Han hade funnit värmen. Men inte samma värme som i öknen men nästan. Det är i alla fall varmare här än på andra platser han har vandrat. Kroppen börjar sakta tina upp. Han har utstått regn och kyla. Svält och utmattning. Men det är inte långt kvar nu. Han ska hem. Men kommer det finnas något hem kvar utan ledare? Vad kommer egentligen att hända med flocken utan Nevada? Och vad ska Saturn själv göra? Han har kommit att gilla öknen och han har trivts i flocken. Han borde stanna och se vad som händer. Det är det bästa alternativet. För han har ingen annan stans att ta vägen. Och han har ingen lust att börja vandra planlöst utan mål igen. Han vill inte vara ensam.

Öronen klipper till på huvudet och hanen lunkar lugnt fram genom det torra gräset på savannen. Bytesdjur betar lugnt runt omkring honom. De har lagt märke till att rovdjuret inte är ute efter att döda. Det är mycket han funderar på. Det är mycket som händer i hans huvud. Inom honom. Vilsen har han varit hela sitt liv. Aldrig har han haft någon fast punkt att fokusera på. Devils har varit det närmaste en trygghet han kunnat komma. Och han ska fortsätta kämpa för dem. Han vill inte vandra någon annan väg. Han har redan förlorat mycket. Han är inte den han var.

Hans sinnen är domnade. Han hör knappt jordens röst. Han känner sig isolerad i sin egen kropp. Han är trött. Han haltar lätt på vänster bakben när han går. Det långa ärret över sidan av låret har satt spår på muskeln. Det känns mest när han går. Men när han spränger fram i full fart känner han ingenting. Den gyllene blicken är fäst på marken en bit framför honom. Tillräckligt för att han ska se vart han går. Vingarna ligger infällda mot kroppen.

Han är inge hungrig. Men det känns ändå tomt inom honom. Hans krafter verkar inte samarbeta med honom riktigt. Hans enda tanke är att ta sig hem. Men vad är det gör hem han kommer tillbaka till?

[PAX TILL ZAZZEL]

Det hade gått en dag sedan han fångade zebran. Han hade burit den med sig till en mer skyddad plats, ett snårigare område där de torra trädens grenar gav litet skugga. Världen väntade på regn. Till och med de tjockbladade buskarna runtom honom verkade torra och trötta. Azazel låg ned i det gyllene gräset och blickade ut över savannens hårda vidder. Han andades tungt i värmen i ett försök att svalka sig själv. Huvudet vändes då och då efter en rörelse i den ena eller andra ögonvrån. En flock gaseller betade ett hundratal meter bort. Ett par större rovfåglar kretsade i skyn. Vinden smekte över landet, fick gräset att dansa och rasslade i buskarna. Han stängde munnen och höjde ansiktet, njöt av den varma brisen. Visst hade det varit skönare med en sval vind i den dansande hettan, men även ljumma vindar som denna var behagliga om han jämförde med öknens torra, sträva luft. Han trivdes mycket bättre här. Det påminde honom om hans hem. Hans egentliga hem. Han slickade sig om nosen och ruskade huvudet så att flugorna tillfälligt lämnade hans ögon och öron i fred. Det ryckte lätt i sidans muskler när en insekt bet honom, men det störde inte tillräckligt för att hans skulle bry sig mer. Zebran låg ett kort stycke ifrån honom, i samma skugga som han själv. Han hade ätit en stor del av den, men inte så mycket att han ville lämna kadavret ännu. Så snart solen inte längre stod som högst och värmen började avta skulle han äta mer. Sen skulle han söka sig till något av savannens vattenhål. Han kände platsen väl nog vid det här laget för att veta vilka av vattensamlingarna som inte torkade ut helt under torrperioden. Men här i närheten fanns inget. Han skulle behöva flyga en sträcka.

Men det fick bli senare. Han sträckte ut kroppen och lade ansiktet mot marken. Just nu ville han bara njuta. För en gångs skulle obekymrad och fri. Visst, han hade Ledaren att söka efter. Men ärligt talat hade han redan spanat över större delen av området, över öknen, längs klipporna och kusten. Han trodde inte att de någonsin skulle finna den Vite igen. Men han skulle inte återvända än. Han hade ett sista stycke att söka längsmed. En sista plats han kanske kunde tänka sig finna Ledaren på, hur långsökt tanken än varit. Azazel rättade till den ena vingen över sig själv, och vred den andra så att han inte låg på den. Svansen slog för att jaga bort ännu en insekt. Öronen ryckte av samma anledning. Så snart han ätit det sista skulle han fortsätta. Han skulle nog klara resten av resan på den mat han fått av zebran. Men han kunde inte äta i den här värmen.

En bekant skepnad rörde sig för ett ögonblick i fakargens ögonvrå. Han höjde huvudet på nytt, utan att resa kroppen det minsta. Ett leende spred sig över de mörka läpparna. Saturn. Han skulle känna igen den randige var som helst. Tigern var för långt bort för att han möjligtvis skulle ha kunnat se det liggande lejonet. Azazel lade sig på mage istället för på sidan, och höjde huvudet ytterligare. Han hade sina fakargögon till tack för att över huvud taget ha lagt märke till den orangea flockbrodern. Hans ränder gav ett gott kamouflage i det höga gräset. Men tigern verkade inte försöka gömma sig, utan visade med hållningen att han inte var på jakt. Gasellerna höll ett vakande öga på den randige, men verkade inte allt för oroliga. En del av dem vände snabbt huvudet mot Azazel när han gav ifrån sig ett högt ryt. De korta, krystade stötarna var djupa och hördes lång väg. Han ropade på vännen.

[Tänker rytet som ett riktigt lejonryt (korta stötar sådär fint och krystat) och inte det där lite överanvända jag-är-arg ljudet C:]

Han är försjunken i tankar. Tankar som han inte riktigt kan greppa om. Han lunkar fram i sakta mak. Lätt haltande på vänster bak. De stora tassarna placeras mjukt men utan tanke på marken och förflyttar kroppen framåt. Öronen är lätt tippade ut år sidorna. Har han inte magrat lite med? Men han leds av tanken på att allt kommer bli bättre när han är hemma. Om det finns något hem kvar för honom där. Det återstår att se. Men tanken är ändå hoppfull. För han har alltid letat efter ett syfte med sitt liv. En mening med sin tillvaro.

solven värmer hans rygg. Han är ännu frusen men solens strålar är välkomna. Svansen hänger bakom honom. Fjädervippan släpar i marken och river upp damm från den torra marken. Han vet inte riktigt vilka tankar han ska försöka få grepp om. Vilka är viktigast att reda ut? Han blåser ut luft genom nosen. Det kliar. Han ruskar lätt på huvudet. Samla dig för fan! Han har försökt med alla kort. Varit den vänliga och omtänksamma. Då har han blivit ratad och hatad. Han har försökt vara den tysta lugna, det fungerade inte heller. Han har försökt vara den hårda och hänsynslösa men egentligen bryr han sig inte om att döda. Inte för sin egen skull i alla fall. Alltid har han blivit undanknuffad och trackad. Hatad och spottad på. Men i öknen kände han att det kunde bli annorlunda. Han har funnit en väg som faktiskt verkar vara behaglig att vandra.

Ett ryt, korta stötar, någon kallar. Saturn rycks något för fort ur sina tankar och vacklar till. Han skulle kunna tillåta kroppen att slå i marken men låter bli. Han finner balansen genom att ställa sig med alla fyra benen brett isär. Han stirrar ner i marken. Den där stämman är allt för bekant. Den har länge fått honom att bli varm och lycklig i hela kroppen. Nu gör den honom osäker. Han vill inget hellre än att som en glad liten valp skutta till vännen med glatt viftande svans. Men det är något som tar emot. Den brune har alltid varit vacker. Trots något kantstött. Som en oslipad diamant. Saturn där emot ser ut som något katten har släpat hem. I alla fall i sitt nuvarande tillstånd.
Saturn höjer huvudet. Utstöter några liknande korta ryt, men med något hesare och strävare stämma. Han har damm i halsen. Det var ett tag sedan han fick i sig friskt vatten. Han börjar lätt haltande lunka framåt igen. I vännens riktning.

Han tystnade när han såg den randiges reaktion, och log än bredare när han fick svar. Saturn kom lunkade mot honom. Han mindes att den mindre fakargen haltat även sist de sågs, men minnet var endast vagt, suddigt bakom en hinna av tårar och löften. Löften han hoppades kunna hålla. Han ruskade på nytt på huvudet så att åtminstone en del av flugorna lämnade hans ögon. Den andre såg trött ut. Där fanns en matthet över hela den kraftiga varelsen, såväl i kropp som sätt. Pälsen verkade dammig - vem blev inte dammig av detta torra landskap, eller öknens vidder? - och något ovårdad. Hade han vandrat länge? Varför hade han inte tvättat sig själv? Azazel lutade huvudet något på sned. Leendet bleknade för ett ögonblick. Var han sårad?

När Saturn kom närmare lade sig lejonet ned på sidan igen. Huvudet gneds mot marken så att hjässan hamnade nedåt. Med ett nytt, välkomnande leende i ansiktet vände han sig på rygg. Han lyfte kroppen något från marken, med hjässan och baken ännu pressade mot det torra underlaget för att kunna flytta vingarna till en bekvämare ställning innan han länt sig slappna av igen. Tassarna hölls böjda över kroppen. Svansen slog några slag innan den blev stilla.

[Ska åka nu, så får bli lite kortare än tänkt. Kommer vara på ett annat ställe i Kina några dagar. Inte säkert att där finns internet, så om jag inte svarar på ett tag är det därför C: ]

Han lunkar sakta närmare. Men han släpar inte riktigt tassarna efter sig. När han gått en bit kliar det så pass mycket i pälsen att skinnet rycker och han stannar upp. Varefter han ruskar på hela kroppen. Vingarna sveps utåt en bit och det yr damm omkring den randiga kroppen. Usch så han måste se ut. Saturn nyser till och fuktar sedan nosen med tungan. Han finner balansen igen och fokuserar blicken på den brune längre fram. Vingarna fälls in mot kroppen igen och han börjar haltande lunka framåt igen. Han studerar lejonet när denne lägger sig bekvämare på marken. Det drar lätt i mungiporna på den trötte randige. När han är tillräckligt nära för att slippa höja rösten ger han ifrån sig ett gruffande ljud som hälsning. Han tar sig ytterligare en bit närmare innan han låter bakbenen vika sig under honom och han sätter sig ner.

Han lyckas få fram ett leende.
"Det var ett tag sedan". Han sänker huvudet i en lätt nick innan han rätar på nacken igen. Men sedan tippar huvudet på sne och han studerar Azazel's upp-och-ned-vända ansikte. Huvudet tippar lite till och den utsträckta sidan av halsen protesterar lätt. Då tippar kroppen med lite. Framtassarna är placerade sida vid sida och den fjäderklädda svansen har dragits in vid hans sida.

Han hade sträckt på nacken när Saturn kom närmare, i ett försök att nå den andre. Men tigern satte sig ned litet för långt bort för att han skulle nå honom, även om han satt nära. Han grymtade till svar på hälsningen och fortsatte att låta lågmält i små, korta läten medan Saturn talade. Varma läten. Det var onekligen ett tag sedan. Han vände sig rätt igen och reste sig tillräckligt för att sträcka fram ansiktet och stryka det mot den andres. En hälsning. Bakbenen reste sig aldrig från marken, och när han hälsat sjönk han tillbaka till liggande ställning, om än med buken mot marken istället för ryggen. Det ryckte i huden under ryggens fjädrar när han rättade till dem. Svansen jagade bort några insekter som försökte bita honom i baken.

"Onekligen." Han granskade Saturn med sin blå blick och gav honom ett lätt skeptiskt, men välmenande leende. "Vad har du haft för dig?" Han sträckte fram den ena breda framtassen och förde den över marken som för att dra Saturn mot sig, utan att vidröra den andre. "Kom hit, låt mig hjälpa dig." Han nickade åt den andre för att visa att han syftade på dammet och tovorna.

Han visste inte vad han hade att förvänta sig inför det här mötet. Men han visste vad han ville. Men var det okej? När Azazel reste lite på sig och kommer en bit närmare och stryker sitt huvud mot Saturn Så börjar den randige spinna avberöringen. Ögonen sluts för en stund och han besvarar hälsningen. När Azazel sedan drar sig tillbaka öppnar Saturn ögonen igen och de gyllene möter de blå.

Onekligen. Vad har han haft för sig?
"Jag har vandrar runt ett tag. Sedan kriget har det liksom varit svårt att bara sitta stilla som om allt vore som det brukar. Men det är ju inte det". Svarar han. Det är mycket som har förändrats. Flocken har varit uttröttad efter kriget. Många skador som måste ges tid att läka. Många känslor som bubblat upp till ytan. Flockledaren som försvann. Och allt det som Saturn själv känt har förändrats. Med honom själv framför allt. Han har förlorat en del men funnit mindre. Hans vandring är inte slut än. Kommer den långa vägen någonsin bli kortare?

Han fuktar nosen med tungan igen. Ser på Azazel när han sträcker fram tassen. Saturn känner sig plötsligt blyg. Han sänker huvudet och baken lämnar marken och han tar några steg närmare den brune. Han känner hjärtat bulta i bröstet. Öronen faller ut åt sidorna igen. Han känner sig åter som den lilla unghanen som inte kunde dölja sina känslor. Han sätter sig ner igen. Nära. Kikar på Azazel från under lugg.

"Jag tror inte något kommer bli som förut." Han sträckte ut båda framtassarna för att dra Saturn ytterligare lite närmare. Inte för att han inte satt nära redan, utan för att han skulle nå det dammiga, men åh så vackra ansiktet. "Men det betyder inte att allt blir sämre." Han strök sin sträva tunga mot den andre. Kammade den randiga pälsen med tungan. Han skulle tvätta bort allt damm och släta ut alla Saturns tovor om den randige fakargen tillät honom.

Han nickar lätt och makar sig något lite närmare eftersom Azazel verkar vilja det. Ett litet snett leende blir synligt en liten stund på hans läppar när Azazel säger att allt inte behöver bli sämre. Öronen klipper mjukt till på hans huvud. Det mjuka spinnande lätet hörs igen när Azazel börjar stryka sin sträva tunga mot honom.
"Hur är det med dig?". Frågar han. För att han är nyfiken och även inte riktigt vill att det ska bli tyst. Inte för att han har något emot att tystnaden fylls av Azazel som hjälper honom att göra rent pälsen. Men han tycker om att höra den brunes röst.

"Mycket bättre." Han strök metodiskt tungan över den andres axel, upp mot skuldran. Det ena örat ryckte till, men flugorna störde inte så mycket längre. Han tänkte inte på dem. Han pausade och vände huvudet för att se på den andres smalare ansikte. "Jag kan röra mig på egen hand." Han skrockade kort. Med ett leende fortsatte han sedan tvätta den andre. Omedvetet började luften att vibrera mjukt ur hans strupe. Ett varmt spinnande. "Jag har fått tid att tänka, och som det ser ut nu i flocken så har jag snart tänkt klart." Det fastnade päls på hans tunga. Han strök den mot tänderna för att bli av med pälsen. Knyckte lätt med huvudet för att låta pälsen falla till marken. "Hur är det själv?" Han återgick till tvättandet. Axel. Nacke.

Mycket bättre. Det var skönt att höra. Saturn ler mjukt. Spinnandet fortsätter. Han möter den blå blicken när Azazel ser på honom. Stämmer lätt in i skrockandet för en kort stund. Han lyssnar på det Azazel säger.
"Vart har dina tankar fört dig?". Frågar han undrande. Tungan fuktar nosen igen. Han sitter stilla. Så stilla han kan utan att känna sig helt stel.
"Jag mår väl bra, antar jag..." Han tystnar för en stund. Som om han funderar över vad han ska säga.
"Jag tror jag mår bättre nu". Han är inte riktigt säker. En rysning går längst med ryggraden och får skinnet att darra till. Kroppen minns kylan och hungern. Längtar efter värmen.

Han fortsatte att tvätta pälsen en stund utan att säga något. Trodde att han mådde bättre? Fysiskt eller psykiskt? Han kände hur den andre rös. "Hur mår du, Saturn?" Han böjde bak nacken för att se den randige i ansiktet och sjönk tillbaka i liggande ställning. Där fanns en lätt oro i de blå ögonen. Han synade den dammiga gestalten uppifrån och ned. "Du är inte sjuk?" Den lejonlike satte sig upp tillräckligt för att deras ansikten skulle komma i samma höjd, även om han fortfarande låg mer än han satt. Han strök tungan mot Saturns panna. I bakhuvudet hoppades han att den andre inte drunknade i hans man.

Han vet inte riktigt vad han ska säga. Han vill inte att Azazel ska oroa sig för honom. Men ändå känns det bra att han faktiskt verkar bry sig. För ingen annan har gjort det förut. Det känns lite lustigt faktiskt.
Han skakar lätt på huvudet. Inte sjuk. Nej, bara lite... märbultad? Vilsen? Trött?
"Jag mår bättre än vad jag har gjort. Det är ingen fara". Säger han och försöker liksom försäkra Azazel att han faktiskt inte mår så dåligt som han ser ut. Eller? Han är inte säker själv. Men det är något han måste ta reda på själv. Han undanhåller ingenting. För han vet inte vad det är han i så fall skulle undanhålla. Han pressar fram ett leende igen. Ett äkta leende som inte känns påtvingat. För i Azazel's närhet mår han faktiskt bättre än vad han har gjort på mycket länge.

Ingen fara. Han var inte helt säker på hur han skulle tolka det. Om han kunde tro på det helt. Men det fick duga som svar. Han ville inte tvinga den andre att säga något han inte ville berätta. Lugnt fortsatte han att tvätta Saturns panna, arbeta sig uppåt över hjässan. Den andres långa lugg fick honom att gång på gång knycka med huvudet för att slippa ha de långa stråna i munnen. Han fortsatte sitt mjuka spinnande. Slöt ögonen ett slag. Han flyttade benen för bättre balans och fortsatte ned över det varglika ansiktets kind.

Det blev tyst mellan dem och Azazel fortsätter att putsa den randiga pälsen. Saturn's tankar virvlar runt i skallen på honom. Men Azazel's spinnande får honom att slappna av igen. Hans spinnande tar fart igen och ögonen sluts. Tänk om det kunde vara så här för alltid? Alltid ha någon som bryr sig om än så mycket. Och som man själv bryr sig om något oerhört. Han vill göra något för Azazel. Men Saturn är inget vidare bra på... ja... något alls. Det har varit en stor omställning för honom att vara medlem i en flock. Efter att ha varit ensam så länge. Han måste fortfarande tala om för sig själv ibland att han inte längre är ensam. Och han vill inte gå tillbaka till att vara ensam.

[Är det ett aprilskämt eller vad? Zazzel ser så naken ut. :P)

Det gick en längre stund i tystnad. Verbal tystnad. Vinden prasslade mjukt i de omgivande träden och buskarna, svepte över gräset. De båda fakargernas spinnande överröstade flugornas envetna surr. Gasellerna hade återgått till sitt betande, även om de då och då sträckte på nackarna och såg på de båda rovdjuren i skuggan. Azazel räckte på nytt ut tungan för att bli av med päls och ruskade kort på huvudet. Han skrockade på nytt. "Har du rullat dig i damm?"


[Han blev en hona :'D Var ett aprilskämt C;]

Han känner sig generad. Tur att pälsen döljer hans rodnande kinder. Rullat i damm?
"Eh... nej". Svarar han med lätt generad röst. och sneglar på Azazel.
"Det har bara varit en lång vandring". Ett litet halvkvävt skratt. Är han en börda för Azazel? Azazel's päls ser alltid så dammfri och välvårdad ut. Saturn borde kanske börja bry sig lite mer om sig själv. Se till att han inte är en börda för andra. Han borde kunna visa att han kan ta hand om sig själv. Men han har aldrig riktigt brytt sig om det. Och ingen annan har heller brytt sig om det. Så han känner sig nu blyg och generad inför Azazel.

[Vilken vacker hona. ^_^]

Han skrattade varmt vid den andres nervösa svar. "Tur att jag hjälper dig så du inte drunknar i damm." En skämtsam glimt hade letat sig in i lejonets blå. Han reste sig upp och lade högra frambenet över Saturns nacke på ett lekfullt vis. "Du har i alla fall vandrat och rört på dig." Han höll ansiktet nära Saturns öron och talade lågt. Sedan höjde han rösten med ett skratt: "Jag har legat still och blivit tjock." Han knuffade den randige mjukt med tassen och studsade ett steg bakåt. Stannade upp. Slog med svansen och log med hela ansiktet. Ropade Lek med mig med sitt sätt. Med kroppen.

[Zazzel vill leeeeeka :'D]

Han skrattat lite lätt till och ser på Azazel. Ena ögat sluts en stund när lejonet lägger en stor tass över den randiga nacken. Öronen klipper till på hans huvud och den gyllene blicken letar sig in i de blå. Han skakar lätt på huvudet.
"Jag tycker inte alls du är tjock". Svarar han med låg stämma och skulle rodna om han kunde. När han sedan blir knuffad och Azazel studsar till undrar Saturn först vad det är han gör. Men när han snabbt kommer underfund med vad som händer så reagerar han snabbt och framdelen sjunker ner mot marken samtidigt som baken skjuts upp i luften och det frasar i fjädrarna både på vingarna och på fjädervippan och stjärtfjädrarna. Vingarna lämnar kroppen och hålls en bit över ryggen och ut åt sidorna. Han gruffar till.

Han ryckte till när Saturn rörde sig. Leendet brednade. Han trampade med framtassarna och grymtade roat. Svansen höjdes i en båge. Han stod stilla ett ögonblick. Såg på den andre med vaken blick. Ryckte framåt. Mellanrummet mellan framtassarna brednade avsevärt när han satte ner dem en liten bit närmare vännen. Omedelbart studsade framkroppen upp. Han sträckte tassarna efter den randige för att omfamna honom. Knuffas.

[ https://www.youtube.com/watch?v=57fSN4Ee0ho <3]

Han studsar upp och framtassarna placeras precis i jämte varandra. Sedan skjuts framtassarna ut åt sidorna och framåt för att sänka hela överkroppen mot marken igen. Fjädervippan fälls helt ut och faller över ryggen likt en solfjäder. Ett rytskall lämnar honom i all fast och han skjuter fram kroppen mot lejonet när denne liksom omfamnar honom. Knuffas. Saturn välter åt sidan och vingen som skulle hamna i kläm fälls ut och sprids ut över marken. Han andas ut lätt frustande innan han är uppe på alla fyra igen och svänger runt för att stå ansikte mot ansikte med lejonet igen.

[Söt film. :3]

När Saturn kommer upp på fötter igen har Azazel backat undan. Han grymtar igen. Rycker med kroppen. Redo. Den mindre fakargen svängde runt mot honom. Han mötte den andres blick. Spände kroppen. Kastade sig snabbt åt sidan och sprang en bit bort, utan att lämna trädens och snårens skugga.

Saturn rycket till när Azazel kastar sig åt sidan och springer bort en bit. Öronen klipper till på hans huvud och spetsas sedan framåt. Han kuttrar till och studsar ett steg mot Azazel. Tar några snabba steg närmare och slår sedan ut med en mjuk och lekfull tass varefter han duckar och studsar ett steg bakåt.

Han höjde ena frambenet när Saturn slog efter honom med tassen. Den andre duckade, även om lejonet inte gjort något utfall. Azazel skuttade framåt, mot Saturn. Satte ner den höjda tassen där tigern nyss stått. Han höjde vingarna en bit från kroppen. Sträckte ut den ena så att handpennorna knuffade - eller snarare strök emot - den randige. Han fällde snabbt in vingen igen.

Ljudet av gasellerna som ropade till varandra fick Azazel att vända blicken mot djuren. De stod med huvudena vaksamt höjda och blickarna fästa vid de båda rovdjuren.

[Liite PP, men inget allvarligt, så tror inte det är något problem C: Azazel ser bort och tappar fokuuuuuus för ett ögonblick C;

Och då de leker tycker jag det är okej om du väljer att PPa Azazel lite C: Är ju inte som att han tar skada av något här XD]

Lekfullheten får honom att känna sig mer energisk än förut. Förut trodde han sig inte orka någonting alls. Det kändes bäst om om han tog sig hem till öknen och vilade upp sig lite. Men när Azazel lockade till lek så kändes allt mycket bättre igen.
han studerar Azazels ena vinge när fjädrarna stryker mot hans kropp. Sedan när Azazel verkar tappa fokus. Tack vare bytesdjuren som oroligt talar till varandra ser Saturn en chans han inte kan låta bli att ta. Han hukar sig snabbt och skjuter sedan från med bakbenen och kastar sig, med ett lekfullt ryt, över lejonet.

[Jo, håller med om att lite PP är okej. :3 Och det är ju ingen som kommer tillskada. :3]