Med ett högt pip slog Maksim upp sina blåa ögon. Han var svettig, trots att det var kyligt, och för några sekunder trodde han att han hade somnat ute igen. Osäkert och med rädsla i ögonen såg han sig omkring för att konstatera att han faktiskt var inne i lyan han låg.
    Mörkret gjorde honom nervös. Med darrande steg närmade han sig försiktigt sin far, som sov tungt. Maksim tvekade inför att väcka honom, men han var rädd och kände sig alldeles ensam.
    “Pappa?”, gnydde han tyst och puffade försiktigt in i Kolzaks sida. Inget svar. Otåligt gick han runt sin far innan han lade sig tätt intill honom och återigen tryckte till med sitt huvud, den här gången hårdare. Det kändes som om mörkret skulle sluka honom. Tårar hade bildats i hans ögon och han slöt dem, men det blev bara mörkare. “Pappa vakna…”

"Hmm."
Det dröjde en liten stund för Kolzak att vakna. Faderskapet gjorde honom trött och han sov tungt varje natt - ifall valparna tillät, det vill säga. Det ryckte i örat men ögonlocken var tunga. Det var först när Maksim tryckte sig mot honom som Kolzak vaknade ordentligt. Han gäspade stort, sträckte ut frambenen och kände sin sons tårar mot sin kind. "Maksim," den dova rösten var lågmäld i mörkret. Han kunde höra Katyas tunga andhämtning och Aleksandrs knorranden någonstans i mörkret. "Jag är här Maks."
Tröstande strök han sin nos mot sonens hjässa. "Hm. Mardröm?"

Darrande nickade han.
    “Ja…”, viskade han och tryckte sig närmare sin far, sökte efter hans värme och trygghet. Mardrömmen hade inte varit vilken mardröm som helst, utan det hade varit en som var återkommande - som han bara inte kunde släppa taget om. Den handlade om att han blev uppäten av ett enormt mörker. “Det är samma mardröm som alltid, papa.”

Det tyngde Kolzak att höra Maksims ord. Samma mardröm som alltid. Maksim var försiktigare än de andra valparna, och på alla sätt påminde han Kolzak varje dag om sig själv.
"Moy mal'chik."
Kolzak förde en stor tass om Maksim och höll pojken nära sig. "Den om Mörkret?"
Kolzak försökte le försiktigt, men han var osäker på om Maksim kunde se det i mörkret omkring dem. Han försökte tänka ut något som kunde trösta Maksim, något som kunde stärka honom. Mardrömmar var vanliga men det bekymrade Kolzak att Maksim hade samma. Var det olycksbådande?
Kolzak bestämde sig med ens att det var dags, och han reste sig försiktigt upp för att inte väcka de andra små. "Kom med, Maksim. Jag ska visa dig nåt."
Han manade försiktigt pojken upp på tassar genom att mjukt buffa honom med nosen. Tyst lämnade de rummet och klev ut i korridoren som var upplyst av enkla facklor. "Jag hade också många otäcka drömmar när jag var liten, min pojke."
Kolzak mötte sonens blick med ett leende. "Men jag var betydligt mindre modig än du är, vet du. Jag vågade inte ens berätta för någon."
De kom ner i verkstaden där Kolzak arbetade på material, vapen, broscher men också rustningar och annat nyttbart. Det var lite rörigt, men på stenväggen hängde ett färdigsmitt smycke. Ett halsband med intrikata inristningar runt en månsten. Stenen hade stor betydelse för Kolzak, och även om det skar djupt i hans hjärta att se det blåskimrande smycket så visste han att det var dags för Maksim att få sitt. Han lyfte det av den lilla kroken och trädde det över Maksims huvud.
"Det är ditt."
Kolzak drog lätt i mungiporna. "Du växer fortare än jag hinner med, och en dag kommer du att vara vuxen och knappt minnas mardrömmarna. På vägen dit kommer jag alltid att stå bakom dig, Maksim. Och med det här halsbandet kommer jag alltid vara med dig, även när du inte kan se mig."

Maksim hade aldrig vågat sig in i verkstaden. Dels för att valparna inte fick röra sig där, men också för att det fanns så många skulpturer, broscher, vassa saker som skrämde honom. Klumpig som han var gjorde han bäst i att hålla sig borta. Men när Kolzak nu lett honom hit, var han inte långsam med att följa efter.
  “Jag är väl inte modig papa... ” Han lade huvudet på sned och mötte sin fars blick. Maksim var många grejer, men modig var inte ett ord som föll honom rätt. Rena motsatsen snarare.
   Tyst följde han efter in i det stora arbetsrummet och Maksims ögon blev större när han såg sig omkring. Wow. Det fanns så mycket saker, så fina och unika. Hans blick föll på ett vackert halsband som hängde på väggen, och när fadern plötsligt trädde den över hans huvud såg han förbryllat ned för att lättare kunna granska den. Det var en vacker sten, en sten han aldrig förr skådat.
   “Du växer fortare än jag hinner med. [...] Och med det här halsbandet kommer jag alltid vara med dig, även när du inte kan se mig."
   Återigen fylldes Maksims stora ögon med tårar. Han snyftade lågt och såg på sin far. Han kunde inte ens tänka sig en värld utan sin pappa, utan familjen.
   “Spasibo papa. Jag vet inte vad jag ska göra för att kunna visa min tacksamhet... Jag, jag förtjänar den inte...” Han log och tryckte sig närmare sin far, borrade in sitt huvud i hans tjocka päls och andades in den familjära doften av trygghet. Kolzak var för honom en säkerhet. “En dag... vill jag bli lika modig och stark som dig."

"Det är klart att du är modig, min son," log Kolzak och höll om sin son som tryckte sig nära. Han höll honom nära, lät honom sitta där. Det värkte i hjärtat, av kärlek och faderskänsla. Han ville skydda Maksim ifrån allt ont, för alltid.
"Du är redan modigare än vad jag någonsin kommer bli. Och vet du, det kommer inte dröja länge innan du växt dig större och starkare än jag någonsin kunnat drömma."
Kolzak gav honom ett snett leende. "Se så, det är sent. Vi går till sängs igen."
Han buffade sonen uppmuntrande och tillsammans gick de tillbaka till lyan.

[Avslutat]