Solen skulle strax gå ner och Lurlei låg och lekte för sig själv inne i fästningen. En bit bort satt Kolzak och funderade säkert på något viktigt, vad visste hon inte. Hon hade traskat in i rummet några minuter tidigare men inte låtsas om hans existens. Då och då sneglade hon dock mot honom, och varje gång han mötte hennes blick såg hon illa kvickt bort igen. Hon hade något på hjärtat men behövde samla mod till sig innan hon vågade ta upp det. Ytterligare låga minuter lade på hennes lek innan hon till slut smet fram till sin morbror. Nervositeten sken igenom i form av ett brett leende från öra till öra då hon såg upp på honom. Det var uppenbart att hon ville något.
"Du.. Kolzak."
Orden var viskande.
"Joo eh.. jag tänkte."
Hur skulle hon bäst säga det? Det var så svårt, hon ville inte verka jobbig eller bortskämd men samtidigt ville hon verkligen verkligen..
"Alltså jag undrar om dukanskekangörasånametallfigurertillmigmed..?"
Rodnande såg hon upp på honom och sedan ner på sina tassar.
"Du vet såna som Aleks har?"

Kolzak hade nog märkt Lurleis blickar. Hon var odiskret när deras blickar möttes, och han visste att hon ville något. Han tänkte precis fråga vad hon hade på hjärtat när valpen gick fram och yttrade hans namn med en låg röst.
     "Ja?"
Kolzak log varmt, även om hans blick var trött efter många nätters sökande.
"Alltså jag undrar om dukanskekangörasånametallfigurertillmigmed..?"
Kolzak skrattade till, då han knappast snappat upp vad valpen precis sagt. Lurlei och hennes syskon hade en tendens att rabbla på sådär, verkligen. "Vänta vänta, ta det långsamt vännen. Metall?"
     "Du vet såna som Aleks har?"
Det gick upp för Kolzak vad Lurlei menade och han nickade. "Aha, metallfigurer."
Han log. Aleks lekte med dem ibland, men inte alltid, så han hade antagit att andra leksaker som gick att tugga och slita i var roligare. "Kom, vi kan göra några redan nu. Vad vill du ha?"
En road glimt syntes i Kolzaks smala ögon. "Björnar? Eller du kanske vill ha en enhörning?"

Den lilla valpen sken upp som en sol och svansen slog snabba breda slag från höft till höft. På Kolzaks fråga om vad hon ville ha för figur fanns det bara ett självklart och mycket enkelt svar.
"Ja."
Sade hon bestämt och gav honom en finurlig min. Han såg lite förvånad ut, det hade ju inte varit en ja eller nej fråga precis, och hon kunde inte hålla sig från att börja fnissa.
"Båda, alla!"
Förtydligade hon.
"och en BJÖRNUGGLAAA"
Det sista ordet sjöng hon ut högt och melodiskt och gav honom sedan ett gigantiskt leende.

Kolzak frustade roat till. "En björnuggla? Vad är det?" frågade han, genuint ovetande. Valpar hade ju en tendens att ha livlig fantasi.
     De rörde sig över till verkstaden där Kolzak och de andra jobbade ibland, och han såg över överbliven metall från hans senaste projekt. "Om du kan förklara hur en björnuggla ser ut så kan jag försöka. Tills dess..."
Med koncentration greppade Kolzak tag om sin kraft, och valde ut en av de brokiga metallformerna. Den började formas, bändas, sträcka ut. Små ben växte ut och en kropp formades, rundades, välvdes. Kolzak såg till och med till att karva in små detaljer för ögon och nos. Det blev en björn, och när Kolzak testade att ställa den på marken så stod den av sig själv. Den var enkelt formad, inte särskilt detaljrik, men man kunde se vad det var. Den fyllde sitt syfte. "Vad tror du? Berätta nu om Björnugglan."
Kolzak greppade kraften och började arbeta med en annan, lite störe klump.

Lora skrattade gott åt Kolzaks förvirring över björnugglan men tystnade då han började forma en metallbit. Fascinerat såg hon på metallen då den skiftade form, det var det coolaste hon sett i hela sitt liv.
"Björn?"
Gissade hon innan figuren var klar och kände sig enormt nöjd då det visade sig att hon haft rätt. Hennes ögon tindrade då Kolzak ställde ner figuren och den stod av sig själv. Ett förtjust pip lämnade henne, den var perfekt!! Men så påminde morbrorden om björnugglan och Lurlei började genast beskriva.
"Björnugglan."
Deklarerade hon.
"Den är stor som björn men den går på två ben som en fågel"
Livligt demonstrerade hon vad hon menade, reste sig på bakbenen och stampade i marken då hon låtsades gå med tunga steg.
"Å så har den en ugglas läskiga ansikte med stooora ögon å fjädrar på huvet å ryggen å frambenen!!"
Att låta fantasin löpa fritt gjorde henne riktigt uppspelt och hon gestikulerar vilt medan hon berättade. En varm, lycklig känsla hade spridit sig i hela kroppen, Kolzaks intresse fick henne att känna sig sedd och viktigt.
"Kan du göra en sån?"
Lika delar frågande och beundrande såg hon upp på honom.

Kolzak gjorde sitt bästa att följa Lurleis instruktioner. "Okej..." mumlade han i koncentrationen, som för att jakande understryka att han tog varje detalj i åtanke. Metallklumpen formades, och han försökte gå efter björnens silhuett. På bakbenen. En ugglas läskiga ansikte med stoooora ögon, fjädrar på huvudet, på ryggen och frambenen. "Okej..........." jakade han, nu med mer funderande eftertryck. Han ville verkligen inte göra Lurlei besviken, så han gjorde sitt yttersta att förverkliga hennes idé.

En stund passerade, Kolzak gjorde några slutgiltiga ändringar och visade sedan upp verket. Böjde metallen, formade figuren till vad som kanske kunde vara en björnuggla. Den kunde stå själv, men då bakbenen utgjorde en smal balanspunkt var det enkelt att få den att tippa omkull. "Vad tror du, Lurlei?"
Fjädrarna hade varit svårast. "Är det så en Björnuggla ser ut?"

Med stora ögon såg hon på medan Kolzak formade metallen. Det var så coolt att se något hon bara hittat på i huvudet långsamt byggas upp framför henne. Även denna kunde stå själv, om än lite ostadigare, och Kolzak sökte en recension.
"Den är PERFEKT!"
Utbrast hon med ett glädjeskutt.
"Tack morbror Kolzak!"
Kvittrade hon och tog rejäl satts för att nå upp att ge honom en snabb omfamning innan tyngdlagen drog ner henne på marken igen. De här två metallfigurerna skulle hon vårda och ha med sig hela sitt liv, det var hon säker på.

[Avslutat]