[Reserverad för Mirai. Utspelar sig dagarna före Skuggfalls invigning.]

Shiva hade anlänt till den nyligen anlagda staden, enbart för att han sökte något i livet. Rykten hade nått honom om invigningen, och han hade tagit beslutet att delta. Inte för någon annan skull, men för sin egen. För att visa dem, visa världen, att han ännu inte gick att räkna bort. Dessutom började han bli uttråkad av att bara vandra.
I stadens vimmel var det lätt att hålla en låg profil, och ännu enklare blev det när han kunde känna av energierna från de runt honom. Var det någon där han kände som han inte ville träffa undvek han dem. Men de flesta var okända, vilket var skönt. Och Shiva hade strosat fram bland byggnaderna vargarna hade upprättat, nöjd över det beslut han tagit, i väntan på sin tur att strida. Njöt av anonymiteten han faktiskt kände här.

Tills deras energier dök upp.

I samlad trupp kom de - Lykoris som de nu kallade sig. De energier han kände så väl. Och det förvånade honom att den enda känslan han kände var förakt. Där fanns ingen ilska, inget flammande hat, ingen sorg - endast förakt. 
Och han tänkte inte backa. 
Beslutsamt stegade han rakt mot dem, men avbröts när en mjuk ljuspunkt bröt sig loss från mängden, rörde sig nästan rakt mot honom.
Shiva stannade i steget, följde den glödande livsenergin till den var så nära honom att han endast behövde ta tre steg framåt för att kunna urskilja henne ur mängden. Där stod hon, mitt bland alla vargar som vimlade omkring.
"Mirai."
Den mjuka stämman var allvarlig. Han sökte hennes blick, samtidigt som han iakttog varje rörelse hon gjorde, letade efter minsta tecken som kunde avgöra hur hon skulle reagera på att han befann sig här.

Mirai hade bestämt sig för att följa med till invigningen av Skuggfall med de kämpande från Lykoris. De hade visserligen inte kunnat stoppa henne om de hade sagt nej. Hon ville se världen och det var på tiden tyckte hon. Det var en spännande resa och nu var de på plats. Vargar till höger och vänster, byggnaderna var storslagna och Mirai såg med häpnad på allt. Benen kändes inte ens längre trötta efter den långa färden. Nej de hade fått energi på nytt. Det kändes inte längre som hon stack ut från mängden, här fanns vargar av alla dess slag och Mira kände en hemtrevlig känsla i staden. Stegen förde henne allt raskare framåt och så slog en syn av det förflutna henne till marken och orden fick henne att stanna sina steg helt. Shiva. Där stod han i egen hög person. Och han uttalade hennes namn. Det var fadern som egentligen aldrig varit en del av hennes uppväxt, men på något sätt hade han ändå varit där i bakgrunden. Hon ruskade av sig känslan av misstro och tog de sista stegen fram emot honom så att hon enkelt skulle kunna höra honom bland alla ljud. 
- Shiva.. Du är här?
Rösten var lugn och vänligt uttryckt. Hon hyste inget agg för honom, det visste hon. De hade inte gett honom något val och han hade lämnat dem. Någonstans hoppades hon också att om han hade haft ett val hade han inte valt att lämna dem. Hans söner och döttrar. Arashi hade visserligen valt att gå efter Chi, morbrodern hon avskydde nu ännu mer efter att han lämnat flocken. Kanske var Shiva med dem? Hon kom på sig att hon undrat vad han sysslade med nu.

Den mjuka varelsen som mötte honom kändes nästan som en befrielse för Shivas tyngda sinne. Där fanns lättsamhet, där fanns vänlighet, och där fanns lugn. Alla de saker som han aldrig skulle koppla till Lykoris. Kanske de inte visste det, men Mirai var en av deras största tillgångar. Hon hade något som han aldrig kunnat se i de andra, utan den svaghet som det kunde medföra. 
Hon hade en medkännande sida.
"Jag är här."
Han hade kunnat fråga henne om flocken, men det kändes oviktigt. Vad brydde han sig egentligen om de förrädiska lopporna? De spelade ingen roll. Kanske Shiva någonstans djupt inom sig längtade efter hämnd, men inte i detta nu.
"Frågan är väl kanske vad du gör här?" 
En fundersam min hade lagt sig i hans ansikte. Nog var hon väl ändå för ung för att strida, vilket han hoppades att även andra kunde se.

Han var här, det var klart och tydligt. Hon var bara så förvånad över det faktumet. Någonstans så hade hon i sitt fortfarande unga sinne trott att deras vägar omöjligt skulle korsas så tidigt igen. En tid hade gått sedan han lämnade flocken, men hon hade trott att flera flera år skulle skilja dem åt om hon aktivt inte skulle söka upp honom. Något inom henne kände dock glädje över att så pass lång tid inte hade passerat ännu. Hon önskade då och då att hon hade fått mer tid till att spendera med fadern. Men nu var det som det var. Hon kunde inte ändra på det förflutna och det lättade stämningen hos henne ganska ofta. 
- Ska du strida? 
Frågade hon oskyldigt innan han hann ställa frågan till henne om vad hon gjorde här. Hon var fortfarande lika nyfiken som hon alltid varit, men ibland valde hon att kontrollera den. Här kändes det dock meningslöst att kontrollera en sådan känsla, då hon inte kände ett behov av att dölja något för honom. Varken hur hon är eller vad hon undrar över. 
- Åå jag följde med de andra, för att se invigningen och så. De är många som ska strida. Kali också. 
Sa hon med ett svagt leende som tydligt prydde hennes nu mer vackra ansikte. Det hade lämnat valpstadiets söta utstrålning och hon fick allt mer vuxna drag som präglade hennes uppsyn. Hon visste att dem stod varandra nära och att de alltid haft ett starkt syskonband. Så att nämna att Kali var här kändes självklart. Någonstans hoppades hon på att det skulle göra honom gott. Hon hade en känsla av att det kanske var något som han behövde.

Shiva nickade kort som svar på hennes fråga, samtidigt som han tankar svävade iväg mot det stridsfält som han skulle kliva in på. Att få se sin motståndare först då... Det var spännande. Han hade tackat ja till att slåss totalt i blindo. Han förstod varför detta lockade så många åskådare. De ville väl alla se dårarna som trevade i mörkret utan att tänka efter.
"Det är det jag är fostrad till, så strida ska jag."
Han kastade fram orden, som för att försvara sitt val. Och visserligen var det sant, men det var inte hela sanningen heller.
Mirai fortsatte tala, berättade om vad hon gjorde här. Ja, Shiva hade känt dem andra. Han visste att hon kom med dem. Men han hade inte känt dem var för sig, vilket han kanske borde ha fokuserat mer på, för det Mirai fortsatte att berätta slog nästan andan ur honom.
Han stelnade till när systerns namn nämndes och det enda som kunde beskriva ansiktets uttryck var sorg.
"Kali..."
Shiva harklade sig, såg sig omkring. Ingen verkade lyssna på dem, alla var upptagna med sitt.
"Hur har hon det?"
Ville han egentligen ha svaret på den frågan? Han var kluven. Ena sidan inom honom hoppades att hon kände sig lika eländig som han själv, samtidigt som en annan sida ville bespara henne från all den smärtan.

Hon nickade och log svagt till hans svar. Det var självklart så att han inte behövde försvara sitt val inför henne. Hade hon varit lite äldre hade hon mer än gärna fått visa vad hon går för, framför allt inför de andra. Hon ville visa sig stark, värdig en bättre plats. Hon skulle ta chansen nästa gång den kom helt enkelt. 
- Jag hoppas du vinner. 
Sa hon med en tydlig ton av ärlighet. Det var sällan något oärligt lämnade hennes mun oavsett, men det var inte alltid man kunde höra det så tydligt som nu. Hon skulle kolla och känna stolthet oavsett vad över alla hon kände i arenan. Vinst som förlust. Det skulle vara storslaget vilket som och hon såg fram emot det. Orden hade berört honom och hon kunde känna hans sorg som hon såg i hans ansikte. De var två syskon, som skiljts åt ofrivilligt. Hon kände till känslan allt för väl. 
- Jag tror du själv vet svaret på den frågan. 
Hon visste naturligtvis inte hur Kali hade det egentligen. Hon skulle inte ljuga, men Kali var inte den varg hon stod närmst i flocken. Egentligen underligt, men det hade bara blivit så. De hon såg som närmst var naturligtvis Keisuke, Cy, Akira och någonstans där efter även Abraxas, Corson och de andra. Det var dem hon spenderat mest tid med helt enkelt. Kali var en svår varg att lära känna. Precis som hon upplevde det med Shiva. Även fast hon någonstans kunde känna hur hon tagit sig en liten bit in under skinnet på honom. Med all den fantastiska charm hon ärvt någonstans i från honom eller Akuma. 
- Vad, öm Vart håller du till numer?

Shiva hade alltid haft en kall inställning till andra vargar, och även om han hållit hårt om dem i flocken, värnat om deras välmående, kunde han inte direkt säga att han känt någon riktig värme för dem. Inte på samma sätt som för Kali. Och nu brast hans hjärta än en gång, samtidigt som han led så innerligt av att vara ifrån henne. Att veta vilken plågsam situation hon befann sig i gjorde så fruktansvärt ont i honom att ord inte kunde beskriva det. 
Ögonen slöts för några sekunder, innan han hade samlat sig nog mycket för att ta till orda. 
"Just nu här," svarade han åt henne, valde att gå vidare från Kali. "Jag har ingen plats jag håller till på. Jag driver från ställe till ställe. Vandrar och upplever. Något jag inte trodde att jag skulle på äldre dagar. Till en början var det intressant, sen blev det lite långtråkigt. Det beror väl kanske på vad man möter längs vägen också."
Han såg på henne med en fundersam blick.
"Man lär mycket genom att vandra. Känn dig aldrig så bunden till en plats att det hindrar dig från att utvecklas. Du har en framtid, Mirai, en som är full av möjligheter. Du kan uppnå mer än oss andra, bara du tar chanserna när de kommer."
Shivas hjärta brann för dottern, och aldrig tidigare hade han känt sig så stolt som nu när hon stod framför honom.

Mira lyssnade nyfiket på vad han hade att säga. Han vandrade, kanske kunde hon höra någon slags glädje i det hela. Eftersom det var något han inte trodde att han skulle uppleva senare i livet. Men samtidigt förstod hon varför det inte var rätt liv för honom. Han hade varit ledare så länge att han kanske inte visste något annat. Hon var säker på att han skulle finna en ny plats. Om än att det skulle ta lite tid. Hon tvivlade inte. Men åt andra sidan så var hon fortfarande en aningen naiv i livet. Trotts de motgångar hon redan stött på hade den inte gjort hennes tillvaro speciellt bitter. 
- Varför skulle jag kunna uppnå mer än er andra?
Orden lät främmande för henne. Aldrig någonsin hade någon talat om denna tron på henne som individ. Snarare tvärt om. Hon sågs fortfarande som det lägsta och minst värda i flocken, av rangen att döma. Och den ända som trodde något om henne var Cy. Han talade dessutom aldrig högt om något på det sättet utan höll åsikter om medlemmar till sig själv. Alltid. 
- Alla de saker de sa.. Är det sant?
Sa hon sedan, mest för att hon ville få sig en tydligare bild över honom. Trots det så kände hon inget förakt för honom, snarare en slags besvikelse kanske. Hon visste inte riktigt vad hon skulle känna. Mycket hade avslöjats den dagen. Att Akuma var kusin till Shiva hennes föräldrar var släkt. Och att han gjort samma hemska val i livet som Phenex. Trots det var det ett enkelt val att förlåta honom. Alla är värda en andra chans.

Ett svagt leende gled över Shivas läppar.
"Du har egenskaper som många omkring dig saknar. De kommer att se det hos dig, och de kommer att kalla det för svaghet. Och när det sker, minns då de ord jag nu säger. För det är inte din svaghet, det är din styrka."
Sedan blev minen allvarligare igen, när hon frågade om något som Shiva inte direkt mindes med glädje.
"Jag har gjort fel, många fel, under min livstid." Han drog ett djupt andetag. "Och jag nekar inte till det jag har gjort. Det finns saker jag ångrar, och saker jag står fast vid var rätt. Livet är inte så svart och vitt som dina kusiner önskar. Mycket av det de anklagar mig för är jag skyldig till, men i slutet av dagen - är de mycket bättre än mig?"
Phenex, Corson, Abraxas, Lamia, Naphula... Shiva hade sett dem växa upp. Han visste många saker om dem. Säkerligen mer än de visste om honom. De var inte så fläckfria som de själva ville tro att de var.
"Vet detta. Jag har alltid prioriterat min flock. Kanske jag har varit vilse, men jag har alltid återvänt, alltid åter fått klarhet. Lojalitet är den egenskap man ska värdera högst i världen, för ingenting är starkare än den. Lojalitet som går åt båda håll är ett band som inte går att bryta."
Blicken blev iskall innan han yttrade en sista mening.
"Dina kusiner besitter inte den egenskapen, det är bevisat."

Mirai spetsade öronen och lyssnade på honom, precis som den gången de samtalade när hon var en liten valp. Hans ord betydde väldigt mycket för henne, även om hon inte riktigt förstod vad det var för egenskaper han syftade på så valde hon att ta till sig av det personligt. Hon gillade sig själv nu mer än tidigare. Och hon kände någonstans att hon var på rätt väg för att bli den hon ville vara. 
- Jag vet inte. Jag vet mindre om dem än om dig. Jag antar att det inte är ens snedsteg som man vill uppmärksamma?
Svarade hon bara. Hon visste att alla gjorde fel vilket också var därför hon inte dömde Shiva så hårt som kusinerna hade gjort. Han talade om lojalitet och det var något som hon själv värderade högt. Hon hade stannat i flocken på grund av den lojalitet hon kände emot dem alla. Det hade inte varit hennes val att driva Shiva där ifrån, men hon kunde heller inte lämna flocken på grund av honom. Hon hörde hemma där, med Keisuke och Akira. Hennes bröder. Kanske var det därför hon kände mer avsky gentemot Chi och Arashi än mot Shiva. Han hade inte haft ett val, de två hade valt att vända dem alla ryggen. Ett svek hon inte var redo att förlåta. 
- Jag hoppas att de lär sig vad det innebär en dag. 
Sa hon och log svagt, det var sant det han sade. De hade inte visat lojalitet emot honom som ledare, som gått bakom hans rygg. Hon hade en finurligt nyfiken blick när hon fortsatt såg in i hans mörka ögon. Såg upp på honom, så som hon alltid skulle göra. Trots att hennes långa ben skvallrade om att hon en dag skulle växa upp och kunna se honom i ögonen med jämnhöjd. 
- Vad menade de med att ha roat dig med de odöda? En vampyr?

Shiva öppnade munnen för att svara henne, men hejdade sig. Ögonen slöts och han kände av energierna. Plötsligt kunde han notera att ett par av Lykoris medlemmar närmade sig dem. Inte fort, men bara att de rörde sig i deras riktning fick den svartvita att se på sin dotter, och oron för henne vaknade till liv inom honom.
"Lyssna på mig, och lyssna noga."
Han sträckte ut ena frambenet, placerade tassen bakom hennes nacken och drog henne närmare.
"Det här är varken rätt tid eller rätt plats för oss att prata."
Det borde han ha insett tidigare. Han borde inte ha gått fram till henne, borde inte ha sökt hennes uppmärksamhet. Men han hade inte kunnat hindra sig själv, nu när han äntligen förstod de känslor Kali försökt beskriva när hon fick valpar.
"Det finns många sorters odöda, precis som det finns många sorters levande. Alla ur ett slag är inte lika. Döm inte utan att skaffa en egen uppfattning först. Lita på dina sinnen, de kommer att leda dig rätt. Du har alla möjligheter att lyckas, bara du tror på dig själv och vågar ta stegen som krävs."
Han drog ett hastigt andetag, och såg henne djupt i ögonen.
"Det här är inte sista gången vi ses. Vi kommer att mötas igen, tro mina ord. Men berätta inte om detta för någon i flocken, inte ens dina bröder. Min relation till flocken är... bräcklig."
Han ville inte att något ont skulle hända henne. Tassen som hade hållits kvar bakom hennes nacke svepte nu den unga honan tätt intill Shiva i en hård omfamning.
"Du kommer alltid att finnas i mitt hjärta, tills det slutar slå."
Han slöt ögonen och bara höll om henne.
"Ta hand om Kali."
Orden var inte mer än en svag viskning, en önskan han innerligt hoppades hon skulle försöka uppfylla. Bakom de stängda ögonlocken brände tårarna. Att skiljas från sin andra halva var det svåraste Shiva hade varit med om. Det var nog ett sår som inte skulle läka förrän de var återförenade.
Han höll Mirai hårt intill sig i några sekunder, och det var motvilligt han slutligen släppte henne. Han kastade en sista blick på henne, osäker på när han skulle få se henne igen. Men han hoppades innerligt att det skulle blir snart.
Sedan försvann Shiva i myllret av vargar.

Hon såg sig hastigt omkring när han började tala om fel tidpunkt och fel plats. Var det någon här som ville dem? honom illa? Hon visste inte, men förstod att det var något sådant. Något som inte fick ge andra möjlighet att se dem tillsammans. Hans ord var visa och hon förstod vad han menade. Så de odöda, vampyrerna kunde vara precis som de dödliga. Onda, goda och allt där emellan. Världen var inte svart vit och någonstans hade hon börjat inse det redan som liten, men det blev allt tydligare för henne. 
- Det blir vår hemlighet. 
Sa hon och log mjukt emot fadern och omfamnade honom när han drog henne till sig. Värme fyllde henne med ens och hon trängde undan en tår som brände i ena ögonvrån. Det var inte rätt läge att visa sina känslor just nu. Allt hade gått så fort och Mirai hann knappt reagera för ens de sista orden kom.
- Det ska jag. 
Hann hon svara och i nästa sekund var han borta i vimlet av alla vargar i Civitas. Hon hade velat säga att hon hoppades de skulle ses snart igen. Hon ville ställa alla livets frågor till honom, för han tycktes ha alla de bra svaren. Hon önskade mer tid, men hon var glad över att få se honom välbehållen. Hon var glad för den lilla stund de fick. Och för svaren hon fått från honom, även om han tycktes lämna henne med fler frågor än hon kom hit med. Hon vände blicken från den plats han försvunnit på och började röra sig framåt för att tillslut nå fram till de andra igen. 

[Avslutat]