Sigrid och Tolir hade enda sedan morgonen varit ute på ett mycket viktigt uppdrag. Det hade tagit upp all deras tid och energi, så pass att de knappt hade haft tid att ta paus för att komma och äta med resten av familjen. Det var superviktigt att de lyckades i sitt uppdrag faktiskt. De skulle hitta den bästa stenen av dem alla!
Sen vad en bästa sten faktiskt var, det rådde det lite delade meningar om. Sigrid ansåg väl att det måste vara en som ser slät, rund och fin ut, men brodern delade nog kanske inte hennes exakta åsikter om det. De var dock överens om att de skulle veta att det var den bästa när de väl hittade den, och att det var mycket viktigt att de sökte efter den.
De båda valparna hade gått med nosen ner i backen så pass länge att de vid det här laget säkerligen samlat på sig mer lera än sten i sina fluffiga pälsar i den lite för mjuka jorden. Det var dock ingenting som stoppade dem, om än det säkerligen saktade ner dem lite.
''Har du hittat den än Tolir?'' frågade hon och höjde huvudet ovanför gräset för att se åt hans håll. Hon började faktiskt bli lite trött nu, men hon ville absolut inte ge upp innan de hittade den luriga stenen.

(Tolir)

Med klumpiga små steg snubblade Tolir fram när han intensivt spanade efter deras mål. Mellan de små nålvassa tänder höll den lilla valpen två mahogny färgade stenar, inte perfekt röda men röda nog för att han ville behålla dom. Sigrid visste redan att det spelade ingen roll hur perfekta dom var, det var hans. Ingen tar röda stenar från Tolir, försökte någon så gick han till attack. Eller attack var nog inte riktigt rätt men han skulle inte tveka att göra allt i sin makt för att ta stenarna ifrån sina syskon. Det har redan hänt att han har lämnat platsen med munnen full av hår och en liten skinande röd sten.
Har du hittat den än.
"Fmnäe" att prata med stenar i munnen var inte optimalt men att släppa sin lilla skatt fanns inte. Tänk om någon försökte ta dom, ta hans fina röda stenar. Nä det gick inte för sig.
Spänt flackade dom tvåfärgade ögonen över marken, bland några stockar och större stenar. Något blänkte till i ögonvrån och den överdrivet håriga valpen stannade upp. Där, där är den. Den perfekta stenen, så kantig, vass och skarp men ändå mjuk på samma gång. Tragiskt nog så var den inte röd utan hade mer en guldaktig ton, annars hade Tolir snabbt skopat upp den i munnen och sprungit hem utan systern sin.
"Tiigge!" mufflande försökte Tolir få Sigrids uppmärksamhet men stenarna kvävde det mesta av ljudet, han började överväga om det var värt att spotta ut dom i några sekunder eller om han helt enkelt skulle vänta tills systern fattade galoppen. Han valde att sätta sig ned och vänta.

Fortfarande ingen perfekt sten inom synhåll. Många fina stenar fanns det, men inte någon som var sådär helt perfekt. Hon funderade kort över om hon någonsin skulle hitta en som var bra nog, eller om det alltid skulle finnas någonting med varje sten som kunde förbättras, som fick en att undra om det inte trots allt fanns en bättre en någonstans. Tankarna var lite för stora och komplexa för den lilla valpen egentligen, så hon lyckades inte lista ut något konkret svar på det. En sak visste hon dock säkert, och det var att letade hon inte så skulle hon definitivt aldrig hitta den.
Hon sänkte huvudet och fortsatte att leta bland blommorna och gräset. Någonting som hon tyckte var tillräckligt fint borde väl finnas här? Hon var så uppslukad av sina tankar att hon inte alls hörde Tolirs mumlande stenförvrängda stämma. Hennes hela fokus var fäst framför de fläckiga tassarna där hon travade och skuttade fram i gräset, fram tills hon äntligen fick syn på någonting som fångade hennes intresse. En väldigt fin rödbrun sten.
''Ååh, vad fin! Den kommer Tolir älska!'' utbrast hon glatt och plockade försiktigt upp stenen innan hon travade tillbaka till brodern. Hon visste hur mycket han gillade röda stenar, så självklart hade hon tänkt ge den fina stenen till honom.
''Tidda va ja hidda!'' sade hon när hon kommit fram till brodern, fortfarande med stenen i munnen. Bara för att sekunden senare inse att han satt och stirrade på henne med ett något otåligt och kanske lite irriterat uttryck. Hon lade försiktigt ned stenen och såg ursäktande upp på honom igen. ''Oj, väntade du på mig? Förlåt!''. Öronen viktes ut mot sidorna lite skamset för en kort stund, men snart tog entusiasmen över den fina stenen över igen.
''Titta Tolir! Röd och fin, till dig!''. Hon sänkte nosen och puttade den försiktigt närmare brodern med ett brett leende på läpparna. Hon mådde bra av att få andra att må bra, så hon hoppades verkligen att stenen var bra nog för att göra honom glad.

Nöjd i hågen kom Sigrid skuttande med någonting i munnen, hade hon redan hittat det dom så tappert letat efter hela dagen. Stumpen till svans slog ivrigt i marken med små dunsande ljud, ju närmare hon kom ju snabbare gick svansen. "Fja oo, mäe*" att prata med munnen full var omöjligt och än mer omöjligt att förstå någon, fanns inget värre än när Tora pratade med munnen full med mat. Det är inte så svårt att svälja först, som tur var tyckte han om sin bänga syster trotts hennes sämre sidor. Försiktigt placerade han stenarna framför sina tjocka små tår. "Tänkte låta dig söka klart innan jag visade dig vad jag hittade." med snabba klumpiga rörelser skuttade Tolir upp och lunkade fram till Sigrid för att se vad hon hade hittat, skulle den vara bättre än hans coola glittersten, nä det gick nog inte att bli coolare än glitter. Om den såklart inte var röd och glittrig, det hade varit något alldeles extra.
Tolir kunde inte tro sina ögon, hans älskade kära syster hade hittat en fantastiskt liten sten. "Åh Sigrid!" med ett stort lyckligt leende gnuggade han sin panna mot hennes. "Den är jätte fin." ivrigt trampade han på plats och spann runt ett litet varv och inspekterade stenen på nära håll. "Jag ska lägga den bland mina finaste stenar." var stenen egentligen på samma nivå som hans finare stenar, långt ifrån. Men att Sigrid hade haft honom i tanke när hon plockat den var nog. Utseendet var inte alltid det viktigaste, om än det var väldigt viktigt. Men inte alltid, bara ibland. "Kom, jag måste få visa vad jag hittade!" Tolir hoppades verkligen att hon skulle gilla stenen han hade hittat, den var helt klart den häftigaste sten han sett idag. Förutom den Sigrid hade kommit med såklart.


* Ja jo, nä.

Han hade alltså väntat med mening och inte varit irriterad över att hon tagit lång tid på sig? Så skönt. Hon pustade ut, så pass att några vita flingor virvlade med ut i luften. Det var dock ingenting som valpen reflekterade över då hennes tankar snart upptogs av någonting annat.
''Aj, akta hornen!'' utbrast hon när han kom fram och gnuggade sin hornförsedda panna mot hennes, vilket säkerligen resulterade i en hårdare gest än vad som varit avsikten. Det följdes dock åt av ett glatt skratt och ett stort leende kort därefter. ''Men vad roligt att du gillar den!''. Hon var snabb med att fylla i det så Tolir inte skulle tro att hon inte märkte eller uppskattade att han blev glad över gåvan. Hon hade trots allt gått in i hela det här uppdraget med hoppet om att hitta två perfekta stenar, en till sig själv, men också en till Tolir just för att hon visste hur mycket han älskade sina röda stenar. Hon skulle gladeligen åsidosätta sig själv för att hjälpa någon annan i de allra flesta fall, och då framförallt när det gällde någonting som var så speciellt för en hon stod nära. Det gjorde henne bra mycket lyckligare än att göra sakerna för sig själv.
''Åh ja, visa!''. Hon praktiskt taget stampade på stället av entusiasm när Tolir ville visa upp sina stenar. Det var alltid intressant att få insikt i någon annans älskade hobby.

Efter att Tolir lagt stenen han fick av Sigrid knuffade han till henne lite lekfullt och började se sig om. "Klart jag gör, det är ju du som hittade den." om än hon hade kommit med en svart sten så hade Tolir blivit lycklig, Sigrid hade ju hittat en sten åt just honom. Men var hade den guldiga stenen tagit vägen, nervöst började han trampa på plats. Nej, inte hade den väl försvunnit i tomma intet. Stenar kan väl inte få vingar eller små ben. För varje ögonblick som gick kröp paniken sig närmare när den tvåfärgade blicken studsade över fältet framför valpen.
Bländad av något på marken lös Tolir upp och började springa från sin syster, där låg stenen. Lika skinande som första gången, lika kantig men mjuk på samma gång. "Kolla, jag tänkte på dig när jag såg den." stolt puffade Tolir på den med sin svartrosa nos. Hoppas, HOPPAS hon gillar den lika mycket som han gillade stenen han fått av henne.

Sigrid kunde inte låta bli att le stort när Tolir sa att han uppskattade gåvan lite extra för att det var hon som gett den till honom. Det fick henne att känna sig varm och gosig inombords, som en bekräftelse på att hon gjorde någonting bra och snällt som fick andra att må bra, vilket var en av hennes högsta önskningar.
Kort därefter så började Tolir se sig om efter någonting som han hade lite problem med att hitta, så pass att han nästan verkade bli stressad över det. Hon drog slutsatsen att det nog antagligen var stenen han ville visa upp som hade kommit på villovägar, och mycket riktigt så visade sig så vara fallet när han till sist med ivriga steg måste ha fått syn på den och sprang iväg för att hämta den. Hon hade dock inte väntat sig att han sedan skulle skjuta stenen mot henne.
''Till mig?'' frågade hon lite förvånat innan ögonen sedan sken upp och blev stora som solar medan hon studerade den guldaktiga stenen framför sig. ''Den är ju JÄTTEFIN!''. Hon studsade till på stället innan hon hoppade fram och la sitt huvud över hans skuldra i en kort kram, innan hon sedan återgick till att studera den vackra stenen.
''Åh, tack tack bästa Tolir!''. Stämman var helt uppspelt och varm av omtanken. Ofta kändes det som att hon var den som gav och gav till allihopa, men det var inte lika ofta som hon faktiskt fick någonting själv. Inte för att det gjorde något egentligen, hon var glad ändå, men det var supertrevligt att någon tänkte på henne också.
''Jag älskar den!''. Det gjorde hon verkligen.