Azazel var inte helt säker på hur han själv skulle reagera när den andres leende vidgades och denne svarade. Även om det inte var mer än leendet som ville avslöja något hos den vite så kunde Azazel tyda orden. Om han ville tro att svaret var sant visste han inte. Han var inte ens säker på hur han borde reagera. Han hade väntat sig allt förutom just det som Hielo just gjort. De blå ögonen vidgades knappt märkbart, men förvåningen sken genom dem likt solen genom de omgivande trädens bladverk. Hans vingar? Det ryckte lätt i nämnda vingar innan de på ett så olustigt vis som möjligt rättades till över den befjädrade ryggen och sidorna. För ett ögonblick kändes det som om han ville sätta sig ner, men då hade det döda djuret gjort sig påmint i hans hjärna och han hade hindrat sig själv från att följa känslan. Han svalde, även om det inte syntes under manen så kändes det som om det borde varit lika tydligt som om han vore kal. Han kunde inte förstå alla tankarna som rusade förbi bland de spindelvävstunna trådarna som täckte den bubbla han befann sig i. De slingrade sig utanpå hans mentala skydd, hans barriär, hans skytt emot de tankar han ville slippa. Gömd inom sig själv kände han sig med ens... hotad? Men inte hotad som inför en strid utan mer som om någon försökte tränga sig in i hans bubbla och slita ut honom i dagsljuset. Som om någon försökte blotta honom för världen och lämna honom svag och liten. Känslan var oroväckande klar och han visste redan att han avskydde den. Känslan av att inte kunna göra något. Den inburade känslan, likt en förutstakad väg han inte kunde vika ifrån.
   "Tack..." ordet gled långsamt över hans läppar och var knappt hörbart. Mentalt förlamad satte han sig slutligen ner ändå. Hans bak missade det döda kräket, men svansen ryckte kvickt undan när den snuddade vid kadavret. Munnen gläntades lätt, men han stängde den gång på gång som om han inte fann de ord han sökte. Om detta var en fälla så var han redan förlorad. Han kunde inget göra. Att fly från sina egna tankar var inget han var stark nog att förmå. Istället svämmade de över inom honom likt ett forsande hav av eld. Det svepte förbi honom med all kraft och såväl brände som kylde honom i sitt försök att välta honom över den kant han så förtvivlat klamrade sig fast vid. Utåt sett satt han dock bara där och stirrade innan han slutligen återvann talförmågan. "Jag vet inte vad jag ska säga." Det var ett sällsamt tillfälle. Han hade som oftast svar på det mesta. Svar på allt hade han trott. Så fel han hade haft. "Jag... du..." Blicken vändes emot omgivningen för ett ögonblick innan han åter fokuserade på Hielo. "Vad ska jag säga? Du... Du är en vacker varelse." Tvekan i rösten var påtaglig och han hade omedvetet börjat gräva med klorna i marken. Hur i hela friden skulle han överleva detta?

-----------------------------------------------------------------------------------

  Sättet han på Azazel med, var inte alltför olikt det han använde då han med iskallt lugn beräknade ett byte med. Ett tänkande byte givetvis, en vargfrände - de hårdfotade djuren man kunde livnära sig på var inte värda sådan ansträngning. jakten var minst lika intressant som själva utfallet, även om hungern alltid tycktes riva i hans buk. Sådan hunger kunde bara vargkött stilla, det visste Hielo alltför väl, och varför det var så kunde han inte svara på. Brydde sig om det gjorde han inte heller. men trots att hans himmelsblå blick så noggrant övervakade var rörelse den andre utförde, och var tillstymmelse till känsla han kunde antyda i den andres språk, så var det ändå inte i jakt han jagade. Eller jo, på sätt och vis, men han kunde fortfarande säga ärligt att han inte avsåg att döda Azazel. Var han hungrig? Förvisso, men hungern i huvudet var mycket mer påtaglig än den i magen. Just nu hade Azazel fångat hans intresse, och det var begrundande han iakttog den andre, men likväl med ett outgrundligt leende. Mental stimulans var hans enkla krav, vad som kom vidare var mycket mindre viktigt. Just nu kunde precis vad som helst hända, och det gillade Hielo.
  Nu var en illusion som spelades upp i gläntan. Hielo förstod inte exakt varför Azazel betedde sig som han gjorde, då han alltid varit en förhållandevis känslokall varelse, och därtill aldrig riktigt övervägt att kärlek kan sträcka sig över könsgränserna. Så han eggades att förstå beteendet, det intresserade honom, och samtidigt som han svalt lyssnade till Azazels tveksamma ord, så påmindes han med ens om ett annat, slumpmässigt möte han varit med om en gång, för en bra tid sedan. En dag på Snöslätten, med en liten vacker silvervarg vid han Dakarai. Den lilla silvervargshanen hade inte varit tveksam, men han hade också sagt några märkliga ord, varefter han med tillåtelse vidrört Hielos päls. Det var ett så märkligt möte, inget han grubblade över direkt, men roades över. Tonen i scenerna, denna i den soldränkta gläntan och den andra på en snöklädd slätt, var så lik. Hielo log något ytterligare. Han kunde nyttja detta. Han kunde driva detta längre, se vart det tog vägen. Kanske var det en egoistisk önskan, kanske lekte han på sätt och vis med Azazels känslor, men aldrig fanns där någon sadism. nej, SÅ elak var Hielo inte, kunde man påstå. Andras smärta roade honom inte - även om den inte påverkade honom på annat sätt heller.
  "Så ljuva ord man får höra, det är uppfriskande i denna obarmhärtiga värme", svarade Hielo långsamt, men stadig och mjuk i tonen. Han rörde sig lite på stället, svansen svepte bakom honom likt en katts. Så dröjde han med orden några ögonblick, inte för att han inte visste vad han skulle säga, utan för att göra det hela mer.. elegant? Ja, elegant var ordet. HELT naturlig var situationen ändå inte, inte ens för Hielo, även om han med själ och hjärta engagerade sig i den. han tog ett långsamt steg framåt, men stannade, och lät blicken glida över Azazels vingar.
  "Förlåt mig om jag verkar.. framfusig, men vill du visa dem för mig? Dina vackra vingar, det vill säga", undrade han med en sorts konstfärdighet i rösten som gav orden ett intryck av ödmjuk tvekan. Han iakttog Azazel, väntande på ett svar, med en tillstymmelse av hoppfullhet i både blick och leende.
  "Jag undrar om dem är lika mjuka som de ser ut." Silvervargens ord ekade i Kaiwood denna dag, på gott och ont.

Ett litet, lätt, leende letade sig in i fakargens ansikte när Hielo svarade. Men lika snabbt som den dykt upp byttes det ut med en ny, tvekande min. Han kände sig så hopplös och i den högrestes närvaro kände han sig även liten. Liten och klen. Skulle han svara? Var den andres tystnad menad för att han skulle ge svar? Han visste inte vad han skulle göra utan stirrade endast på den vite när denne rörde sig ett steg emot honom, bara för att stanna upp för att tala på nytt. Denna gång spetsades de små öronen under manen. Hans vingar? Om han ville visa sina vingar? Azazel sänkte sin haka för ett ögonblick och såväl tankar som bilder susade genom hans sinne. Om han fällde ut vingarna nu, vad fanns det som sade att detta inte var en fälla och att han aldrig skulle kunna flyga igen sen? En smärre rysning drog genom hans ryggrad när han insåg att det var för sent att tänka på sådant. Omedvetet hade han låtit vingarna lyftas en aning från ryggen vid Hielos uttalande. Mjuka? Båda vingarna rätades ut halvvägs vid fakargens sidor. Han vågade inte fälla ut dem helt. Riskerna som fanns var för stora ännu. Han... visste inte om han kunde lita på Hielo. Mjuka... Vad tänkte han då göra?

Hade han kunnat hade han rodnat, men det syntes ändock tydligt på hans nu allt annat än avslappnade uppsyn att han inte kände sig bekväm i situationen. Med vingarna halvt utfällda sjönk blicken från Hielo och för ett ögonblick såg han på marken vid sidan om sig. Svansen piskade frenetiskt bakom honom på ett nervöst vis. Vad skulle han göra? Borde han säga något? Fåglarnas sång omkring fick allt att te sig overkligt i fakargens tankar. Vad höll han på med egentligen? Han borde bege sig, hade inte tid att tramsa runt som han gjort. Men... samtidigt ville han inte fly. Det var någonting som höll honom kvar. I tankarna kurade han ihop, inneslöt sig i sin lilla bubbla av lugn. Han svävade i ett litet tomrum i sitt inre, skyddad av den bubbla som bildats omkring honom. Tankarna och känslorna klistrade sig likt en spindelväv utanpå tomrummet. De forsade förbi likt vatten och försökte nå honom i hans lilla sällsamma stillhet. Lugnet letade sig in i hans nyss plågade, nervösa ansikte och han lät blicken återvända till Hielo. Vad den vite skulle göra fick han se. Så länge han kunde hålla sig lugn. Ville Hielo ha ett svar fick han ställa en fråga.

Hielo kelade lite med Azazels mjuka vingar. De kramades(vargars motsvarighet till kram eller något) och gick sedan skiljda vägar - Slut. (disskuterat över msn)

AVSLUTAT