Det kändes som en hel evighet sen hon hade en stund över till sig själv, även om det egentligen kanske inte passerat mycket mer än en vecka. Det var svårt att avgöra när man spenderade så mycket tid i katakomberna som hon gjort senaste tiden. Men trots det hade hon inte gjort mycket framsteg. Utan levande individer att experimentera på var det svårt att faktiskt komma fram till något, så fram till hon fått sådana fanns det tyvärr inte mycket hon kunde göra. Nephania skakade av sig tankarna. Hon var ledig, då behövde hon inte tänka på sitt jobb.

När hon stod utanför Civitas stannade hon upp. Hon kände sig skyldig som kom hit för att träffa den som tagit Auroras son från henne. Oavsett hur mycket hon tyckte om Jodano var det ibland skönt att spendera tid med någon som inte var han. Framför allt de dagar hon kunde komma på sig själv med att sakna Qu lite. Det hade varit simplare där. Mindre spel. Men det hade inte varit hemma. Med höjd nos sökte hon efter solens position i ett försök att avgöra om det var tid för gladiatorerna att träna eller om de var fria för tillfället, men med en himmel fylld av grå moln var det omöjligt för henne att avgöra. Nåja, det var väl bara att se efter. Med vana styrde Nephania stegen mot Kolzaks rum.
    "Knack, knack," sade hon när hon stod utanför, men väntade inte på ett svar innan hon klev in.
Hon log mjukt åt hans förvånade, men leende, ansiktsuttryck.
    "Neph!"
    "Hej Kolzak."

Det var svårt att hålla ett leende borta när Nephania besökte honom. Kolzak hade inte väntat sig se henne idag, så det var en välkommen överraskning när den gyllene stäppvargen klev in. Han låg med ömmande träningsvärk på sin bädd, men reste sig snabbt för att hälsa på henne. Bakom viftade den lilla röda svansstumpen utan hejd.
     "Hej. Kom in!"
     Hon hade redan trätt in i hans rum, men Kolzak ville ändå få det sagt. Hon var alltid välkommen att besöka honom. "Det var ett tag sen." Rösten var lite hes, och Kolzak harklade sig snabbt. "Hur har du haft det sen sist?" 
     Det var lätt att sålla bort omvärlden i hennes närvaro. Hon hade en så glödande närvaro som krävde hans fulla uppmärksamhet, på något sätt, men framför allt var det kanske för att hon var så mycket han inte var. För varje steg hon tog rörde hon sig med en grace som Kolzak inte sett hos någon annan.
     "Det är fint att se dig."

Svansen svepte glatt bakom henne.
    "Det har varit bra, om än väldigt upptaget," svarade hon.
Nephania studerade hans ärrade ansikte. Spåren från striden mellan honom och Tibast var en nästan smärtsam påminnelse om Aurora. Det hade blivit lättare med tiden, men hon kunde fortfarande sakna henne något enormt ibland. Hennes blick vandrade tillbaka till hans ögon, och hon fastnade i dem någon millisekund för länge.
    "Hur har det varit här då?" frågade hon för att släta över sitt misstag. "Du ser inte ut att ha fått några bestående men sen sist."

Kolzak kunde känna hennes över hans ansikte och slöt ögonen för ett hjärtslag. Tänkte på hur illa han måste se ut.
"Mycket arbete?" Kolzak visste inte riktigt vad hennes uppgifter var, hennes roll, men han förstod att hon var en del av Tenebris. "Du är dedikerad, Nefaniya."
Kolzak kunde inte låta bli att säga hennes namn.
"Niet, det har varit okej. Bra. Bortsett från huvudvärken."
Ibland kunde Kolzak få besvärlig värk vid tinningarna, som ibland spred sig som ett band mot bakhuvudet. Han måste ha fått det från striden mot Tibast. Kolzak slöt ögonen igen, bara en kort stund. Det var bättre att inte tänka på det för mycket. Varje dag accepterade han att det kunde vara hans sista på arenan. De termerna hade Tibast också gått med på.

Även om han bara var en yngling.
Tyst.


"Tjockskallig, du vet."
Kolzak gav sig på ett försök att le smått, skämta för att undfly allvaret som utspelade sig i hans huvud. Det blev en aning ojämnt där betarna stack fram, och leendet blev lätt frånvarande när han av en slump drogs till minnet då han träffade Nephania första gången. På Skuggfalls arena. Då hade Kolzaks deltagande varit... annorlunda. Om han bara vetat då.
"Jo... imorgon..." Kolzak slog ner blicken när en fråga började formuleras i hans mun. Det var kanske dumt. Jo, det var det. Dumt. "Eller, det var inget."

Hon spetsade uppmärksamt öronen. Något hade han velat berätta.
    "Det var säkert inte någonting dumt alls," konstaterade hon mjukt. "Vad händer imorgon?"

Kolzak trampade lite på stället. Varför blev han nervös? "Eh. Jag tänkte om... jag har ingen träning imorgon. Tänkte, kan inte gå för långt, men vi kan ta en promenad... finns ett ställe där solnedgången är väldigt vacker. Om det är klar himmel. Tänkte, du ville kanske se? Tillsammans?"
De blå ögonen letade efter någon liten detalj i Nephanias ansikte som kunde antyda att han kommit med ett dåligt förslag.

Hon skulle ljuga om hon sa att hon inte blev förvånad över hans förslag, men hon såg till att noga dölja den för honom. Faktum var att det var ganska... sött. På ett väldigt platoniskt sätt, och endast mellan vänner, övertalade hon sig själv om.
    "Det låter trevligt." hummade hon melodiskt.
Tystnad föll mellan dem, och Nephania tvingade sig till sist att resa sig upp.
    "Jag behöver börja röra mig tillbaka, innan Jodano tror att jag rymt." hon himlade teatraliskt med ögonen innan hon skrattade mjukt. "Men jag kommer tillbaka imorgon, innan solen gått ner."
Han såg nästan tveksam ut, som om han inte trodde hennes ord.
    "Jag lovar." försäkrade hon innan hon började röra sig mot dörren. "Vi ses imorgon."
Det var ett löfte.