Fiskmåsen spanade ut över stranden. Vinden ven i dess vingar, sökte med blicken efter sin unge. Från klipporna hade den fallit. Dess vingar hade ännu inte utvecklats, och måsens unge hade mött det öde som så många måsungar gjorde under den här tiden. Men modern sökte fortfarande efter dess unge. Flög över havet, sökte bland klipporna, sökte på stranden. Men det enda hon såg var en stor vargahanne som rörde sig med stolta steg. Och ungen han hade i munnen. Hennes unge.
-----
Chaiym hade inte ätit på flera dagar, och hungern slet honom itu. Aldrig hade han varit utan mat så länge som nu. Då, i hans hemland hade det alltid varit gott om föda, men här hade han knappast fått i sig någon föda alls.

Och glädjen var så stark när han hade sett hur måsungen föll ur sitt bo, och mötte marken med en hård stöt. Den levde, men vacklade och vingen låg i en konstig vinkel, och det var då han hade sett sin chans. Lugnt hade han gått fram till ungen och självklart hade den försökt springa iväg, det var dess instinkter, men Chaiym hade varit snabbare och fångat ungen mellan sina käkar.

Och det var på stranden han gick, med fågeln i sin mun. Han visste mycket väl att det inte skulle mätta hans mage, men det var alltid något. Han hade varit alltför upptagen med sitt byte att han inte märkt hur fiskmåsen störtade mot honom. Den högg efter hans röda man, men Chaiym brydde sig inte, den gjorde ingen större skada. Och dessutom visste den mycket väl att hennes eller hans unge hade mött sitt öde.

Så den svarta hannen med den röda pälsen gick ännu en bit, innan han högg in i den lilla måsen. Sedan fortsatte han gå, med solen värmande om hans päls.

[Jag gör så att jag svarar med antingen Cuywendz eller Bivlinde och inkluderar båda i samma svar C:]

Morgonsolen hade nått en god bit över horisonten och värmde världen med sitt klara ljus. Himmelen kläddes av många mjuka moln som fick stora skuggor att röra sig över det gungande havet. Så snart Cuywendz hört havsfåglarnas skri hade hon styrt stegen mot stranden. Bivlinde hade med lätta steg följt hennes spår. Snart nog hade träden blivit glesare, med vindpinade kronor och krokiga stammar. Doften av salt låg tung i luften och följde vinden in i skogen. Den sista biten hade manvargen sprungit, med vännen tätt i hälarna. När det stora blå öppnade sig framför dem stannade hon upp. Klippväggen var inte mer än några meter hög, men ändå för högt för att hoppa ned från. Hon sträckte på sig med ansiktet mot ljuset och kände hur den kyliga havsvinden ryckte tag i hennes päls. Åh, så hon saknat havet. Isvargen gav ifrån sig ett häpet ljud vid hennes sida och kom med långsamma steg fram till klippkanten, där han stannade för att med stora ögon se ut över det blå. Måsar och trutar av olika slag stod stilla i luften, burna av vinden. Deras skrik överröstade havets brus. Nedanför klippan sträckte sig en strandremsa ut mot vattnet. Bland stenen och sanden sköt tuvor av envist gräs upp.

"Kom!" Cuywendz vände med ett skratt blicken från Bivlinde och började trava längs klippan för att finna en plats där hon kunde klättra ned. Isvargen blev stående en stund innan han följde efter. De hade vandrat länge tillsammans nu. Han hade aldrig varit söder om bergen förrän han följt henne, och ibland kunde han vara lika nyfiken som en valp när han såg allt det som var så hemtamt för henne. Hon hade vandrat i Numoori länge, och kände många av de stigar som slingrade över landet. Hon hade sett snö som sand, skogar och torra slätter. Höga berg och glaciärens vidder. Han hade aldrig sett höga träd förrän han följt henne. Han hade aldrig sett vårens blommor, sommarens frukter eller havet. Hans vidgade, lyckliga ögon fick en varm känsla att sprida sig i Cuywendz var gång han såg på henne.

Så snart hon fann en del av klippan där det inte var lika brant klättrade hon snabbt ned. Stenarna nedanför var torra och varma. Sanden sjönk mjukt in mellan hennes spretande tår. Med snabba steg tog hon sig ned till den fuktiga delen av stranden, där vågorna titt som tätt svepte över marken. Det salta vattnet var kallt mot tassarna. Hon stannade och såg sig om. Bivlinde kom långsamt efter henne, fortfarande blickande omkring sig med en min full av förundran. Han log mot henne och viftade på svansen. Hon viftade också på svansen. När vågorna nådde även hans tassar ryckte hon till på ett lekfullt vis. Framkroppen sjönk mot marken innan hon studsade bakåt. Bjöd honom att leka med henne. Han stod stilla med viftande svans ett ögonblick. Sanden fastnade i den långa, tjocka pälsen om hans tassar. Med ett skratt föll han in i hennes lek.

[Du får ursäkta mig om mina inlägg blir urdåliga, men min fantasi är inte på topp nu och jag själv mår inte så bra, men ska försöka få ihop något någorlunda bra! Sen visste jag inte säkert om dem hoppade från vågorna eller vad dem gjorde XD]

Mätt hade han knappast blivit, men det fick duga så länge. Han svepte med blicken ännu en gång över denna vackra plats. Namnet kunde han inte, han kunde inte heller namnet på landet han höll till i. Fanns det många som han här? Många lawarvargar? Eller var levde här istället? Var det fiskmåsarnas land?

Ett vagt flin spred sig på hans läppar, men lika snabbt som det lagt sig försvann det. Hans blick fastnade på två individer i fjärran. Lekte dem? Han såg de två individerna som försökte att undvika havets starka vågor (?)

Kanske dem kunde berätta vart han var? Med bestämda steg närmade han sig de två vargarna. Eller ja, de som liknande vargar. Den ena, något annorlunda. Den andra, mer normal.

En osäker våg sköljde över honom. Hur skulle han bete sig? För den senaste tiden hade han känt sig annorlunda. Förr i tiden var han den snälla typen, den som alltid hjälpte folk. Men nu...
Nu hade han blivit elakare, starkare.. Men fortfarande satt respekten inom honom, hans mor hade lärt honom att man kom alltid längst på att visa respekt.

[Oherregud, du får ursäkta mig!]

[Ääh, där är inget att ursäkta sig för C:
Tänkte att de leker så som många hundar - jagar varandra, skuttar runt, plaskar i vattnet. Men de kan mycket väl skutta över vågorna och så med C:]

Hon tog ett par snabba språng i sidled när Bivlinde skuttade emot henne. Vattnet stänkte upp mot hans ansikte. Hennes tassar gled ned i den blöta sanden när hennes framkropp sjönk mot marken i en lekfull rörelse. Bivlinde viftade på svansen och sjönk ned i samma pose. Med glada gläfs satte Cuywendz av längs vattenbrynet. Hon kunde höra isvargens tunga galopp bakom sig. Hon sprang inte långt och vände snart ut mot havet. Skuttande över de varierande vågorna såg hon över axeln på vännen. Han stannade upp när vattnet nådde honom över frambenens vrister och sänkte nosen till den gungande ytan. Hon sprang emot honom så snart hans fokus lämnade henne. Han smakade på saltet och ruskade genast på huvudet med en grimas.

Just som Cuywendz gav Bivlinde en kraftig knuff i sidan uppfattade hon en främlings skepnad längre bort längs stranden. Hon stelnade till där hon stod, bredbent och med höjt huvud. Öronen alert pekande framåt och svansen ännu gungande glatt av och an. Isvargen föll omkull med ett plast och låg för ett ögonblick och sprattlade överraskat mot sanden. Hon vände snabbt blicken mot honom när han kom upp på benen igen. Hans ena sida var blöt och full av sandkorn. Han följde hennes blick när hon åter vände sig mot främlingen. En mörk varg. Var det någon hon kände? En främling? Hon fortsatte att vifta på svansen.

Plötsligt ruskade Bivlinde på sig, och vattnet i hans päls skvätte över Cuywendz. Hon hukade något och högg sedan lekfullt efter honom. Han skrattade, ett mjukt och klingande skratt, och undvek när hon slog efter honom med stela framben så att det salta, sandblandade vattnet stänkte.

[Försöker att inte upprepa samma ord för ofta, men känner att det lätt blir det XD]

Han rörde sig i normaltakt, inte alltför sakta och inte alltför fort. En av vargarna där framme, den orangefärgade, hade upptäckt honom. Eller, det verkade så. För vargen stirrade rakt på honom, men han vek inte av. Utan istället fortsatte han gå rakt mot dem. Kanske verkade det orespektfullt, men han fortsatte gå. När hon kom närmare såg han närmare på varelserna. Han drog in deras dofter. En tik, en hane. Ett par kanske? Chaiym visste inte, och brydde sig inte heller.

Sen verkade det som att tiken, för det var hon som hade upptäckt honom, ignorerade hans existens och fortsatte leka med den andra vargen. Han piskade en aning på svansen och vinklade öron framåt.

Han stannade när han stod kanske fyrafem meter ifrån de två individerna. De lekte, hoppade och skuttade ifrån varandra.
"Ursäkta mig," sa han med sin mörka röst. "Får man störa i er lek?"

Så snart Bivlinde flyttat på sig vände Cuywendz på nytt blicken mot främlingen. Den mörke fortsatte mot dem.

"Känner du..?" Isvargen avslutade inte meningen.

"Jag tror inte det." Ju närmare främlingen kom, desto tydligare blev dess utseende. Hon kunde inte påminna sig om någon med det utseendet. Hon hade mött flera mörka vargar med röda tecken, med luggar i ansiktet, men främlingen var inte någon av dem. Hon ryckte till när Bivlinde plötsligt stod så nära att hans päls vidrörde hennes. Ännu viftande på svansen knuffade hon honom åt sidan. Han log och mötte hennes blick för ett ögonblick, innan de båda vände sig mot främlingen, som stannade upp framför dem. Han fanns där. Om något hände fanns han där. Det var skönt att veta, även om hon för stunden inte kände att det fanns något att oroa sig för.

"Söker ni något?" svarade manvargen med sin förvånansvärt djupa stämma. Hon log och fortsatte att vifta på svansen.

Chaiym visste mycket bättre än att vara otrevlig mot två individer. Dessutom hade han knappt orken. Det enda han ätit på en lång lång tid var en fiskmåsunge och kanske någon liten hare här och där, och det mättade knappast en stor varg som han. Så istället för att slänga ur sig uppkäftiga, ilskna ord tittade han bara på vargarna. Han visade inte tecken på dominans, och inte heller något tecken på underlägsenhet.

Han skakade på huvudet vid tikens ord. Hennes röst var mörkare än de rösterna tikarna i hans flock hade haft. Var det så de talade i det här landet? Med en väldigt mörk röst? Han ruskade bort den roande tanken och tittade på tiken. Han slängde även en blick åt hannen innan han återigen lät blicken falla på tiken med den mörka rösten.
"Söker något gör jag ej. Däremot undrar jag vilket land mina tassar har fört mig till." sa han med sin grova röst. Medan han väntade på svar från någon av dem så granskade han dem noggrannare. Den ena liknade en varg, medan den andra hade ett annorlunda utseende (men hon liknade fortfarande en varg). Hon var längre än hannen. Hon hade långa ben, rödbrun päls, inslag av vitt. Annorlunda.

Cuywendz leende blev en aning vidare när främlingen frågade vilket land han befann sig i. Hon vände sig snabbt mot Bivlinde innan hon besvarade den andres fråga. "Du befinner dig vid Numooris nordöstra kust." Hon lutade lätt på sig då hon studerade den andre. "Har du färdats långväga?"

Numoori. Numoori.

Det hette alltså landet han hade kommit hit. Numooris nordöstra kust. Fanns det då mer av detta land? Inte bara strand, vatten och saltdofter? Ett smått, vagt leende spred sig på hans läppar. Kanske skulle det här bli hans nästa hem då? Om han hittade ett området i landet som han trivdes i. För som det lät på tiken så verkade det som att det fanns mer än denna strand.

Tikens mörka röst fick honom att vakna från sina glada tankar och återigen vända uppmärksamheten mot henne.
"Ja." sa han och nickade. Han hade vandrat i flera dagar, veckor, kanske månader. Men han hade inte tröttnat. För kraften av att upptäcka nya saker, utan honom, hade drivit honom vidare.

Främlingens svar var kort och rakt på sak. Hon nickade utan att tänka sig för, varpå de stora öronen lade sig ut åt sidorna innan de snabbt reste sig igen. Hennes svansviftningar fortsatte även om de var lugnare nu. Hon kunde inte avgöra vad främlingen tänkte, men det var som om något glimmade i hans ögon. Hon kände igen den glöden. Delvis. En vandrares glöd. Men även sådant hon inte kände igen.
    Men det spelade ingen roll. Hon kastade en blick mot Bivlinde när hon hörde honom röra sig. Han ruskade på sig igen så att den långa pälsen dansade. Vatten skvätte ur hans päls, om än inte lika mycket som första gången. Inte nog för att nå främlingen. Han blinkade med tungan tillfälligt hängande utanför käkarna innan han fuktade nosen och slöt munnen i ett lugnt leende.


[Ursäktar ett lite sent svar - har en del att göra, och kunde inte komma på ett svar ^^; ]

Chaiym lät blicken ännu en gång svepa över området. Han ville veta mer om landet, ville ställa massor med frågor.. Men kanske verkade han då påträngande? För om det hade varit den stora lawarvargen själv hade han blivit förbannad på någon som ställde frågor hela tiden, men det var ju han. Nåväl. Man lever bara en gång.
"Ursäkta om jag frågar, men har ni tid att berätta om det land? Numoori?"  sa han med sin mörka röst. Han förundrades av sin egna artighet, men var ingen han lade någon notis på. Han visste mycket väl att det var artighet man kom längst på, men han var inte den som bugade framför andra. Ack nej.

OFF_haha det är lugnt : ) jag kan vänta C:

"Vi har gott om tid." Cuywendz leende blev bredare och hon satte sig ner i sanden. "Vad är det du vill veta?" Hon hörde hur Bivlinde också satte sig ner, om än något långsammare än vad hon själv gjort. Han kunde väldigt lite om landet, men Cuywendz hade vandrat i Numoori större delen av sitt liv. Hon hade sett de flesta vrår av landet, från de blommande skogarna i väst till savannen i öst, djungeln i syd och glaciären i norr.

Vad han ville veta om landet. Han ville veta allting, veta om det fanns några som han, om det fanns flockar, om det fanns ställen dem tyckte var fina som var värdiga att se, platser att undvika. Allt.

Han ruskade bort tankarna och slängde en snabb blick mot hanen, innan Chaiym återigen vände blicken mot honan. Hon verkade veta mer än vad hanen gjorde.
"Finns det några platser jag bör undvika? Platser som måste ses?" han ställde inte alla frågor han hade i huvudet, ville inte verka för upprymd. Men inombords var han upprymd, ville veta. Ville upptäcka!

Bivlinde betraktade Cuywendz i väntan på att hon skulle svara på främlingens frågor. Hon hade berättat om landet för honom tidigare, men han lyckades aldrig komma ihåg eller förstå allt. Men manvargens något uppspelta blick fick honom att vilja veta mer, se mer. Han hade fått berättat för sig om platser där marken var lika mjuk som vatten och träden stod på rötter så höga att en varg kunde gå under dem, och vidöppna slätter där torra stenmarker härskade. Han hade svårt att föreställa sig något av områdena, men trodde på att de fanns, då såväl hans vän som hans syster berättat om dem. Han log omedvetet när tankarna vidrörde Bianca. Han hoppades att hon var glad och trygg tillsammans med familjen.

"Åh, det är svårt att säga vilka platser som måste ses. Jag tycker alla är värda att upptäcka. I norr sträcker sig glaciären, med öppna isklädda slätter, och berg så höga att de når över molnen. Snöslätten där snön ligger tjock långt in på våren och gräset endast visar sig om sommaren. Västerut från snöslätten ligger Eriinari, med karga vidder och hål i marken där det sprutar skållande hett vatten mot himmelen. Där finns vackra skogar i öst, en med träd lika höga och gamla som bergen själva där månblommorna lyser, en klädd i röda rosor och en där trädens blad tycks skimra som silver. Det finns slätter klädda i blommor, berg som färgats av blod och djupa djungler med klara floder. Vi färdas söderut, mot savannen där gräset är gult och buskar och träd kläs i tjocka taggar." Cuywendz ryckte till och skakade kort på huvudet. "Så jag svamlar. Jag hoppas du ursäktar. Det finns så mycket att se." Hon vände ett urskuldande leende till den mörke hanen. Bivlinde log han också och skrockade tyst när hon ursäktade sig. "Det finns flockar i flera delar av numoori, och några av dem tycker inte om främlingar. Men så länge man har nosen med sig går det att undvika reviren relativt enkelt. Är det något du söker här?"

Chaiym lyssnade noga på alla de ord tiken hade att säga. Han tyckte att alla de platser som hon beskrev lät mycket lockade. Han  nickade då och då för att visa att han lyssnade. Den stora lawarhannen kunde se framför sig hur alla dessa platser som hon beskrev såg ut. Allting lät så lockade. För några sekunder försvann han i sina egna tankar, där han tänkte på alla de platser hon berättade om. Men manvargens röst fick honom att skaka bort tankarna och det drog lite i mungipan på honom.
"Det finns ingenting att ursäkta sig för." sa han med den dova rösten. När hon sedan nämnde flockar spetsade han öronen extra mycket, man skulle alltså hålla sig undan från en del områden. Bilder trillade ner framför honom som hur det hade kunnat gå om han ovetandes betredde en av de största flockarna här i detta land Numoori. Han ruskade bort huvudet och klippte lite med åren när han åter hörde tikens röst. Det verkade mest vara hon som pratade, inte hannen. Han vände blicken mot hanen för att se hur denne trivdes i hans sällskap.

"Är det något du söker här?"

Tikens röst fick honom att åter vände blicken mot henne. Han skakade på huvudet så den röda manen svajade en aning.
"Nej.., jag söker endast." började han och tog en paus. "Äventyr."

OFF_oj det råkade bli med fel karaktär :C men hm vet inte vad man ska göra åt det o.o

Hon kunde inte låta bli att le bredare när han svarade att han sökte äventyr. "Äventyr finns det gott om, så länge man är villig att upptäcka dem." Hon viftade glatt på svansen och såg på Bivlinde. Han besvarade hennes leende, även han viftande på svansen.

Chaiyn lystrade till tikens ord och nickade.
"Självklart." sa han med ett litet leende i mungipan.

OFF_ska vi börja avsluta? C: Jag vet inte om rollet kommer mer än såhär, eller om Chai kanske kan slå följa med dem en bit?

Off;
Tror det blir bra att avsluta där.
Om Chayim vill ha slått följe med dem en bit är det helt okej - detta roll utspelade sig ju ganska tidigt i somras, så han kan ju ha följt med en bit och sen valt en annan väg om han vill C:


Avslutat