I en vind från öster, i en doft av salt och fjärran land, kom något främmande till Numoori denna gäckande vinternatt. När den krökta, blå horisonten till sist sprack upp i konturerna av land mindes hon inte längre om hon hade flugit i dagar eller veckor, smärtan och törsten var allt hon bestod av. I tre dygn, varken mer eller mindre, hade hon ridit på de varma havsvindarna i krokar och vågor, utan kurs men ständigt på väg västerut. Med stormar i ryggen och havets mullrande vågor under sig hade färden varit stundvis våldsam, stundvis befriande, men alltid så osvikligt uttröttande, trots förberedelserna hon utsatt sig för. Inget kan väl förbereda någon helt och fullt för den äkta varans prövningar, det var de visa orden för dagen. Likt en stormfågel hade hon sovit blott korta stunder, vilande i vindens starka grepp, och livnärt sig på de fiskar som korsat hennes väg nära ytan. Men trots de fysiska påfrestningarna var de psykiska de som överväldigade henne mest. Hon hade aldrig varit fullt så ensam i hela sitt liv, aldrig varit utan möjligheten att återvända när hon ville. Hon visste inte vad som väntade, där på andra sidan havet, och på vissa sätt fruktade hon det, när havets vidder lockade som mest.

När det inte längre var hav Boadicea såg i fjärran, utan klippor, var ändå lättnaden nästan för svår att begripa. Hon bad sina trötta vingar om en sista kraftansträgning, och med obekanta stjärnor skinande över sig satte Boadicea sina första steg utanför Arlathan. Stel och trött bortom sinnets gränser landade hon på en flat klipphäll bara ett dussintal meter ut i vattenbrynet, där vattnet och vinden var lugna. Ograciöst skakade hon saltet ur sina vingar och sträckte på sin slitna kropp - Hon var bilden av tröttheten själv, men stålet i hennes blick var lika skarp som alltid. Trots att stranden och landet där bortom var nästan helt skymd i nattmörkret så var hon tvungen att kasta en lång blick mot de dunkla vidderna, och andas in ett djupt andetag av den främmande luften som slog mot henne. Efter att ha unnat sig detta lade hon sig ned och sov, tröttare än hon någonsin varit.

När solen några timmar senare bröt över horisonten bakom henne slog Boadicea stillsamt upp sina ögon. Med vingar och kropp ömmande reste sig sig långsamt upp, och såg för första gången ut över det vidsträckta Numoori, glödande i solljus. En märklig känsla fyllde henne inför att se ett land vidare än hennes ögon kunde nå, nästan större än havet ur denna synvinkel. Trots en längtan efter det land hon lämnat efter sig fann hon sig hoppfull, längtande efter de möjligheter och syner detta land kunde erbjuda. Men innan hon gjorde något annat bestämde hon sig för att varsamt putsa sin päls och fjäderdräkt, sorgligt tilltufsade efter färden som det var. Snabbt steg solen över himlen, och i gryningsvärmen blev Boadicea åter påmind om den eggande törsten efter sin färd. Omedelbart bestämde hon sig för att det var en god första idé att finna sötvatten att dricka.

Med några smidiga vingslag tog fakargen sig över den smala remsan vatten, över till själva stranden. Känslan av ren sand under tassarna var för henne något nytt och behagligt, och även om hon inte stannade för att roa sig med det så njöt hon av det stilla behaget. Landet tycktes vara varmt och frodigt, men på ett sätt mycket annorlunda från hennes hemlands skärgård - Orange jord, karga träd och tunna doftstråk av många märkliga djur i fjärran. Först nu upplevde hon känslan av att andas luft som inte doftade av salt och hav i varje andetag, och att vandra i torr luft. Fascinationen hon upplevde inför detta brinnande land var stor, men hon höll sig likväl vaksam, då hon var väl informerad om att detta land inte var som Arlathan, varken i bemärkelse av dess inhemska vargar eller de övriga djuren som levde där. Just det var dock inte nog för att hindra en lågmäld sång spricka upp ut hennes strupe, med fagra ord om Arlathans höga klippor och gröna skogar. Själv utgjorde även hon en märklig syn, den sjungande, skirt gröna vargen med doften av hav, vandrande över den heta savannen.

Solen steg snabbt ovan horisonten och kastade sin obarmhärtiga värme över landskapet. Här, i det gyllene gräsets land var värmen aldrig så förödande som den över öknens vidder, men inte desto mindre tröttsam. En ljum vind svepte sakta över platsen, och det torra gräset böjde sina nackar då den passerade. De trassliga, torra buskarna och träden darrade och rasslade med sina blad. Vintertid var savannen en torkans plats. Här skulle inte regnet falla förrän på våren igen, och världen väntade ivrigt på himlavattnets ankomst. Men det kulle ännu dröja länge till, och det visste livet här.

En djup, lättad suck lämnade den kraftiga hanen där han stod vid vattenranden. Vattenhålet bestod av mer lera än vatten såhär års, men det var inte desto mindre behagligt att känna svalkan om tassarna när den lejonlike tog ett par steg ut i det bruna vattnet. Han sänkte nosen till ytan, drog in dess leriga doft. Den sträva tungan lapade långsamt vätskan och strök sedan över läpparna när fakargen lyfte det mantyngda huvudet. Även för honom - en savannen och öknens varelse - var dagens värme tröttsam. Än hade solen inte nått särskilt högt dock, men han visste att värmen snart skulle ha luften till att dansa vid horisonterna. Därför var han nöjd i detta nu, med tassarna nedsjunkna i det leriga vattnet och träd som skuggade platsen. Under regnperioderna flöt här en flod, men nu var det inte mycket av floden kvar. Runtom lerhålet stod många djur med benen nedsjunkna i den bruna vätskan. Många sådana han räknade som byten, men för stunden delade de vattenhål. Han var inte på jakt, och då behövde de inte känna oro för honom. Och det var de fullt medvetna om. De hade honom under uppsikt och om han så ens tänkte tanken på att försöka bita någon av dem i rumpan så skulle de befinna sig långt borta. Ett litet, roat leende letade sig in i det breda ansiktet när han vände om och långsamt stegade upp ur leran, till fast mark.

Med sina av lera mörka och fuktiga tassar greppade Azazel om det ena trädets stam. Klorna grep om barken och med korta, kraftiga rörelser klättrade han upp i trädet. Vingarna låg pressade längsmed hans sidor, med handpennorna vikta över ryggen för att vara ur vägen. Han hade redan jagat den morgonen, och hälften av antilopen låg klumpigt och vilade över en av trädets grenar. Han tänkte äta det senare. För stunden var han mätt. Trädens skugga skyddade honom från solens värme, och han drog ännu en lättad suck när han lät blicken fara över området. Han kunde se hjordar av djur röra sig över platsen, långt bort. Bland de snåriga träden, som här var ganska många jämfört med på större delen av det gräsklädda landskapet, hörde han ljudet av tunga steg, och visste att den unga elefanthjorden på dussinet djur inte var allt för långt bort. Han fick hålla ett vakande öra åt deras håll - de var med all säkerhet på väg mot det vatten som fanns. Tungt slog han sig ned på en av trädets tjocka grenar, så att den långa pälsen om buk och nacke tycktes flyta över grenens sidor. Vingarna slappnade av och hängde trött, halvt hopfällda runtom fakargens kropp. Det breda ansiktet lades att vila med kinden mot grenen medan blicken ännu planlöst sökte över området. Han trivdes här. Just här, i friheten.

[Lite återanvänt från tidigare roll, men en del nytt också :'D Yeahs, trött-roll]

Så märkligt det kändes, att höja sitt huvud och se en krökt horisont som inte glittrade av vågor. Så märkligt att andas luft av sand och hetta. Boadiceas blå falkögon smalnades av en smula, och när hon betraktade den dunkla gryningshimlen sken hennes blick av en ihålig sorg. Lättnaden över att färden hade lyckats var ännu stor, men saknaden var större. Sången hon lågt sjöng för sig själv ändrades i ton, från stillsam triumf till något dovt och tankfullt. Hon fruktade inte ensamhet, inte heller det främmande landet eller förändringen som oundvikligt närmade sig. Men Boadicea visste, att vad som lämnats är svårt att återvända till. Det var insikten att hon kanske aldrig skulle färdas över havet igen gick henne att sjunga.

Efter en stunds tankfullt vandrande, idogt sjungade men tystare allt eftersom hon gick, mötte hon de första tecknen på liv i detta land. Det var doften av villebråd, blod, och vargar. Fakargen stannade upp för ett ögonblick, och tankfullheten i hennes blick ersattes omedelbart av en vis skarphet, innan hon fortsatte gå i samma riktning som tidigare. Sången hade nu tystnat.

Det var med en orädd värdighet Boadicea senare nådde oasen i det karga landet. Hennes bjärta fjäderdräkt sken i kontrast till det bränt röda landskapet runt omkring, de gröna och blå nyanserna gjorde henne mycket lätt att utskilja. Dofterna av sällsamma, främmande djur slog mot henne från alla håll, ackompanjerade av tunga steg hon inte kunde identifiera. Mycket var främmande, men hon var beredd och mottog de nya intrycken med lugn. Utan att göra ett avbrott i sin stillsamma gång gick hon mot vattenhålet, med falkblicken gled över omgivningen på ett grundligt undersökande vis.
Doften av främmande varg - eller något åt det hållet, den var mycket udda - var mycket påtaglig och fick henne att tro att främlingen befann sig nära. Vatten var dock välkommet efter färden, och då hon resonerade att hon hade all tid i världen för umgänge senare gick hon till vattnets kant, och lapade i sig av den grumliga vätskan. Just som hon gjorde det lyckades hennes skarpa blick till sist utskilja främlingens gestalt, välkamouflerad i de vridna trädens grepp. Men hon förblev avvaktande, med sin fågelblick stadigt fäst på den andre, då hon drack.

Han hade sett den klargröna gestalten nalkas redan på avstånd, och låtit blicken vila vid främlingens skepnad medan den närmat sig vattenhålet. Öronen på hans huvud höll ännu platsens andra djur under uppsikt, och vinden smekte mjukt över platsen. Den bjärta färgen lockade sannerligen hans blick. Det var få ting i detta landskap som stack ut så till färgen.

Ju närmare främlingen kom, desto säkrare blev han på det han såg. De skarpa fakargvingarna tillät honom att redan på gott avstånd urskilja främlingens vingar och tecken i stort. En annan fakarg, betydligt mindre än Azazel själv. Det som intresserade honom mest, förutom den bjärta färgen, anade han inte förrän främlingen kom närmare. Över fakargens huvud krökte sig ett par mörka horn. Han rättade till sig där han låg, och höjde huvudet något för att se bättre, och låg sedan ytterst stilla medan den gröna rörde sig fram till det grumliga vattnet. En vag aning av fakargens doft sökte sig med den flackande, mjuka vinden kring området, och Azazel drog ett lugnt andetag. En tik, ville han gissa, bland den svaga doften av varg och fjädrar. Och salt. Han rynkade lätt på ögonbrynen. Salt.

Hennes blick sökte över platsen medan hon drack, och fastnade snart vid lejonets gestalt. Hon avbröt dock inte sitt drickande, men höll honom fast med blicken. Azazel låg lika stilla som förut. Orörligt betraktande den sällsamma tiken. Han mötte hennes blick, blå och skarp som hans egen, om än mer lik den hos fåglar än hans egna. Han gjorde ingen ansats att komma ner från trädet, utan såg stilla på henne en längre stund innan han rättade till den ena vingen mot sin sida och lät svansen byta sida om grenen. Han vinklade morrhåren efter vinden, kände den röra sig. Funderade, utan att egentligen vänta på något alls.

Det enda som hindrade Boadicea över att visa avsky över det grumliga, stillastående vattnets smak var törsten som färden fört med sig. I djupa klunkar drack hon, i bakhuvudet väl påmind om hur mycket ljuvligare det ljumma regnet smakade. Men här, i det karga röda landet, rådde andra regler. Och vattnet var knappast det som mest upptog henne tankar för ögonblicket. Främlingen, vars gestalt hon noggrannt bedömde med sin hökblick, var av större vikt. Om än hon var beredd på att motta detta land precis som det var, så var hon alltför medveten om att det fanns gott om vargar med onda avsikter bortom Arlathans gränser. Det berättades berättelser, fakarger som förde med sig minnen om vad som skett på de platser de besökt. Samtidigt var hon inte beredd att behandla alla hon mötte som fiender. Så överlevde man inte i ett land.

Efter några döda minuter höjde Boadicea långsamt sitt huvud, och fuktade stillsamt sin nog med tungan. Blicken höll hon fäst på vargen i trädet, som för varje sekund tycktes alltmer olik en varg. Hans doft var omisskännligt lik en vargs, omgiven av vargstråk, men samtidigt infekterad av något annat. Mer gracilt byggd, lik de fakarger hon mött i sina dar, men än mer dramatisk i sina kattdrag. Boadiceas mjuka getöron rördes något, i en subtil gest av uppmärksamt intresse. Och han var bevingad. Det var med en blandning av förvåning och självklarhet som konstaterade det faktumet. En fakarg. Och ändå var detta land dominerat av vida slätter, något som snarare fick henne att förmoda att dess invånare borde vara markbudna, som i de berättelse hon fått höra. Hennes ögon sken av en skarp, intresserad glans. Ytterligare ett land fyllt av bevingade vargar vore i all sanning något att fröjdas över.
Efter ytterligare några ögonblick började hon med ens gå mot den andre, målmedvetet och värdigt, utan att sluta betrakta honom. På ett behörigt, men inte alltför långt, avstånd från trädet stannade hon, och vände sin stålblå blick upp.

"Andaran atish'an, du främling", hälsade hon med sin djupa, harmoniska stämma, strålande av värdigt lugn. Hon fann inga ord på detta språk för att motsvara vad denna fras innebar, men klangen i de främmande orden vittnade tydligt om deras bud av fred. Hon gjorde en paus, blott för ett ögonblick, under vilken hon oblygt granskade den andre, med en värdighet som fullkomligt ignorerade den underlägsna vinkel hon var tvungen att vända sitt huvud i för att se på den andre.
"Mitt namn är Boadicea, från Arlathan på andra sidan havet. Vad är ditt namn, lethallin?"

Orden som lämnade främlingens mun var till en början främmande, och hennes betoningar talade med exotisk klang. Han hade aldrig hört något liknande. Azazel mötte hennes oblyga blick, och intresset för tiken ökade stadigt. Var kom hon ifrån? Vad var det för språk hon talade? De främmande orden följdes dock lika hastigt av sådant han kände igen, och det ryckte lätt i hans mungipor. Boadicea, från andra sidan havet. Han lade namnet till listan på ansikten och röster, och kände hur det lugna leendet spred sig i ansiktet. Må så vara att han inte förstod allt hon sade, men vad hon menade var inte svårbegripligt.

"Hälsad, Boadicea." Den djupa rösten var varm, och han sänkte hakan i en lätt nickning. Han drog upp bakbenen på grenen och satte sig långsamt upp. Den tjocka manen föll tungt på plats efter att ha formats efter grenen, och öronen kikade fram genom den täta pälsen. "Mitt namn är Azazel." Kanske var han oartig som inte lade till var han kom ifrån, men sanningen att säga var det inget han själv tänkte på. Han hade aldrig varit den som talade om sitt ursprung. "Du är långt hemifrån om du kommit från andra sidan havet."