Han hann se den randige i ögonvrån, han uppfatta ljudet av den andres röst men hann inte reagera och undvika när den kraftiga fakargen kastade sig över honom. Med Saturns framben om halsen snavade Azazel till. Framkroppen föll till marken. Det ena bakbenet hann precis ställa sig längre ifrån det andra för att hålla baken stående, även om han vinglade kraftigt. Han grymtade till. Pressade ett framben mot vännen och hivade snabbt upp sig på fötter. I samma rörelse försökte han lägga sin framkropp över Saturns skuldror.


[Känner att det är svårt att förklara vad de gör XD Men, fri tolkning och improvisation blir bra tror jag XD ]

Han lyckades få ner en del av lejonet på marken. Om än inte allt. Lejonet är ju trots allt större och tyngre. Och Saturn har magrat lite under sin vandring. Han har helt enkelt inte brytt sig om mat till och från. En stor tass trycker ner honom mot marken och snart känner han tyngden av Azazel mot skuldrorna. Han grymtar till och flinar. Nafsar efter vad han kan få tag på.

[Ja. xD]

Han lade sig över Saturn och kände den andres tänder mot sin kind. Han mötte kärvänligt den andres nafsande med att själv lekfullt bita den andre i örat. Tungan sökte sig snabbt ut mellan hans tänder. Han slickade Saturn bakom örat och över kinden.



[Trött och lyckas inte riktigt förklara med ord = Liten skiss på 15min som säger mycket mer än inlägget själv XD
Nu ska jag och min trötta hjärna sova XD]

Spinnandet tar vid igen och det rycker lätt i örat när Azazel nafsar i det. Saturn fuktar sin egen nos med tungan och ögonen sluts när Azazel slickar honom från örat ner till kinden. Han kurrar till och båda öronen darrar. Sen stryker han sitt huvudet mjukt mot Azazel's.

[Meow! Vilken söt bild. <3]

Han kunde känna den andre vibrera och mötte Saturns huvud med sitt eget. Strök ansiktet mot den randiges ansikte. Svarade med samma vibrerande, spinnande läte. Han sjönk ned på sidan. Vingen makades åt sidan för att inte klämmas under hans kropp. Han behöll den ena tassen vilande över vännen och pressade hjässan mot marken för att se upp på den andre.

De spinner och vibrerar i kapp. Saturn vrider på huvudet och ser på Azazel när lejomet lägger sig ner vis hans sida. För Saturn är det en otrolig känsla att vara så här nära någon annan. Han skuffar sig något närmare. Sänker sedan ner nosen i Azazels tjocka man. Strax vid hans hals. Varmluft blåses ut genom nosen och han sluter ögonen igen. Spinnandet fortsätter.

[PPar lite... Om det inte är okej; säg till så ändrar jag C:]

Han gned hakan mot Saturns kind när den mindre fakargen stack nosen i hans man. Sedan sjönk huvudet åter ned mot marken. Han drog en djup suck och makade lite på sig när den randige också lade sig ned.

De låg stilla tillsammans. Dovt spinnande. Som om världen stannat upp. Bara de två. Azazel slöt ögonen och njöt av lugnet. Lyssnade till vibrationerna. Vinden. Gräset och gasellerna. Han tyckte om att känna den randige alldeles intill. Gladdes åt att ha honom där, även om det alltid funnits det som skavde. Kanske skulle det kännas så. Ofärdigt. När han öppnade ögonen igen och såg mot den vida himmelen hade solen rört sig en bit förbi sin högsta punkt. Men än var det långt kvar till kvällen. Han kunde se gamar cirkulera i skyn. Asätarna hade ännu inte vågat sig ned till zebrakadavret, men han kände de fräcka djuren. Det skulle inte dröja förrän de försökte lägga beslag på hans byte. Han krökte ryggen och sträckte ut framtassarna utan att knuffa på Saturn. Slött gäspade han och såg åter efter fåglarna.

"Är du hungrig?" Han reste sig långsamt upp och ruskade på sig. Sedan såg han på vännen med ett litet leende.

Det känns så varmt och härligt att krypa nära Azazel. De gyllene ögonen döljs bakom ögonlocken och öronen slappnar av på ett lite lojt sätt. Han lyssnar till vibrationerna av lejonets spinnande. Det är trivsamt. Tröttheten smyger sig på när de ligger där. Saturn suckar lätt nöjsamt.

När sedan Azazel makar på sig. Reser sig så höjer Saturn huvudet och ser på den brune. Hungrig? Som svar på det kurrar den randiges mage. Tungspetsen smiter ut mellan läpparna i en lätt grimas som för att ursäkta sin mage. Han nickar lätt.
"Jo, det var ett tag sedan jag åt". Nog. Han kan faktiskt inte minnas hur lång tid sedan han faktiskt åt senast. Faktiskt så känns det som att han helt har tappat uppfattningen om tid. Han ruskar på huvudet och gäspar lätt. Sedan reser han sig sakta upp.

En road fnysning slapp ur hans nos då Saturns mage svarade åt honom. Han besvarade tigerns grimas med ett leende och lyssnade på vad vännen sade. "Jag har en del kvar..." Han såg åter mot gamarna som cirkulerade. "Om du vill äta. Innan de får för sig att det är deras tur." Han antog att Saturn förstod att han menade på zebran som han legat bredvid när den randige dykt upp tidigare. Den låg en liten bit bort nu när de hade flyttat på sig, men de var tillräckligt nära för att asätarna ännu inte riktigt vågat sig dit.

Mat? Saturn ser åt kadavrets håll. Det ser smarrigt ut. Han reser sig upp och ruskar lätt på den något stela kroppen. Dammet yr omkring honom.
"Förlåt". Säger han och ler lite snett. Hoppas inte Azazel blev dammig nu. Sedan tar han några steg förbi lejonet, mot maten. Han stannar och ser på Azazel.
"Om det är okej så äter jag gärna lite". Säger han och väntar på en bekräftelse.

Han rynkade med ett lätt skratt på ansiktet och ryggade ett steg när dammet yrde runtom Saturn. När den randige passerade honom slöt Azazel upp vid dennes sida. Han mötte den gyllene blicken med ett lugnt leende. "Självklart."

Han lade sig ner ett kort stycke ifrån zebrakadavret och kastade en blick åt gamarna. De hade cirkulerat högre upp i skyn igen. Väntade på sin tur. På att de skulle glömma bytet för blott en kort stund och ge dem chansen att landa.

Ett leende lägger sig på den randiges läppar och han tar ett litet skutt mot maten och lyckas på något sätt snubbla över sig själv så han står på nosen. Med baken i vädret. Han sveper till med svansen och låter bakdelen sjunka till marken som om det vore menat att han skulle göra så. Klorna fälls ut på framtassarna och griper tag om köttet och sedan hugger han in. När första tuggan slinker ner i magen känns det redan mycket bättre. Han slickar sig om munnen och äter.

När han känner sig mätt och även att han inte tagit för mycket. Vill inte snylta eller verka girig. Eller en enorm mun att fylla. Nej. Han är lagom mätt och kommer stå sig ett tag i alla fall. Han slickar sig om munnen igen och lyfter ena framtassen och slickar sig mellan framtårna. Sedan rullar han runt på rygg och suckar nöjt.

Han hade lagt huvudet över framtassarna, och såg inte upp igen förrän Saturn vände på sig och suckade. Azazel låg en stund och betraktade den andre i tystnad. Det var skönt att bara vara utan att känna behovet av att säga något. Solen rörde sig stadigt över himmelen. När den lejonlike insåg hur lång tid som hade passerat sedan middagstid drog han en djup suck. Än var det inte kvällning, men det skulle inte dröja många timmar.

"Saturn?" Han väntade på en reaktion som sade att den andre lyssnade innan han fortsatte. "Har du hört om Nevada?" Hans röst var lugn och låg. Han var osäker på om Saturn hade fått höra att de sänt ut sökpatruller att leta efter ledaren. Den randige hade inte varit hemma på länge. Hade han hört om Ledarens försvinnande? Det ryckte i Azazels morrhår. Han borde fortsätta sitt sökande. Han hade inte tid att ligga här mycket längre.

Han ligger där på rygg. Ena vingen utbredd över marken medan den andra ligger lite obekvämt tryckt mot hans sida. Men det spelar ingen roll. Det var gott att få något i magen. Svansen reser sig i luften och slår i marken åt vänster. Sedan reser den sig upp i luften igen och slår i marken åt höger. Och det frasar i fjädervippan som är ihopfälld. Den randige slickar sig om munnen igen.

Öronen rycker till när Azazel uttalar hans namn. Saturn grymtar till när han rullar över den ihopfällda vingen och trycker blir något smärtsamt. Han lägger sig på sida med lyft huvud och ser på Azazel. Öronen spetsas framåt men det ena sveps bakåt efter en kort stund. Han lyssnar på var lejonet har att säga.
Den randige svarar med att lätt skaka på huvudet.
"Jag har inte hört av honom sedan han försvann. Vad han än är verkar han inte ha lämnat några spår efter sig". Med en pust reser han på sig och ruskar det nya dammet ur pälsen. Vingarna ruskas ljudligt på och sedan viks de mjukt in mot kroppen. Han tar några steg mot den brune. Sätter sig sedan ner. Öronen dras bak mot nacken och den gyllene blicken fixerar lejonet.
"Är det någon som har hört eller sett något?" Frågar han sedan. Saturn har vandrat en hel del sedan kriget. Och vandringen tog honom ut över Numoorislätten. Fick bilder av kriget att spelas upp för hans inre. Men inge heller där fanns några spår av ledaren.

"Inte så vitt jag hört." Han skakade långsamt på huvudet. "Tramptass har ordnat sökpatruller. Jag måste fortsätta igen snart." Han sökte Saturns blick. Rösten förblev lugn och låg. "När du återvänder till öknen så sök upp Tramptass och berätta var du varit. Flocken är så förvirrad att han har lagom mycket att stå i utan att undra var medlemmarna har blivit av." Han satte sig upp med en suck. "Jag ska söka vidare. Men om jag inte finner något på ett par dagar återvänder jag." Ärligt talat tvivlade han på att finna den Vite, men han tänkte inte avsluta sitt sökande på grund av tvivel.

Sökpatruller. Där ingår väl inte Saturn. Men nog har han ändå sökt. Och det vore vist att ta sig tillbaka till öknen så fort som möjligt och tala med Tramptass. Berätta att han ändå dragit sitt strå till stacken så att säga.
Saturn nickar lätt.
"Det var mot öknen jag var på väg". Svarar han.
Svansen sveper till bakom honom och placeras sedan vid hans sida. Fjädervippan fälls ut. Trots att han gärna skulle vilja njuta av sällskapet en stund till har Azazel's ord fått honom att förstå att de strax måste skiljas åt igen. Saturn ser ner på sina tassar.
"Lycka till i ditt sökande". Säger han. Han får leva på löftet om att Azazel återvänder om ett par dagar. Men när kan de ses igen?

[Och så backade internet en sida så att jag blev tvungen att skriva om allt. Tjohoo~]

Han nickade när Saturn sade att han var på väg mot öknen. När han fortsatte gav Azazel honom ett leende. "Tack." Han satt kvar en stund med blicken stilla vilande vid tigerfalken. Han ville inte gå och lämna vännen så abrupt. Men han behövde ge sig av. Med en lätt suck reste han sig upp. "Det blir lite abrupt såhär, men jag måste fortsätta." Han steg fram till Saturn för att gnida sitt ansikte mot den andres. "Det är skönt att se att du lever." Han skrockade kort och fortsatte med låg, mjuk röst. "Behåll zebran om du vill ha den. Vi möts i öknen igen om några dagar."

[Yes! Det älskar vi... not! x3]

Han besvarar den mjuka gnidningen mot huvudet. Det är en trösterik värme som gör allt något lite lättare. Han har trots allt fått klara bevis nu att Azazel mår bra. Har hälsan. Det får Saturn att känna sig själv lite starkare med. Även om han själv kanske inte är i bästa form. Men det ska väl göras ändring på.
"Detsamma"
Saturn nickar lätt och möter sedan den blå blicken.
"Vi ses". Ett varmt leende placeras mjukt på hans läppar för en stund.
"Tack" Avslutar han. Det var ändå en del kött kvar på Zebran. Saturn kan kanske ta den med sig en bit. Eller äta mer här och sen vandra vidare.

Han mötte Saturns blick. Med en kort nickning vände han sig om. Han började röra sig ut ur skuggan, men stannade precis på gränsen till solljuset och såg sig om under en aningen höjd vinge. Han slöt ögonen i ett leende. Så tog han steget ut i ljuset. Han hukade snabbt innan han sköt framåt och fällde ut vingarna. Han tog ett par språng framåt. Vingarna fylldes snabbt med luft och slog med dova dunsar för att få upp honom i luften. Han slet tag i vinden och lät den föra honom högt nog för att kunna stiga på termiken och cirkla upp i höjd över det soldränkta landet.

[Avslutat, eller avslutar du? De får mötas i öknen igen sen C:]

Han besvarade leendet och ser efter lejonet när denne tar sats upp i luften och försvinner bort. Saturn känner sig tom igen. Han suckar och vänder sig mot maten, går fram till den och nosar lite lätt på köttet. Sedan tar han tag med tänderna om ett ben och börjar släpa med sig maten bort.

[AVSLUTAT :3]