I en evighetslång sekund stirrade Katya sin far i ögonen med en trotsig, butter min. Ingen av dem vek av med blicken, men det var Katya som bröt tystnaden efter en liten stunds tystnad. Hennes röst var på gränsen till gnällig, och definitivt ynklig.
     "Men pappa", suckade hon med en darrande röst och putade med underläppen. När det kom till Kolzak räckte trots bara en viss bit. Om han inte var på det humöret fick hon ta till andra verktyg. "Det var Lev som började. Han", hon stoppade och drog efter andan i en torr snyftning samtidigt som underläppen började darra. Hon var noga med att vidga sina blåa ögon när hon såg upp på sin pappa. "H-han knuffade mig i vattnet, pappa, och jag k-kan inte s-simma."

Kolzaks blick var hård när han mötte dotterns. Det var tyst omkring dem, länge, för Kolzak tänkte inte vara den som talade först. Hennes röst var ynklig och späd, läppen putade ut, ögonen stora och blanka. Hon skyllde på Lev men Kolzak visste bättre. Han var inte blind för Katyas rackartyg.
"Katya," började han med en sträng röst. Det kunde vara lätt för honom att falla för sin dotters knep. Han var svag för henne, och för de där stora blå ögonen, men hennes snyftning var torr och han hade sett trotsigheten i hennes blick tidigare. "Berätta nu vad som egentligen hände, moya doch'."
Lev hade varit riktigt upprörd, och Kolzak misstänkte mer än att de bara plaskat runt i vattnet. Katya kunde gå för långt i många fall. Vissa av syskonen var verkligen olika som natt och dag. Kolzak suckade. Han skulle behöva prata med Lev, också. "Du vet att det inte är snällt att reta Lev för hans horn."


*min dotter

Katyas blick vek inte från sin pappas, men lite ilska brusade upp igen.
     "Det gjorde jag inte!" bet hon tillbaka. "Han började, Papa. Och han försöker alltid bestämma över mig! Vem gjorde honom chef?" Hon stampade ilsket i marken, men släppte in den storögda blicken mot sin pappa. Nu gjorde hon sig mindre, och försökte sig återigen på att se lite ynklig ut.
     "Jag försöker bara stå upp för mig själv, som du lärt mig."

Dotterns snyftning växlades till lite ilska. Kolzak försökte hålla en allvarsam min, men det var svårt. Faktum var att Katya var så söt när hon var arg och stampade i marken. Särskilt när hennes humör skiftade snabbare än han kunde blinka. "Se så," försökte han igen, nu med en betydligt mildare röst. Hon hade sjunkit ihop igen och såg riktigt ynklig ut. Vem hade lärt henne det här egentligen? Kolzak fick inte ge med sig. "Det är klart att du ska stå upp för dig själv, hjärtat. Det ska du alltid göra."
Det gladde honom att se Katya så olik sig själv som barn. Stark, sa ifrån, stampade och vågade ta ton. "Men jag har nog hört ditt grova språk, unga dam. Det får du sluta med." Vad var nu det sista han hört henne säga, grävlingsbollar? Pissråtta? Kolzak begrep inte vart hon fick allt ifrån. Han suckade. "Jag ska prata med Lev också. Han ska inte bestämma över dig, men för den sakens skull behöver du inte hugga tillbaka, hjärtat. Det räcker att säga ifrån." Eller, gjorde det? Det kändes som att Kolzak alltid missade de hetska striderna mellan valparna, och när han väl hunnit fram hade alla olika saker att säga. "Eller vad säger du?"

"Okejdå", muttrade Katya, men sken sedan upp. Hon visste hur hon skulle ställa sig i hans goda dager igen. "Är jag verkligen ditt hjärta? Du är mitt, Papa. Visst älskar du mig? Lova att älska mig för alltid, okej?" Även när hon var elak. Katya var väl medveten om sina brister, men hade ingen lust att ändras. "Våra hjärtan behöver varandra, så du får inte lämna mig. Aldrig! Lova, Papa!"

Kolzak log brett och varmt när Katya talade igen. Den lilla bråkiga ungen hade honom verkligen lindad runt sin klo, oavsett vad.
"Såklart du är," log han och kysste hennes panna. "Jag kommer alltid att älska dig, och jag kommer aldrig att lämna dig, hjärtat mitt. Det lovar jag."

[Avslutat]