Skogen låg tyst omkring honom, men vinden spelade mot löven och skapade ett mjukt, fladdrande ljud. Vintern var helt över, och snart skulle sommaren ta över från våren. Några av fjolårets löv låg fortfarande på marken, som en bädd över det gröna gräset, men de höll sakta på att multna ner för att åter bli en del av jorden. Man kunde kanske jämföra dem med personer som föddes i en flock, deras fäder var en del av någonting stort, som i detta fall var jorden trädet vilade på, och när de blev mogna nog var det dags att släppa tag om sina fäder. Sen var det ödet, eller Gudarna, som bestämde om de singlade ner mot marken för att bli en del av det stora, eller om de skulle följa vinden och försvinna någon annanstans.
Han tog ett djupt andetag, drog in den friska vårluften. Natten var stjärnklar, och månens strålar försökte ta sig ner till marken men misslyckades i många fall på grund av de kraftiga trädens kronor. Luften bar med sig många dofter, lukten av fåglar och djur, rosornas sköna, giftiga doft. Det var i vinden alla dofter vandrade.

Han satte sig ner under ett av urskogens träd, noga med att inte komma för nära rosorna. Han ville trots allt inte dö, och rosornas gift var en snabb avrättning.
Varför var han där? Han visste mycket väl att han var inne på Treonthas territorium, men sanningen var att han ville träffa någon från den flocken. Angelus. Vrenen med skuggkrafter, han som varit som en läromästare för honom under deras senaste möte. Shikage hade lovat honom, att när han kunde den läxan han fått vid deras möte skulle han komma tillbaka, redo att lära sig nästa steg, och han hade tränat, han hade kämpat för att få allt perfekt nog för att få lära sig nästa del i träningen.
Vanligtvis hade han ylat för att åkalla sig uppmärksamheten från den han sökte, men han var nästan helt säker på att han inte behövde det. Angelus borde snart se hans skuggors tankar, och veta att han skulle komma. Vem visste, kanske han redan sett dem?

[Paxat till Angelus c:]

Kanske var det sommarens intågande som gav honom känslan av att vara mer levande. Eller kanske var det för att han hade fått stiga i rang inom flocken. Eller kanske var det vetskapen om att några små liv var på väg till världen som skulle förgylla hans tillvaro. Han var inte säker, men mycket hade förändrats på kort tid.
De stora tassarna placerades säkert på marken medan han vandrade fram, orädd för att trampa på något som kunde ta hans liv då skuggorna varnade honom med stillsamma viskningar. Han var inte ljudlös, men så gott som. Han hade fått träning, han hade blivit lärd till lönnmördare då han gått med i flocken. Och han hade varit tacksam över den möjligheten. Vem hade kunnat ana att han skulle nå enda hit? Nu var han beta. Kanske var det Gudarnas förtjänst, eller kanske var det hans egen envisa strävan som hade uppmärksammats av Murder. Han var osäker, han visste inte. Men det spelade ingen roll, han var tacksam över vägen som hans liv hade tagit.

Det var en stillsam dag(?) som sakta började lida mot sitt slut, snart skulle skymningen ta över. Angelus kände hur denna stillsamheten fyllde honom, samtidigt som livslusten brann inom honom. Det var en udda kombination, men de förenades på något vis och gjorde honom nöjd. Hela hans liv kändes bara så rätt. Det fanns inga tvivel.
En bild gled förbi i hans huvud, försvann lika fort som den kommit. Och genast talade skuggorna om för honom det han redan hade kommit fram till. Han var tillbaka, Shikage. Och de långa stegen styrdes åt det hållet.
- Var hälsad, min vän.
Så de möttes igen. Angelus var nästan helt säker på att den andra vargen var här av en enda anledning och denna var att träffa honom.

[Skumt xD]

Precis som han trott, hade vrenen märkt av honom. Han tittade på sin så kallade läromästare. Han var sig lik, reslig och vit med en svart skifting på ovansidan. Inget leende, precis som förra gången, men det verkade nästan som om han hade förändrats trots allt. Han rörde sig mer självsäkert, även om han rört sig med självsäkerhet innan med.
Vän. Det gjorde honom glad av att höra det ordet, även om det bara var ett litet ord. Trots allt, man kallade inte vem som helst för det. Bara någon man känner sig nära.

"Goddag," replikerade han, böjde på huvudet i en långsam nickning av artighet. Han respekterade vrenen, han var en talangfull skuggmästare, men även en trevlig person. Han hade uppskattat deras förra möte, inte bara för att han fått lära sig mer utan även samtalet med honom.
"Jag sa ju att jag skulle komma tillbaka," sa han, med tanken på en av sina sista meningar förra gängen. Han hade lovat att han skulle komma tillbaka snart, och det hade han.

[Kort...]

Angelus nickade kort tillbaka mot den andre, men fortfarande inget leende. Hans skuggor svepte, som alltid, i stillsamma rörelser runt den stora tassarna. Det syntes att han, precis som vanligt, bar på stoltheten som varje vren bar på. Han var en varelse utan dess like som nu hade nått en position i livet som han tyckte att han förtjänade.
- Jag har väntat på dig.
Det hade han gjort också, eftersom att han hade trott på den orden som kommit ur Kages mun. Dessutom hade han inte kunnat annat än förvänta sig det eftersom att den bevingade hanen verkade så ivrig att lära sig. Och Angelus var, som han själv ansåg, mycket kunnig inom just skuggor och skuggkraften som vissa vargar hade. Och det verkade också som att Kage tyckte samma sak, annars skulle han inte ha återvänt så fort. Och det gladde Angelus på något sätt, att veta att någon annan uppskattade hans krafter.
- Hur är det med dig?

[Kort xD Men kommer inte på något mer... -.-]

Hur det var med honom? Han visste inte riktigt. Han hade funnit någon han älskade, hans krafter hade förbättrats... Det var helt klart bättre, men han var fortfarande lite osäker på vem han egentligen var. Frågor som varför han existerade, detaljer om hans bakgrund och var han hörde hemma rördes omkring i hans huvud, och det kändes som om det bara blivit fler sådana frågor den senaste tiden.
Men egentligen, trots att hans tankar blivit annorlunda hade hans liv varit bra. Såren på benen höll på att läkas, och snart skulle säkerligen hår börja växa ut över den svarta huden. Diablos nät av lava hade skadat honom rejält, och om man var uppmärksam kunde man kanske fortfarande se hur han haltade en aning.
"Jag antar att har det ganska bra. Även fast dåliga saker har hänt har de goda vägt upp dem." Det var sant. Han hade varit med om saker nu, saker han egentligen ville glömma, men några av de sakerna skulle han aldrig vela glömma. De bra var viktigare än de dåliga.
"Hur är det med dig? Har något hänt sedan förra gången?" Det såg ut så på vrenens hållning, men den hade alltid varit stolt så troligen var det bara att det var ett tag sedan Shikage sett honom. Eller?

- Det bra ska alltid väga upp det dåliga, oavsett vilka mängder de kommer i. Man ska aldrig låta dåliga saker trycka de bra sakerna i glömska.
När hade han egentligen blivit så filosofisk? Han kunde minnas sina unga dagar, dagar då han inte hade tänkt lika mycket på Gudarna, eller livet. Dagar då han bara han bara hade varit och levt för att skratta. Men det hade ändrats. Kanske var det valpens naiva sida som hade lämnat honom, kanske var det något annat. Men han hade börjat fundera mer, undra mer, ifrågasätta mer. Och det hade lett honom hit, till hans hem.
Inte heller var det en dålig sak, denna filosofiska sida. Den gav honom fler svar än han tidigare hade hoppats på, och de flesta kom inifrån honomo själv. Det var väl det som var det bästa. Men ibland kunde han sakna den där naiva sidan, den glada och lättsamma sidan. Men den var sedan länge borta från hans personlighet.

Vid orden som Shikage hade yttrat hade han också kommit att granska den svarte närmare och han såg att de skador som faktiskt täckte dennes kropp, även om de hade läkt rätt bra. Och han undrade lite över dem, men han valde att inte fråga.
- Javisst, har det hänt saker, och jag kan inte säga att de har varit annat än bra.
Han tystnade några ögonblick, funderade ifall han skulle gå mer detaljerat på det hela. Kanske det var det som den svarte hade önskat med sin fråga, så varför inte?
- Jag har uppnått rangen som beta inom Treontha, min flock. Jag har äntligen fångat min älskades hjärta och inom en kort tid kommer jag att bli en far. Samtidigt har Gudarna skickat en gåva från himlen, någon som vakar över mig.
Han kände sig smått orolig då han tänkte på det sista, skyddsängeln som hade uppenbarat sig för honom och talat till honom. Sagt att han skulle finnas hos honom. Sedan, efter en kort tid, hade den tagit avsked med ord om att den skulle komma tillbaka. Men han hade inte hört av ängeln sedan dess. Det var underligt. Så han valde att inte säga mer om den saken, medan skuggorna viskade tröstande ord till honom.

[Fan vad skumt det blev på slutet.. xD]

[Byter fäääärg 8D]

"Jag får väl gratulera då, min vän." Ordet vän verkade aldrig riktigt smälta in för honom, det kändes så annorlunda. Han gillade det, men det var en relativ ny benämning på andra för honom, och han hade inte riktigt vant sig. Men som sagt, det var skönt att kalla någon för det, att kunna lita på dem.
"Det verkar ha hänt dig mycket på så kort tid."

Han såg ner på sina bildtalande vänner. De vilade runt honom, som en väldigt tunn, svart dimma endast runt honom. Som en stor skugga.
Nu var han alltså här, mötande sin vän och läromästare. Han gillade vrenen, och trots att den stora anledningen till det faktumet borde varit att Angelus lärde honom om skuggorna, så var det mer av vännens personlighet som intresserade honom. Han var trevlig mot honom, men helt utan det spralliga beteende som så många vargar ägde.
En del av den stora skuggan separerade från de andra, blev tjockare. Han behövde troligen visa vad han tränat på under tiden han varit ensam, så att vrenen skulle kunna veta på vilken nivå han nu låg. Hur lång tid det var tills han kunde få lära sig att göra skuggorna fasta.
Den lilla klumpen smalnade snabbt av, och han behövde inte ens ge den en blick längre för att han skulle kunna avbilda en liten miniversion av sig själv. Hans läromästare hade gjort så inför honom senast - nu visade han att han hade klarat av den delen av träningen. Den var fortfarande lite transparent, men han antog att det var för att den förfarande endast var en skugga. Vingarna slog till en gång, för att visa att det inte var som senast med att den blev suddig när den rörde på sig.

[Det måste jag också göra ;D]

Han lyssnade med en mild min i ansiktet. Inte samma hårda och slutna uttryck som han vanligtvis hade, han kände att han inte behövde det i Shikages sällskap. Den svarte var varken en vren eller en medlem i Treontha, men fortfarande var han något speciellt för Angelus. Den svarte använde ordet vän, och kanske det skulle passa även från Angelus håll.
- Det kan man säga.
Svarade han med en smått road röst. Mycket hade skett på en kort tid - det fanns inget bättre sätt att beskriva det på.

När Shikage sedan lär skuggorna som dansade runt honom forma en så gott som perfekt avbild av honom själv kunde Angelus faktiskt inte hindra det svaga leendet som dök upp på läpparna då han granskade den lilla skuggvargen. Det syntes att den bevingade hade lyssnat och övat, och talang hade denne också. Ingen tvekan fanns om saken och skuggorna kände likadant då de viskade imponerade ord. Det var alltså dags att gå vidare.
- Jag ser att du bemästrar dina skuggkrafter bättre. Det var imponerande, med tanke på vad du kunde visa upp vid vårat förra möte.
Det var alltid sanning som kom ur vrenens mun, aldrig hade han uttalat en lögn. Ifall en fråga ställes som han inte ville svara på sade han det istället för att ljuga. Det hade, precis som nästan allt annat, med hans stolthet att göra. Han ansåg att det var under hans värdighet att tala osanning.
- Jag tror jag anar varför du är här. Det gäller fysiskt fasta skuggor, skuggor som du kan ta på. Har jag inte rätt?

[Fantasi är på topp känner jag... -.-]

Komplimangen kanske inte var överdrivet fantastisk, men den värmde, just för att han visste vem den kom från. Hans lärare inom ämnet var inte den som delade ut komplimanger lika lätt som många andra i landet, det hade han fått lära sig själv. Det närmsta en komplimang han fått av honom var ett 'inte illa' som sedan fortsattes med ett 'men'. Så att få en sådan komplimang av vrenen, att det var imponerade betydde mycket för honom.
Som svar till Angelus fortsättning nickade han.
"Det är sant. Jag har fortfarande inte löst mysteriet runt den där pilen du använde för att döda ormen vid vårt förra möte." Han kunde inte undvika att huvudet vippades en aning på snedden, men inte lika mycket som när han varit liten. Han hade lärt sig att behärska de små känslorna han lät visas mycket bättre på de få år han levt.

Den lilla miniversionen av honom slog ett kraftig slag med vingarna, kastades upp några centimeter i luften och försvann sedan för att åter bli en del av den större skuggan som omgav honom.
De bilder som hela tiden strömmade genom hans sinne var för honom helt begripliga, lika självklara som de egna tankarna och lika enkla att förstå som om det varit ett språk han växt upp med. Men trots allt, han hade växt upp med bildernas språk. De ord som då och då viskades från Angelus håll var för honom obegripliga, bara en massa främmande uttal. Det var knappt att han kunde urskilja orden ur meningarna. Men han antog, att för vrenen var det språket lika självklart som hans egna skuggors 'språk'. Men han kunde inte låta bli att tycka att det borde vara jobbigt att hela tiden höra andra tankar än sina egna.
"Vill du lära mig?"

- Hmf...
Det var ett smått roat läte som kom ur vrenens strupe då han hörde vad den bevingade hade att säga. Att denne hade försökt hade han kunnat ana, precis som han hade misstänkt att denne inte hade lyckats.
- Det är ingen enkel konst att bemästra, det tog tid för mig även om svartkonsten, min andra kraft, hjälpte mig betydligt med att lyckas få fram fasta skuggor.
Svartkonsten, en kraft han fått ärva av sin mor. Fortfarande undersökte han den, hade inte lärt sig allt som den hade att erbjuda honom. Han kunde dra kraft från negativa stämningar och den underlättade för honom att skapa fasta skuggor, men mer än så hade han inte lärt sig om den. Han visste inte ens om det fanns mer att lära, just eftersom att den faktiskt inte alls behövde vara lika stark hos alla individer inom ett släkte. Modern hade hanterat den bra, hennes blod hade innehållit mycket av den mörka magin, men han var inte säker på att hans eget innehöll lika mycket. Svartkonsten var dessutom svår att bemästra.
Så han visste att för Shikage skulle det kunna ta tid, mycket lång tid, innan han förstod sig på konsten att få skuggor att anta fysiska former. Men Angelus hade också tagit på sig ansvaret att lära honom förra gången de möttes, och han skulle göra så gott han kunde.
- Det handlar om att skilja på saker du kan ta i och saker du inte kan vidröra. Skuggor tillhör mörkret, och mörker vet vi alla att vi inte kan röra vid. Men skuggor är mer än så, de är levande och de förstår bara man ger dem tid och förklarar för dem. De kan lära sig, precis som oss. Och även om vi inte kan anta deras form så kan de anta våran, då de är en del av oss.
Han tystnade, formade ett enkelt klot av sina skuggor, lät dem glida fram till Shikages framtassar och slöt sedan ögonen. När han åter öppnade dem hade skuggklotet samma färg och form som tidigare.
- Känn på det.

[Aaah, vet inte hur jag ska kunna förklara detta xD]

En svag rynka kunde anas mellan de båda ögonbrynen när klotet kom fram till honom. Känna på det? Långsamt tog han fram tassen, lät den firas ner på skuggan. Det tog stopp. Skuggan var fast, med en konsistens och yta likt ingenting han någonsin känt på. Len och utan minsta lilla rispa, utan att vara blank, och hårdare än sten samtidigt som den kändes... levande. Visst hade han alltid tänkt på skuggorna som varelser, men aldrig såhär. Det fanns ingenting som kunde jämföras med dem.
Långsamt, funderande, drog han tillbaka tassen. Han visste att vrenen troligen hade sett den förvåning han kände när han rörde vid skuggan, men han struntade i det. Han var förvånad, så han kunde väl lika gärna vara ärlig.

Han såg ner på sina egna skuggor. Skulle de kunna göra samma sak? Han var tvungen att erkänna, att det inte riktigt känts verkligt med fysiskt fasta skuggor förrän nu, när han visste hur de kändes. Det var som om han fick mer inblick i skuggornas mysterium, men samtidigt visste han att han knappt skrapat på ytan av alla de saker skuggorna var och kunde.
"Finns det något sätt du kan beskriva hur du gör?" Han såg åter på vrenen. Han trodde inte riktigt att det gick att beskriva, när han själv inte ens kunde beskriva hur en fast skugga kändes. Men fanns det något, något litet som kunde förklara för honom, så ville han veta.

Medan klotet av skuggor löstes upp och sakta gled tillbaka till honom så kunde man ana i hans ansikte hur Angelus funderade över orden som Shikage hade sagt. Det var svårt, det var mycket svårt, och han försökte minnas vad Sleazoid hade sagt till honom. Men det var så länge sedan att endast korta fragment av det samtalet uppenbarade sig i hans minne. Nej, han fick nog klara av att förklara detta på egen hand, trots att det kunde bli en aning komplicerat.
- Det kommer att kräva energi, inte som när du formar dem utan mycket mer. Så du måste leta inom dig själv, du måste känna till din inre styrka och ta användning av den. Tänk på något som gör dig lycklig eller arg, något som kan frammana kraft, det hjälpte mig de första gångerna. Och sedan...
Han tystnade, visste inte riktigt hur han skulle fortsätta. Han var medveten om att dessa ord var han tvungen att välja mycket väl.
- Förklara vägen för dem. Visa dem hur du menar med att ta dig själv som ett exempel. Du är det fasta som de känner bäst. Ge det ett försök nu. Forma något och känn på det för att se se ifall du lyckas få formen fast.
Han tystnade igen och såg med ett neutralt uttryck på Shikage. Han visste inte riktigt vad han skulle tro om den svarte vargen, han ville hoppas men var det verkligen värt det med tanke på svårighetsgraden? Kunde den bevingade klara det? Angelus var osäker, men kanske det ändå fanns en svag gnutta hopp med tanke på att det var han som lärde ut och att Shikage hade en sådan talang som han hade.

Han lät orden smälta in, fundera över vad hans lärare sa. Någonting som gjorde honom lycklig? Eqii. Men han visste att han behövde något starkare, så hans hjärna tänkte snabbt igenom vad som hänt honom den senaste tiden, i ett försök att hitta någonting som gjorde honom arg. Han hade nästan blivit dödad av Diablo, och misslyckats med att rädda Kira från att dö. Det var nog den dagen som irriterade honom mest, just för hur svag han varit. Han hade knappt kunnat göra motstånd, och det lilla han klarade hade inte varit till någon nytta varken när Diablo attackerade, eller när han försökte få iväg varginnan därifrån.
Han lät en del av sin skugga separeras från de andra, och tittade lugnt, koncentrerat på den. Inget ansiktsuttryck, bara koncentration.
Fast form. Han försökte överföra tanken till sina skuggor, men det var svårare än han tänkt när de inte förstod orden. Förvirrade bilder virvlade runt när de försökte förstå, och han valde att följa vrenens råd att använda sig själv som exempel. De verkade förstå, lugnade ner sitt bildspel lite och en del av dem gjorde en miniatyr av honom, visade den stolt för honom. Han kunde inte hindra sig från att göra en tyst suck. De trodde han bara menade att de skulle forma sig till det han visade.
Det verkade svårare att få dem att förstå ordet fast än att faktiskt få dem att göra det.

Han lät bilder av klotet visas för dem, försökte få dem att förstå att han ville att de skulle bli som den. De verkade ana vad han menade, men inte fullt ut.
Såg fortfarande hans mästare vad hans skuggor visade för bilder? Såg han hur svårt de hade bara att förstå ordet?
"Skulle du kunna skapa det där klotet igen?" Han tittade upp på vrenen såfort han sagt orden. "Jag kanske kan försöka be dem att efterlikna dina." Det var värt ett försök. Inte för att han riktigt trodde att det skulle funka, men som sagt, det var värt ett försök.

Angelus såg hans försök, uppfattade vagt de förvirrade bilderna som den andres skuggor kastade mot Shikage. Visserligen var bilderna alltid förvirrande för vrenen, men denna gång verkade de ännu mer vilsna vilket fick honom att förstå att de inte förstod vad den bevingade menade. Men han hade inte förväntat sig något annat, för skuggorna var det främmande område.
Utan att säga något skapade han åter klotet på begäran av Shikade framför dennes tassar och talade först efteråt.
- Det är svårt för dem att förstå, jag märker det på de förvirrade bilderna jag uppfattar. Men inget annat kan förväntas av dem. Det enda som finns i deras värld är deras egna formlösa skepnader. De ser inte saker som vi gör, och inte heller förstår det var en fast form är eftersom att de i vanliga fall inte har behov av att anta en sådan. Därför kommer det att ta tid, möjligtvis mycket lång tid, innan de fullt kommer att förstå.
Han tystnade, samtidigt som han bad sina egna skuggor som formade klotet framför den svartes tassar att anta fast form.
- Dock har du talang, säkerligen mer än du anar. Du måste bara förklara för dem, de lyssnar. Och ifall de inte förstår en förklaring, är det bara att ge dem en annan. Förr eller senare kommer ni att förstå varandra.
Han hade fortfarande mer att lära den andre hanen, men han väntade med det. Det fanns mycket att lära om skuggor när det gällde att få dem att anta fasta former. Och innan de skiljdes åt visste Angelus att han var tvungen att tala om den viktigaste reglen av dem alla.
Men det fick vänta, först ville ha ge den andre tid att försöka igen.

Han lyssnade noga på allt det som vrenen berättade, försökte lägga varje ord på minnet. Han ville lära sig mer om skuggorna, och han hade lärt sig att lyssna var det bästa sättet. Att Angelus var en bra talare kanske dessutom gjorde det hela lite mer intressant, var han tvungen att erkänna.
Han såg ner på sina egna skuggor när de flyttade sig närmare vrenens fasta klot, cirklade långsamt runt det. En av dem råkade komma närmare än tänkt och snuddade vid den, och han kunde riktigt känna förvåningen de kände över hur annorlunda de andra betedde sig. Det var konstigt det där, med hans skuggors sätt att kommunicera. Det var inte bara bilder som han såg, utan det var som om de förde över känslor via dem. Han var inte säker på om den andre märkte det, då deras kommunikation till varandras skuggor inte var klockren.
Hans skuggor stannade upp, och det var som om någonting lös upp allt för dem. Ivrigt skickade de sina bilder till honom, i ett enda, rörigt flimmer av bilder dränkta med iver och stolthet. Ett litet leende kunde skymtas på hans läppar, smått road över hans skuggors glädje över att ha förstått. Han visste att vrenen inte uppskattat förra gången han log, men skuggornas beteende var ganska roande och charmigt. De var så olika honom, bara ett enda virrvarr av känslor och syner.
"Nu vet de i alla fall vad jag menar," mumlade han för sig själv, såg ner på dem. Nu återstod bara problemet att de inte hade någon aning om hur de skulle göra det.

- Jag vet vad du tänker.
Sade vrenen med en stillsam röst. Han var inte telepatiker, inte heller kunde hans skuggor läsa tankar, men han mindes så väl vad som hade farit genom hans eget huvud första gången han gav sig på att försöka så skuggorna att anta fysiskt fasta former. Och det hade inte varit en enkel match, det var han tvungen att erkänna. Och han hade fått fundera, och fundera. Vissa gånger hade han inte trott att det fanns något mer sätt att göra det på, något mer sätt att förklara. Men han hade lyckats, han motbevisade att det inte gick.
- Du har förklarat för dem, nu vet de vad du menar. Det är nu upp till dem att själva klara det, med ditt stöd såklart. Men försök inte leda dem, be dem bara forma det du önskar, och sedan får de själva finna sin väg. Glöm aldrig att känner sina egna förmågor bättre än vad du gör.
Hans eget skuggklot löstes upp och det var med en intressant blick som den blåa ögonen bevakade Shikage. Han kunde uppfatta förvirrade bilder bland sina egna skuggors röster, och han gjorde så gott han kunde för att stänga ut dem. Han gillade dem inte, men han tänkte inte heller klaga eftersom att det var deras sätt att kommunicera med den bevingade hanen.
Ett aningen djupare andetag drogs in i lugnorna och släpptes sedan ut igen, och Angelus blick sänkte still marken där skuggorna virvlade runt.

[Shit, har varit så inaktiv att jag glömt att jag hade roll igång :O Ehm... kan vi bara kalla det avslutat? *noll rollpepp och vill inte ta upp en massa folks rollplatser*]

[Javisst! Det går att lösa, vi säger att det är avslutat. Jag vet hur det är när rollusten försvinner. Hoppas att du får tillbaka den snart! (: /Angelus ]