“Men dra mig baklänges!” Det var säkert elfte gången Kenai ojade sig över mängden vargar. “Jag har i mitt liv då aldrig sett något i dess like!” Den tvåfärgade blicken flackade fram och tillbaka, oförmögen att kunna bestämma sig vart de skulle gå. Massorna, havet av vargar, rörde sig åt alla olika håll. Amfiteatern som tornade upp sig längre bort gjorde inte honom något mer samlad.
     “Fantastiskt! Otroligt! Hur har de lyckats?” Kenai var genuint hänförd av byggnaden. Det måste ha krävts år av arbete. Den lätt förvirrade blick var ändå entusiastisk när han såg på sina barn. De verkade lika upprymda över platsen som honom. Ett stort varmt leende klädde hans läppar.
     “Okej barn,” det fanns en allvarsam ton i den brummande stämman, “vi vill inte tappa bort varandra här inte, eller hur?” Han såg på Nunam som nickade instämmande. “Men om! Så vill jag att ni kommer tillbaka hit, okej?” Kenai såg runt och lade märke till ett handelsstånd som sålde vackra smycken och stenar.
     “Han där, ser ni han?” Han nickade menande i säljarens riktning. “Om ni tappar bort er, gå dit då. Okej? Och om ni sköter er, så ska jag se till att ni får er ett varsitt.” Kenai log ännu bredare.
     “Ni vet, Niyaha, hon har ett vackert stenhalsband. Det fick hon av sin största kärlek. Och eftersom JAG är ER största kärlek-,” Kenai skämtade, men också inte. Var det inte så alla pappor ville ha det?

[Kin-familjen, + Jägare som känner sig manade <3]

Alaska såg sig storögt omkring när de vandrade genom massan av vargar. Den här platsen var något helt annat än hemma. Det var... läskigt. Men ändå otroligt spännande att få se något annat än vad hon är van vid. Det kändes skrämmande med alla dessa främmande vargar. Att det kan finnas så många vargar på en och samma plats. Att det ens kan finnas så många vargar över huvud taget. Hur stor är världen? Men alla verkade helt uppslukade i sitt eget. Alaska skulle vilja se mer. Se mer av landet. Hon vill se så mycket som möjligt. Hon blinkar några gånger och den udda färgade blicken sveper omkring på diverse stånd och alla främmande ansikten.
Den lilla bruna vargen föredrar att hålla sig nära pappa. För hon vill inte komma bort. Det känns säkrast att hålla sig nära. Hon ser sig omkring på sina syskon. Hon undrar om de är lika hänförda som hon är.
Valpens olikfärgade ögon ser åt ståndet med försäljaren som pappa talar om. Hennes öron klipper till och hon nickar för att bekräfta att hon har förstått. Om de råkar komma ifrån varandra så ska de ta sig tillbaka hit. Till det där ståndet med den där försäljaren. Som säljer vackra smycken. Med ett öra åt pappas håll lyssnar hon på vad han berättar. Ett litet busigt flin pryder hennes läppar åt hans sista kommentar och hon räcker ut tungan när hon fäster blicken på pappa. "Vad är där inne, pappa?" Frågar hon och ser åt arenans håll. Det flyter vargar in och ut genom portarna och höga ljud sveper över platsen. Så här mycket liv och rörelse har Alaska aldrig varit med om tidigare.

Den bruna unga hanen höll sig tätt till sin far för att inte komma bort i den väldiga folkmassan och när han inte höll sig klistrad mot Kenai så bet han försiktigt tag i Nunams svans så tappade han bort sig så var han iallafall inte helt ensam.
- Han där, ser ni han?
Dom gröna ögonen såg emot ståndet som hans far talade om och såg smycken, pälsar och läderhantverk. Hanen i ståndet var vit med mörka ögon och bar massa ringar i öronen och Kasaan försökte lägga utseendet på minnet.
"Nej far, du får inget halsband. Inte av mig iallafall." suckade han djupt och himlade med ögonen. Nog var dom vackra men nej, så söt var inte hans far att han tänkte köpa honom ett smycke.

Nunam hade aldrig sett så många vargar, eller ett så stort bygge. Det var ännu större än Måntemplet. Ögonen var stora när de försökte sluk aoch processera all information runt omkring, men det var nästan för mycket! Nunam såg till att hålla sig nära sin familj, rädd att komma bort från dem i vimlet.
Vi vill inte tappa bort varandra här inte, eller hur?
Nunam nickade instämmande. Nej, de ville de inte! Särskilt inte Nunam, som ängsligt sneglade över axeln då och då. Men hennes fulla uppmärksamhet vanns återigen när fadern nickade mot en försäljare. Nunams blick naglades trånande fast vid ett av smycken. Ett halsband  fastnade hon särskilt för, en glänsande vacker sten som tycktes gnistra i solljuset. Fick man verkligen lov att äga något så vackert?
Kenai började prata om Niyaha som Nunam hört så mycket om. Hon lät fruktansvärt vackert och Nunam ville så gärna träffa henne, och alla de andra vuxna syskonen. 
Och eftersom JAG är ER största kärlek...
"Pappaaa," fnittrade hon när pappan skämtade. Men det fanns en sanning där i, klart hon älskade honom! Samtidigt kunde Nunam knappt bärga sig tills den rätta hanen skulle kliva in i hennes liv. "Tänk om jag träffar mitt livs kärlek här." 
Hon sa det mest för sig själv, och Nunam glömde bort att vara ängslig. Tänk så många modiga krigare som måste kämpa på arenan denna dag.

”Jaså, här skämmer man bort dem! Var är våra halsband då?” Nadie log brett när valparna och Kenai snodde runt för att se vem som talat. Bredvid henne stod Delshay, och hans leende matchade hennes eget. Så fort Nadie uppfattat faderns sinne i mängden hade hon tagit med sig Del för att hälsa. 
     Valparna runt honom måste vara hennes nya syskon. Även om åsynen av dem fyllde henne med värme så kände hon ett stygn av smärta när hon mindes att Kenai en gång sett ut såhär med Loiana. Lycklig, med valpar kring fötterna. 
     Nadie sköt bort tanken och flinade ännu bredare. Hon omfamnade sin pappa, och vände sig mot den valp som talat sist. 
     ”Du får leta bland stridskämparna! Alla vet ju att de coolaste i landet ska slåss, så det är bara bra kandidater.” Flinet blev snett. ”Jag, till exempel. Kommer ni och kollar?”

"Där är ni ju!" Utbrast hon när hon till slut fann sin familj i vimlet. 
"Jag sa ju åt er att vänta på mig." En menande blick sköts åt Kenai innan hon tog ett djupt andetag och andades ut. Försökte finna ro i sig själv igen.
Alin gick fram till valparna och buffade var och en av dom mjukt med nosen, innan hon sänkte på nacken och med en låg röst sa, som för att dölja det för Kenai;
"Jag tror ni får hålla koll på honom - jag tror han har sav i öronen. Eller så har han ätit för mycket blåbär igen, ni vet ju hur han blir." Ett varmt, något retsamt flin spred sig över månvargens läppar. 
Det var när Kenai gjorde henne uppmärksam på den mörkbruna individen som stod intill dom som Alin tog ett steg tillbaka och fäste blicken på denne.
"Åh, Nadie," sa hon ursäktande och log svagt. Alin var fortfarande inte säker på vad hon kände inför dessa individer. En sak var dock säkert, hon skulle aldrig släppa någon av sina små till den flocken. 
"Vi hörde att du skulle slåss. Hur känns det?" Samtidigt kunde hon inte neka dom helt, det var ändå Kenais söner och döttrar.

Kenai skrockade lågt, och såg med en ursäktande blick på Alin. Det var svårt nog att hålla koll på alla valpar, och sig själv. Han var för evigt tacksam för Alin. Hon stod vid hans sida igenom allt, och det var inte många som orkade det. Inte med dem hemligheter han bar på.
     “Nunam-” började han, spelat sårad över hennes tysta kommentar, men det fanns också ett stygn av sanning i den känslan. Men han hann inte längre än så förrän Nadies röst fångade hans uppmärksamhet. Han skulle känna igen den vart som helst.
     “Nadie!” sade han med en oerhörd lättnad innan han ens vänt sig om. “Delshay!” Kenai log brett och varmt när han omfamnade dem båda. Det var som en tyngd lättat från hans hjärta. Ännu lever de, tänkte han. Men ändå fanns det en oro i att det bara var dem två här.
     “Det här är era småsyskon. Nunam,” han såg demonstrativt på henne, sedan vidare på respektive valp han presenterade, “Kasaan, Alaska och Kokhanok.” Han mötte valparnas stora blickar med sin egna.
     “Det här är era äldre syskon, två av dem iallafall, Nadie och Delshay.”
     “Såklart vi kommer!” svarade Kenai med en valps iver i rösten.

"Mamma!"
Tillgivet buffade Nunam sin mor tillbaka till nosen när hon kommit fram, och fnissade åt vad hon sa, men tyst så att pappa inte skulle höra.

Plötsligt hörde Nunam en mörk hona pratade. Hon noterade en till som stod brevid, och tyckte att de var väldigt lika pappa. Och henne själv, litegrann! Nadie. Nunams hjärta tog ett skutt. Var det verkligen...? Delshay... Delshay!
Ivrigt insåg Nunam att det var hennes äldre syskon. De såg ut nästan exakt så som hon föreställt sig. Nunam log blygt mot syskonen och tryckte lite mot Alins ben när pappa presenterade henne.
"Vem ska du slåss mot?" Nunam tordes skruva upp volymen på sin röst lite extra för att höras, även om det kändes lite läskigt. "Det är väl inte farligt...?"
Hon vågade efter en liten stund lämna sin mammas trygga närhet för att nosa lite på sina äldre syskon. Svansen viftade glatt, om än lite osäkert bakom henne, men hon visste att hon skulle bli lite modigare snart.

Kokhanok delade sin pappas förundran över platsen dem var på, och mängden vargar som trängdes här. Hon hade trott, faktiskt varit övertygad om att Måntemplet var den största platsen som fanns. Tills nu då. Uppenbart motbevisad. Varje gång Kenai ojade sig över platsen drog hon själv efter andan, som om intrycken kom över henne för första gången, och instämde i hans ord. Mer än så bidrog hon inte till konversationen, allt för upptagen i att hänga med i allas tankebanor. Förundrat såg hon emot handelsståndet fadern pekat ut, det skulle hon se till att komma ihåg. Men egentligen var det nog tveksamt om hon ens skulle lyckas hitta till ståndet om hon var på en plats där hon inte såg det. Att få sig ett halsband lät dock väldigt lockande, så sköta sig tänkte hon göra. Kasaan fällde någon retsam kommentar och Nok gav honom en sned blick. Himla onödigt faktiskt, att reta fina snälla pappa. Hon skulle gärna ge honom ett halsband, om hon bara haft något värt att byta bort. Kenai var faktiskt den hon älskade mest på jorden, vid sidan om...
"Mamma!"
När man tänker på trollen va. Hon studsade fram till sin mor och buffade klumpigt huvudet emot hennes bog. Fina mamma, när hon också gjorde sig rolig över pappas beteende så kunde hon faktiskt skratta lite. Hon visste att de älskade varandra, pappa skulle nog inte bli ledsen även om han råkade höra.
Så dök ännu fler vargar upp. Nadie och Delshay, storasyskon. Wow, skulle hennes storasyster slåss på arenan idag? Hennes stora gröna blick gick från Nadie till Nunamn och sen tillbaka till Nadie, uppfordrande. Näe, det var väl inte farligt?

Nadie log mot valparna.
     "Jag ska slåss mot Sleazoid", konstviskade hon. "Ledaren av Qu!" Det var en dramatisk titel, men Nadie kände sig ändå lugn. Hon skulle göra sitt bästa, och om det ledde till förlust eller seger spelade inte så stor roll. Det var roligt att få kämpa mot någon ny, oavsett.
     "Det känns bra", svarade hon sedan, nu mer riktat till de vuxna. "Vad är det värsta som kan hända, liksom?" Hon flinade, och stod emot en impuls att luta sig ner mot den lilla - Nunam - och viska något opassande. Eftersom hon ändå skulle slåss på riktigt var det inte nödvändigt att stressa upp sina halvsyskon med än nödvändigt.
     "Ni vill inte träffa de andra Jägarna?" Det var en öppen inbjudan, och Nadie log mjukt mot de små. Hon ville låta dem uppleva samma förtjusning när man såg Lokes fäll för första gången som hon själv känt för så länge sedan.

Delshay log brett när Kenai presenterade valparna för dem. Han hade inte räknat med att springa in i Kenai och Alin här - än mindre att de skulle ha valparna med sig. Hans småsyskon. Det kändes nästan overkligt. Om det var något han inte väntat sig så var det fler syskon. Han var väldigt nära både Nadie, Niyaha och Nepotonje. Om än han och halvsyskonen levde i vitt skilda världar så hoppades han ändå att de skulle kunna ses ibland, som med pappa. Som nu.
   Han sken genast upp när Nadie nämnde resten av Jägarna. Alla var förstås inte på plats, men några till. Han skulle älska att presentera valparna för de andra. Han sänkte huvudet till deras nivå med ett leende, lät blicken vandra från den ena till den andra av de fyra syskonen.
   "Vill ni det? De är väldigt snälla." Han sänkte rösten till en teaterviskning. "Och inte lika fulla av sig själva som Nadie."

Kenai brummade i skratt när glädjen tog överhand. Det var med ett bländande, stolt leende som han såg på Nadie med hänförda ögon.
     “Ledaren av Qu!” upprepade han. “Som om det är en match för Nadie,” Kenai såg övertygande på valparna, “han kommer inte ens hinna se henne! De kan jag lova. Blixtsnabb är hon. Swoosh, swiiish, säger det bara,” Kenai levde kanske in sig lite för mycket i sina ljudeffekter. Valparna fnittrade lite, någon såg lite mer bedrövad ut.
     Innan Alin hann säga något tackade han ivrigt emot dotterns erbjudande.
     “Ja! Såklart vi vill, eller hur?” Det var svårt att neka Kenais entusiasm. Utan vidare bekräftelse begav sig de av efter Nadie och Delshay.
     “Vilka mer är här då? Är barnbarnen med?” Det var så länge sedan sist nu. De hade knappt orkat gå på sina runda, korta ben. Nu skulle de vara stora och han hade inget hellre velat än att få träffa dem igen. Men Nadie förklarade att de var hemma, för unga för resan ner. Kenai förstod, han hade själv tvingat klättrat ut ur dem där bergen.
     “Nå väl, nästa gång! Du får hälsa med dem hem. Ge Niyaha och Nepo STORA kramar från mig! Jag saknar dem så.” Livet hade ett underligt sätt att föra dem samman igen. Med nyfunnet hopp såg Kenai fram emot framtiden, då han en dag kanske kunde förena båda sina familjer med varandra. En dag, kanske snarare än han trodde.

[Avslutat.]