[Detta är endast ett ensamt inlägg, svara inte i tråden tack <3]

Trots att morgonens möte var avslutat, och de hade en stunds vila innan dagens träning skulle fortskrida, så hade flera av flockens medlemmar valt att stanna på sina platser runtom stenringen där den lilla elden brann ut. De hade känt det i luften, i spänningarna som spelat mellan ledaren och Theano den senaste tiden.
     Det hade börjat med att Dimitrij utan någon synlig orsak lagt sig över cestrohanen för en vecka sedan. Han hade legat stilla, på rygg och med tassarna uppdragna, låst mot marken med vikaanen pressad mot sin kropp. Dimitrij hade känt hans puls genom sitt eget bröst, andetagen som vidgade hans bröstkorg. Hon hade legat kvar en lång stund, tills hanens blick blivit frågande.
     ”Litar du på mig?” Hon hade mött hans blick med sina oläsligt grå ögon. Hans svar hade kommit snabbt och utan tvekan.
     ”Ja.”
Efter det hade Dimitrij upprepade gånger under de nästkommande dagarna utan förvarning bett Theano att citera fraser och böner under träningarna. Den här morgonen hade han lett sången. När det inte varit plötsliga muntliga förhör så hade ledaren gett cestron en mängd uppgifter som han behövt utföra. Från att stå kvar längre under balansövningarna även efter att övningen avslutats till att springa ett par varv extra under löpningarna. Hon hade studerat honom under dessa stunder, vägt och mätt honom med sin känslolösa blick. Ibland fick han kliva av den tunna stocken först när han tappade balansen och föll. Någon gång fick han inte sluta springa förrän han snavat in i flera av de hinder han skulle undvika.
     Ingen hade ifrågasatt Dimitrijs handlingar, men ledaren visste att de undrade. Var det en bestraffning? Hade Theano gjort något fel? Vad hade han gjort för att hon skulle kräva att han fortsatte tills benen skakade under hans kropp och andetagen blev flämtande. Alla var utmatta efter träningarna, och träningsvärk var inget ovanligt, men Theano drevs längre än förut. Han var tröttare än förut. Extra uppgifter, ofta bestående av att springa alldeles för många extra varv efter övningarna, brukade vara bestraffningar, så vad hade cestrohanen gjort för att drivas så länge?
     Efter morgonens möte satt Dimitrij kvar, med blicken fäst vid cestrohanen. Theano kände hennes blick på sig, och blev kvar när de andra börjat röra på sig. Han låg ner en liten bit från stenringen, sliten sedan gårdagens uppgifter. De andra medlemmarna som också känt spänningen studerade ledaren och den rödbruna hanen i tystnad. Efter en stund reste sig Dimitrij upp. Novisen gjorde detsamma när han mötte hennes blick, och stod stilla när hon ställde sig framför honom. De var nästan jämna i höjd, och hanens ögon låstes fast av ledarens grå när hon kom så nära att deras nosar nästan rörde varandra. Theano sänkte instinktivt kroppen en aning under hennes blick i en respektfull gest. Han blinkade och drog efter andan som i förberedelse på att behöva göra något.
     Ett smalt leende spred sig över ledarens tunna läppar. Det var bara där för ett ögonblick, men det hade funnits där.
     ”Jag antager dig, Theano.”
Cestron blinkade på nytt, den här gången av förvåning. Hans ögon vidgades.
     ”Du vad..?”
    ”Jag antager dig. Vila idag, så pratar vi ikväll om dina nästa steg.”
Dimitrij kände sig nöjd med det hon sett de senaste dagarna. Hanen hade fortfarande mycket kvar att lära, men han var på god väg. Det var dags för honom att fortsätta till nästa del i träningen. Den antagne böjde på nacken och mumlade tack när Dimitrij vände om för att förbereda dagens övningar för noviserna.

[Theano är nu Antagen]