Himmelen var fläckigt blekgrå. Skyns blåfärg sken svagt igenom på de ställen som molntäcket var extra tunt, men solen syntes mer än som en suddig, vit silhuett. En fuktig värme fyllde atmosfären och inte ens havsvindarna kunde skingra kvavheten. Det var inte alls ett idealt väder att färdas i ett sådant intensivt tempo.
     Gruppen hade just stannat för att vila på Theanos befäl. Första gången sedan avfärd. Niyaha misstänkte att det mest var för deras skull, ynglingarna. De var på väg hemåt. Tredje dygnets färd. De flesta var lite tröttare än innan, speciellt hon. Om än hon ibland hamnade lite efter så gjorde hon allt för att inte sinka dem. Tröttheten satte verkligen käppar i hjulen för henne.
     Novisen slog sig ner en bit i utkanten av gruppen. Deras sorl bidrog till utmattningen i huvudet och det kändes bra att isolera sig lite. Fortfarande kunde hon höra deras dämpande röster, men det var lätt att stänga dem ute. Lättat pustade hon ut och sjönk ihop lite. Nu när de väl stannat kunde hon känna av alla bultande muskler och alla blåsor på hennes trampdynor. Huvudet hängde slött och nosen pekade neråt. Blicken var fäst på det grönskande underlaget när hon arbetade för att sänka hjärtslagen och den häftiga andningen.
     Efter en stund när hon kände sig bättre höjde hon blicken igen. Den seglade över det kala landskapet. Det var i grönskan, om än tomt. Det gick att se så långt att linjen mellan himmel och jord bara smälte samman i en diffus linje. Eldskogen var ojämnt i kullar som höjdes och dalade. Det är såhär Acherati skulle se ut, avskalat och naket, tänkte Niyaha. Det var svårt att föreställa sig att detta land en gång varit en del av den skog hon nu kallade hem. Hon längtade tillbaka. Hon längtade till att få vandra under det spräckliga lövtaket, den saltmättade luften, cikadornas eviga spelande. Det var tyst här. Svaga syrsors sång gick att urskilja, och ibland enstaka skriande från fåglar som passerade. Men för det mesta låg en ödesdiger tystnad över Eldskogen. Aldrig hade hon trott att hon skulle sakna det kvitter som ibland drev henne till vansinne.

Arno reste sig långsamt från där han hade sjunkit ihop i en hög så snart som order givits om att ta paus. Tungan hängde utanför munnen, och han blinkade slött mot den bleka himlen. Han böjde sig ner med pannan mot marken då han med klumpiga rörelser trädde metallskalet över huvudet och stampade frambenen fria. Formen gav ifrån sig ett hårt läte när det slog i marken. Öronen ryckte ogillande på hans huvud, men reste sig snabbt igen när han åter sjönk ner på mage. Med huvudet höjt och ett leende över öppna läpparna slöt han ögonen för en kort stund, innan han vred sig i ett försök att slicka sig själv i armhålan. Han hade fått skav efter att ha burit metallen med sig, men kunde inte riktigt nå där det skavde för att se hur det såg ut. Han trodde inte det var något farligt, utan tyckte mest det var obehagligt.
     Han hade inte väntat sig att ryggplattan skulle kännas riktigt så tung att bära. Visst hade han känt tyngden redan när han först lyft den, men nu, efter så många timmars rask marsch så kändes den om möjligt ännu tyngre. Han kände sig ganska nöjd dock. Det var ett fint fynd, om än han inte var säker på vad han egentligen skulle ha den till.
     Den treögda blicken öppnades långsamt igen, och han såg mellan de andra gruppmedlemmarna. Arno skrattade lättsamt när Sixten kommenterade att han såg trött ut.
     ”Menar du? Det hade jag inte märkt.” Den fläckige hanen skrattade åt ynglingens svar, och Arno log bredare. Han sträckte ut frambenen framför sig och spretade med tårna. De grova klorna klickade frånvarande mot metallen. Det var ett roligt ljud.
     Theano låg en liten bit bort och talade med Loke. Arno kunde höra delar av vad de sade, men lyssnade inte särskilt noga. Sixten reste sig från hans sida för att slött stega bort och knuffa på Nadie, vilken hade rullat över på rygg. Som en död fisk. Den blå unghanen fnittrade lätt, och lät blicken glida vidare till Niyaha. Vännen hade satt sig en bit ifrån de andra, och hängde lågt med huvudet. Arnos leende försvann för ett ögonblick. Var hon ledsen? Eller var det tröttheten? Han visste mycket väl att hon hade problem med sömn, men hade svårt att helt sätta sig in i hur trött den ljusa tiken faktiskt var.
     Leendet spred sig över det raggiga ansiktet igen när Arno för ett ögonblick såg ner på metallskalet, och tillbaks upp på vännen. Han reste sig långsamt upp och lyfte metallen i ett stadigt grepp. Med viftande svans tog han sig lite närmre vännen, om än inte precis bredvid, och lade sig ner igen. Han placerade formen framför sig, med framtassarna vilande på dess grumliga yta. Han vred sig på nytt för att slicka sig i armhålan igen, innan han ruskade på huvudet med en diskret harkling. Han gav ifrån sig ett utdraget hummande, och slog lätt med ena tassens trampdynor mot metallen så att den dunkade omelodiskt. Hummandet bytte ton, och han slog en ny gång på metallen. Det var inget vackert ljud, men han tyckte det var ganska roligt. Långsamt övergick det långdragna hummandet i en tankfull variation av toner som sakta, ton för ton, bildade en melodi.
     ”Upp för en backe…” började han tankfullt mumla mellan hummandet. Stavelse för stavelse fortsatte den styltade melodin. ”Och över en bro.” Melodin ökade långsamt i hastighet efter hand som han kom på fler ord att använd och rimma med. ”Ner för en backe och över en ko.” Han tystnade för ett ögonblick, och trummade lätt mot metallen med en tankfull min. Snabbt spred sig leendet åter i hans ansikte. Han sneglade lätt åt Niyahas håll, innan nosen vändes framåt igen och han slöt ögonen i sitt leende. ”Hej, hå, över en ko, som fortsatte tugga och glo.” Hummandet och det lätta, men taktfasta trummandet med tassarna fortsatte.

I ögonvrån lade unghonan märke till hur den blå vännen närmade sig lite med skalet i metall med sig. Vad ska han göra nu då? Öronen reste på sig och lätt tiltade hon på huvudet. Trots ögonens uppenbara utmattning fanns där en gnista av intresse.
     Arno började skapa en melodi – den var inte skön, men ändå en melodi – en egendomlig sådan. Niyaha tyckte om musik och sång i alla dess former. Utan att avbryta lyssnade hon på hur han långsamt men säkert började bygga med de olika tonerna. När helveteshunden sedan börja lägga på text, kunde inte ljusvargen hejda leendet som bröt fram.
     ”Hej, hå, över en ko, som fortsatte tugga och glo.” Niyaha kunde inte hejda det lätta skrattet. Tröttheten gjorde det tungt för henne att försöka komma på med en egna rim.
     ”Upp för en backe och över en damm”, började hon lågt. Osäker på hur hon skulle fortsätta tystnade hon av lite. Osäkert sneglade hon på Arno, nästan lite generad över att hon inte kunde komma på en fortsättning.
     ”Ner för en backe och in i en stam.” Niyaha fnittrade lite innan hon med ett djupt andetag lät ett högt ”HEEJ HÅÅ” lämna henne. Till sin lycka stämde Arno in med hennes skrålande, och Niyaha brast ut i ett glädjefullt skratt.

När Niyaha långsamt och osäkert följde med i Arnos allt mer taktfasta, om än falskklingande trummande så kunde unghanen inte låta bli att fnittra.
    "Ner för en backe och genom en stam," fyllde han i när Niyaha tystnade för att tänka. Nästan omedelbart efter höjde båda ungvargarna rösterna i ett ljudligt "HEJ HÅ" som fick flera av de andra närvarande att kasta förvånade blickar åt deras håll. Arno flinade brett åt dem medan Niyaha skrattade och fortsatte.
    "... genom en stam. Och...." Hon tystnade tankfullt, roat.
    "Ut med en nos full av damm!" Arno nästan ropade avslutet på versen när rimmet dök upp i hans huvud, och han skrattade glatt. Han trummade snabbt med tassarna över metallen så att den dunkade falskt. Han lade sedan snabbt tassarna mot den och höll dem där, vilket fick det ringande ljudet att abrupt upphöra. Med ett utdraget "Hehee" och glad blick såg han på Niyaha, och skrattade på nytt.

Den ljusa återhämtade sig från skrattanfallet medan Arno roat fortsatte. Det rytmiska dunkandet fortsatte. Melodi – om nu kunde kalla det så – och sång verkade komma naturligt för honom. Niyaha avundades det. Sång hade varit en stor och betydelsefull del i flocken, och så hade det även blivit för henne. Som yngre tyckte hon det var lite pinsamt, men nu så hade hon växt ifrån de känslorna. Nu älskade hon att sjunga.
     När Arno hade fått ett avslut på ramsan och trummandet upphört hade hon slutat skratta. En djup suck lämnade henne, nöjd. Tröttheten verkade tillfälligt botad och molnet som tycktes tyngt hennes sinne hade lättat.
     Med slöa rörelser tog hon sig fram till Arnos sida där hon sjönk ner intill honom. Arno misslyckades aldrig med att muntra upp henne. Glatt och slarvigt slickade hon honom över hans vänstra kind och fnittrade lite.
     ”Tack”, sade hon lågt innan hon lade sig lite till rätta genom lägga tyngden på vänstra sidan emot vännen. ”Det där behövde jag.” 

Arnos leende blev nästan ett nöjt flin när Niyaha kom bort till honom. Inte för att hon kom bort, intalade han sig själv, utan för att han var nöjd med stunden. Nöjd med deras fantastiska sånginsats och att han lyckats få Niyaha att le. Han hummade ett litet "Varsågod" när hon tackade honom, och besvarade hennes fnitter med ett eget. Med ett brett, fortfarande nöjt leende vägde han över sin egen tyngd så att han låg på ena höften och lutade tillbaks mot sin ljusa vän. Han föste metallskalet en bit ifrån sig så att han fick plats att lägga huvudet över tassarna. En djup suck slapp ur hans nos, och svansen fortsatte att trumma mot marken bakom honom.
    De låg kvar där sida vid sida - båda stundom fnittrande när den andra återupptog hummandet på den melodi de hittat på - de låg kvar tills Theano beslutade att gruppen skulle fortsätta.

[Avslutat]