Det var en vacker dag, denna sena eftermiddag i december. Snön låg riklig i ett orört lager över skogens golv, efter nattens häftiga skyfall. Trädens kala grenar var nedtyngda av de vita massorna som klumpat ihop sig över dem. Ett ulligt, tjockt molntäckane, skiftande mellan stormgrått och vitt, bådade om ytterligare mer snö, men höll för närvarande kvar sin nederbörd, så när som på några få, singlande snöflingor. Ingen sol bröt genom molntäcket, det var alltför tjockt, så snön orsakade ingen förblindande reflektion av ljus. Luften var kall, men inte mer än några minusgrader, och ingen vind blåste. I själva verket rådde det en mycket harmonisk stämning i lövskogen för närvarande. Det var svårt att definera, men luften var så stilla och klar, med den glest, långsamt fallande snön - det blev nästan överjordiskt på något vis. Man kunde nästan känna hur världen långsamt andades under snön, man kunde känna hur vintern rev i träden, hur kvällens dunkel började smyga sig på. Än var det ljust ute, men på ett sånt där dunkelt sätt som det alltid blev på mulna vinterdagar. Ljust och mörkt samtidigt. Hielo tyckte om det.

Man kunde ju inte påstå att hans kamouflage var något annat än perfekt, då han med sina stora, mjuka steg rörde sig genom skogen. Den tunna manen böljade över hans smala skuldror, gnistrande blå och pärlemorvit, den svävade ut från hans gestalt för att effektivt sudda ut hans konturer. Det var svårt att se var Hielos päls slutade och var snön tog vid, de båda bar samma orört vita färg. Hade han legat stilla, med frost i pälsen som han brukade ha, så hade han utan större svårighet kunnat misstas för en snöklädd klippa i snöfallet. Men nu låg han ju inte stilla ned, utan gick, med lugn som genomsyrade hela sin hållning. Dessutom så var det ytterligare något som bröt illusionen - Vargkroppen han likt en kattmor bar i sina käftar. Fullständigt oberörd av faktumet att det var en artfrände och inte en kanin han bar på, även om hela scenen var obehagligt lik just det scenariot. Vargen, fullstor enligt normal standard, var liten i Hielos väldiga närvaro, dess vita, svartmönstrade kropp dinglade slappt med vintervrenen varje steg. Hielo själv var fullständigt tillfreds.

Den vite hade gått från Kaiwood tvärs genom lövskogen, snappat åt sig den här oförsiktiga varginnan på vägen, och fortsatt gå. Han hade ju ändå ansvar för flocken - svag och kluven som den var - i Blossoms oförklarliga frånvaro. Då träden började brytas ut i ett öppet landskap, savannen, så stannade han, iakttog omgivningen, och lade sig sedan ned, helt sonika. Mjukt placerade han vargkroppen framför sig, och slickade varsamt bort blodet från sina läppar. Det var med hunger i blicken han sedan började äta, kannibal utan samvete.

Det var sällan han befann sig så långt västerut nu för tiden. Långsamt bar de breda tassarna honom framåt. Utan vindar att glida på, och utan större lust att skapa egna, vandrade den kraftiga fakargen fram över landskapet. Västerut, norrut. Långsamt hade savannens varma vidder blivit svalare. Det gräsklädda landskapet kantades av en horisont av snötyngda träd. Marken under tassarna blev kyligare för vart steg han tog, och snart glittrade frosten blekt över gräset och de närliggande träden. Den kattlika kroppen förde sig långsamt framåt, utan brådska. Vad han gjorde här var inte säkert, utan order och utan egentlig anledning. Vingarna låg mjukt pressade mot den bruna kroppen. På savannen var hans färger ett gott kamouflage, men i den allt mer vita omgivningen stack den lejonlike ut likt en älg på öppet fält.

Det breda ansiktet vändes av och an medan de himmelsblå ögonen studerade omgivningen. Det var ett vackert landskap, det var han tvungen att medge. Även om han börjat vänja sig vid öknens hetare vidder. Vinterkylan fick det att gång på gång gå ilningar genom hans rygg. Den stilla luften kändes onaturlig i hans lungor. Kylan letade sig in genom nosen och spred sig i kroppen. Kanske skulle han vända om? Gå tillbaks till värmen? Lämna detta underligt vackra landskap och återvända... hem. Men ack. Azazels tunga smackade tyst mot gommen. Han hade inte varit här på länge och det var värt lite kyla.

En ensam snöflinga landade på fakargens breda panna. Huvudet ruskades kraftigt och blicken sökte sig till skyn. Snö. Marken var fläckad av ett tunt lager snö, som långsamt blev tjockare. Några kilometer från frostens hinna tog snölandskapet vid. Den skiftande gråvita hinnan över skyn fick endast landskapet att te sig än vintrigare. Vitare. Snöigare. De lummiga träden var klädda i vinterns motsvarighet till sommarens blad. Världen var vacker här. Så stilla. Lugn. Bortsett från den vaga doften av blod som hängde i luften.

De små öronen kikade fram genom fakargens tjocka man när han lyssnade efter ljud. Några vinterfåglars bjärta stämmor ekade på avstånd. Ett litet moln av ånga letade sig ut ur den lejonlikes nos. Där stod inget att se. Inget han kunde uppfatta. Men doften var allt för uppenbar. Allt för igenkänd. Och det skrämde honom att han log.

Som smaken av vargblod hade gäckat honom under den tio minuter långa promenaden genom lövskogen, retat alla hans sinnen under den här fasaden av opåverkat lugn. Hur kunde smaken av detta rov vara så mycket ljuvare än smaken av annat? Var deras blod så annorlunda? Många, nästan alla vargar, skulle nog svara att där inte fanns någon skillnad - De som inte gjorde det skulle troligtvis svara att vargblod smakade avskyvärt. Hielo grävde ned sina väldiga huggtänder i den vita varginnans svalnande kött, och rev ut det för att äta med en utsökt långsamhet. Sådan lögn. Han njöt, det rådde det inget tvivel om, och han hade inte bråttom att avsluta sin måltid. En vackert snöklädd, gles skog bredde ut sig framför honom, vacker som få och, tystnaden var total. Det fanns ingenting att oroa sig över.

Men Hielo hade blott hunnit ta ytterligare ett par tuggor, innan han åter hejdade sig. Blodet droppade från hans mörka läppar, levrade sig i den vackert vita pälsen längs hans nosrygg. De tofsprydda öronen klippte, en doft trängde genom den starka doften av blod och kött. Men det som främst fick Hielo att höja sitt eleganta huvud var inte att han kände doften av en främmande varg, utan för att doften han kände inte var främmande. Inte bekant, men inte heller främmande. Vintervrenen drog in ytterligare ett djupt andetag av den stillastående luften - Trots att ingen vind blåste så sken alla färska dofter som fyrbåkar i snöns avsaknad på lukt. Det var alltid så enkelt att följa spår i snön, inget kunde störa. Nu övertog den järnaktiga blodsdoften stora delar av det Hielo kunde uppfatta i doftvägar, men han lyckades ändå uppfatta den andres doft tydligt.

Ett litet leende sprack upp i hans mungipor, varefter han varsamt drog bort större delarna av blodet från ansiktet med tungan. Hans himmelsblå blick, outgrundlig som alltid, var stint riktad mot gestalten som snabbt uppenbarade sig mellan de glesa träden. Malplacerad och skarp mot snön, men Hielo visste redan hur nykomlingen som ut, innan denne stigit in i hans synfält. Hielo hade alltid haft gott minne, och inte heller då svek det honom, då doften målade upp en skarp och detaljrik bild i hans huvud. Azazel var det, inte sant? Hielo mindes denne väl, trots att det måste ha varit ett halvår sedan de senast mötts, och då endast ett kort möte. Men det hade varit... intressant.

"Kom hit, Azazel. Du har ingen anledning att gömma dig, hoppas jag?" Hans tonfall var förvisso lågt och klingande som vanligt, men rösten bars ändå tydligt genom vinterlandskapet - uttalade som de var av den där väldiga vargen. Hielo kastade en blick åt vargkroppen framför sig. Om man var observant och logiskt kunde man troligtvis dra slutsatsen att någon hade ätit av kroppen, var man inte det kunde man lätt anta att Hielo helt enkelt sargat kroppen svårt och lagt den intill sig. Han hade inget intresse av att göra hela världen medveten om hans kannibalism. Han såg upp igen, och log.

Blicken föll på den stora skepnaden i snön. Dess uppenbarelse nästan chockerande svår att fånga med blicken. Rösten var igenkännande. Hielo om han mindes rätt. Det ryckte lätt i den lejonlikes mungipor när den ljusa figuren, nästan osynlig i vinterns vackra snölandskap, talade. "För mig, att försöka gömma sig i detta landskap, vore en omöjlig uppgift. Jag beskådar endast det sköna vintern inte för med till oss i söder." Leendet brednade aningen. Roat. "Hielo, vill jag minnas?"

Med det förra mötet klart som vatten i minnet började Azazel röra sig mot den, i vinterns färger klädda, främlingen. Eller, kanske inte ens främling. Inte bekant, men inte främmande. Han mindes det väl. Hur eländig och vek han själv varit. Svag och i desperat jakt på föda. Utsänd på ett uppdrag till ingen nytta. Livrädd för trädens närvaro. Så lika galler. Den blå blicken svepte med tanken över området. Inte här. Här stod träden ännu relativt glest. Här var gränsen mellan skog och öppna landskap. Han mindes den vita som lika ståtlig, om än lättare att beskåda, i skogens grönska. Han mindes de blå ögonen. Frosten i den andres päls. Han mindes allt.

"Och denna gång är det inte för mina tassar den döde ligger?" Det hela var ironiskt. De blå föll på vad som tycktes vara en vargs skepnad invid den större hanens tassar. En varg, och inte ett av skogens kräk som för Azazels, den gången. Varav denna döda? Azazel tog sig själv på bar gärning med att vara glad över att det inte var han, som låg där, kall och frusen i snön. En kort, road fnysning lämnade hans nos. Han hade inga planer på att ligga och frysa i snön. Han mådde allt för bra för att vilja frysa, var på allt för gott humör. De breda tassarna stannade upp en bit framför den vita, ståtliga vrenen, och kroppen med dem.

[Gott nytt år!
Jag borde inte skriva mitt i natten - känner att det blir mer virrigt då. Men! Här har du ett svar! Första rollspelet jag svarar i detta år ;D]

Vintervrenens himmelsblå blick var precis lika outgrundlig som vanligt då den observant gled över den andres gestalt. Skarpt avtecknade han sig mot bakgrunden - Azazel var en varelse av sand och hetta, då Hielo var en av is och köld. Förra gången de mötts hade det förvisso inte varit i öknen, men i en miljö som reflekterade Azazel mer än den gjorde Hielo - Även om han visserligen bodde i Kaiwood, då var den uråldriga skogen inte hans hem. Hielos hem låg norrut, mor Snöslätten och bergem, där tjälen aldrig släppte sitt grepp om jorden, och snön alltid låg djup. Ja, där vilade hans hjärta, ingen annanstans. Så visst roades Hielo av den bilden som dök upp i hans huvud, hur omständigheterna nu ändrats. Nu var det Hielos rike de möttes i - Inte det perfekta, men ändå ett kallt och snöklätt sådant. Azazel passade inte in, lika lite som Hielo passade in i Kaiwood. Lustigt.

Det vaga, kryptiska leendet förtydligades för några ögonblick då den andre svarade med igenkännelse. Även om Hielo själv hade ett osedvanligt gott minne vad gällde andra vargar, så var han väl medveten om att andra gärna glömde. Hielo böjde något på nacken i en nickning som svar på frågan, han trodde att det var snarare artighet än en faktisk fråga. Den väldiga vargen makade litet på sig i snön, böt till en bekvämare position lite åt sidan. Den långa svansen i blått och vitt sveptes runt hans kropp, och rev i farten upp ett litet moln av pudersnö, vilket i några ögonblick svävade runt Hielo likt ett blekt pärlemorskimmer.

"Ja, denna dag är det för mig bytet ligger", instämde Hielo med en något road klang i tonfallet. Han kastade en blick åt vargkroppen, och såg sedan vaksamt bedömande på Azazel, men med ett leende. Han hade inget emot att antyda på sin kannibalism egentligen, även om han inte ville ha det allmänt känt. "Jag har.. roat mig, kan man säga. Jag hoppas inte att det ter sig oroväckande för dig?" Hielo fuktade sin mörka nos med tungan, fukt som kort därpå förvandlades till frostpärlor. Ett ögonblicks tystnad följde. "Jag har inte för avsikt att roa mig med att döda dig också, så hys ingen oro. Jag dödar sällan främlingar vid annat än första mötet, det blir enklare på det viset. Men låt oss inte tala om sådana makabra ämnen, något bättre har vi nog att tala om." Hielo gav upp ett roat ljud, och klippte med sina lokattsöron.
"Så, var har bevingade Azazel gjort sedan vårat så fjärran möte?" Ja, åter gled hans blick över den andres vingar - Det enda Hielo kanske skulle kunna erkänna att han avundade hos en del andra. Visst var han själv formidabel, men att även vara herre över skyn... Det skulle han ha tyckt om. Den inburade fågeln sjunger om att flyga, då den vilda gör det.


[Gott nytt ååår! :'D Det är roligast att skriva mitt i natten, hihi! Jag är en sådan nattsäl. Och öh... Azazel dör typ i kriget. Kan inte Hielo hjälpa honom? .. >: ]

När den vite talade stod Azazel stilla och betraktade den kropp som låg framför de stora tassarna. En varg. "Det oroar mig inte det minsta." svarade han med eftertryck. Det smått roade leendet ryckte i hans mungipor när vrenen fortsatte och blicken höjdes för att se på dennes ansikte. Han oroade sig inte, vilket i sig kanske var dumt eller ironiskt. Men oron hade närvarat under deras förra möte. Nu kändes den känslan avlägsen.

"Så, var har bevingade Azazel gjort sedan vårat så fjärran möte?"

De små öronen klippte under den tjocka manen. Tanken "tjockat till sig" lekte i hans hjärna innan han ratade den. Tiden hade gått så fort. "Jag har bidat min tid. Väntat på det oundvikliga." Krig. Det var vad han väntade på. "Den styrka jag vid vårt förra möte saknade har till stor del återvänt. Jag har mött främlingar, skaffat värdefull kunskap." Han skulle aldrig bli beredd på det som väntade. Det gick inte att vara redo för ett krig. Han hade aldrig varit med i ett sådant slag. Leendet i hans ansikte brednade. "Jag har väntat och väntar än." Tassarna ordnade sig under honom när tyngden vägde över till ena sidan. Han var inte säker på hur mycket han kunde säga denna vita skepnad. En annan flocks vintervren.

"Och du, Hielo. Vad har en vinterns varelse gjort i väntan på kylan? Det har varit varmt i höst."

[Jag är ju absolut ingen nattvarelse XD Och speciellt på nätterna tänker jag på att du skriver så fruktansvärt vackert och beskrivande. Önskar att jag hade den talangen jag ser att du har, men det är ett lärande. XD Jag kommer väl dit så småningom~
Och ja, Az skulle nog behöva all hjälp han kan få i kriget just nu XD Vill Hielo göra entré så får han gärna det för mig.]

Ytterst elegant lösgjorde Hielo en av tassarna ur snön och placerade den över den andra, med samma uppsyn av bekvämlighet som om snön hade varit det mjukaste dun, och inte kall, frusen fukt. Kanske blev han lite mer ödmjuk inför vinterns alla gåvor då han inte fick uppleva dem året runt, annat än då han lyckades lösgöra sig från alla plikter och åtaganden, för att bege sig norrut. Norr, norr, alltid norr. Så länge sedan han hade sett bergen, han fann att han längtade efter friehten dem erbjöd. Tanken framkallade ett stygn av irritation inom honom, som yttrade sig i en kort ryckning i hans käke. Den försvann omedelbart därpå, då Hielo åter fann sitt oberörda lugn. Det spelade ingen roll om han inte fick göra allt precis som han önskade för ögonblicket, så länge han visste att det någon gång i framtiden skulle komma bättre tider. Då nyehter kom, Om Blossom... Han sköt mjukt bort tankarna, och blicken fokuserades åter på Azazel. Han log något åt svaret att denne inte berördes av det faktum att Hielo dödat - för värre skäl än bara nöjet - men sade inget, utan lyssnade tyst och uppmärksamt.

Att han fann underhållning i den andre var det ingentvekan om, skälet till det var lika diffust som odefinerat. Hielo har föga intresse av att finna motiv till varför han gjorde, sade och kände saker, de var som de var, varken mer eller mindre. Han tyckte inte att det blev bättre av att han kanske eller kanske inte hade skäl till det. Just nu, eller då i Kaiwood för flera månader sedan, hade han väl inte mycket skäl för att tycka att Azazl var så överdrivet underhållande, ändå ansåg han det. Men så var han ju också en osedvanligt irrationell varelse, den där Hielo, under alla synbara beräkningar och allt lugn. Sedan gjorde han ett roat ljud åt Azazels ord om hösten.
Han gjorde en lätt frågande min åt den andres kryptiska svar, en min som kunde jämställas med att höja på ena ögonbrynet, om Hielo nu som varg kunnat göra det.
"Ja, det har i all sanning varit varmt i höst. Men Kaiwood blev kall snarare än många andra platser, något jag såg till." Han log roat, innan han fortsatte med att säga "Men nåväl, själv har jag också väntat, väntat på det oundvikliga", ekade han med ett vidgat leende, en högst medveten referens till Azazels egna förklaring. Antydde på att han själv skulle vara precis lika diffus som Azazel valde att vara. Men visst var det var sant, han väntade och inget annat - Ett hemskt frustrerande tillstånd. Blossom... Måtte hon befria honom från denna irriterande intighet, då inget skedde och inget kunde göras. Hielo fuktade åter sin nos, doften av blod gäckade hans sinnen. Han mindes så väl hur effektivt han hade roat sig med Azazel, genom sina mångbottnade ord och komplexa avsikter. Minnet var skarpt och uppfriskande.

"Säg mig, Azazel, tillhör du någon flock?", undrade Hielo plötsligt, med sin himmelsblå blick vilande på den andre, och ett lätt leende i mungiporna. Det här var en fråga han ofta ställde fort, för flockmedlemmar var sällan lovliga byten - Hielo var av naturen eftertänksam då det gällde att välja byten. Taktisk eller lat var också ord man kunde använda. Det var irrelevant att han faktiskt varit ärlig - Han hade inget vidare intresse av att fälla fågelvargen till jorden just denna dag.


[Gillar att vi är aktiva på heelt olika tidpunkter, hoho. XD Jag får alltid mets inspiration på natten! Haha, aw, tack! Men du ska veta att jag tycker att du skriver så fint och beskrivande du med, jag gillar att rolla med dig. :'D Jag tycker om att skriva lite abstrakt och poetiskt sådär ibland, hoho~
Åhåhå, jag såg att Azazel fick lite hjälp nu, meneh.. Grejen är ju att det är ganska sannolikt att Hielo skulle kunnat hitta sin väg dit - Reviret är näära slätten, och han övervakar Qu lite sporadiskt. Men eftersom tbb för närvarande har vapenstillestånd med Qu kan han inte börja slåss sådär omedelbart, men han kan däremot gärna rädda Azazel, om behovet blir enträget! Han är förvånansvärt bra på att hela med sina krafter, det är sjukt bra att vara kall om man håller på att dö. :'D Antingen kan han för all del dyka upp nu, eller vänta - om Azazel fick nog hjälp av den där lilla vargen! Azazel ska it dö, han är ju rolig för tusan. C:]

Ett roat läte lämnade den lejonlike när Hielo svarade med samma mynt. Väntat på det oundvikliga. Det var mycket i världen som var oundvikligt. Leendet i ansiktet blev aningen varmare. Roande. "Alla väntar vi på något. På bättre tider kanske..." Det var delvis sant.

När den vite vrenen fortsatte höjdes Azazels ögonbryn aningen. Leendet svalnade något, innan det återvände som om det aldrig ändrats. Visst tillhörde han en flock. Sen om flocken ville acceptera att han drällde runt på deras marker hade inte med saken att göra. Än hade han inte lyckats se sig välkommen i deras ögon. Än väntade han på att få chansen att visa sig mer värd än sanden under deras tassar. Väntade på det oundvikliga. Han skrockade, kort och ansträngt, innan han svarade. "Ni har då en förmåga att byta ämne som hastigast. Men det rör mig inte." Han pausade, valde ord. "Jag tillhör den flock som härjar i öknens vidder. Djävlarna i den heta sanden och mörka skogen." Ivern i hans röst var uppenbar. Han längtade. Orkade inte vänta längre, men tvingades till stillhet av vissheten att han inget kunde göra än.

Snön föll glest och några flingor lade sig mjukt i fakargens man. Han ruskade åter på huvudet när en flinga kittlade hans morrhår. Ånga dansade framför hans nos när luften i lungorna lämnade honom med en fnysning.

[Alltså, jag försökte komma på mer, men min trötta hjärna lade av, så det får ta slut lite (väldigt?) abrupt den här gången...]

Det var inte ofta som flockangelägenheter upptog Hielos tankar, men nu var ett av dessa fåtaliga ögonblick inne. Att det uppkommit nästan helt spontant var ett nästan bekymrande faktum - nästan - och kom Hielos blick att drifta bort för några korta ögonblick. Ja, det var en möjlighet han övervägde, en han sällan tänkt över tidigare. Möjligheten att Blossom inte skulle återvända, att denna tveksamma frånvaro skulle bli permanent - eller så pass långsträckt att den nuvarande situationen blev ohållbar. Hielo vände oberört sin himmelsblå blick till fakargen, skakade fjäderlätt av sig den i all sanning bekymrande tanken. Nej, han tänkte varken grubbla på det, eller börja revolutionera och fatta viktiga beslut i flocken. Hielo hyste inga tvivel om sig egen förmåga - om Blossom försvann för gott så visste han att han var mer än kapabel att ta henne plats - men innan den punkten nåddes, så var tanken död. Inget kunde beslutas, inget kunde övervägas. Så då valde han att inte tänka på det, än mindre i en situation som denna. Han fann det märkligt att ämnet dykt upp på plötsligt och oinbjudet i hans sinne. Den väldiga vita vargen klippte med sina lokattsöron, och fokuset föll åter på Azazel. Den andre talade, ord han uppfattat utan att direkt lyssna på i sina tankars våld.

Då Hielo väl insett vad han hört, och därtill hört klangen av vördnad i den andres beskrivning av flocken, så djupnade det där kryptiska leendet. Han hade, på sätt och vis anat svaret, hur hade han svårt att definera. Många ledtrådar som ledde till samma stig, möjligtvis - De lejondrag som så innerligt hörde öknen till, doften av sand och hetta, kraven den andres så tydligt hade utsatts för senast Hielo mötte honom. Nog mindes Hielo den bräckliga svagheten som funnits hos den andre då, som ersatts med något... annat. Ja, nog var Hielo väl bekant med ökendjävlarnas små påfund, inte minst deras oresonliga, burdusa humör till allt och alla. Den där Kyoko och hennes ungar, dem hade Hielo mött inte bara en gång, och aldrig på goda termer. Den vite gav upp ett lågt, roat ljud åt minnet, och återvände till verkligheten.

"Ja, Devils... Dem känner jag väl" ekade orden högt ur hans tankar, varefter Hielo vred något på huvudet och granskade Azazel. "Jag kan inte påstå att jag riktigt älskar dem - Än mindre deras val av hem. För en varelse som jag hör inte hemma i de där vidderna av hetta och ljus, bland vargar med känslor precis lika heta som sanden." Han fnös, både roat och en smula nedlåtande. Sedan såg han på Azazel med en outgrundligt kraftfull blick. "Dina flockfränder för inga goda intryck med så mycket eld i sina hjärtan. Olyckligtvis." Han gjorde en kort, granskande paus, utan sitt gäckande leende.
"Jag själv tillhör vargarna i Kaiwoods hjärta, som du kanske minns från vårat senaste möte. Men mina handlingar där var mina egna och inte min flocks - Precis som det bör vara. Jag tycker om dig fågelvarg, trots ditt val av familj, så fall inte in i deras mindre hedervärda vanor är du snäll." Du roar mig, hade också varit ett passande uttryck, men ett som Hielo inte valt på grund av dess mindre förtroendeingivande klang. Och inget han sade var osant, då han för ögonblicket inte hade något intresse av att manipulera och förvrida. Men ändå var han mästare på märkliga ord, något som bara underströks av det lilla leendet som kröp tillbaka.

När Hielos leende falnade antog även lejongamen ett allvarligare uttryck. Att den ståtlige vrenen inte höll ökendjävlarna varmt om hjärtat var förståligt. Azazel kunde inte själv påstå att han älskade den flock han lurats in i. Men han tänkte vända den förlusten till vinst. På något vis...

"Jag har inga planer på att efterlikna resten av flockmedlemmarna." Azazel trampade lätt med den ena baktassen. "Deras... nöjen... är inga jag delar." Ett tunt dis bildades framför den platta nosen när fakargen fnös. Nej, att sätta en främling i bur var inget han skulle få för sig att göra. Det lilla leendet återvände till hans mungipor när blicken sökte sig över snölandskapet. "Jag kan förstå att en vinterns varelse inte uppskattar värmen." De blå återvände till Hielol. "Men en varelse av luften stiger på värmens vindar. Jag må inte vara från öknens brännande vidder, men platsen har gynnat mina vingar under min återhämtning. Kan man göra det lättare för sig..." Blicken sökte sig uppåt, mot skyn ovan. Leendet brednade gradvis medan han talade, för att falna på nytt och ersättas av det tidigare allvaret.

"Vad finner ni, en så skön skepnad, för intresse i mig? Jag har inget att ge, som hör till vinterns rike." Han lade huvudet på sned och klippte med öronen. Stjärtfjädrarna bredde ut sig bakom honom för att skydda svansen från de snöflingor som fuktade dess päls.

[Nu jävlar! :'D Tiden är inne för svar!]


Ett djupt andetag utslapp den väldiga vrenen, vit dimma virvlade ur hans käkar. Blicken vilade lätt på den bevingade kargen, på ett vis som både vittnade om Hielos osvikliga intresse i den andre, och faktumet att detta intresse var ett opålitligt sådant. Hielos uppmärksamhet var alltid farlig att äga, den kunde lika gärna berika och värma, som den kunde skada och bränna. Det senare var vanligare än det förra, som man lätt kunde ana. Men även om Hielo inte direkt var den att hysa baktankar med sina outgrundliga handlingar och ord, så ledde alla hans spår så lätt in på den egoistiska vägen. Han hade ingen anledning att ta hänsyn till andra, han fick inte ut något av det - Och när man väl insett det faktumet om Hielos natur, så var det ständiga hotet uppenbart. Det var precis den glimten av fara, som man kunde ana i Hielos lätta blick där han låg och iakttog fakargen av öknen.

Ett litet leende skymtades på vintervrenens mörka läppar då Azazel talade. Det vidgades för ett ögonblick då Azazel uttalade sina sanna tankar om Devils - ett subtilt tecken på gillande - men han svarade inte. Lyssnade endast i fullaste tystnad, nästan som i respektfull uppmärksamhet. Vid frågan som orden löpte ut i gav Hielo upp ett lågt skratt, och knyckte till med sin virvlande långa svans med ett krökt leende på läpparna.
"Du tror att jag måste begära något för att ägna min tid åt dig?" undrade Hielo med en tydligt road klang i sin svala röst. "Jag har sällan baktankar med att konversera med andra - såvida det inte gäller att distrahera dem från det hot jag eventuellt innebär, men jag försäkrar dig om att jag inte har för avsikt att dräpa dig just denna dag. Jag finner nog med nöje i det enkla samtalet. Mer än ord kräver jag inte av dig, ökenvarg." Makligt svepte Hielo svansen om sig, och lade tassarna ovanpå varandra.

"Men din fråga leder mig till att undra varför du tycks tro att jag måste kräva något i utbyte för att tala med dig." Hielos blå ögon gnistrade, lokattsöronen låg mjukt bakåtlutade - Han var personifieringen av lugn. "Är det en respekt - eller ödmjukhet - alla ägnas, undrar jag. Är det en mentalitet som Devils gjutit in i dig, undrar jag.." Vrenen vred lite på sitt huvud, iakttog den andre ingående, skar genom hans tankar med sin himmelsblå iris. "Vad säger du, ökengam?"

[Åh, Gud, då ska vi se om jag kan få till ett svar efter så lång tid XD]

"Jag har inte funnits i flocken länge nog för att låta dem styra mina tankar, och planerar aldrig att låta dem göra så. Jag undrar nog mest av artighet - de flesta individer jag mött i detta land för alltid fram anledningar för allt de begär. Om det så endast är en enkel konversation eller ett intresse för någon." Han ruskade lätt på huvudet, något obekväm under Hielos skarpa blick.

[... Ja, kort får det bli då han inte gör annat än svarar XD Onödigt att beskriva omgivningen på nytt tycker jag... ^^; ]

Hielos himmelsblå ögon smalnade litet vid Azazels ord, och han granskade den bevingade skarpt. "Var på din vakt, Azazel, för en sådan sinnenas makt är ingen som ställer sig upp och ser en i ögonen. Den smyger sig på - Och en dag kommer du inse att du lyder ord utan att ifrågasätta, utan att tänka, endast för att den som sagt orden säger sig ha makt över dig. Och du kommer att tro honom." Vintervrenens långa svans svepte runt honom, kattlikt irriterat. Men klangen i orden var lugn, om än förvånansvärt skarpa - De var inte lika riktade till Azazel som till de var till världen. Till Devils, inte minst.

"I öknen blir alla sinnen svaga och oskärpta, med all sol utan moln och alla nätter utan värme." Hielo gav upp ett ogillande ljud. "Aldrig har jag fått höra några väl genomtänkta ord komma ur munnen på en ur Devils, de är alltför upptagna med att försvara sitt döda rike och sin meningslösa heder. De kommer droppa förgiftad honung i dina öron, Azazel, de kommer att foga dig och forma dig - Och du kommer att tillåta det. Du är något att använda, förbruka och förkasta för Devils. Intet mer." Hans ord var lugna, sakliga, redogörande - Utan spår av varken medlidande eller hån. Detta var för Hielo sanning. Det var slutsatser dragna av erfarenheter, och han fann det intressant att se vad denna något annorlunda Devils-varg hade att säga om saken. Hielo kunde inte se några spår av den arrogans som så många Devils-medlemmar gravt led av, vilket väckte ett intresse av att se varför denna fakarg befann sig i den flocken - Var det makthunger eller tvång? Om Azazel var fjättrad - Hur starka var kedjorna, oh hur mycket krävdes för att bryta dem? Outgrundlig och fast låg vrenens blå blick på Azazel.

Öronen försvann in i den tjocka manens päls när de vändes bakåt. Vad Hielo sade var ord han mycket väl förstod. Att devils tänkte använda honom visste han redan, det var ingen nyhet. För att använda honom kunde de mycket väl tänkas försöka lura i honom vad som helst, men för stunden var det få ur flocken som ens brytt sig om att tala till honom. De undrade vad han gjorde där, vad den Vite hade för anledning att släpa dit honom. Det undrade han själv ibland. Var det endast för att dö i ett annalkande slag. Endast för att aggera köttsköld och hindra de "riktiga" medlemmarna från för stora förluster. Det fanns mer, och det visste han redan.

"Vad som sker i framtiden återstår att se. Jag må dansa för deras pipa, och kommer göra så så länge det gynnar mig. De flesta bryr sig mindre om mig än sanden de står på, kanske inte alls, och från bottnen är jag osynlig. Jag lever bland dem utan att de ser mig. Utan att de säger något så länge jag vet min plats. Jag känner de flesta bättre än vad de känner mig, då de talar över mitt huvud." Han fnös kort. "De har försökt styra mig, och jag tänker följa deras ord tills jag finner en väg som gynnar mig mer. De kan få tro att jag lyder blint tills jag kan visa mig mer värd än deras sand och legender." Svansen ryckte irriterat trots att rösten höll en lugn ton. Han ogillade att tala så öppet, undrade för ett ögonblick om han kanske inte borde tala så mycket med vinterns vren. Det till trots var det något hos den andra som fick honom att tro att denna inte tänkte ge det han sagt till öknens vargar. Om han inte misstog sig så hyste den andre ett visst agg emot devils. Azazel kunde ha sagt mer, men valde att låta bli för stunden. Det spelade ingen roll vem som trodde att han löd under devils. Ju fler som trodde att han blint tänkte följa alla order utan att väga var utgång desto bättre. Han tänkte mer än de flesta trodde. Låt dem ösa hinkvis av förgiftad honung över honom och tro att han var deras undersåte. Han tänkte bevisa sin plats i familjen.

Trots det uppenbart kritiska och så brutalt rättframma i Hielos föregående ord, så syntes inte ett spår av monologens tyngd i vintervrenens ansikte. Det var närmast irriterande hur oberörd Hielo förblev oavsett vad han sade, hur hånande, förolämpande eller illvilliga hans ord än kunde vara. Blott stilla fromhet vilade i hans vita ansikte då han ytterst oberört betraktade Azazel, endast i hans huvud var intresset för det hela påtagligt. Även om Hielo gärna talade kryptiskt och dubbelmenande, så avsåg han att blotta det han ansåg vara sanning om Devils för denna sällsamma ökengam. Han ville förvirra Azazel - naturligtvis, då en sinnenas kamp var ett skådespel mer ljuvligt än något annat - men för att göra det ville han få honom att tvivla. Hielo ville få Azazel att se hur högfärdiga och arroganta ökendjävlarna var, för att hans arma lilla huvud skulle förgås under tvekan. Inte för att Hielo värnade om den andres välfärd, givetvis inte, men för att det roade honom. Att det på sätt och vis kunde vara en god gärning för Azazel - som Hielo betraktade det - var ett litet plus i kanten. Dessutom, så hade Hielo definitivt inget emot att underminera Devils makt lite ytterligare - även om deras grepp inte sträckte sig längre än över deras eget döda rike.

"Nåväl. Du tycks åtminstone vara säker på din sak", replikerade Hielo i ett fullkomligt lugnt och lättsamt svävande tonfall, som om konversationen inte bar mer vikt än en kommentar om vädret. Hans så blå ögon glimmade under ögonens svarta kanter, de tofsprydda lokattsöronen vilade mjukt åt sidorna. "Kanske är det så de övertygar sina soldater, vad vet jag. Tron på frihet är en mäktig sak, något som skickliga ledare lär sig utnyttja." Vintervrenen drog ett djupt, lugnt andetag, och fuktade sin mörka nos, varefter han med ens ställde sig upp. Snön virvlade runt honom, och för några ögonblick var gränsen mellan vargpäls och snö obefintlig, så gnistrande och vitt. Hielo var vintern, och vintern var honom.

"Men det återstår att se, min vän." Vrenens himmelsblå blick vilade skärande tungt i Azazels lika blå ögon. "Men tro mig, då jag säger att vissa kedjor växer sig så starka att man inte längre vill bryta dem. Så är vargens väg." Ett litet kryptiskt leende dök upp på hans läppar, men ögonen förblev så outgrundligt kalla som alltid. "Låt oss hoppas att det ödet inte möter dig."
Sedan, utan ytterligare ett ord, vände han sig om och gick, med virvlar av snö i sina fjäderlätta steg.

[Hah, rollspelet avslutade som sig självt, där. Det blev ju inte en sådär väldans lång tråd, men det kom sig väldigt naturligt att Hielo gav sig iväg där, minsann. Jag gillar lite då det blir så. c: De får ta och mötas någon annan gång, då har en del saker förändrats förmodligen, hah!]

Han lyssnade till den vites ord, med mer vaksamhet än han ville erkänna. Varför var den andre så angelägen om huruvida Azazel var påverkad av ökendjävlarna eller ej? Vad var det som Hielo fann intresseväckande i att berätta för honom hur Devils snärjde sina medlemmar och höll dem kvar i ett strypgrepp? Slagna i kedjor de aldrig kunde bryta. Det outgrundligt känslolösa ansiktet, de skarpa blå ögonen som blickade in i Azazels. Varför? Fakargen var själv inte den som älskade sin flock högst av allt - ärligt talat hade han mycket han värderade över flocken - men vad var det som fick vrenen att vara så säker på sin sak, så angelägen om att berätta det här för honom. Hur var det i vintervarelsens egen flock? Hur kunde han veta så mycket om Devils om han aldrig själv varit medlem? Visste han alls så mycket som han påstod?

Azazel satt kvar då Hielo reste sig upp, och nickade kort till vad han antog var vrenens avsked innan den vita försvann bortåt. Länge betraktade han luften där den andre vandrat iväg, funderade med tankar irrande än hit än dit. Långsamt, efter vad som kändes som en evighet, reste sig även den brune. Malplacerad i ett snöklätt landskap vände han om och följde lugnt i sina egna spår tillbaks mot savannens varmare vidder. Tänka. Han behövde mer tid att tänka.

Varför?


[Avslutat!

Första helt avslutade Azazel-Hielo rollet! Woo :'D]