Kylan var för stunden bortglömd. Snön frasade lätt under hennes kropp när de långa benen lades till rätta. Ljusen som dansade över himmelen speglades i hennes mörka ögon. Även om hon sett det förut så var det alltid lika magiskt. Hon kunde inte förstå hur himmelen kunde skifta så. Hon kunde inte greppa storleken av det dansande ljuset, hur det sträckte sig över skyn och svepte världen inunder i sitt skimrande ljus. En bitande kall vind svepte över det öppna området. Den slet i de församlades pälsar och bjöd den nyfallna snön till dans. En dans under ljuset. Stjärnorna skimrade där ovan, glömda där himmelen krusade sig. Månen stod högt över de avlägsna bergen i väst. Natten var klar, kall, och ändå kände hon i stunden inte kylan. Vännernas närhet värmde.

Nästan motvilligt slet hon blicken från den underbara skyn och såg på de tre andra. Bianca låg tätt intill henne, även hon med blicken vänd åt ljuset ovan deras huvud. Den annars ljusa pälsen tycktes nästan grön i det besynnerliga ljuset. Hela världen badade i blekgrönt, skimrande ljus. Fenris, vid vännens sida, mötte hennes blick då hon såg åt honom. De delade ett leende innan han åter vände blicken uppåt. Hennes breda öron klippte i vinden medan blicken lades att vila på den andra hanen i gruppen. Han låg vid hennes andra sida, Bivlinde, Biancas broder. Den långa pälsen lekte med vinterns kyliga vind. Det gjorde alla deras pälsar. Kastades av och an för den stundom tilltagande vinden.

Resten av familjen, av Bianca och Bivlindes familj, hade slagit sig ned i snön de med. De skymtades i nattens ljus likt avlägsna skepnader, hopkurade på samma vis som vännerna. Hon kunde se någon av dem stå upp för att snurra ett varv innan skepnaden lade sig ned och försvann i mängden. Ett leende sökte sig över hennes läppar och blicken återvände till vännerna.



[Känner att det var länge sedan jag skrev med Cuy C':]

[Fortsätter direkt med Bivlinde, så är det bara för Bianca och Tehhi att haka på sen C:]

Hon rörde sig i hans ögonvrå och han vände långsamt blicken för att möta Cuywendz leende. Han slöt ögonen för ett ögonblick, innan han åter såg upp emot ljuset där ovan. Var det andarna som dansade för dem? Eller var det ett av världens mirakel? Den långa, tjocka pälsen kittlade honom i ansiktet då vinden lekte omkring dem. Ett litet moln bildades framför hans mörka nos för att försvinna lika hastigt med vinden.

De låg stilla, tysta, länge. Betraktade det underbara ovanför. Den skimrande skyn. Bivlinde suckade och vände sitt leende ansikte för att se på vännerna. De blickar han mötte gav han ett leende. Inga ord behövdes. De visste, allihop, utan att säga något. Natten var underbar.

[Kör lite kort här då, då jag redan beskrivit allt med Cuy XD]

Biancas gula ögon såg hypnotiserat på spelet på himmelen. Hon hade sett norrsken ända sen hon var liten, men det upphörde aldrig att vara magiskt. Hon tog blicken ifrån skyn och kastade en blick på Cuywendz som låg tätt intill henne. Ett leende prydde isvargens läppar och hon puffade vänligt på den brunes hals. Innan hon lade blicken på ljusspelet fick hon ögonkontakt med Bivlinde.

Tiden passerade utan att någon yttrade ett ord. Bianca lutade huvudet mot Fenris'. Hon suckade djupt och såg på hans ena öra. Ett illmarigt leende formades på hennes läppar. Varsamt blåste hon hannen i örat. Det ryckte till och han kastade en lätt lekfull blick på henne. Han nafsade lekfullt i hennes kind. Bianca svarade med att buffa på honom. Efter att ha utbytt ett leende vände de båda blicken mot himmelen igen.

Sådana nätter som denna var det omöjligt att sova. Även om Tehhi kände sig trött efter den långa dagen som bestod av jakt och vandring kunde hon inte förmå sig att sova. Hon vandrade med långsamma, energisparsamma rörelser och ansiktet var vänt mot himlen som dansade. Hon hade inget att jämföra det med, många skulle säkert säga att det liknade elden men Tehhi har hela sitt liv levt på Glaciären och kyla och snö var det enda hon såg. Hade hon fått välja hade hon stannat här hela sitt liv, det fanns inget vackrare värld än detta och efter sin död skulle hon fara till himlen där hon skulle få dansa bland norrskenet.

Ensamhet, ensamhet, ensamhet. Hon trodde att det var något hon skulle vänja sig vid, allt vande man sig vid med tiden. Men detta blev något omöjligt för henne. Hennes mor lämnade henne ibland månader, vissa gånger sågs de inte på flera år men hon har aldirg känt sig ensam. Nu har allt blivit annorlunda, mor var död och kunde inte längre komma tillbaka. Hon var ensam på riktigt. Detta gjorde henne rastlös, hon klarade inte av tystnaden mer. Hon ville inte klara av tystnaden. Hon skulle hitta sig en plats i livet. En familj..kanske flock?

Doften slog mot henne så starkt att hon stannade upp och vaknade ur sina tankar. Aldrig förr har hon mött en så stark doft av varma, levande kroppar. Kroppar som tillhörde vargar, sådana som hon själv. Hon såg sig omkring, de blåa ögonen smalnade när hon försökte se någon siluett i nattens mörker. Norrskenet hjälpte men fortfarande kände hon sig blind. Hennes ögon var vana att se det bländande snön under dagen, natten var mörk för henne. Hon var van att sova under natten. Doften blev starkare, vinden blåste direkt mot henne och tog med sig vittringen utan att späda ut den i atmosfären. Hon tvekade, kanske var detta ingen bra idé? Gå direkt mot en grupp av vargar? Skulle de välkomna henne eller tvärtom jaga bort? Hon började långsamt gå mot doften. Hon var ensam, hon ville ha sällskap.

Hon fnittrade roat när Bianca blåste luft i Fenris' öra. Hon makade sig lite åt sidan för att ge dem plats och kastade en hastig blick åt Bivlinde, vilken även han sänkt blicken. När Bianca och Fenris' bus upphörde och de båda åter vände blicken mot skyn sträckte Cuywendz ut frambenen för att luta sig med skuldran mot Bianca medan hon nafsade efter vännens öra.

En road suck lämnade hans något breda nos då de andra busade. Leendet brednade i det ljusa ansiktet och han drog in framtassarna under kroppen. När Cuywendz nafsade efter hans systers öra tog den mindre hanen tillfället i akt att själv ge sig in i buset. Han bet tag i den längre pälsen i den rödbrunas nacke, innan han bytte till att dra henne lätt i det stora örat. Cuywendz skrattade förvånat till och vände huvudet för att nafsa tillbaka. Bivlinde studsade utan förvarning upp på benen och tog ett litet skutt i sidled, varpå den långbenta svajade i sidled där hon låg. Ett bubblande skratt steg ur hennes strupe, och han kunde inte annat än att skratta med.

Biancas ena öra ryckte till lite lätt innan någon började nafsa i det. Hon gav upp ett förvånat läte och vände blicken mot Cuywendz. Med ett leende högg hon lekfullt efter vännens hals. Till höger om henne hade Fenris gett sig in i leken igen. Han tuggade lätt på hennes kind. Isvargshonan vände snabbt blicken mot partnern. Han log oskyldigt mot henne.
"Försök inte." skrattade hon och knuffade på honom.
Fenris hade släppt henne med blicken och Bianca följde den. Hennes bror hade ställt sig upp. Bianca ställde sig hastigt upp, tog sats ifrån den liggande ställningen och skuttade över Cuywendz rakt mot Bivlinde.

Hon var tvungen att komma ganska nära de för att själv urskilja deras siluetter. De har säkert märkt henne vid det tillfället, tre, nej fyra var de. En mörk i färgen och tre vita. Den mörka drog till extra mycket uppmärksamhet, sådan färg var ovanlig i det kyliga landet, Tehhi såg en sådan för första gången. Hon stannade, det skiljde ca 10 meter ifrån de. Närmare än så vågade hon sig inte till en grupp. Hennes safirblåa ögon som nu verkade mörka, nästan svarta granskade sällskapet innan hon gav ifrån sig ett tyst, ylliknande ljud. Hon bad om tillåtelse att gå närmare, utan deras godkännande skulle hon inte närma sig. Den unga honan stod stilla som en isskulptur. Reslig var hon med ovanligt breda tassar som lät henne vandra på snön utan att falla igenom men smäcker och lätt byggd. Pälsen som var längre och tätare höll henne varm och gömde henne från främmande blickar i snölandskapet.

Cuywendz duckade instinktivt då vännen skuttade över henne. Benen spjärnade sedan emot den hårt packade glaciären under det tunna lagret nysnö och pressade den tunna kroppen upp på fötter. De långa, slanka benen gav henne högre manke än sina vänner, men i övrigt var hon ingen kraftig silhuett. Svansen gungade vilt fram och tillbaka, lika mycket av hennes glädje som av vindens dans. De stora öronen lades mot nacken för att slippa den kyliga vindens brus. Framkroppen sjönk ned i en lekfull pose.

Med en förvånansvärt mesig morrning, hennes djupa stämma till trots, högg hon efter Biancas svans.

[Hoppas att det inte är allt för förvirrande när jag skriver som såväl Cuy som Bivlinde i samma inlägg ^^; ]

När systern kom skuttande emot honom stod han stilla. Med ett tydligt skratt höjde han framtassarna för att placera dem på hennes skuldror då hennes ansikte krockade med hans bringa. Med tyngden på bakbenen knuffade han henne åt sidan för att sedan nafsa efter hennes sida.

Ett ljud - en röst - fick honom att åter placera alla tassarna stadigt mot marken. Cuywendz hade stannat upp hon med och vänt såväl blicken som de stora öronen emot röstens ägare. Norrskenets skimmer avslöjade de väl kamouflerade konturerna av en främling i natten. Han kastade en hastig blick på manvargen då han hörde hennes stämma påbörja ett läte. Hon avbröt sig, lät öronen åter gömmas mot nacken då vinden brusade i dem och vände sina mörka ögon åt de tre isvargarna. Bivlinde log åt henne och nickade kort. Självklart fick hon svara, hon var en del av familjen nu även om detta kyliga land inte var hennes rätta klimat.

Med ett bredare leende över de mörka läpparna vände Cuywendz åter blicken mot främlingens skepnad. Nosen höjdes lätt då hon svarade på den andras frågan. Ett djupt, brummande läte som hälsade främlingen välkommen.

Bianca?

Allting hände väldigt snabbt efter skuttet. Ena stunden hade hon krockat med sin bror, den andra låg hon omkullvräkt i snön. Någon hade lyckats nafsa henne i svansen innan dess också. De gula ögonen såg ofokuserat omkring. Hon skulle precis till att sprattla upp på tassarna när ett lågt, ylande läte nådde hennes öron. Resultatet blev att hon sprattlade runt lite på marken innan hon blev liggande. Liksom alla andra vände hon blicken mot den mörka skepnad som fanns längre bort. Steg bakom henne fick Bianca att vända sig om. Fenris hade ställt sig upp och buffade mjukt på henne med nosen.
"Jag går bort till de andra." han kastade en snabb blick mot silhuetten. "Ropa om det är någonting." viskade han sedan tyst till henne.
Tiken nickade och med ett leende vände han och började röra sig bort mot resten av flocken. Bianca vände på nytt blicken mot den främmande skuggan. Efter Cuywendz godkännande var det bara att vänta på att den skulle komma närmare.

[WOOP!]

De har lagt märke till henne. Den mörka vargen som hon la märke till först av alla svarade henne med en ovanligt mörk, brummande läte så Tehhi antog att det var en hanne som talade till henne. Med ett tacksamt leende på läpparna gick hon fram till gruppen och kunde nu se de var och en på närmare håll. Den mörka hannen, eller honan? Tehhi kände tydligt att det var honor i gruppen men antog att det var de två vita stod henne närmast och hon nickade först mot honom och sedan mot de två vita isvargarna. Artigt och respektfullt.

"Jag tackar för tillåtelsen att komma närmare. Denna vackra natt.." hennes safirblåa blick svepte över de dansande flammorna över deras huvuden. "ville jag inte spendera i ensamhet." hon avslutade sin mening med att le åt varggruppen. "Mitt namn är Tehhi, jag är född och uppvuxen här men det är inte ofta som jag träffar någon annan varg, ännumindre en grupp här ute" avslutade hon och hennes blåa blick låg åter på den mörka vargen.

[Kommer göra så att jag bara svarar med en av karaktärerna, och inkluderar båda i samma inlägg. Blir enklare så. Och jag PPar liiite lätt genom att låta Biv vänta på att Bianca ska presentera sig innan han säger något. Hoppas det är okej C:]

Bivlinde och Cuywendz lyssnade båda två när främlingen kom närmare. Isvargshanen synade främlingen med ett välkomnande leende medan hon presenterade sig. Utseendet och det hon sade talade för att även hon var en i isvargarnas släkte, och det förvånade honom inte. Han hade inte mött många vargar här i norr som inte hörde till hans egen art. De flesta som inte var isvargar mötte man närmre bergen, där de kunde söka skydd i klipporna.

"Det är sannerligen inte en natt att spendera ensam." Cuywendz böjde lätt på nacken för att tydligt visa att det var hon som talade, och kastade snabbt en blick på sina båda vänner. "Mitt namn är Cuywendz."

Bivlinde såg på den långbenta tiken medan hon talade, och vände sedan åter blicken mot främlingen - Tehhi. Han väntade dock med att tala tills systern presenterat sig, och böjde sedan lätt på nacken när han själv tog till orda. "Bivlinde."

Medan den okända gestalten kom närmare passade Bianca på att ställa sig upp. Hon fokuserade blicken på individen. Ljus. Precis som hon själv och hennes bror.
"Ta henne. Innan hon går till anfall."
Charles röst fick Bianca att lätt vända huvudet till vänster. Han stod en bra bit längre bort.
"Sluta." mumlade hon med sammanbitna tänder. "Hon kommer inte att attackera."
Och vände blicken mot gestalten igen. I ögonvrån kunde hon se att Charles stod kvar på precis samma ställe.
"Gå här ifrån." väste hon och låtsades sedan inte om honom.

När den främmande tiken kommit nära presenterade hon sig som Tehhi. Cuywendz var den första att svara henne.
"Jag heter Bianca." sade den vita och böjde även hon lätt på nacken.
Hade inte den orange vännen gjort det först hade hon aldrig kommit ihåg att göra så.
Hon kastade en snabb blick till vänster. Charles hade gjort som hon bett och försvunnit. Åtminstone för stunden.

[Bianca är schizofren, så hon ser och hör ett antal vargar då och då som egentligen inte finns. Charles är en av dem. Ingen annan kan se eller höra dem.]

Tehhi log åt den mörka varghonans ord, hon förstod att det var just en varghona då hon stod så nära henne att hon lyckades uppfatta ur urskilja hennes doft bland de andras. Hon förvånades att honan hade såpass mörk röst men tänkte inte mer på det. Sedan nickade hon artigt mot den vite hannen som presenterade sig som Bivlinde, han var en isvarg likt hon och det ökade bara hennes sympatisering för honom. Alltid trevligt att finna en landsman.

Sedan vände hon sin blick mot den andra vita honan som såg mer besvärad ut än andra, honsåg sig om ibland och Tehhi fick för sig att hon sökte efter någon främling med blicken bland snön och spetsade också öronen på jakt efter främmande ljud. Hon hade inte så bra mörkseende så när det blev skymning litade hon mest på sin hörsel, utan att höra något farligt log hon åt den lite enligt henne blyga vita tiken Bianca.

"Må jag fråga vart ni håller eran väg? Jag själv söker mig till bergen då jag har hört att man måste komma över de för att komma till de främmande markerna. Vet ni något om det?" Tehhi satte sig i snön på ett behagligt från gruppen avstånd men så att de fortfarande kunde tala med varandra utan problem.

"Vi vandrar med vår familj." Bivlinde kastade en snabb blick över axeln, åt flocken som skymtades i det brinnande gröna skenet, långt ut på isen. "Bortom bergen?" Han såg åt Tehhi, innan blicken vandrade till den högresta tiken vid hans sida. Han hade själv aldrig varit bortom bergens gränser, men visste att manvargen kom söderifrån. Långt söderifrån. Och av såväl Cuywendz som systerns berättelser verkade världen bortom bergen stor och exotisk. Grön och varm. Ett leende sökte sig över de mörka läpparna. Han ville se den världen en dag.

Cuywendz nickade bekräftande då främlingen talade. "Du måste passera bergskedjan för att nå landet där bortom. Numoori, är dess namn." Hon såg åt syd medan hon talade. "Mitt hem ligger andra sidan bergen. Så långt söderut i Numoori du kan komma. Där växer gräset sig högt året om, och hjordarna av djur i rikligare mängder än något jag sett här uppe. Där faller ingen snö, utan regnet härskar under sin tid, medan solen stryper landet med värme och torka i regnets frånvaro." Det ryckte i de stora öronen när hon tänkte på hemmet, och blicken gled tillbaks till Tehhi. Hon log varmt. Bivlinde betraktade hennes ansikte, som stundom lös upp av norrskenet, och stundom föll i mörk skugga. Han såg sedan på Bianca, och log ett lugnt leende åt systern. Han kunde ana oron i hennes blick. Det fanns inget att oroa sig för.

Bianca lyssnade till frågan och log vagt åt den. Hon hade varit ifrån sin familj en längre tid medan hon utforskade Numoori. Hon såg mot Cuywendz. Även om hon saknade sin familj oerhört mycket till och från var hon glad över att hon gjort resan. Annars skulle hon aldrig funnit sin bästa vän.
"Bianca, innan det är för sent. Innan hon kommer närmare din familj!"
Hon skruvade obekvämt på sig. Oroligt sökte hon broderns blick och fann den. Han försökte lugna henne. Hon log tacksamt tillbaka och makade sig närmare honom.
"Biv..." hon kastade en blick över axeln mot Charles. "Charles är här igen.. och han vägrar lämna mig ifred."
Hon viskade tyst för att inte Charles eller Tehhi skulle höra. Hon visste inte varför men trots att Bivlinde inte kunde se honom lyssnade han alltid på hennes bror. Av någon anledning.

Tehhi log lätt och sträckt på sig. Hon reste sig upp och gick några steg närmare gruppen innan hon åter satte sig ner. Hon lyssnade intresserat till tikens ord. Så landet bakom bergen heter Numoori? Väldigt intressant, hon har hört det namnet förut men inte så ofta. Hon rynkade något på pannan och lutade huvudet på sne när hon hörde ett okänt för henne ord, gräs. Som en uppvuxen i Glaciärerna isvarg har hon aldrig sett eller hört talas om detta gräs förut. det fanns inte i hennes lexikon. Inte ens träd har hon sett förut så växtligheten var exotisk nog för henne. Hon bestämde sig för att inte fråga ut om det, först måste hon komma över bergen, sedan kanske hon kommer stöta på denna gräs.

Tehhis mörkblåa blick vändes mot Bianca, tiken såg oroad ut, skruvade på sig som om hon hörde otrevliga för henne ord. "Är det något problem?" Tehhis ord var mjuka men oroade, hon reste sig upp. "Om jag stör er så kan jag gå.." sa hon utan någon som helst anklagan i röstet. Vinden rufsade om hennes man och lugg men kylan fick den vita varginnan att njuta, huden kittlades behagligt och andades skönt. Hon kände av kylan, hon var inte imun mot den men för henne var den behaglig. Likt en uppfriskande bris i värmen.

Bivlinde steg närmare systern och lade sitt huvud över hennes nacke innan blicken åter vändes mot främlingen. "Du är välkommen här." Han log åt henne och vände sig sedan tillbaka till Bianca. "Var är han någonstans?"



Cuywendz såg på de båda isvargarssyskonen. Hon förstod vad som hände, men hade ännu inte helt lyckats greppa tanken på att Bianca såg sådant ingen annan såg. Fast kanske var det inte fullt så underligt som det föreföll. Hon hade själv liknande, förvirrande, problem. Ett varmt leende spred sig i manvargens smala ansikte. Hon nästan avundades Bivlindes tålamod. De mörka ögonen vändes mot Tehhi. Hon tog ett par steg mot främlingen med svansen lugnt vaggande bakom sig. "Natten är vacker." Hon kastade en blick mot den färgsprakande himmelen och höjde glatt på huvudet. "Har ni vandrat länge? Sitt med oss ett slag, en natt som denna är värd att avnjutas."

Bianca hörde Tehhis ord och vände huvudet mot henne. Hon fick ett förförat uttryck i ansiktet över vad hon måste ha gett som signaler. Alltid skulle någon komma och förstöra för henne!
"Nej! Jag menar.. nej.. du..." började hon men Bivlinde tog över.
Hon log tacksamt mot honom. Vad skulle hon göra utan sin bror?
"Var är han någonstans?"
Tikens gula ögon sökte sig till Charles som stod och flinade en bit bort. Hon visade så gott hon kunde med huvudet.
"Där borta. Kanske.. 3 meter bort.."
Hon visste att de andra inte kunde se honom, så det var lika bra att ge så mycket information som möjligt.

Tehhi lugnades något av Bivlindes ord men såg ändå lagom besvärad ut. Hon ville inte tränga sig på, Bianca verkade ha skarpa problem med henne men ville inte heller gå och på så sätt förolämpa resten av gruppen. Kompromissen var att hon satte sig lite längre bort i sällskap av Cuywendz. Hon hoppades på någon förklaring men tänkte inte fråga ut den mörka vargen, tänk om det var något hemligt eller genant?

"Mina föräldrar och jag bodde i västra delen av Glaciärerna precis vid havet. Där finns nästan inga andra vargar eller bytesdjur. Vi är fiskare. Min far lärde mig simma och fiska. Mor lärde mig Glaciärernas vägar. När mor och far återvände till förfädernas länder har jag ensam bestämt mig att söka mig sydligare."

[Charles var ganska liten va?]

Han följde systerns blick. Tre meter bort. Bivlinde kunde inte se de spöken som hemsökte Bianca. Eller, spöken var inte rätt ord. Men det var det närmaste han kom. Han fokuserade så noggrant han kunde på den plats systern såg på, och gick fram till den osynlige gestalten. Svansen höjdes bakom honom, och den långa raggen i nacken restes lätt och gjorde att han såg en aning större ut än innan. Han försökte hålla blicken i ungefär den höjd som han antog att Charles ansikte befann sig i. "Gå din väg Charles." Rösten var låg och lugn, men han lämnade inget rum för motargument. Inte för att han skulle ha kunnat höra något, eller ens se om denne Charles valde att stå kvar eller gå. Bianca brukade tala om för honom vad den andre gjorde, och om det räckte att säga till detta spöke för att systern skulle må bra så talade han gärna ut i luften. Till något han inte såg.

Cuywendz satte sig bredvid Tehhi och lyssnade på vad hon sade. ”Så du är en skicklig fiskare?” Hon log åt främlingen och skrattade lätt när hon fortsatte; ”Jag har försökt fiska fisk, men har aldrig blivit särskilt bra på det. Kräftor är enklare i min mening.” Hon såg snabbt på de båda vännerna och följde Bivlinde med blicken när han tog ett par steg bort från Bianca. Han såg bestämd ut, auktoritär med höjd svans och fokuserad blick. Hon lade huvudet lätt på sned och såg tillbaka på Tehhi. ”Finns det kräftor där du kommer ifrån? Små djur med stjärt som en fisk, många ben och stora munnar på de främsta benen.”

Tehhi ryckte ödmjukt på axlarna. "Vet inte om jag är bättre än andra men jag gillar att spendera tid i vatten. Det ger mig chanser att tänka och få huvudet klart. Kräftor har jag sett några gånger. De är oftast fredliga och bor på havsbottnet bland stenar, men jag brukar inte jaga de. Deras skal är svår att slå sönder och de är ganska tunga att simma iland med." De kräftor som Tehhi talade om var jättekräftor som bodde i undervattensgrottor. Deras storlek kunde överstiga Tehhi's egna så hon höll sig till fisk och sälar istället. "Har du sett valar någon gång? Jättestora fiskar, kanske 50, nej 100 gånger så stora som oss med hål i ryggen som de sprutar vatten ur?"