När familjen kommit ner till kammaren var Nadie sårad, lite omtöcknad men framför allt glad. Kenai kunde se igenom fasaden, men han kunde också se att hon gjorde det av godheten i hennes hjärta. För att inte oroa honom eller sina småsyskon. Tårar, stolta sådana, hade kantat hans ögon när han så exalterat berättade hur fantastisk hon var, och hur mycket han älskade henne. Deras högljudda sätt hade fått flera av helarna att kasta bittra blick.
     ”Det här är ingen lekstuga, seså, seså” hade en av dem sagt när de mer eller mindre schasade upp dem, och Kenai sist i ledet. Han kunde inte slita blicken från dottern förrän sikten skymdes, och det breda, värmande leendet låg kvar på hans läppar längre än så.
     Nadie skulle klara sig, och bli återställd. Den vetskapen gav honom ett lugn. Hon skulle få komma tillbaka till sina syskon i Sacrari, och tillbaka till systerbarnen. Det gick inte en dag då han inte tänkte på familjen i Sacrari, inte en dag då han inte saknade eller längtade efter dem, men sanningen var att han lärt sig leva med det. De hade varandra, och det var en tröstande tanke. Om än han alltid skulle få leva med den saknaden, så var han nu lyckligare än han någonsin trott han kunnat bli igen. De nya liven hade givit honom en sådan innerlig glädje, och även om han älskade sina förstfödda lika mycket så kändes det som det var såhär det varit ämnat att vara från första början. Han skulle aldrig sluta klandra sig själv, men han såg detta som sin chans att gottgöra sina tidigare misstag.
     Kenai och familjen hade just kommit utanför teatern när en av helarna han sett i kammaren kom efter honom. En mindre, gråmelerad varg med en likgiltig uppsyn.
     ”Kenai, Nadies far?” Kenai vred på huvudet med ett perplext uttryck.
     ”Jo, nog är det jag allt,” svarade han med stolthet i stämman.. Den mindre hannen såg en gnutta ursäktande ut när han mötte Kenais tvåfärgade blick. Det gjorde honom orolig, fastän han just sett sin dotter i ett relativt gott tillstånd.
     ”Nadie önskar att få prata med dig.” Kenai blinkade förvåningen ur ögonen och såg genast mer alert ut.
     ”Ja visst, allt är okej? Vi var nyss där oc-” Den mindre ruskade avvärjande på huvudet.
      ”Nejnej, allt är okej,” försäkrade han om, men blängde lite på Alin och resten av familjen. Kenai förstod vinken, och vände blicken till Alin.
      ”Ta våra platser, jag är alldeles strax tillbaka.” Kenai pussade henne ömt på kinden, och log varmt mot ungarna innan han vände om för att följa helaren tillbaka. Men redan vid första sväng avvek vägen från den han kommit ifrån, och främlingen kunde se ögonblicket av förvirring hos Kenai.
     ”Vi har flyttat henne, det behövs rum för de nya stridande.” Kenai nickade förstående.
     ”Förstås,” sade han mjukt och följde honom dels nyfiken, dels orolig, ner under galleriet igen. Vad kunde hon ha på hjärtat?

[Ensamroll.]