Det undre galleriet luktade av blod, eld, jord och av otaligt många olika vargar. Det gick inte att skilja någon åt. Det hade verkat som en dålig idé redan innan hon sökt sig till kammaren där de träffats förut, som om han skulle vara kvar, men hon hade ändå behövt gå för att se efter. Det var inte många kvar. Striderna hade avslutats och de flesta av de sårade hade fått omvårdnad. Bara de senaste stridande som fått större skador. 
     Varya hade klätt om från Tenebris gemensamma klädnad till sin egna; ett rött, böljande tyg och en läderväst med utskurna sektioner som fick dem att falla likt revben över hennes bröstkorg. Ett medvetet designval från henne. Gulddetaljerna var skimrande och starka.
     För ett ögonblick, efter att hon kommit ner från trappan som ledde till det underjordiska rummet, så stannade hon upp. Den mattröda bakdelen och de slående hornen hade för ett hjärtslag lurat henne. Men det fanns en likhet som hon inte tycktes kunna skaka. Varya måste ha missat hennes företrädande när hon lämnat arenan för att följa Aurora. 
     "Ursäkta," sade hon tyst. I ögonblicket som följde hann flera tankar rusa förbi. Är jag dum? Gör jag mig själv till åtlöje nu? "Har du en bror?" Hon tittade på noshornet. Inte lika praktfullt, men hon kunde se likheter i dem, eller inbillade hon sig bara?

[Vasilisa]

Vasilisa befann sig i den nedre delen av arenan där de skadade blev omhändertagna. De flesta hade redan fått vård eftersom de kämpat tidigare under dagen. Hon däremot hade nyligen kämpat och nyligen hade hon fått den vård hon behövde för sina skador. Tiken hade aldrig förr känt en sådan smärta som hon gjort den här dagen, och även fast det gått ett bra tag gjorde det ont. Det gjorde nästan mer ont nu än innan; för då hade adrenalinet pumpat genom hennes vener. Nu var hon i en mer avslappnad position, där smärtan var det styrde.

"Ursäkta. Har du en bror?"

En okänd röst bröt hennes tankar om smärtan, och hennes ljusa blick landade på en vit, främmande hona. Hon höjde lätt på ena ögonbrynet och såg på henne. Den vita var iklädd i vackra kläder och Vasilisa kunde inte låta bli att undra varför hon bar dem. Dock tänkte hon inte ta reda på det nu, utan istället nickade hon lätt åt tikens fråga. 
"Da", började hon lätt med sin kraftiga ryska brytning. Efter att hon talat kom hon på sig själv med att det kanske inte var klokt att avslöja det. Trots allt visste hon inte vem det var som frågade eller vad för avsikt denna hade med informationen hon gav. "Vem är det som undrar?" 

Vasilisa var väl medveten om att hon och Kolzak var lika. De hade många liknande drag både genom utseendet och sättet. Hornen, nosspetsen, färgerna och framförallt den ryska brytningen de båda bröt så kraftigt på var exempel på deras likheter.

Så fort tiken yttrat sina första ord visste Varya svaret. Brytningen var så tydlig, och precis som hans. Kolzak hade aldrig nämnt för henne om andra syskon, och när hon frågade om hennes namn så tvekade Varya. Skulle hon veta vem hon var? Vad hon hade gjort?
     “Varya,” sade hon prövande. De azurblå ögonen betraktade varghonan grundligt. “Jag är…” Ovisst letade hon efter ord, vad var hon till Kolzak egentligen? “En bekant till Kolzak.” Ordvalet kändes inte rätt, men hon tvekade på att något annat skulle göra det likaväl.
     “Jag träffade honom här tidigare idag,” Varya såg sig kort runtom, rummet var nästan tomt nu, “jag vet inte varför jag väntade mig att han skulle vara kvar.” Den sista meningen var nästan bara ett mumlande.
     “Du råkar inte veta vart han är?”

“Varya. Jag är… En bekant till Kolzak."


Så hon kände hennes bror. Vasilisa hade inte hört sin bror nämna någon vid namn Varya; men faktum var att hon inte hunnit prata med sin bror tillräckligt mycket än. De hade träffats nyligen efter att ha varit åtskilda mycket länge; och de fanns mycket saker de båda inte talat om för varandra än. 


Vasilisa rynkade lite på näsan. Bekant. Den främmande tiken sa inte vän, utan bekant. Det fick henne att undra och hon tog ett kliv närmare henne. Det var skillnad storleksmässigt mellan de två tikarna, och ryskan såg ner på den andra när hon frågade ifall hon visste vart Kolzak befann sig. Hennes bror hade ännu inte mött henne efter hennes fight; och Vasilisa undrade om han ens hade sett henne slåss. En del av henne önskade att han inte hade gjort det. Hon hade ju förlorat, men det hade han i och för sig också gjort.
"Vad är din avsikt med min bror, Varya?" Vasilisas röst var inte otrevlig, trots att det kanske kunde tolkas som barskt. Det var främst hennes brytning som fick det att låta så kallt. Hon försökte att kompensera det med ett litet, mjukt leende som spred sig på hennes läppar. Även hennes kroppsspråk var vänligt, men stolt. Det var så hennes mor hade lärt henne.

Varya kände sig genast trängd. Vid ett annat tillfälle hade hennes ögon mörknat och tankarna blivit svarta, men det fanns inget spår av det i hennes blick denna gång. Istället bildades en mild, frågvis rynka mellan hennes ögon och hon tog ett steg bakåt när tiken tog ett steg närmare.
     “Jag vill… prata med honom. Men om du inte vet vart han är tänker jag inte slösa min tid.” Varya mätte honan med ögonen igen. Hon var större än henne, starkare än henne och skulle förmodligen kunna krossa henne utan problem trots sina skador. 
     “Och du behöver inte mamma honom, han klarar sig bra själv.” Varya mindes vad han sagt första gången de träffats, om hur han tappat bort sin familj - hade han hittat dem igen? “Inte sant?” sade hon med en annan slags kyla, om än man inte kunde se den i hennes trötta uppsyn.

  “Jag vill… prata med honom. Men om du inte vet vart han är tänker jag inte slösa min tid. Och du behöver inte mamma honom, han klarar sig bra själv. Inte sant?”

Att tiken backade fick svaga varningssignaler att klinga i Vasilisas baktankar. Främlingens kroppspråk förändrades när hon talade igen, blev kallare och den vänliga damen som först frågat henne om ryskan haft en bror, förändrades. Vasilisa tog åt sig av tikens kommentar.
"Mne eto ne nravitsya", sade hon lågt. Jag gillar inte det här. Hennes dåliga samvete var förklaringen till hennes reaktion och hon kände återigen skuld över att hennes bror behövt vara ensam så många år, och hur de hade skiljt åt. Dock visade hon inga tecken på det utåt. Istället låste hon fast sin blick i tikens; lät de ögon som var så lika hennes bror inte släppa den andre för ens en sekund.

"Passa dig", började hon lågmält med en djup morrning begraven långt ned i strupen. Vasilisa var inte den som först reagerade kallt; hon var en godhjärtad själ. Men när hon kunde känna av problem, så var hon tvungen att försöka skydda de hon älskade. Och hela det här mötet gav henne varningssignaler. Det var något med den ljusa tiken som gjorde henne... Illa till mods. Ryskan såg ned på den vita. Hon själv var mycket större än henne, men hon var utsliten och utmattad efter hennes slagsmål. Att starta bråk nu var inget bra tillfälle. Men Vasilisa tänkte inte låta tiken lämnas utan en varning samt tillsägning. "Om du ser någon slags framtid med Kolzak bör du kanske tänka på att behandla hans nära med respekt, chuzhoy."

Språket var främmande med henne, men hon kunde ändå höra missnöjet i stämman. De vita öronen vinklades demonstrativt bakåt och ögonen smalnade lite. Det fanns ingen ork i hennes kropp, eller i hennes sinne, men det var ändå svårt att inte märka av den ilskna branden som tänts i hennes inre. Käkarna spändes hårt och Varya tog utmanande ett steg framåt igen, mötte upp varghonan med blicken. Storleken skrämde inte henne liksom hennes styrka, faktum var att inget med den här tiken skrämde henne.
     “Jag är Grendels, Tenebris ledare, dotter,” väste hon lågt för ingen annan att höra, men orden fulla av hot, “och jag kan få ut dig härifrån lika snabbt som du kan säga loppsvans. Testa mig inte.” Varya drog tillbaka huvudet och den mordiska blicken mjuknade lite.

Vasilisa höjde lätt på ena ögonbrynet när tiken tog ett steg fram. Hon stod självsäkert kvar, såg ned på den andra. Den andres drag väckte ingen rädsla hos henne, utan Vasilisa kunde inte låta bli att finna det lite roande. Sättet tiken betedde sig på var ironiskt, som om hon försökte vara mer än vad hon egentligen var.

"Jag är Grendels, Tenebris ledare, dotter, och jag kan få ut dig härifrån lika snabbt som du kan säga loppsvans. Testa mig inte.”

Tikens tomma ord bet inte på ryskan. Dem skrämde henne inte alls. Faktum var att hon tyckte att den andra var barnslig. Och om även den som uttalat orden lyssnade på dem, skulle nog även hon höra hur dumt och töntigt det lät. Vasilisa skakade sakta på huvudet, ville egentligen bara låta ett skratt lämna henne. 
"Dina tomma hot biter inte på mig", började hon lågmält med en allvarlig röst, spände blicken i henne. Vasilisa orkade inte tjafsa mer med henne, det skulle inte leda till något annat än att någon blev skadad, och Vasilisa ville inte skada någon i onödan. Därför tog hon ytterligare ett steg närmare den främmande, var mycket nära nu och sänkte sitt huvud så hon var nära hennes öra. "Vad ska du ta dig till när din käre far inte är i närheten?"

Därefter gick hon med lugna steg förbi tiken, snuddade henne lätt med sin kropp i en enkel knuff innan hon försvann in i den stora folkmassan.

Vasilisa hoppades att hon inte skulle träffa henne igen, men någonting sade henne att deras vägar skulle korsas igen. Tyvärr.

Öronen låg strukna mot hjässan när den främmande tiken slöt det sista avstånden mellan dem. Det gick inte att undgå den vassa ilskan som tagit över de azurblå ögonen. Det var en sprängande, illvillig vrede som hon under alla andra omständigheter, förutom denna, hade låtit svälja henne. Istället sade hon ingenting, och när honan stötte till henne, tappade hon balansen och vacklade åt sidan.
     Trots att tiken redan försvunnit bort i vimlet stod Varya kvar. Ilskan rann av henne och lämnade en bitter smak av ånger, av skam.
     “Vad ska du ta dig till när din käre far inte är i närheten?” Orden hade träffat hårt, hårdare än hon väntat sig. Kanske var hon inte redo att ge sig av? Men hon hade redan gjort sitt val, hon behövde det, intalade hon sig själv. Oavsett om hon var redo eller inte. Varya såg upp från marken igen och fortsatte framåt med hjärtat tungt i magen.

[Avslutat]