I takt med att skymningsljuset föll över slätten började alla söka sig djupare in i lägret. Medans de äldre samlats och samtalade om dagen runt lägerelden hade Ymir försökt få så många av de jämnåriga som möjligt att hänga på hennes lek. Det var en enkel lek med enkla regler - man kastade en kotte i luften och den som satt närmast där den landade fick ett val. Om man inte fullföljde så fick man ett straff.
     “Sanning eller konsekvens?” Det fanns något befallande med hennes ton. Ymir var otålig, och en endaste sekund betänketid kändes som en evighet ibland.
     “Sanning,” blev svaret. Ymir himlade med ögonen. Hon saknade spänning. Drama. Alla sanningar hittills hade gjort henne besviken. Var det här deras idé av roligt? Blicken vandrade över de andra ansiktena som samlats i ringen.
     “Okej,” något illmarigt infann sig i hennes blick, det var inte en speciellt ovanlig uppsyn hon bar, snarare motsatsen, “vem av alla här i ringen tycker du om minst?" Ymir sträckte belåtet på sig med ett litet leende i mungiporna. "Du MÅSTE välja. Annars får du ett straff.” Påminde hon bestämt. Detta kanske kunde få lite fart på leken.

[Öppet för Nuksim- och Levstridvalparna! Fritt fram att vara den som svarar  ]

Självklart hade hon velat vara med och leka, leka var ju bland det bästa hon visste! Och med alla syskon och vänner som satt tillsammans så kunde det väl bara resultera i en mysig kväll, eller hur?
Hon fick ganska snart stå för sina tankar när Ymir ställde sin fråga.
''Vem av alla här i ringen tycker du om minst?''.
Först stirrade hon bara på henne med ett lite förvånat uttryck innan hon försökte svälja den klump som precis satt sig i halsen på henne. Tyckte om minst? Ingen? Hon tyckte ju om alla. Men hon måste välja någon sade Ymir. Osäkert så lät hon blicken glida över de andra valparna runt om henne. Hur skulle hon kunna välja en av dem? Skulle den hon valde bli ledsen eller arg på henne? Usch, vilken jobbig fråga. Hon sneglade på Ymir som såg tillbaka på henne med ett väldigt otåligt uttryck. Hon behövde välja.
''Ehm...kanske...Tora?''. Hon såg på systern med ett skamset uttryck. ''Men bara när du är arg!'' inflikade hon snabbt för att försöka släta över situationen. Hon hoppades att Tora inte blev alltför sårad, eller arg.
''Förlåt'' mimade hon till systern och grimaserade innan hon sträckte sig fram för att ta upp kotten.
När hon kastade den så landade den till slut bredvid Torbjörn.
''Sanning eller konsekvens?'' frågade hon med en lite stabilare röst och vände sig till brodern.
''Konsekvens''.
Oj, vad skulle hon nu säga? Hon hade faktiskt inte tänkt så långt som konsekvenser. Vad kunde man ens säga?. Hon såg sig om lite fundersamt och försökte att inte göra det allt för uppenbart att hon inte hade någon idé. Innan det till sist slog henne.
''Du måste prata med tvärtomord resten av tävlingen, om du säger fel så får du ett straff!''. Var det bra nog? Hon såg sig om för att se om de andra tyckte det var en rolig eller löjlig utmaning. Den här leken var nog inte hennes bästa lek.

Tydligen hade Ymir kommit på en lek och det var ju självklart att Torbjörn ville vara med! Leka med sina syskon och vänner, vad kunde vara bättre? Torbjörn kunde knappt bärga sig när han satte sig vid lägerelden. Ymir var lika mallig som vanligt när hon hade berättat reglerna, det var enkelt. Svara på en sanning eller göra en konsekvens och gör man inte det får man ett straff. Enkelt! Eller? När kotten hade landat på Sigrid så tittade han lite smått nervös på Ymir, man kunde aldrig veta vad som skulle komma ur Ymirs mun. 
''Vem av alla här i ringen tycker du minst om?''. Helt klart en Ymir grej att fråga. Björne tittade sedan nervöst på Tora när Sigge svarade. Skulle hon brusa upp? Hon hade den tendensen. Men sen var det det Sigges tur att kasta kotten och den lilla valpen tittade spänt när den landade. Den landade vid honom! ''Sanning eller konsekvens?'', Björne tänkte en kort stund. Han ville också ta sanning men vill inte bli anklagad för att vara tråkig. ''Konsekvens'' svarade han lite nervöst på Sigges fråga.''Du måste prata med tvärtomord resten av tävlingen, om du säger fel så får du ett straff!''. Oj den var bra! Men hur skulle han göra sin tur nu då? Han tänkte en stund. ''Uhm det var en dålig belöning?'' Torbjörn skrattade. ''Så det är inte du nu?'' han fortsatte fnissa. Han plockade upp kotten och kastade men så fort den landade så brast Tora ut. Björne vände blicken snabbt mot henne. Vad nu?!

Tora gillade lekar, men inte den här sortens lek. Nej, hon gillade lekar som innebar löpning, stångning och fram för allt brottning. Åh! Hon älskade brottning. Lite mer fysiskt och lite mindre tänk. Hon hade ju inte tålamod eller tid för den delen att sitta still och lyssna. Och hon hade definitivt inte tid att vänta på att det kanske skulle bli hennes tur. Det hjälpte inte heller att Astrid brukade säga åt henne att ha lite mer tålamod.
    Men med Astrid ord i bakhuvudet hade Tora faktiskt försökt att vänta på sin tur den här gången. Hon hade tålmodigt (så tålmodigt det gick) lyssnat på Ymirs genomgång.
    När Sigrid pratade stod Tora redan och trampade otåligt i marken. Hon kunde inte förstå att hennes egen SYSTER gillade henne minst. Det skulle hon allt få höra sen. Men även då väntade hon tålmodigt på sin tur. Sedan kastades kotten upp och landade hooooos Torbjörn. Ett frustrerat läte lämnade henne och hon vid det här laget hade hon nu rest sig upp. Hennes svans var riktad mot skyn och öronen bakåtriktade i en ogillande min. Okej, okej. Tredje gången gillt. Nu skulle det allt bli hennes tur.
    Kotten upp i luften ooooch den landade framför Io.
    ”Nä nu för sjuttsingen!” Tjöt hon högt. ”Fuskar ni eller, ni gör det med flit eller hur? Med FLIT!” Utan någon som helst förvarning slängde sig Tora efter kotten. Det var hennes tur nu. Hon lät inte heller Torbjörn fråga henne vad hon ville. ”Konsekvens såklart, sanning är bara för fegisar.”

Aegir tyckte det var roligt med en lek som sanning eller konsekvens, där alla kunde delta och fick en chans att vara med. Reglerna var enkla och det var med en viss nervös förväntan som Aegir lät blicken glida mellan sina syskon och kusiner. Han ville så klart inte få ett straff, men han hoppades att när det blev hans tur så skulle han inte få något elakt att göra. Han visste redan att han ville välja konsekvens när det blev hans tur.
     Aegir fnissade åt Torbjörns konsekvens, det var faktiskt riktigt fyndigt tänkt av Sigrid och Torbjörn skulle behöva tänka en extra gång innan han sa något.
     Men när Torbjörn kastade kotten och den landade framför Io var det som att Tora exploderade. Aegir såg chockat på när hon slängde sig efter kotten och tog den själv. Han blev nästan mållös, så fick man verkligen inte göra! Det var ju mot reglerna! Dessutom lät hon inte ens Torbjörn ställa frågan. Nej, så här fick det faktiskt inte gå till. När Aegir återfick talförmågan ställde han sig genast upp med en barsk uppsyn.
     "Nej men LÄGG AV!" utbrast han. "Sådär gör man inte Tora! Det var ju Ios tur!"
Bestämt tog han ett kliv fram som för att ta tillbaka kotten. Regler var till för att följas. Men när han såg Toras blick ångrade han sig. Istället fortsatte han prata och hoppades det skulle vara nog för att få henne att skämmas och släppa kotten "Varför kan du inte följa reglerna som alla andra?"

Io visste inte vad hon skulle förvänta sig men ville såklart hemskt gärna leka med syskonen och vännerna. Men Sanning eller Konsekvens… har hon tagit sig vatten över huvudet nu? Osäker sitter hon tyst som en liten mus och studerar de andra valparna. Ymir leder som så ofta. Alla syskonen har sådant självförtroende. Io önskar hon också hade det.
Kotten kastas upp i luften och både Sigrid och Björne får svara på fråga eller utmaning. Lite kul är det ändå och när Tora pekas ut som Sirgid tycker om minst så drar det lite i Ios mungipor. Igenkännande… Medhåll… Tora kan vara läskig med sin väldigt explosiva energi. Kotten kastas upp i luften igen och… landar framför Io. Tikvalpen fryser till av skräck och hjärtat hoppar upp i halsgropen. Vad ska hon göra nu? Vänta på att Björne frågar henne Sanning eller Konsekvens. Hon förstår reglerna men vad ska hon välja. Dock hinner hennes tankebanor inte ta sig vidare långt förrän Tora kastat sig fram och Io svarar med att kasta sig ur vägen med ett pip. Fuska? Har Io fuskat? Hon kan inte andas. Tungan känns hemskt torr. Blicken flackar över den närmaste marken framför henne och fästs sedan på hennes tassar.
Aegir säger åt Tora att lägga av. Det var visst Ios tur i alla fall. Hon gjorde inget fel. Men pulsen rusar och dundrar hårt i öronen. Io vill inte vara den som väljer sida men helst av allt just nu skulle hon vilja springa och sätta sig vid Aegirs sida. Hos brodern är hon trygg. Men hon vill inte att de andra ska tycka hon är larvig så hon sitter bara kvar. Ensam och utblottad. Tyst, säger inte ett ord. Sneglar lite försiktigt på Tora. Är leken redan förstörd nu?

Tolir hade suttit och räknat myror när syskonen och kusiner hade sprungit förbi, Ymir hade tydligen kommit på en lek. Igen.
För en gångs skull ville han bara vara och ta det lugnt men dom hade alla mer eller mindre släpat med honom och nu satt han där i cirkeln, medans den där förbenade kotten kastades runt. Sanning eller konsekvens. 
När Ymir frågade Sigge vem hon tyckte om minst bland sina syskon kunde han inte låta bli att le när hon sa Tora. Alla ogillade nog Tora på något vis om än han älskade sin hetlevrade syster av hela sitt hjärta så kunde hon vara irriterande som en tagg i ögat. Kanske kunde denna lek bli lite rolig ändå, speciellt om fler valde konsekvent. Ingen minns en fegis är det inte så man säger. 
Kotten fortsatte att kastas runt lite till och när den landade framför Io tittade Tolir nyfiket på henne, vad skulle hon välja tro. Om han kände henne rätt så mest troligt sanning, Io var inte av det tuffare slaget men ibland kunde även hon överraska.
Kusinen hann inte mer än andas så hade Tora kastat sig fram och tagit kotten, skyllde sitt dåliga humör på att alla andra fuskade. Tolir himlade med ögonen, suckade högt. Varför kunde hon inte bara bete sig för en kväll, istället var hon alltid tvungen vara i centrum konstant. Som en bortskämd paddprincessa. Aegir tog till ord men Tora blängde bara tillbaka och det blev tyst i cirkeln. Det tog Tolir några sekunder innan han såg sig om och kunde se alla tittade på honom med en hjälpande blick, ingen vågade tydligen ta kotten ifrån systern hans. Han var nog den enda som inte tvekade att stå på sig när det kom till Toras explosiva humör, för högg hon så högg han alltid tillbaka minst lika hårt om inte hårdare. Och det visste hon mycket väl så ofta som dom brottades och stångades, eller dom slogs nog mer än dom lekte.
Tungt suckade Tolir åter igen och ställde sig upp, aldrig skulle hans korkade syster respektera någon om dom alltid backade för att hon var lite sur. Snabbare än Tora hann reagera så hade han slitit kotten ifrån henne, vänt sig om och gav den till Io och log lätt. "Låt henne inte köra över dig sådär Io, annars kommer hon aldrig lära sig rätt och fel."

Kanske var det inte svaret som lockat så mycket som det var att hon visste hur jobbigt Sigrid skulle tycka det var att behöva säga något sånt. Den tog inte långt tid förrän kaos uppstod.
Tora var duktig på att ställa till oreda, om än omedvetet. Ymir höll leendet för sig själv. Även om hon fann nöje i att se hur de andra tjafsade och bråkade så visste hon att det var bättre att hålla det för sig själv.
     Aegir backades av de flesta, kanske framför allt Tolir som tog tillbaka kotten och gav den till Io. Io satt som stel av skräck. Skulle hon ens våga ta kotten nu? Ymir stirrade otåligt på systern.
     “Io, du kan väl spela tillsammans med Aegir istället?” Tonen hon hade var omöjlig att avgöra om den var vänlig eller irriterad. Det var ju så systern var, tyckte Ymir, någon som helst bara följde alla andra. Ibland var det Perdita, ibland Aegir, ibland henne själv. Hon väntade på att systern skulle sätta sig tillsammans med Aegir.
     “Vi kastar kotten på nytt,” föreslog hon. “Och om man tar kotten från någon annan,” Ymir såg menande på Tora som såg ännu mer otåligare än innan, “då får man ett straff.”
     “Jag tycker vi ska ge ett straff till Tora. Hon bröt ju faktiskt mot reglerna ju.” Hon såg uppfordrande på medspelarna.

Hon kunde inte låta bli att älta över sitt svar, så pass att hon inte riktigt kunde uppskatta Björnes smarta svar på hennes utmaning. Vilket blev än värre när hon sedan såg hur Tora reagerade på allting. Det var väl inte helt oväntat att hon skulle brusa upp över en sådan sak som att hennes syster ogillade henne, vilket gav Sigrid så otroligt mycket skuldkänslor. Åh varför hade hon inte bara undvikit att svara och tagit straffet istället? Det var inte rättvist mot stackars Tora. Sigrid förtjänade verkligen den gliring som systern gav henne om att hon var en fegis, och egentligen mer än så. Hon hade nästan förväntat sig att hon skulle bli påhoppad.
Trots att hon tyckte sig själv förtjäna straff så kunde hon bestämt säga att hon inte gillade hur Tora anklagade dem för att fuska och hur hon ryckte åt sig kotten från Io.
''Tora! Sluta!'' stämde hon in med många av de andra, men hann inte göra så mycket mer innan flera av de andra tog tag i situationen i ett försök att stå upp för Io och upprätthålla reglerna. I det stora hela höll hon med om hur de hanterade situationen, så hon valde att inte lägga sig i då hon antagligen skulle eskalera situationen ännu mer för Toras del. Hon var säkert inte hennes favorit just nu, vilket var förståeligt.
När Ymir började prata och försöka få ordning på leken igen så nickade hon först medhållande. Regler var bra, så länge de var rättvisa för alla och konsekvenserna för att inte följa dem inte var allt för grava.
''Vad för straff hade du planerat?'' frågade hon efter Ymir hade pratat klart. Det låg någonting smått vaksamt över hennes stämma och uttryck när hon såg på den rödvita honan. Kände Sigge henne rätt så kunde det vara lite vad som helst från pinsamt till jobbigt, kanske till och med värre, men det hoppades hon inte. Hon ansåg att ett straff behövde vara rimligt i förhållande till regelbrottet för att inte istället bli orättvist för den andra.
''Att hon måste stå över några rundor?'' föreslog hon sedan i hopp om att styra vännerna till ett något snällare straff, även om det antagligen skulle få henne att se tråkig och feg ut som vanligt.

Umbriel var mycket nöjd med att inte ha fått kotten än, han föredrog helt klart att sitta och betrakta de andra framför att själv behöva förnedra sig. Han hade helt ärligt ingen aning om vad han skulle välja om det tillslut blev hans tur. Antagligen berodde det på vem som kastat, Sigge verkade inte ge för jobbiga konsekvenser men om det var Ymir eller Perdita som hade makten var det bäst att välja sanning. I värsta fall kunde han ju ljuga, hur skulle de någonsin bevisa det oavsett?
Han var helt ärligt övertygad om att Sigrid ljugit kring Tora, även om han reagerat på det med perfekt tajming på sina gasps och bombastiska side-eyes. Det kändes bara så okaraktäristiskt att Sigge skulle ogilla någon, även om Tora helt klart var ganska besvärlig. Något hon bevisade ännu en gång genom att få ett totalt utbrott. Lika förutsägbart var Aegirs nobla försök att vara sin lillasysters riddare. Umbriel hade inte självkontroll nog att inte himla med ögonen åt hela scenen.

Snart tog Ymir åter kontroll över situationen och föreslog att straff skulle delats ut. Han fann sig själv nicka i medhåll, det var trotts allt reglerna de lekte under. Och det skulle bli spännande att se hur alla reagerade på det.
Sigrid föreslog genast det mesigaste av straff, även om fortsatt uteslutning helt ärligt antagligen skulle vara som tortyr för Tora. Ymir verkade inte nöjd dock utan föreslog att Tora skulle få äta några av Perditas larver med ett elakt skratt. Det var svårt att avgöra vem av de två som blev mest kränkt över förslaget.
"Ey hörrni kan vi inte bara fortsätta leken tillsammans, det här ska ju va kul för alla va?"
Det var Ask som klivit fram i sin ilskna systers försvar.
Men där behövde Umbriel ändå dra en gräns. Reglerna som Ymir satt var väldigt enkla och tydliga, och de hade alla godkänt dem då de gav sig in i leken.
"Om du känner så kan du ju kan ta Toras straff åt henne?"
Inflikande han med bara en lätt giftig ton och såg djup in i Asks något förvirrade blick.
"Eller kanske du Sigrid? Var trotts allt du som var så elak å gjorde henne sur till å börja med, huh?"
Han skiftade uppmärksamheten till Sigge, som förmodligen var mindre sannolik att hoppa på honom om han blev för bitchig. Det gällde att va smart..

Tora kände hur hon kokade mer och mer inombords. Ingen förstod henne! Alla skulle alltid ta snälla, rara, lilla Ios sida. Visst var det hon som varit offret för Toras irritation idag - men ändå. Varför kunde de inte bara se hennes utspel som något roligt istället. Nä juste, man var tvungen att följa reglerna.
    Hon hade spänt den iskalla blicken i Aegir medan han talade. Räddaren i nöden, som alltid. Åtminstone skulle han försöka föreställa sig det. Men hon visste att hon skulle vinna i ett slagsmål mot honom, då skulle han ju inte vara så tuff längre. Dock hann hon inte ens säga eller göra något innan Tolir plötsligt hade tagit kotten ifrån henne.
   “Du din-” Tora fick bita sig i läppen för att inte kalla Tolir det fulaste ordet hon kunde. Hon lät blicken svepa över alla som plötsligt kände för att yttra sina åsikter.
    “Tora sluta, Tora gör så - nej gör så, nej men inte så,” upprepade hon med en tjurig min. “Alltså era töntar,” fortsatte hon, “vet du ens vad tönt betyder, Io? Och är det dem bästa straffen ni kommer på? Snälla. Jag kan äta Perditas maskar om ni vill.” Tora spände blicken i Sigrid. “Eller som Umbriel sa, så borde ju Sigrid få ta mitt straff.”

Ey hörrni!

Sluta!

...ta Toras straff

Eller kanske du Sigrid?

du som var så

elak

Jag menade det inte!

Sluta då!

Leka vidare?

Snälla

...era Töntar..!

borde Sigrid få ta mitt straff

lugna ner oss?

Sigrid?

Vad gör hon?

Hon Är ju den du tycker Minst om här

särskilt när hon är arg

Sluta!

Efter vad som kändes som en evighet så infann sig lugnet slutligen inom henne. Efter en evighet av att ha stått och lyssnat på deras olika stämmor vars intensitet och oenighet endast ökat, eggat på varandra. Ögonen slutna i ett försök att samla sig och skjuta bort kommentarerna. Hon hade ångrat allt som hänt och hade velat lämna platsen, hade inte varit långt ifrån att brista ut i gråt. Men någonting inom henne hade fått henne att stanna kvar, sagt till henne att hon kunde hantera det och lösa situationen, bara hon lugnade ner sig.
Hon tog ett djupt andetag, innan hon lät lugnet som nu fyllde upp hela hennes kropp släppas ut samtidigt som hon öppnade ögonen för att se på de andra.
''Om jag tar straffet, kan ni lugna ner er då?''. Stämman utstrålade det lugn som tagit över hennes inre, även om den även var kantad av en viss trötthet. Till lika delar trött över situationen som mental trötthet av att lyssna på allting, och säkert en smula sömnighet också.
''Vad ska jag göra?''

(Hon använde precis sitt inre ljus för första gången och det är nu aktivt inom en dryg meter från hennes kropp i några minuter. Sprider lite feel good känslor)

Allt det roliga hade slutat i kaos. Det verkade som allt startade pga Ymirs fråga och Sigges svar. Björne visste att det var jobbigt för Sigge att nämna sin syster och han förstod också att Tora förmodligen blev sårad. Han hade medlidande för sina systrar men det behövde inte gå ut för Io som var oskyldig i detta. Efter massa orda hit och dit så ställde sig upp och slog ner tassan. ''Hörrni! Hörrni! Ta det lugnt, detta skulle vara en rolig grej!'' han tittade mellan sina systrar och Io. ''Vi kan väl bara börja om okej? Sigge ber Tora om ursäkt och Tora ber Io om ursäkt och sen börjar vi om leken, låter inte det som en bra idé?''. Torbjörn sökte bekräftelese från alla andra. ''Jag kan även ta ett straff då jag ändå inte följde Sigges konsekvens nu'' sa han sedan med ett obekvämt skratt. ''Tora du lär väl förstå att Sigge inte mena något illa? Du vet ju att hon inte är sån'' han tittade på sin syster som fortfarande var arg. ''Nu tycker jag att vi alla tar ett djupt andetag och börjar om, och nån ge mig mitt straff!'' avslutade han med ett leende och satte sig ner.

Allt babbel och tjat gjorde att Tolirs redan fyllda bägare svämmade över. Irriterat snäste han tillbaka och bad Tora dra igen käften. "Du behöver inte alltid ta allt så bokstavligt, det är en löjlig lek inte ett slagsmål på liv och död. Ta ditt straff och bete dig för en gångs skull." att någon annan skulle ta hennes straff var bara löjligt, hon satte sig själv i den sitsen och där med bör betala för det. Med en hård blick stirrade Tolir på Umbriel och sen Ymir innan han argt började gå därifrån, skulle det bara tjafsas och stökas så tänkte han inte vara med. Fanns inte en chans i världen att han pallade lyssna på hela högen.

Tora fann hela situationen bisarr. Hon vägrade ställa sig framför dem alla och be om ursäkt - vad trodde de egentligen? Hon hade ju sagt att hon kunde ta straffet, så varför lät dem henne inte bara äta Perditas maskar? Hennes syskon var ju mesar. Skulle alltid vara så snälla och tänka på alla andra först.
    “Ni är så lama, vadå ta mitt straff?” Gnällde hon irriterat. Hon hade hoppats att syskonen skulle stå upp för sig själva och tvinga henne att ta straffet - som hon faktiskt förtjänade. “Hur ska ni klara er där ute i världen med er vänlighet? Tror ni någon annan kommer ta era straff? Tror ni inte att ni får stå för era synder själva?” Den här leken gjorde henne bara irriterad. “Men vet ni vad? Ni behöver inte tjafsa mer. Jag går och gör något annat istället - orkar inte med det här töntiga snacket.”
    Tora väntade inte på att någon skulle invända, och trodde inte heller att någon skulle göra det, utan vände sig om från den lilla cirkeln och vände dem ryggen.

Io gillade inte att de bråkade. Varför ska de bråka? Ymir försöker vara hjälpsam och säger att Io kan spela tillsammans med Aegir istället. Men Io vill inte att de ska känna att hon är ivägen. Hon kan själv… Men hon tycker inte om att de ska vara arga på varandra, på henne. Den lilla kroppen darrar och hon gör sitt bästa för att hålla tillbaka tårar, det svider i halsen av att hon är så spänd och det svider i hela ansiktet. Varför är hon så här? När Tora går iväg och vägrar följa reglerna vågar Io inte vara kvar längre heller, ser chansen att få komma därifrån. Söka tillflykten till någonstans där hon kan få vara ensam en stund… och släppa allt lös. Med den korta svansen tryckt in mellan benen travar hon hukande därifrån.

Leken hade verkligen urartat. Det som börjat som en oskyldig lek hade nu blivit kaos. Och det bara för att Tora inte kunde följa reglerna, och blev sur när hon fick konsekvenser för sin handling. Aegir såg bistert efter Toras ryggtavla när hon gick, men lade sen märke till att Io också sprang iväg.
     "Nää, Io, vänta..." men hon var redan borta, med svansen mellan benen. Aegir suckade högt, såg ut mot syskonen och vännerna som var kvar. "Ehm... jaha. Vi kanske ska ge det ett nytt försök en annan gång. Eller vad säger ni? Vill ni fortsätta försöka?" Trots allt kändes det synd att ge upp på Ymirs lek när den knappt hunnit börja.