de långa benen något om Naira, men inte tillräckligt för att han skulle gissa på att hon tillhörde deras ras. Men när han tänkte efter så påminde inte Naira eller Zayev heller om varandra, annat än de många ögonen.

[Ta ett korvigt svar!]

Hon stod tätt intill Zayev. Den lille hannen, Sixten, utgjorde inte några svårigheter för henne. Nyfiken och gladlynt. Men Dimitrijs gråa ögon. De var som två stenar, både i nyans och mjukhet. Hon fann det lite obehagligt.
   Naira såg upp mot Zayev då han hälsade dem. Hon lyssnade till det som sades, hur de presenterade sig. Hur den unge hannen undrade vad de var för något. Ett vagt leende spred sig på hennes läppar innan det försvann igen.
   "Jag är Zayev. Hälften hellhound, hälften ljudvarg." han gjorde en paus och hon mötte hans blick.
Det krävdes inte ett geni för att förstå vad hon ville honom.
   "Och det här är min partner, Naira. Även hon är hellhound. Av oss tre är det bara jag som är född i landet."
Främlingar gjorde alltid att hon hade svårt att tala. Varför kunde hon inte säga, det hade alltid varit så.
   "Ni får ursäkta om även jag är framfusig, men jag har aldrig sett någon som påminner om er."
Naira såg på honom. Hans blick låg på den andra tiken, men ordvalet. Er. Det hade hon inte hört honom säga på mycket länge. Hon trodde sig minnas att det var vad han sagt till henne också, men det var länge sedan nu. Hon undrade vagt när han hade tappat det.

[Så mycket kooooorv]

Dimitrij lyssnade när de två hanarna svarade. Så de var ändå av varg-arter, trots utseendena. Hellhound var dock inte en art hon hade mött tidigare, även om hon hade hört om den. Vad hade fått dem att se ut som de gjorde? Var det kanske något liknande den missbildning som fanns hos den valp hon funnit. Den med det kattlika ansiktet. För ett ögonblick undrade hon om valpen och det här lejonet kunde vara besläktade.
    Hon noterade att den andra honan inte presenterade sig själv, utan lät Zayev presentera henne. Dimitrij kunde se nervositeten hos honan. Försiktig och blyg. När den blå björnen fortsatte att tala höjde Dimitrij öronen över huvudet.
    "Jag är av ett numera utdött släkte är jag rädd." Svaret blev strävare än vad hon menade att det skulle bli. Hon harklade sig kort och fuktade nosen för att släta över det. "Vikaan." Vid hennes sida satte sig Sixten ner, rakt på gasellen vilket fick honom att flytta sig en aning i sidled innan han satte sig på nytt.
     "Hur är det utdött om du lever?" Frågan kom från den övervuxna fakargen. Hans klarblå blick var alert och öronen lyssnade väl. Det låg något komiskt i tanken på att stå och tala med ett lejon. Och en blå björn. Det var inget hon hade väntat sig när hon stigit upp den morgonen.
     "Har ni hört berättelser om De Vita?" Dimitrijs öron slappnade av igen. Det var alltid lättare att förklara om de kände till något av det. Hon såg mellan de tre udda främlingarna. En trio av så vilt skilda former. Sixtens svans trummade hårt och taktfast mot marken. Dimitrij väntade sig inte längre att främlingar skulle ha hört om flocken. Det var en sorglig tanke, att ingen kände till den strid som pågått i så många generationer framför nosen på dem. Men Sixten hade hört några av historierna, även om han inte hade trott helt på dem förrän hon hade mött honom.

Han lyssnade intresserat när den främmande tiken berättade att hon var av ett utdött släkte. Hennes röst vittnade om att det inte var någonting om direkt önskade tala om. Bredvid sig satte sig Naira ner. Hon såg kort på henne innan han åter vände blicken mot Dimitrij. Vikaan. Det var ingenting han kunde säga att han hört förut. Azazel ställde henne en fråga, som i sig hade en mycket bra poäng.
   "Har ni hört berättelser om De Vita?"
Det var däremot någonting som ringde en liten klocka i hans undermedvetna. Han kunde inte minnas varför det var så bekant dock.
   "Namnet är bekant." sade han och satte sig ner även han.
Han fann själv sitt sätt att sitta klumpigt, men hans kropp tillät inte någonting annat. Bakbenen låg, likt en björns, rakt ut från kroppen. Ett kort skratt lämnade stäppvargshanen. Instinktivt kände Zayev hur han blev utskrattad. Han såg på den unge med höjda ögonbryn och möttes av ett leende. Det fanns ingen illvilja att läsa av någonstans. Det ryckte lätt till i hans egna mungipor innan han åter vände blicken mot Dimitrij, vikaanen.

Dimitrij såg hur lejonet skakade tankfullt på huvudet. Han hade inte hört om det, men som en som inte kom från landet kanske det inte var så konstigt. Hon förblev stående när den blå björnen talade och något klumpigt satte sig ner tillsammans med den andra hellhounden. Han kände åtminstone igen namnet. Dimitrijs min rörde sig inte när Sixten skrattade till, men det ena örat ryckte lätt till ljudet.
     "Vampyrjägare", fortsatte hon och synade de främmande efter reaktioner. Om denna Zayev hade hört talas om De Vita så kanske vampyrerna klingade bekant. "Vi var många då. Nu leder jag Jakten vidare." Den strama tonen återvände in i hennes röst.
     Azazel satte sig ner med det breda ansiktet rynkat i en tankfull min, men med de klara ögonen öppna och runda. Hans min sade Dimitrij att han åtminstone kände till Nattens barn.

ZAYEV
En besvärad rynka bildades mellan Zayevs ögon. Vampyrerna. Han hade hört talas om dem när han var liten. Fram till han mötte Locura hade han trott att de endast var sagor. Så fel han hade haft.
   "Är det ens möjligt att vinna mot en vampyr?" frågade han tveksamt.
Vampyrtiken han mött hade inte varit av denna värld. Aldrig hade han trott att någon kunde röra sig så fort. Aldrig hade han känt sådan skräck. Det var ren tur att han stod där idag.

NAIRA
Hon lyssnade intresserat på var som sades. De vita hade hon aldrig hört talas om, men å andra sidan, det var mycket hon inte vetat. Inte namnet på solen, himmelen, månen eller stjärnorna. Saker som vilken valp som helst annars skulle kunna namnge. Ordet vampyr klingade dock bekant. Hon hade hört det tidigare. Varifrån kunde hon dock inte minnas.

Vampyrjägare? Azazel satt tungt på marken och såg på den främmande honan med något skeptisk min. Han hade inte hört talas om De Vita, men vampyrer hade han hört tillräckligt om. Han hade mött en, för länge sedan. Zayev hade berättat om sitt möte med en av dem. Det fanns historier så det räckte och blev över om dessa varelser. Bland dessa historier hade han kanske, någon gång, hört om vargar som kämpat mot dem, men det var inget han hade färskt i minnet.
     Zayevs fråga var en bra sådan. Fakargen hade svårt att se någon strida mot det han själv hade mött, och det Zayev hade berättat om. Han grymtade lågt och lutade över tyngden åt ena sidan, så att han satt på ena höften, när Dimitrij svarade.
     "Bränn mig om det inte är möjligt." Hennes ord fick Azazel att höja lätt på ögonbrynen, men han förblev tyst när hon fortsatte. "Du vinner inte på egen hand, om du inte har demonernas egen tur. Men det är långt ifrån omöjligt."
     Någonting i hennes uppenbarelse, om det var rösten, hennes hållning eller den kalla blicken, sade att hon var väl bekant med denna möjlighet, och det fick Azazel att kasta en blick på Zayev. Han kunde inte påstå att han inte blev nyfiken på hennes ord.

[Mitt-i-natten-inlääägg, ta lite krusiduller <33 °º¤ø,¸¸,ø¤º°`°º¤ø,¸ ]

.:*~*:.ZAYEV.:*~*:.
Han reagerade på hennes uttryck. Bränn mig. Faktum var att de nästan fick honom att tappa tråden om vad hon talade om. Han försökte hastigt plocka upp den igen. Zayev kastade en kort blick på brodern och mötte hans blå innan han återigen fästa den på Dimitrij.
   "Jag förstår fortfarande inte hur." började han innan han gjorde en kort paus för att finna orden. "Jag mötte en av dessa varelser då jag var yngre. Locura, om namnet är er bekant?"

.:*~*:.NAIRA.:*~*:.
Då Zayev uttalade namnet kom alla minnena tillbaka. Hon hade försökt att förtränga dem, och fram till nu lyckats. Locura. Det var därför termen vampyr lät så bekant. Hon knyckte på huvudet och såg upp på sin partner med stora ögon. Minnen av skräck spelade i dem. Den blå såg på henne, som om han känt hennes blick. För ett kort ögonblick såg han förvirrat på henne innan han förstod att även hon kände igen namnet. Mjukt tryckte han sin panna mot hennes. Hon kände hans lugnande tankar. Allting var okej. Locura fanns inte där nu. Hon behövde bara lugna ner sig.

.:*~*:.ZAYEV.:*~*:.
Då han försäkrat sig att Naira var någorlunda lugn igen såg han upp mot de två framför honom. Hon kunde vara så otroligt skör.
   "Är hon okej?" frågade Sixten och såg oroligt på henne.
Zayev nickade.
   "Ja, bara uppskrämd av minnen."
Långt bak i huvudet, bland väl undanstoppade händelser, visste han att även hon mött samma vampyr som han själv. Locura hade till och med gett honom en beskrivning av en tunn individ med flera ögon. Hon var den egentliga anledningen till att han försökt finna Naira till att börja med.


[Snirkel-snorkar till allaaaa!!!! .:*~*:._.:*~*:._.:*~*:._.:*~*:.]

Dimitrij drog ett djupt, långsamt andetag. Det hade hänt mycket den senaste tiden, de senaste åren, på gott och ont. När den blå björnen - hon hade fortfarande inte kommit över faktumet att hon talade med en björn, och ett lejon - när den blå björnen nämnde namnet Locura så smalnade Dimitrijs blick märkbart av för ett ögonblick. Vid sidan om Zayev spände den mångögda tiken upp blicken av fasa, och den blå böjde sig för att trösta henne. Hon hade också mött den svarta. Vid sidan om björnen vred Azazel på huvudet och kastade en orolig blick på de båda hellhoundsen.
     "Är hon okej?", undrade Sixten med orolig stämma och reste sig upp. När Zayev förklarade att hon blivit skrämd av minnen satte sig den unge stäppvargen ner igen.
      Dimitrij väntade med att svara tills tiken hade lugnat ner sig igen.
     "Jag är väl bekant med den Svarta", svarade hon kort. "Jag kan många av deras namn, deras utseenden." Deras sinnen. "Jag har mött många av Dem, talat med dem, Jagat Dem och deras slavar." Sprungit för livet, ensam och svag. Nej, ingen kunde vinna på egen hand.
     "De Vita finns inge längre", fortsatte hon efter en kort paus. "Jag var ensam länge, men det går inte att kämpa mot Dem på egen hand." Hon såg ner på Sixten, och han mötte hennes blick med ett leende. Hon log inte själv, men blinkade långsamt innan hon såg upp igen. "Jag har sökt vargar villiga att ta upp kampen och kämpa för en framtid fri från Nattens barn." En framtid hon själv inte skulle leva för att få se. Men hon kunde föra sitt arv vidare. Hon kunde fortsätta Jakten livet ut, kosta vad det kosta ville. Hon kunde lära de villiga att kämpa, kunde rusta dem inför ett krig som hade pågått i generationer och hoppas att de förde kampen vidare den dag hon var borta.

[Ohoho ¸¸.•*¨*•.¸¸.•*¨*•.¸¸.•*¨*•.]