Sienna.
Numooris väldiga savann.
Vintern var kommen, som i övriga delar av landet, men för de varelser som levde på savannen märktes ingen som helst skillnad. För här är värmen oberoende av årstiderna.

I ett litet buskage, i närheten av ett smalt vattenhål, låg en varelse utslagen – en varg för att vara exakt. Vargen bar en gyllene orange fäll med svarta teckningar. Men, det var något  som inte stod rätt till med denna varg.
Varginna.
Trots den hettan som regerade på savannen denna dag så fanns det ingen värme kvar i hennes lemmar. För den hade lämnat hennes kropp för knappt en timme sedan.
Tillsammans med livet själv.
En sjukdom hade härjat inom henne under en längre tid, tagit hennes krafter och lämnat honan till sitt redan fördömda öde. Men vad gudarna inte visste var att det fanns ännu en varelse i buskaget. En liten, hjälplös valp som bar samma färgstarka fäll som sin bortgångna moder.

Valpen ligger tryckt intill liket och ger ifrån sig små, hjärtskärande läten. Trots sin ringa ålder så fanns det ändå någon typ av en förståelse för vad det var som hade inträffat.
Mamma var borta...
Tårarna rullar ner för valpens nätta ansikte samtidigt som hon gör allt i sin makt för att trycka sig närmre tryggheten av moderns själlösa kropp.

Han rörde sig framåt i maklig takt. Tassarna trummade stumt mot den hårda marken. Till vänster sträckte sig träd och buskar mot den klarblå himlen, krokiga och spretiga, men gröna med blad och fulla av insekters surr. Gräset här var inte lika högt nära de större växterna som bara ett stycke ut på slätten. Han förundrades över den förvandling landskapet hade gjort sedan han följt Cuywendz hit. När de anlänt hade det höga gräset varit gult och marken torr och ogästvänlig. Hettan i luften var näst intill densamma från dag till dag, men landskapet hade förvandlats. De hade inte hunnit spendera lång tid i landskapet förrän röken hade rest sig över den skog de lämnat. Kanske hade det varit en ödets nyck att de lämnat platsen i tid. Men inte långt senare hade ovädersmolnen dragit in över landskapet. Han hade själv blivit orolig. Molnen hade varit höga och oroväckande mörka, och bringat skyfall av vars like han aldrig tidigare skådat. Åskan hade alltid oroat honom. Men Cuywendz hade skrattat och hennes ögon hade glittrat av lycka. Och han hade förstått varför. Så snart regnet hade passerat hade det varit som om han befann sig i ett annat land. Floderna hade svämmat över, gräset hade snabbt grönskat och alla platsens blommor hade slagit ut. Det var som om himmelen hade väckt världen till liv på nytt. Vad som hänt kort därefter hade gjort honom än lyckligare. Om någon tid hade varit den rätta så var det när världen grönskade. Deras valpar. Han kunde inte låta bli att le fånigt när han tänkte så. Deras valpar. Han hade blivit fader. Om någon hade talat om för honom att han skulle bli fader för bara något år sedan så hade han skrattat.
     Trots att landet grönskade så kändes luften torr och het. Bivlindes tunga hängde alltjämt utanför käkarna och han svettades mellan trampdynorna och i öronen. Så snart han tänkte på det stannade han upp för att klia sig i öronen. Han ruskade sedan på huvudet och fortsatte framåt. Cuywendz låg hemma i lyan med valparna. Hon hade varit med honom ute och jagat ett par gånger sedan de kom till världen, men för stunden var han själv. Han var inte lika bra på att jaga i det här landskapet som hon. Men han gjorde så gott han kunde. Och även om han inte kom hem med mycket den här gången så hade det gått väldigt bra för dem. Om någon tid hade varit den rätta så var detta den. Med regnet och grönskan kom liv, och gnagare fanns det gott om. Och frukt. Han hade fortfarande inte helt förstått sig på varför Cuywendz tyckte om några av de tjocka frukterna, han tyckte personligen att de smakade vedervärdigt. Men så länge hon mådde bra. Så länge de alla mådde bra. Hans leende blev något bredare och han skakade på huvudet. Koncentration. Han skulle aldrig hitta något ätbart om han inte koncentrerade sig.
     Inte långt framför sig uppfattade han ett avsmalnat vattenhål, troligtvis en kvarlämning efter översvämningarna. Det som fått honom att röra sig ditåt var de stora rovfåglarna som cirkulerade i skyn. Om han lärt sig något sedan han anlänt var det att fåglarna med kala huvudet och breda, raka vingar alltid cirkulerade över något som dött. Det enda han fick se upp med var vad som hade dödat offret. Än så länge hade han klarat sig med skinnet i behåll när han funnit ett kadaver som fällts av ett större rovdjur, där nämnt rovdjur ännu fanns på platsen. Han sänkte sin hållning och rörde sig försiktigare och försiktigare ju närmre han kom vattenhålet. Nosen rörde sig när han vädrade efter vad som än kunde befinna sig i närheten. Vad som snabbt fångade hans uppmärksamhet var doften av varg, och frånvaron av andra rovdjurs lukt. Och doften av död. I hettan spred sig dödens odörer snabbt. Vad han inte väntat sig var de små ljuden som fick det att rycka i hans öron. Och doften av valp. Den var någon han lärt sig känna igen.
     När han, efter en stunds smygande, upptäckte platsens offer så kunde han inte låta bli att förundras över att inget rovdjur eller någon asätare ännu tagit sig dit. Vem det än var som låg på marken framför honom så var den fortfarande intakt. Innan han kom nära nog för att se annat än skepnaden mellan buskarna slängde han en blick mot de stora fåglarna. De cirkulerade ännu. Han tyckte att de kändes närmare, men kanske var det bara inbillning. Svansen stod ut bakom honom när han tog sig närmare. Ljuden han hört slutade inte och ju närmare han kom, desto mer insåg han vad det var. Det skar i hans hjärta när han uppfattade lätenas ägare. Det var inte rätt. Han blev stelt stående ett stycke ifrån kroppen. Leendet var som bortblåst. En starkt medlidande min lade sig över anletet, över hela kroppen. Svansen sjönk. Det var en valp. En moder och en valp. Han behövde inte se efter för att veta att den större var orsaken till doften av död. Det sved inom honom. En rädsla sökte sig in i hans bröst och han kunde inte hindra sig själv från att se åt det håll han visste att Cuywendz fanns.
     Han ryckte loss sig själv från sitt paralyserade tillstånd och skakade på huvudet. Långsamt tog han ett steg närmare och sjönk ned mot marken så att pälsen på buken vidrörde jorden. Han visste inte om han skulle säga något. Men något behövde han göra. Han kunde inte lämna den lilla där, med gamarna. Försiktigt gav han ifrån sig ett lågt, mjukt gny i hopp om att inte skrämma den lilla.

Valpen vrider huvudet mot det nya ljudet som uppkommit, ett lätt gnyende läte som fångat hennes uppmärksamhet. Hon snörvlar och ser mot den okända varg som sänkt sin framkropp mot marken. Den ser tillbaka mot henne.
De alldeles för stora öronen vänds osäkert mot baksidan av hennes skalle. De hjärtskärande lätena övergår istället till ynkliga, upprepande gnyende ljud. Samtidigt som hon ser tillbaka mot moderns famn med en stor oro i kroppen.     
”Mam…” Vilda burrar in ansiktet i moderns magra bröstkorg. "Mam." Tårarna flödar stadigt från valpens orangefärgade ögon.

Han visste inte vad han skulle ta sig till. Det sved i hjärtat när han hörde den lilla och såg valpen pressa ansiktet mot vad han antog var modern. Eller, som hade varit modern. Den större vargen rörde sig inte, och såg inte levande ut. Inte för att det hade hjälpt om den såg levande ut. I platsens värme spred sig doften av död snabbt. Bivlinde bet ihop käkarna. För en kort stund låg han stilla, lyssnade till valpens hjälplösa kvidanden. Tårar hotade att bildas i hans ögonvrår, men gråt skulle inte hjälpa nu. Försiktigt, fortfarande platt mot marken, tog han sig ett par tum närmare. Långsamt.
     Borde han säga något? Vad som helst? Valpen såg liten ut. Han visste inte hur gammal den var, om den kunde säga så mycket eller förstå om han började prata. Den såg inte ut att vara mycket äldre än hans egna. Om han lämnade den här... Bivlinde kastade en ny blick mot gamarna. De cirkulerade fortfarande. Tvekade då han befann sig där. Om han lämnade valpen skulle den aldrig klara sig. Det kunde inte vara lätt att förlora sin förälder vid den åldern. Om han inte hade... Han behövde göra något.
     Han kröp ytterligare en tum närmare och låg sedan stilla. Försiktigt steg ett nytt gnyende ur hans strupe. Ett mjukt läte. Åh, om han bara vetat vad han skulle göra. Vad borde han göra? Han kunde inte lämna den. Inte när den var så liten, och inte med fåglarna som rörde sig över deras huvuden.

Den obehagliga doften som bara växt sig starkare under den passerande tiden fick det nu att börja sticka illa i valpens nos. Hon grimaserar ogillande och vrider bort på huvudet för att åter lägga sin sköra blick mot den okända vargen, fortfarande med små upprepade läten som slipper förbi hennes mörka läppar.
Den behagliga och inbjudande värmen som mor alltid haft fanns inte längre hos henne, hon var kall trots hettan som låg över savannen.
Valpen vrider bort sin kropp från moderns ruttnande kadaver och börjar försiktig röra sig mot den ljusa vargen med små, tveksamma steg. Hon möter hans blick med sin och ökar lätenas volym för var steg som hon tar sig närmre honom.
Hans päls ser så mjuk och inbjudande ut, kanske att hon kunde få burra in sig vid hans sida för en stund?

Han sjönk ned på sidan med hakan mot marken när valpen vände sig mot honom. Dess små, knubbiga valpben rörde sig mot honom. Kvidandena blev högre. Han gav ifrån sig ett nytt, lågt gnyende. En tröstande, ensam ton. Svansen trummade försiktigt bakom honom. Den var så liten. Så liten och ensam. Han kunde inte lämna den här. Den behövde ett hem. En moder. Kunde han ta den till Cuywendz? Vad skulle hon säga? De hade förlorat en. Och kanske räddat en. Hon skulle nog inte ha något emot det. Det trodde han i alla fall inte. Vad som var säkert var att han inte kunde lämna den lilla här.

Valpen ser upp på honom med bekymrade ögon när han besvarar hennes läten med ett eget tröstande gnyende. I samma stund upphör hennes egna kvidanden.
Hon tar sig till platsen där vargens bröstkorg övergår till frambenen med bestämda samtidigt något ostadiga tassar. Valpen söker hans blick på nytt innan hon kravlar sig upp över hans ena ben och ger ifrån sig ett lågt, ledsamt skall. 
De stora glansiga ögonen betraktar den vuxna vargens anlete i en frågande tystnad. Får hon?

Den lilla kom till honom, klättrade mot hans ben. Den var så liten. Oskyldig, ensam. Han såg på valpen med vänliga ögon. När den gav ifrån sig ett litet, sorgligt skall höjde han huvudet en aning för att nosa på den. En liten hona. Det var med blandade känslor han såg på valpen. Medlidande. Sorg. En slags värme. Hans stora tunga slinker mellan tänderna, tvättar bort smuts och tårar från den lillas ansikte.

Hanens tunga slinker ut och dras varsamt över hennes ynkliga ansikte, ett överraskat pip smiter förbi valpens läppar. Hon tappar balansen och faller ner på sin bakdel, där hon blir sittandes för en kort stund.
Vilda kravlar sig upp på alla fyra igen och lägger sig tillrätta tätt intill hannens fluffiga famn. Hon gäspar stort och kurar nöjt till sig till värmen av hans levande kropp.

Hennes blick vilar över moderns kadaver. Inte var det rättvist att en sån ung valp skulle behöva förlora sin mamma.

Den lilla kröp ihop intill honom. Den varma känslan spred sig inom honom, tillsammans med medlidandet. Det var inte rätt att en så ung valp skulle förlora sin moder. Bivlindes svans fortsatte att gunga mjukt mot marken. Han såg på henne en stund, innan han vände sig mot gamarna igen. En av dem landade på sitt karaktäristiskt studsiga vis en bit bort. De andra cirkulerade fortfarande, om än närmare än tidigare.
    Isvargen makade lite på sig. Han kunde inte stanna där längre. Fåglarna skulle inte låta sig vänta länge till. Han gav den lilla en slick över ryggen och tog sedan ett säkert grepp över hennes skuldror med tänderna, och lyfte henne från marken. Han hoppades att hon inte skulle protestera. Det spelade egentligen inte allt för stor roll just då. Han kunde inte lämna henne till gamarna. Men för hennes skull hoppades han att hon inte skulle ha något emot det, att hon inte skulle känna att han rövade bort henne istället för att rädda henne. Lyckligtvis slappnade hon av i hans grepp och följde med utan protest. Fler av de stora fåglarna började glida in genom luften, modigare för var sekund. De studsade framåt över marken, såg på honom med sina blanka ögon. Hans svans hängde mot marken, en aning vänd inåt mellan benen, när han med långa steg började röra sig bortåt, tillbaks åt samma håll han kommit ifrån. Han kastade några blickar mot fäna innan han kände sig säker på att de inte följde efter. De långa stegen ökade till trav när han skyndade hemåt.
     Cuywendz låg inne i lyan tillsammans med deras små när Bivlinde återvände. Han gnydde för att få hennes uppmärksamhet, och när hon tittade ut och såg valpen han återvänt med kom hon ut ur hålan. Hon nosade på den, mötte Bivlindes något sorgsna blick med sina varma ögon. Han viftade försiktigt på svansen och satte ner den lilla. Cuywendz fortsatte att nosa på den innan hon strök den över kroppen med tungan. När hon tog valpen från honom och återvände in i lyan sjönk han ihop utanför ingången, oerhört lättad. Han skulle berätta var han hittat den sen, när hon kom ut igen. Men för nu var valpen säker. Räddad undan döden.

[Avslutat]