Den senaste månadens väder hade förbryllat flocken. Det ryktades om att det var Gudarnas verk, att ett nytt raseri var på väg. Men Kione var inte oroad. Hade Gudarna varit onda på dem så hade de visat det på ett betydligt blodigare sätt. Men han var fortfarande nyfiken på vad fenomenen betydde, var det Gudarna som låg bakom det? Och om det inte var dem, vilka skulle det annars vara?

Den bruna hanen hade slagit sig ner vid foten av berget och betraktade lugnt norrskenet som dansade över himlen. Frågorna förblev obesvarade och Kione misstänkte att de aldrig riktigt skulle få reda på orsaken till väderomväxlingarna, de vandrande stenarna och de blodfärgade vattendragen. I nuläget kändes det irrelevant, hans tankar var någon annanstans. Han tänkte på sitt uppdrag. De skulle snart ge sig iväg, men Kione var osäker på vad de förväntades åstadkomma. Tramptass hade egentligen inte gett dem några tydliga instruktioner. Trots det diffusa uppdraget såg Kione fram emot att lämna dalen. Det skulle bli skönt att göra något annat än att jaga och patrullera gränsen.

En rörelse i ögonvrån fick Kione att vrida på huvudet. Den gröna blicken riktades mot den randige flockbrodern som tyst närmade sig.

"Åh... Hej Saturn."

Den randige falken vandrar med lugna steg över marken. Denna nya plats var faktiskt inte så dum. Han vet inte om han saknar öknens hetta men här är luften frisk och att sväva över himlen är en lycka som är svår att sätta ord på. Det är inte öknen. Öknen var speciell. Men detta nya område är en perfekt plats för flocken. Saturn trivs i alla fall väldigt bra.

Öronen står spetsade på huvudet och vingarna ligger mjukt vikta in mot sidorna. De breda tassarna placerar framför varandra i en sakta lunk. Det tog honom inte lång tid att bekanta sig med denna plats energier. Jordens röst bleknar allt mer men energiens blir bara starkare. Lite undrar han varför jorden sakta slutar lyssna på honom. Men han ifrågasätter det inte. Han har utvecklats sedan han först gick med i Devils. Han har växt. Och krafterna utvecklas de med. Energierna blir bara mer klara för honom. Lättare att läsa av och förstå sig på.

Längre fram lägger han märke till en välkänd energikälla. Kione. Den bruna ungvargen som Saturn har fått se växa. Han är inte säker på vad den brune känner gentemot honom själv. Men Saturn gillar ungvargen och ser denne som en vän.

Saturn kliver fram och nickat lätt när Kione hälsar honom.
"Goddag, Kione". Svarar han och går lite närmare.
"Hur är det?" Frågar han och sätter sig ner en bit ifrån den yngre vargen.

"Bra. Tack." Svarade han, nästan lite frånvarande. Hans blick var höjd mot himlen. "Tror du det är Gudarna som välkomnar oss till Blodbergen?" Han nickade mot norrskenet och såg tillbaka på den randige. Själv var han inte säker på vad det var för underligt fenomen, men det var en logisk förklaring. Varför skulle de inte välkomna Devils? Den mest beryktade och mäktiga flocken i landet? 

"Hur trivs du på det nya reviret?" Den bruna rynkade pannan lite och såg ut över dalen. Han gillade det, men önskade Vitani och Sarabi var där tillsammans med dem, han saknade sina systrar. Det kändes konstigt att ingen talade om dem, det var som att de aldrig hade existerat. Kione hade en förhoppning om att de snart skulle komma tillbaka. "Jag gillar det iallafall.." Fortsatte han sedan med en lätt suck. Han saknade inte Öknens fördömda sand.

Han nickar lätt åt ungvargens ord.
"Möjligtvis. Varför inte?" Säger han och den gyllene blicken studerar den bruna hanens siluett mot himlens makalösa färger. Det låter i alla fall som den bästa förklaringen. Ingen slump. Han höjer blicken mot skyn. Det är ett otroligt skådespel. Han har aldrig sett något liknande förut. Han gillar utsikten i alla fall.

Ena örat vinklas åt Kione's håll när ungvargen talar igen. Frågar hur Saturn trivs på det nya reviret. Ett leende leker lätt över den randiges läppar innan han svarar. Hör Kione säga att han gillar det i alla fall. Men det verkar finnas en frånvaro i den unges röst. Saturn låter den gyllene blicken svepa ut över dalen.
"Det är inte öknen. Men himlen är lika vid och öppen. Jag trivs bra här". Svarar han. och nickar lätt i takt med sina ord. Han är inte säker på om han saknar öknen eller ej. Så länge han är med flocken så kan han trivas på vilken plats de än befinner sig på.
"Så länge alla jag bryr mig om finns nära så kan jag trivas vart som. Även om många inte är närvarande fysiskt så vet jag att de är med mig i tanken. Och de viktigaste individerna är alltid med oss i hjärtat". Han ser på Kione's siluett igen.
"Eller något". Lägger han till och sträcker lite på nacken medan vingarna lägger sig till rätta mot hans sidor. Öronen tippar framåt på huvudet och tungan smiter ut mellan läpparna för att fukta nosen.

Kione såg upp mot himlen när den andre pratade. Orden skänkte honom tröst, men det gjorde inte saknaden bättre. 

"Ja, du har nog rätt." Svarade han tillslut med en suck. "Men.. Jag saknar mina systrar. Jag undrar vad de gör nu... Hur Öknen är utan oss.." Han tystnade och vände blicken mot den randige. "Tycker du inte det är konstigt att Öknen inte är vår längre? Att andra vargar kan komma och gå som de vill där... Undersöka våra grottor, sova i dem.. Dricka ur vattenhålet och blicka ut över Djävulsklippan?" Tanken fick honom att må illa. På något sätt så kändes fortfarande Öknen som deras revir. Systrarna och Aru vakade över den, det visste han. Men de kunde omöjligt hålla koll på hela området. Han visste att det bara var att försöka glömma Öknen, det var inte deras hem längre - och det var han glad över på ett sätt. Men samtidigt hade han svårt att släppa den. Även om Devils inte längre bebodde området så var det ju fortfarande Tenkais Öken. Ingen fick glömma det.

Den gyllene blicken sveper rastlöst över dalen när han hör den yngres stämma. Öronen tippar på sne när den randige vrider på huvudet och ser på Kione igen.
"Det är bra att du saknar dem. Då vet du hur mycket de betyder för dig. Och då kommer glädjen vara så mycket kraftfullare när du får se dem igen". Saturn sitter tyst en stund. Andas in den friska bergsluften och fyller lungorna. Andas lugnt ut och upprepar. En liten fundersam rynka är placerad på nosryggen mellan ögonen. Den gyllene blicken döljs bakom ögonlocken för ett par bleknande sekunder. Så blir de synliga för världen igen när ridån går upp. Han andas in.
"Jo, det känns konstigt. Att vi inte längre har något att säga till om där. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka och känna. Öknen var där vi hörde hemma. Eller hur?" Han ser på Kione igen. Tystnar för en stund. Så tar han till orda igen.
"Men jag litar på Tramptass. Att lämna öknen kändes främmande, och det kommer fortsätta kännas så lång tid framöver. Men vi behöver inte öknen för att definiera vilka vi är. Vi är Devils vare sig vi är i öknen eller i bergen". Blicken blir fjärran igen när han åter ser ut över dalen och rynkan blir synlig mellan ögonen igen. Mungiporna pekar neråt. Om sanningen ska fram så vet han fortfarande inte vad han ska tycka om flytten. Men han litar på ledaren. Han ifrågasätter inte beslutet på något sätt. "Det är ändå ett väldigt spännande äventyr". Den sista meningen yttrar han med ett muntert flin på läpparna.

"Om jag får se dem igen.." Muttrade Kione till svar. Men Saturns ord hade ändå gett honom lite hopp. Ledaren skulle säkert skicka ut en patrull för att hämta dem snart. De hade ju hittat ett nytt hem och Sarabis sår borde ha läkt nu. Kione såg ingen anledning till att dra ut på det. 

Det var skönt att få höra att han inte var ensam om att tycka det var konstigt att ha lämnat öknen. Det bekräftade på något vis att det var fullkomligt normalt att känna sig splittrad. "Du har gett mig ett klokt svar, Saturn. Självklart behöver vi inte öknen för att definiera vilka vi är. Det står så klart för mig nu." Han hade aldrig tvivlat på Tramptass och han hade aldrig ifrågasatt hans beslut. Det var inte Kiones plats. Men han hade haft svårt att släppa öknen. Saturn hade hjälpt honom förstå varför det var dags att gå vidare nu. 

Han besvarade den randiges leende och reste sig sakta upp. "Så sant. Men låt oss hoppas att vi stannar här ett tag. Mina tassar värker fortfarande efter vandringen." Han skrattade och bugade lätt åt den andre. "Tack för pratstunden, Saturn. Vi ses."

Det är alltid lika intressant att samtala med Kione. Saturn känner sig mycket muntrare själv. Den friska luften i bergen har gett honom mer energi och han är pigg på nya äventyr. Är det något han har lärt sig så är det att det hjälper inte att blicka bakåt. Det som varit har varit. Man kan hoppas på framtiden och komma ihåg att leva här och nu. För det är bara nu man kan göra sitt bästa.
Den gyllene blicken har uppmärksamt hållits fäst på Kione när han talat. Saturn är säker på att Kione kommer få träffa sina systrar igen. Han är säker på att Sarabi kommer återhämta sig bra. Han gjorde sitt bästa för att hjälpa henne.
Saturn blir glad över att höra att hans svar låter kloka i den yngres öron. Han vill göra sitt bästa för flocken och dess medlemmar. Hans familj. Han ångrar inte ens ett ögonblick av sin tid med Devils. Han har lärt sig så mycket och vuxit på så många sätt. Han nickar lätt åt Kione.
"Ja, vila ordentligt och samla krafterna igen. Det behöver nog vi alla". Tungan smiter ut mellan läpparna på den randige och han ger ifrån sig ett lätt brummande läte.
"Jag tackar dig detsamma, Kione". Han sänker huvudet i en bugning han med och när han höjer det igen vänder han blicken ut över dalen. Så sätter han benen i rörelse och travar några steg. När han är en bra bit från Kione sträcker sig de väldiga falkvingarna ut och vindens famn smeker fjädrarna. Han skjuter ifrån med benen och fångar vinden och med några kraftfulla slag har han vunnit höjd och sveper iväg över dalen i en lätt båge.