Ett långt stråk av moln hängde limmad över himlavalvet, det brann i färgerna purpur och guld. Solnedgången var egendomligt vacker, så som den bara kunde vara under den här årstiden. Lägret badade i det sällsamma skenet när Lev återvände.
Förväntan blandades med rädsla och nervositet. Nyheten han fått avslöjad från Kokhanok ekade i huvudet på honom. Det här förändrade allt - men vad betydde det?
     Lev fann sig själv hålla andan när han mötte upp Maksim. Den gröna blicken studerade honom noggrant, försökte urskilja en antydan till känsla bakom de uttryckslösa ögonen. Medan han ledde dem till utkanten av lägret förklarade han snabbt hur de arbetade med hjorden. Vid en liten dunge, snarare ett buskage av ungträd, stannade dem.
     “Vart är Gast? Har något att berätta, skulle vilja att han hörde det också…” Det fick vänta. Nu fanns det ingen återvändo. Lev mötte hans blick av frusen blå. Kanske borde han anat redan då att han visste något.
     “Du kommer inte tro det,” började han försiktigt, han försökte låta skämtsam men rösten var alldeles för ostadig för att låta något annat än nervös, “det är så att, jag och Astrid, vi -”
     “Ni ska ha valpar.” Orden slog luften ur honom, som om han var den som blev överraskad. Lev tittade förvånat på honom, men möttes bara av något han inte kunde uppfatta. Var det återhållsam glädje? Förvåning?
      “H-hur visste-” Han avbröt sig själv när insikten föll över honom. “Malva,” svarade han sig själv. “Skulle berättat tidigare, men var inte säker på hur du skulle ta det, men fick höra från Kokhanok att-”

Det var under tystnad som Maksim följde med sin bror till utkanten av lägret. Inombords bubblade en ilska likt inget tidigare, men han var tvungen att lyssna på Malvas ord och inte ställa till med en alltför stor scen här och nu.
   Men så fort Lev började att tala var det som om allt rann över. Han kunde inte längre dölja ilskan och besvikelsen som nu fladdrade likt en eld i hans ansikte.
   ”Jag trodde du var någon som höll sitt ord,” orden kom ur i en dov morrning. ”Vi skulle mötas här för att ge oss av tillsammans. Du och jag. Som du lovade. Nu får jag veta att du ska bli pappa? Kan du ens se dig själv som det? Förstår du inte vilken fara du är för barnen här, när som helst kan du bara explodera. Tänk bara på vad som hände med Vasilisa.” Det tog emot att säga hennes namn, men Maksim visste att det här var rätt punkter att trycka på. ”Och jag och Nunam?” Föraktet hördes när han talade. ”Hon var bara lätt att manipulera. Valparna var ett misstag, precis som hon. Åtminstone har jag insikt nog att veta att jag inte kommer bli en superpappa. Trodde du något annat? Att jag skulle lämna mitt gamla liv bakom mig och plötsligt bli frälst? Inte kan du väl vara så dum?” Det kändes som om Maksims käkar brann när han talade. Han hade höjt rösten, men de var för långt ifrån hyddorna för att någon skulle höra nu. Var Lev verkligen så naiv? Maksim ville inte tro det.

Det han menat att säga fastnade i halsen på honom. De blev en klump, ett tryck som tvingade honom att dra djupa andetag genom näsborrarna. Orden träffade honom som slag, hårda knytnävar i magen. Det brodern sade om honom fick honom att vilja ge vika. Han ville vara vara någon som höll sitt ord. Han ville vara en bra pappa. Men om han inte ens kunde hålla simpla löften, hur skulle han någonsin kunna vara en bra förälder?
     Men den råa ilskan han möttes med frammanade något annat. I takt med Maksims ord kände han något i sig börja stelna, ta spjärn. Lev ville inte vara den Maksim sa att han var. Han ville vara mer än den brutna versionen av sig själv som han tidigare så helhjärtat tagit sig an. Men Astrid hade visat honom något annat. Hon hade visat att det fanns mer till honom än så.
     “Du förstår inte vad du pratar om.” Orden rullade ut ur hans mun som om det hängde en sten vid stavelserna. Lågmält men bestämt. “Ditt gamla liv? Är det något du så gärna vill hålla fast i, när det inte gett dig något annat än lidande? Du är så världsfrånvänd att du inte själv ser vad det gjort med dig.” Levs minspel hade blivit sammanbitet. Återhållsam frustration kantad av sorg. “Så pass att du inte ens kan se den chans av lycka när den hänger framför ögonen på dig.” Det hade Lev gjort, och han tänkte inte låta den gå förgäves.
     “Har kämpat för dig så länge. Hela mitt liv. Det har vi alla gjort. Medans du inte ens ägnat oss en tanke. Du har inte ägnat mig en tanke.” Det fanns sorg bakom dem orden, som en insikt han inte velat erkänna för sig själv. “Vem är jag ens för dig?”

“Förstår inte vad jag pratar om?” Upprepade han med sammanbitna käkar.
För ett par sekunder fick Maksim en återblick till då han och Lev var valpar. Då hade dem alltid stått bredvid varandra, inte framför varandra som nu. Lev hade alltid varit den som tagit Maksims sida, i vått och torrt, till och med innan hans egna syskon. De hade aldrig bråkat - åtminstone inte på det här sättet.
    Maksims blick smalnade av ju mer Lev talade.
    “Inte ägnat dig en tanke? För mig är du min bror. Det har du alltid varit.” Om man kunde ta på hans ord kunde man nästan bli förgiftad. “Du skulle bara veta hur många sömnlösa nätter och långa dagar jag ägnat åt dig. När jag blev borttappad som valp var du den enda jag tänkte på. När jag hamnade med en helt främmande familj som behandlade mig som en utböling och ville bli av med mig, var det dig jag tänkte på.” Maksim pausade. Han hade tagit ett kliv närmare nu och han sträckte sig för att se rätt in i Levs blick. Han visste inte ens om han själv talade sanning, men det lät trovärdigt. “Men förlåt, från det djupaste av mitt hjärta. Förlåt att det var jag som var den som försvann. Förlåt att jag förändrades för min egen överlevnad. Förstår du inte att jag inte överlevt om jag fortsatt vara den jag var då?” 
    Maksims hjärta slog hårt bakom bröstkorgen. Uttrycket i hans anlete var en blandning av ilska, irritation och sorg. Han skakade på huvudet och såg tillbaka i riktning mot hyddorna. För endast mindre än en nanosekund var det en tanke som kramade åt hans hjärta; Lev förtjänade att stanna här. Och hade Maksim blivit uppfostrad av någon annan än hans mor hade han varit mogen nog att säga det högt. I stället höll han det för sig själv.
    “Kanske är det vad du egentligen önskar.” Maksim vände långsamt blicken mot sin bror. “Att jag inte överlevt. Att jag aldrig blivit hittad av Tenebris och dött i stället. Så att du hade kunnat stanna här."

En uppsjö av känslor syntes i hans blick. Medlidsamhet. Svek. Skam som skalade bort flera år och förvandlade honom till en valp igen. Rädsla. Ilska. Men kanske den starkaste av dem alla, kärlek. Den fick honom att vilja tro, att ha hopp om att de skulle reda ut det här, att de skulle nå tillbaka till varandra. Men han visste att det var omöjligt. Lev stod orubblig kvar. Maksims närmande hade inte fått honom att vika av.
     “Och vad tror du det gjort med oss andra?” Var allt han kunde få ur sig till svars. Men han visste inte Maksim hörde, eller om han ens ville höra.
     “Kanske är det vad du egentligen önskar.” Orden gjorde honom kall. Han hade varit med om död tillräckligt många gånger för att veta att det aldrig gjorde saker enklare. Hans uttryck hårdnade igen.
     “Om det är det du tror, så känner du inte mig alls.” Ilskan hade gett hans röst styrka igen. Han rätade på sig, sträckte sig till sin fulla höjd som för att visa sin beslutsamhet.
     “Kanske är vi inte bröder ändå.”

     “Kanske är vi inte bröder ändå.”
     Maksim svalde hårt av orden. Vad var det Lev sa? Var det nu han blev övergiven igen? Maksim insåg att Malva för en gång skull hade haft rätt. Det här höll på att driva Lev bort från honom.
    Frustration och ångest växte inom honom som ogräs. Det var känslor han begravt, som nu åter tagit sig till ytan. Varför var han så här? Varför… varför kunde han inte känna glädje för andra, för Lev. Även om det innebar att dem inte var tillsammans? Varför…
    Maksim bet ihop käkarna så hårt att det gick hål i hans kinder. Nej. Det var svaghet att tänka i de banorna, han kunde, nej fick, inte återvända dit. Det hade bara orsakat honom olycka och ångest. Precis som han själv endast bringade förödelse och död med sig.
    “Okej.” Han försökte hålla fast vid Levs blick, men den flackade. “Då är vi inte det. Om det är så du verkligen känner.” Maksim sträckte även han på sig. “Men då hoppas jag att du vet vad det innebär. Att jag tänker inte skona någon här. Jag tänker -”
    Maksim hade varit alltför upptagen av deras bråk att han inte ens märkt hur en av zimaerna närmat sig dem.
    “Ey, ey - hörrni grabbar. Lugna er.” Det var den där hyndans bror. Asker. Han hade något bestämt i rösten när han talade, trots att han såg ut som någon som endast sett livets goda sidor. “Ni kan väl… vara lite bra förebilder för våra små och inte ta det här.” Maksim följde Askers blick och såg att ett par nyfikna valpar lurade i bakgrunden. “Att bråka löser ingenting. Jag tycker vi tar en liten utflykt. Rensa luften. Okej? Vad säger ni? Boystrip, som de fina vandarna kallar det?”

Alldeles för uppslukad av stundens hetta märkte han inte ens av Askers närmande. Lev vände blicken mot honom, och såg i bakgrunden den lilla skara valpar som studerade dem på avstånd. Om de hört något eller bara sett spänningen på avstånd visste han inte. Oavsett hade Asker rätt. Lev visste inte om de hade något mer att säga till varandra. Men han hoppades.
     “Låter bra.” Han såg tillbaka på Maksim, de avlägsna känslorna han tyckte sig ha anat var nu försvunna. Bara ett likgiltigt mörker vilade över honom. Det kändes som Lev såg på honom annorlunda nu. Ändå kunde han låta bli att hoppas. Kanske var det detta som behövdes, för deras bådas skull. Oavsett vad det innebar, önskade han inte att det var såhär de skulle skiljas åt.
     “Gast kanske vill följa med,” föreslog han, rösten fortfarande präglad av känslorna som han fortfarande kände. Maksim svarade inte, bara nickade stelt. Lev såg på Asker och drog på läpparna i en ursäktande min. Blicken han fick tillbaka var uppmuntrande, förstående. Det ordnar sig.
    Innan de begav sig av ville Lev bara delge Astrid att han skulle iväg för kvällen. Det var med förvånad oro som hon tog emot beslutet. Födseln var nära nu, och det kändes dumt att ta färder i onödan, men hon uppmuntrade honom ändå. Det här var viktigt för honom, och så var det viktigt för henne. Lev kramade om henne, svårt att hålla gråten tillbaka. Kunde man sörja allt man förlorat, samtidigt som man gladdes åt allt man fått?

[Avslutat]