(Alla som är medlem i Qu och TDN bör läsa detta!)

Dagen var inne. Det var nu det gällde. Ryktet skulle föras med vinden och snart skulle deras namn aldrig glömmas.
Damon skulle ta hela flocken med sig, det fanns ingen återvändo nu när allt redan stod skrivet i stjärnorna, månen skulle vägleda dem och lysa upp det mörkaste dagarna. Det fanns hopp, det hade det alltid gjort. Men det var inte först nu som dom vågat ta steget att faktiskt slå tillbaka.

Numoorislätten låg redan långt bakom deras tassar och många krafter hade gått åt för att bygga den bro som ledde dom över Mardouf. En bro av den klaraste is. Dom hade till och med hunnit en bit in i den avlägsna skogen som låg till syntes död. Doft av blod och tårar hade sen lång tid tillbaka gjort honom påmind om för vad han slogs för. Vad det var som han och Qu kämpade för.
När dom började nå skogens slut så var det något mer än bara död som fanns framför dem. En brun varg hade fångat deras uppmärksamhet och Damon var inte sen med att ta till tala för att kalla på främlingen som höll sig i bakgrunden
Det fanns ingen fientlighet mellan dem, det var precis som om det var menat till att ske.
Historier utbyttes och den svarta alfan kände direkt en anknytning till Malphas och från där började deras resa tillsammans som flockbröder.

Hur många dagar hade dom egentligen vandrat? Han hade tappat räkningen sen länge, men vad spelade det egentligen för roll när hans tassar redan hade nått mörkare marker och målet var funnet. På dessa marker, under hans befäl, skulle nu historia skapas.
Efter ett tag sökandes fann han inga flera än en ensam varghane, dock var denne insvept i en fientlig doft. Ensam, dock ett hot.

- Vart befinner sig din ledarinna? Key..
Hans blick borrade sig fast i den rödsvarta vargen och tänderna blottades svagt.
- Eller är det kanske dig vi söker?

Teck hade lugnt mött upp främlingarna, och visade ingen form av aggressivitet mot dem. Det fanns det ingen anledning för, de skulle enkelt överbemanna honom, och han hade inget emot dem han nu mött. Även om den svarta vargens något blottande tänder kunde reta den mer primitiva delen av Teck, så hade han tränat mycket på att i alla lägen kunna kontrollera sig och behålla sitt lugn, och han tänkte inte ens själv längre på att han inte var den där hetska ungvargen med kort temperament längre. Hans plats i den här farliga flocken hade hållit hans sinnen på spänn och han visste att han aldrig kunde visa sig svag, eller slappna av för mycket. Till sinnet hade han med andra ord växt oerhört mycket under sin tid i TDN.

Han kände inte igen någon utav främlingarna, men det var möjligt att han hade hört om dem. Nu när han varit medlem i TDN en längre tid så hade han istället lärt sig namnet på flera utav flockarna som rörde sig i Numoori. TDN hade inte varit involverad med någon av dem på länge, men de hade sett till att hålla koll på avstånd från förbipasserande vandrare och egna spioner. Men Teck kunde inte direkt peka ut vad det var för flock som nu stod honom öga mot öga.

"Ni behöver inte känna er hotade, ni kan slappna av. Jag finner ingen anledning till att vi ska behöva ta till hårdare metoder. Jag föredrar en fredlig förhandling." Teck såg menande på den svarta vargen. Teck var väl medveten om att han var i underläge. "Key finns inte längre kvar här, det var lång tid sen som hon lämnade vår flock." Teck bet ihop käken något. En del av honom önskade att det var Key som fortfarande var här. Den magnifika ledarinnan var den som hade fått honom till flocken, och på så sätt förändrat Teck och hela hans liv på många nivåer. Han hade henne att tacka för mycket. 

"Nu mera är det Selva som är ledare. Men även hon är iväg för tillfället, på en längre vandring. I dagsläget är det mig ni söker." Teck talade med sin mörka något monotona ton, men tydligt. Teck betraktade flocken. Den var brokig. Vargar med varierande utseenden och av olika härkomster. Många såg dessutom ut att vara mycket yngre. Han var inte rädd för att möta dem i ögonen, och hade ingen rädsla för att möta den svarta vargens ansikte. Han antog att han var ledare, vargen som talat, och talade därför rakt till honom först och främst.

"Mitt namn är Teck, Teck av Torano-klanen. Jag har under en längre varit bosatt i denna delen av Numoori, och varit medlem i flock The Dark Nation Jag fick ansvaret när vår ledare vandrade iväg. Kan jag nu fråga om vilka ni är, och vilka avsikter ni har när ni kommer till denna plats?"

Hon hade känt doften av främlingarna hon också, men Teck hade bett henne att dröja kvar. Motvilligt hade hon gjort det men hon satt och stirrade stint i den riktning hon visste de befann sig. Öronen var uppmärksamt riktade mot dem och kroppen på helspänn. Minsta ljud om att någonting var fel och hon skulle finnas där vid hans sida. Hon var trots allt skyldig honom sitt liv. Och till den skulden var betalt skulle hon stanna hos honom. Thrar hade, även om hon försökte inbilla sig att så inte var fallet, börjat tycka om hans sällskap. Visst var han tystlåten, men det störde henne inte. Hon uppskattade att de kunde umgås utan att tala med varandra. Stäppvargstiken klippte till med ena örat. Det var för stilla. Och tog allt för lång tid. Otåligt reste hon sig upp och började gå i riktningen Teck försvunnit. Om någonting hänt honom och hon inte varit där för att hjälpa skulle hon aldrig förlåta sig själv.

Doften av de främmande individerna blev skarpare ju närmare hon kom. Med försiktiga steg gick hon över stenarna. Smygandes. Hade någonting faktiskt skett ville hon inte gärna klampa in där och bli överrumplad. Men hon insåg snart att hennes farhågor var obefogade. Teck stod med ryggen mot henne och hon såg snabbt över de som kommit. En flock, utan tvekan. De bar alla samma doftmönster över sin egen. Lugnt och med huvudet höjd gick hon fram och ställde sig intill Teck utan att se på honom.  Hon hälsade den svarte framför dem, den hon nästan instinktivt visste var deras ledare, med en nickning.

Teck noterade att Thrar hade dykt upp. Han såg mot henne och insåg att hon gått emot hans ord om att dröja sig kvar, men det var okej, det var ingen fara här vad Teck kunde märka. Och han var mer lättad när han visste var hon befann sig. 

Han vände sig mot den svarte ledaren.

"Det här är Thrar." Sa han för att presentera henne. "Hon är inte medlem av flocken, men.." Han tvekade lite i hur han borde uttrycka sig. "Men hon är med mig." 

Teck kände inte att han behövde säga mer än så för stunden.

Den svartvita hanen hade utan tvekan följt sin vän och flockledare när han tagit beslutet om att flocken skulle ge sig ut på en vandring. De hade lämnat deras älskade slätt bakom sig, kanske för att återvända, kanske inte. Det låg en viss sorg över det hela, samtidigt som en iver brann inom honom vid tanken på allt de skulle åstadkomma och stöta på. Det var länge sedan han hade vandrat, en ordentlig vandring, och aldrig förut med hela flocken. Nåja, det stämde inte riktigt, alla var inte där. Fortfarande ekade tomrummet efter Mivria, fortfarande saknade han hennes sällskap, men han accepterade och respekterade ändå hennes val. Det som var svårast var dock att lämna den ena sonen bakom sig på slätten. De började bli vuxna nu, och han visste att han behövde släppa taget om dem lite, men det var svårt, speciellt när han inte riktigt visste vad för avsikter sonen hade med att stanna. Han hoppades att han skulle hålla sitt ord om att ansluta sig till dem igen senare. Han slängde en blick bak över den samling vargar han hade bakom sig, vilken nästan bara bestod av ungvargar nu för tiden. Achilles, Filia, Zephyr och så Himalaya, den återfunna dottern han aldrig trodde att han skulle få se igen. Samt en del nykomlingar som han ännu inte stiftat någon relation med. De hade redan vandrat långt, och han var inte helt säker på vad Damon hade för avsikt när han styrde deras steg mot Lavaöknen, även om han hade sina aningar. TDN var en av de flockar som orsakat problem för Qu förr, om än det var ganska länge sedan nu. De hade inte alls hört mycket om vad som hänt med flocken, troligen skulle de få reda på det nu. Han stannade upp snett bakom Damon då de möttes av en varghane. Han slogs av en känsla av bekantskap då han lade blicken på den gråröda hanen framför dem. Det var inte en främling, men heller ingen han kunde säga att han kände. Han hade slagits med hanen, om än inte på det blodigaste av allvar. Han tog sig några steg framåt så att han nästan stod bredvid Damon och fäste blicken vid hanen framför dem. ''Tänka sig att möta dig här, Teck''. Stämman var neutral och vittnade inte om mycket känslor alls, varken vänlighet eller ilska. Intrycken han i överlag hade av hanen var nog att han respekterade hans styrka, men det var nog allt. Sedan överlät han ordet till Damon. Han fick handskas med situationen som han ville.

Ett oväntat lugn lade sig över honom, och öronen spetsades. Främlingens ord gick emot honom, men var det något han lärt sig av Qu var det att alla förtjänade en chans. Dock då skulle han aldrig bli helt blind och blunda för fienden.
Damon blickade bakåt, gav flocken en gest som bestod av en snabb rörelse i form av nickning. "Säkra området." Sade han med sin mörka stämma innan all fokus lades på hannen framför sig. Trots chansen han gav främlingen så ville han vara säker. Qu hade allt för många gånger låtit fienden dansa glatt över dem. 

Så Key var ute ur bilden? Det kom oväntat och som en besvikelse. Av de historier han hört så hade Key haft en stor roll av den, då det kom till The Dark Nation's hot mot Qu.
- Selva, ättling till Key?
Sade han frågande och gav Sleazoid en snabb blick då han anslöt sig till Damon's sida, precis då hade främlingen presenterat sig och hans egna flockbroder verkade känna till denna överlevare av Torano. Han hann inte besvara eller ställa fler frågor då en stäppvarg beslöt sig för att göra dem sällskap. Hon såg nästan allt för vacker ut för att placeras ut på denna plan, allt för respektabel för att tjäna mörkret. Damon besvarade tikens hälsning då Teck presenterade henne som Thrar. 
- Varför dra in någon i det här, Teck? Marken ligger öde, endast bevakad av dig. Att du står kvar betyder att du håller The Dark Nation i liv, och vi är här för att kväva det som vulkanen misslyckats med. Mitt namn är Damon, fjärde alfan av Qu. Det här är min bror, Sleazoid, nog ett bekant ansikte för dig.
Han lät inte hotfull, det var inget han var ute efter. Så länge det gick att resonera med någon så var det den metoden han använde på ett respektabelt sätt.
- Vi är här för att sky mörkret och ge Numoori dess frid alla förtjänar. The Dark Nation måste backa, ge plats, inte ens få en chans att gömma sig i skuggorna. Tänker du sätta mörkret i försvar och fortsätta skulptera vackra sinnen med blod, eller söker du en trygg framtid, son av Torano? Här finns det då inget, förstör inte det sista av det.
Han nickade mot Thrar, tiken han påstådde var flocklös.

Teck noterade den mindre hanen som talade till honom. Han mötte hans blick och försökte granska dennes ansikte, men hade svårt att placera honom. Hade de mötts? Ja de hade de nog. Teck hade sällan haft anledning att lägga andra vargar på minnet, då de flesta han hade mött på sina vandringar var vargar han aldrig skulle möta igen. Men nog kunde han nog tänka sig att han var bekant. Men han besvarade inte hans påstående, för den svarte talade igen till honom, och han mötte dennes blick istället för att besvara hans frågor.


"Nej Selva är av annat blod, och jag vet inte mycket mer än så kring Selvas härkomst. Men hon var valp när jag kom till flocken. Och flera av vargarna i TDN hör till Selvas släkte."

Teck såg något på Thrar igen. Han var inte säker på vad hon önskade, men hon visste att hon närhelst kunde lämna hans sida, och så länge hon befann sig där så hade han tänkt beskydda henne.

Minnet av flockbrodern han fått order om att ta livet av kom tillbaka till honom.

"Men Selva är en långt mycket grymmare varg än Key. Jag ser detta som min - vår - chans att komma här ifrån och bli kvitt henne. För när hon kommer tillbaka så är det försent." Han tystnade en stund och funderade. "Vad ni gör med platsen och övriga flockmedlemmar bekommer inte mig. Men om vi kan vandra med er så, har du min tacksamhet och lojalitet, jag kommer hjälpa er med helst jag kan. Men jag önskar ha möjligheten att lämna er om jag önskar." Han såg allvarligt på Damon. Teck önskade inte hamna med en ny ledare som Selva. Men med en varg som Selva som antagligen skulle komma efter honom så skulle de inte heller ha råd att vara ensamma vandrade. Det skulle bli för sårbart. "Men jag vill varna dig, för jag önskar vara ärlig, jag går inte med på vad som helst. Jag vill ha kvar min frihet även om jag lyder under dig. Och min värdighet." Det var en seriös fråga som Teck önskade högt. Han ville inte riskera att bli slav ännu en gång. Även om han själv aldrig varit rädd för att dö, så var han nu istället rädd för att hans skyddsling skulle dö. Och han visste att om han stannade i TDN så var risken att hon skulle dö nästan som störst. Nu, genom att fly så skulle han främst riskera sitt egna liv. Selva skulle inte jaga Thrar. Selva skulle jaga Teck. Det kunde han leva med. "Jag begär inget mer. Och jag är villig att dela den information jag kan ge." Han nickade avslutande. "Det är allt."

Den mörka hannen framför henne gav gensvar på hennes hälsning men då han började tala smalnade hennes blick av något. Även om hans röst var lugn fanns där antydan till anklagelse i orden. Teck hade räddat livet på henne, inte dragit in henne i någonting hon inte ville vara del av. Och The Dark Nation var, efter vad hon fått höra om deras ledare, ingenting hon ville vara del av. Hon stod för tillfället tyst då detta var en sak mellan flockarna, men vid en bättre tidpunkt skulle hon klargöra att hon inte blivit indragen i någonting.

Den svarte fortsatte att tala. Han gav dem sitt namn och rang, sedan presenterade han den svartvita varg som stått vid hans sida. Då han nämnde orden vackra sinnen klippte hennes ena öra till. Hade det inte varit för att han sedan nickat åt hennes håll skulle hon inte tänkt mer på det, men nu hakade hon upp sig på det. Hon tillät sig dock inte att visa det utåt.
   "Jag ser detta som min - vår - chans att komma här ifrån och bli kvitt henne."
Hon såg med höjda ögonbryn på den sabeltandade intill henne. Thrar hade förstått att han ville komma ifrån flocken. Av vad han berättat om Selva och utan detaljer vad han fått göra hade hon också önskat att komma därifrån. Men hon var inte fastlåst som han. Åtminstone inte av samma anledning. Hon skulle följa honom till hennes livsskuld var betald. Hon såg på honom till han tystnade. Stilla vände hon blicken mot Damon. Personligen skulle hon inte ha någonting emot att komma ifrån denna plats. Den var någon dyster. Det enda hon hoppades på nu var att den svarte flockledaren skulle låta dem gå med.

Dom verkade ha kommit i rätta tid. Det såg nästan ut som om The Dark Nation var på väg att byggas upp igen, men så plötsligt slog Qu käpp i hjulet.
Damon tycktes grymta och grubbla över något då Teck tog till talan igen. Allt kändes så bekant, det var som en solklar Déjà vu. Det mörkblå ögonen borrade sig fast i den andre hanens blick, men han lät honom tala till punkt. Det vart helt knäpptyst mellan dem båda då Teck avslutat sin mening, men Damon kunde inte ge nått svar. Istället vred han bort ansiktet och såg ut över flocken som börjat sprida ut sig och genomsöka området.
"Men jag vill varna dig.." Hannen hade återigen fångat Damon's uppmärksamhet och han vinklade öronen mot dennes håll, men blicken lät han fortfarande vila över Qu's medlemmar. "Jag vill ha kvar min frihet.."

Aldrig skona, aldrig förlåta. Aldrig, aldrig, aldrig. Låt dom inte trampa på oss. Dess väsande, viskandes röst försökte manipulera honom. Glömma allt det Mivria lärt honom. Bara för att, just för att.. Att han kunde.
- Qu står för frihet. Vi är en familj, kanske inte till det yttre, men definitivt till det inre. Vi håller inte någon kvar mot sin vilja, vi jagar inte heller dem som lämnar. Men blir vi förrådda, visar vi ingen nåd.
Ett allvar låg över hans betoning och rösten i hans huvud skrek i ren protest.

Teck och Thrar. Han hade aldrig sett dem förr, dom hade inte vart några direkta hot för flocken. Kanske hade dom blivit lurade, precis som han själv en gång i tiden.
- Ni har Mivria att tacka, att ni får en chans hos oss.
Sade han med en lättad suck. Det hade vart ett självklart val i mångas ögon. Men det var jobbigt och extremt tungt, för han visste att han skulle vara på sin vakt.
- Vi har inga intagningsprov och ni har inget att bevisa. Men jag måste veta, jag måste få vara säker. Därför ska ni få träffa en speciell varg.
Damon flinade svagt och backade ett steg samtidigt som han såg sig om innan blicken fästes på en mindre tik. Till synes svart med inslag utav lila och vitt.
- Himalaya!
Sade han bestämt och väntade in den unga tiken.
- Hon är ung, men hennes telepatiska krafter kan avslöja er.

Frihet och en familj. Sin frihet hade hon fortfarande kvar men familjen var förlorad sedan länge. Visst hade hon den som band henne vid blod, men det var inte den som skurit djupa sår i henne. Thrar visste att hon inte klarade av att vara själv, men att binda sig vid en familj igen visste hon inte om hon vågade. Hon visste inte om hon skulle överleva det. Men att följa dem gjorde hon mer än gärna. Då Damon sade att de var välkomna lämnade en knappt hörbar suck henne. Det gladde henne. Vad som sedan lämnade hans mun rörde upp en våg av känslor inom henne, men liksom innan tillät hon sig inte visa dem. Var det någonting hon var glad över att ha lärt sig var det kunskapen om att hålla känslorna inne. Det förenklade saker och ting om andra inte kunde läsa en som en öppen bok.
   "Vad är det du hoppas finna?" frågade hon med en vag antydan av oro och ogillande i rösten.
Hon var inte bekväm med att ha någon rota igenom hennes huvud. Hon ville inte att någon skulle se vad hon gjort. Och framför allt inte hur svag hon varit. Teck var den enda som sett den svagheten och hon hade hoppats på att det skulle stanna där. Stäppvargen uppskattade inte alls hade hon verkade haft fel.

Blicken smalna och han vred stelt på huvudet mot stäppvargens håll.
- Jag ska bara ställa ett par frågor, eller rättare sagt en fråga.
Svarade han lugnt men behöll fortfarande en sträng blick på tiken. Hon verkade ha en väl dold talang, för han kunde inte läsa av hennes uttryck. Men såklart tänkte han ändå det värsta vid hennes plötsliga fråga. Men vad skulle han nog aldrig få veta. Han skulle aldrig be Himalaya rota i någons sinne mot dennes vilja. Fast han ville, mer än gärna.
- Det kan du väll gå med på?

Att det endast var en fråga han ville ställe och inte leta i hennes sinne lugnade henne något enormt. Ytterligare en suck av lättnad lämnade henne, även denna knappt märkbar.
   "Ställ de frågor ni måste."
Den oroliga stormen inom henne lugnade sig. Vad det var för någonting han ville veta visste hon fortfarande inte, men så länge de inte rotade runt i hennes huvud svarade hon gladeligen på vilka frågor han kunde tänkas ha.

Teck önskade inte att hamna i ond ton med vargarna framför honom. Och även om Thrar med all rätt verkade skeptisk, och även ifrågasatte Damon's önskan, så ville inte Teck riskera att de skulle bli kvarlämnade, eller dödade. Och Qu lät som den flock Teck ville vara med i. En där han kunde vara kvar om han så önskade. En ledare som hade en flock med sådan struktur, var troligen en ledare han kunde komma att respektera och kämpa för.

- "Det låter som att er flock är vad jag önskar, då frihet är mitt enda krav. Vad helst ni än frågar, så ska jag svara ärligt. Jag har inget att dölja." Teck svalde dock svalt när han sa det sista, för hade han verkligen inget att dölja? Nåväl, det var inget han medvetet skulle dölja. Alla hans tidigare handlingar och gärningar kunde nu blottläggas.

Han såg mellan de båda, lät blicken långsamt glida tillbaka mot Himalaya som slöt upp vid hans sida då Teck börjat tala. Damon tog in vartenda ord och drog kort i ena mungipan.
- Är det sant? 
Frågan riktades istället mot Himalaya, för han visste att hon kunde ta reda på svaret med en gång. Han behövde inget mer, inte just nu.
- Dom hugger oss inte i ryggen va? Det gör ni inte?
Blicken gick från Himalaya och tillbaka mot det sista vargarna av The Dark Nation.

Laya hade endast stått stilla i bakgrunden och försökt sortera alla de tankar som flög omkring blandat med orden av de vargar som talade. Det kunde väldigt fort bli väldigt mycket för henne när hon hade så pass många vargar omkring sig, vargar som dessutom för tillfället lade väldigt mycket tankar på intryck av främlingar och liknande. Hon var inte en sådan som egentligen tyckte om att lyssna på andras tankar utan tillåtelse, men sådana aktiva och lösa tankar som flög omkring för tillfället gick helt enkelt inte att hindra. Hon försökte fokusera på Damon och de två främmande vargarna, försökte urskilja vad som sades, vilket inte var särskilt lätt så pass långt bak som hon stod, men hon lyckades i alla fall bilda sig en någorlunda bra uppfattning om vad som föregick. Den första känslan som slog henne då hon hörde Damon kalla på henne var osäkerhet, och för ett kort ögonblick så kunde det nog skymtas i hennes anlete innan hon slätade över det och tog sig fram till Damon och fadern, stannade upp mellan dem och vände blicken upp emot ledaren. Han ville att hon skulle avgöra om de talade sanning? Skulle hela bördan ligga på henne för att avgöra om de skulle förråda dem eller inte? Ingen press. Hon vände kort blicken mot sin far, smått frågande, men han verkade hålla med om att hon borde göra det. Hon kunde aldrig riktigt vara säker med honom, hade alltid svårt för att nå hans tankar då skuggorna lade sig som en mörk hinna över allting. Hon riktade sin uppmärksamhet till främlingarna då Damon ställde sin fråga, försökte verkligen att fokusera endast på deras tankar och sinnesstämningar, stänga ute allt annat. Det svåra var dock att det var två att fokusera på samtidigt, det var lättare att blockera ut allting annat om det endast var ett sinne. Hon lyckades dock få en ganska så bra uppfattning tyckte hon, en hon hoppades var korrekt. ''De verkar vara genuina i det de säger, jag kan inte höra någonting som tyder på motsatsen'' sade hon med en lugn och förvånansvärt stabil röst. Sedan vände hon sig till Damon, vidrörde hans sinne för att kunna förmedla sina tankar och en del av det hon hört av främlingarna. ''Jag har hört ordet livsskuld flera gånger i honans tankar ända sedan hon anlände, hon verkar vara trogen hanen, åtminstone tills denna skuld är uppfylld. Jag vet dock inte riktigt anledningen. Hanen verkar vara väldigt angelägen att lämna TDN och den här platsen. Jag får uppfattningen om att han har en heder i sig, men det finns någonting där i bakgrunden, något mörkare tror jag''. Det var ord som endast Damon skulle kunna höra, och hon hoppades att hennes uppfattningar var tillräckliga, att de var bra. Hon ville ogärna börja gräva i främlingarnas sinne efter mer, inte endast för att hon fortfarande tyckte det var svårt eller för att hon inte tyckte om det, utan lika mycket för att hon skulle kunna hitta saker som hon verkligen inte ville se. Hon stod kvar på platsen för att se om hon behövdes till något mer. Vad nu det skulle kunna tänkas vara visste hon inte, men lika bra att vänta och se.

| Ursäkta underligt inlägg, men håller fortfarande på att lära mig rolla henne. Hoppas tanke-delarna var okej, försökte främst ta sånt som ni skrivit att era vargar tänkt på de senaste inläggen, men om något inte är okej så hojta bara till så ändrar jag c: |

En ung, svart tik slöt upp med de två äldre hannarna. Hon påminde om den svartvite hanen. Thrar lät blicken gå mellan dem och avgjorde sedan att de var släkt med varandra. Då flockledaren ställde frågan till den unga tiken kände hon sig nästan förolämpad. Visst förstod hon varför han undrade. Hade hon befunnit sig i hans situation hade hon också velat ta reda på om de talade sanning eller inte. Men det hindrade inte henne från att reagera som hon gjorde. Något irriterad vände hon istället blicken mot den unga tiken och fann att hon såg på henne. Stäppvargshonan sträckte omedvetet på sig då hon kände att deras sinnen vidrörde. Hon bad en kort bön och hoppades innerligt att hennes svaghet skulle förbli dold.
   Den unga tiken talade med sin ledare och Thrar var nöjd. Hon vände blicken mot Damon och inväntade hans dom.

Öronen knyckte till och blicken låg hela tiden riktad mot ungvargen, Himalaya. Han granskade hennes ansiktsuttryck när hon läste av det andra vargarna och det tog bara nån minut innan hon tog till tala och berättade det hon fått fram. Han förblev tyst ända fram tills att hon mötte hans blick.
Hennes röst trängde sig genom hans sinne, dock bara som ett svagt eko överröstat av allt annat ljud som spelade falskt med honom. Öronen la sig mot nacken och han utbytte en snabb blick med Teck innan han återigen såg mot Himalaya.
En skuld? Skulle det kunna påverka dem på något sätt? Det fanns en risk, helt klart. Men samtidigt, inget tydde på att dessa ville Qu illa. Inte än. Damon nickade kort åt ungvargen och riktade sin uppmärksam på det sista medlemmarna av The Dark Nation.
- Vet ni snabbast möjlig väg till Kawazatri? Det är vårt nästa mål, för att nå den stora stäppen.
Ett stelt leende tycktes uppenbara sig. Något som kanske skulle kunna mjuka upp stämningen lite.

Öronen klippte till på hennes huvud vid den svartes ord. Hon var inte säker på vad de innebar, eller om han hade ändrat mening om dem. Inte heller var hon säker på vad han hoppades åstadkomma med det stela leende som prydde hans läppar.
    "Snabbaste vägen tror jag är ditåt." sade och hon knyckte med huvudet åt väst. "Du kan se trädgränsen härifrån."
Hennes stämma var inte på något vis nedvärderande, i alla fall inte i hennes egna öron, endast konstaterande. Thrars blick föll på Damon igen. Hon övervägde kort om hon borde tala om för honom att han inte behövde ta i så han sprack: han såg minst sagt obekväm ut med att le. Men hon valde att avstå från det. Åtminstone för tillfället.

Teck nickade instämmande i det som Thrar hade sagt. "Aye, och jag har vandrat sträckan flertalet gånger tidigare. Om vi får följa med, så kan vi visa vägen." Teck började känna sig otålig, han ville ha ett svar från den svarte. "Vad blir ert svar? Vad får er att tveka? Vi har ingen framtid här, och vi kommer inte vara ett hot mot er flock." Teck hade aldrig gillat att krypa för andra. Men hade fått göra mycket som han inte uppskattat under en längre tid. Och nu hade han inte heller mycket till val. Men en del av honom kunde inte låta bli att känna den där retliga tjuriga känslan som bara skulle fått honom att vända sig om och helt enkelt gå sin egna väg när han var yngre. Men samtidigt så visste han mycket väl att han inte ville tillbaka till det ensamma livet igen. För innerst inne så jagade han endast allt det där som han en gång så hastigt hade förlorat - han sökte en familj. Han hade under en tid haft The Dark Nation som sin familj. Men sen han träffade Thrar så hade han känt att han kunde få det bättre, och något hade vaknade till i honom igen. Ett hopp. Han kände att han inte behövde, eller ville vara omgiven av vargar som närhelst kunde hugga en i ryggen längre, utan han ville vara med vargar som han kunde beskydda, bry sig om, ta hand om, samtidigt som de gjorde detsamma för honom, eller en bit av det. Han hade inte så höga krav egentligen. Och med den beryktade flocken Qu framför honom, så kände han tydligt att det här kunde bli hans riktiga chans till att nå sin önskan; att åter igen vara omgiven av vargar han kunde kalla familj. Om nu inte den Svarte valde att hindra det hela.

"Snälla. Jag ber er." Hans gröna ögon såg intensivt på Damon. Kanske inte det vänligaste uttrycket, men man kunde se en sårbarhet i dem om man tittade noga.

Blicken fackla mellan dem båda. Thrar hade snabbt gett honom ett svar och Teck instämde. Det fanns inget lömskt där, snarare en desperation. Det högg till i bröstkorgen på honom då han hörde den andra hannens bedjande röst. Det var som om någon kallade på hjälp. Men Damon var inte den som kunde hjälpa andra, det skulle nu få bli Qu's uppgift.
- Ingen har någonsin behövt be om att få en familj. Ni får vandra med oss, ni får bli en del av oss. Men under vår färd ska ni få lära er vår historia, och vår framtid. Vi har en plikt som kallar, och med tiden avgör ni själva om detta är något ni vill vara en del av.
Han väntade inte in deras reaktion, han ville behålla den svaga kyla han hade för att dom inte skulle se rakt igenom honom. Han ville inte ha något tack. Tacksamhet är något man bevisar.
- Qu! Vi ger oss av, våra nya följeslagare ska visa oss vägen.

En kort utandning lämnade tiken då Damon uttalade sin dom. Det gladde henne att både hon och Teck kunde lämna lavaöknen och The Dark Nation bakom sig. Att ständigt behöva vara på sin vakt gentemot en flockledare som inte gick att lita på var påfrestande. Men samtidigt skrämde tanken på att vandra med Qu henne. Damon hade använt ordet "familj". Hon hade inte haft en familj på länge, och det hade varit hennes fel att den splittrades. Hon nickar till svar på hans ord och kastar en kort blick på den store hannen intill sig. Att han ville lämna allting bakom sig stod henne klart, och hon undrade vad som rörde sig i hans inre. Han hade aldrig gjort mycket väsen för sig, men hon var inte den som klagade. Hon uppskattade tystnaden som brukade infinna sig mellan dem. Den var inte påfrestande eller jobbig för henne längre nu när hon lärt sig slappna av i hans närvaro.
Den grågröna blicken landade på Damon igen då han förkunnade för sin flock att de skulle ge sig av.
    "Den här vägen." sade hon kort och satte tassarna i rörelse.
Kanske hade det varit bättre att låta Teck vara den som visade vägen, då hon personligen mest varit utslagen under resan ifrån Kawazatri, men vanan satte in innan förnuftet. Det var länge sedan hon hade tagit kommandot över någonting och hon fann enkelheten i att återgå till det lustigt.

Teck kände en lättnad inom sig, och nickade tacksamt mot Damon för att sedan följa Thrar när hon tog täten. Han var lättad för att nästa del i hans liv till slut skulle börja, något som han trodde skulle passa honom bättre. Och han ville inte se tillbaka. Ändå så stannade han till något och kände på den varma marken under honom. Mark han kallat för sitt hem i många år nu. Självklart kändes det konstigt att han nu skulle komma härifrån för det kom ändå ganska plötsligt att han inte riktigt hunnit reflektera vad det skulle innebära för honom. Han tänkte på Selva. Och TDN som han nu lämnade åt sitt öde. Han visste mycket väl att det skulle anses som ett fegt förräderi. Selva skulle inte låta honom lägga det här bakom sig. Han kunde bara hoppas att det skulle vara värt det i längden, och att han kunde få så mycket tid som han kunde få innan hans tid var över. Han ville att Thrar skulle hitta en trygg plats först, sen skulle kanske Teck bli tvungen att möta sitt öde. Men om Thrar fick ha det bra, så skulle det vara värt det i slutet. Han kunde bara hoppas att hon skulle vara skyddad i Qu.

Sen kom han på något.
"Vänta jag ska bara hämta en sak. Jag kommer ikapp er."


Han hade lagt den på en säker plats och hade inga problem med att hitta den. Hans rustning. Han hade övervägt om han borde lämna kvar den nu när de ska vandra så långt, men den kunde komma till nytta senare. På ett något osmidigt sätt så lyckades han till slut att få den på sig och han begav sig mot sin nya familj, hur kort tid de nu skulle vara. För han kände sig säker på att friden inte skulle vara speciellt länge, för honom.

[AVSLUTAT]