"Varya! Där är du ju!"
     Jodano sluddrade måttligt när han rasade in i Varyas rum, uppenbart rund under tassarna efter för mycket vin och dueller med arenans gladiatorer. De guldiga mönstren i hans ansikte var sedan länge bortnötta och den tjocka mankammen tycktes spretigare än vanligt. Han lutade sig mot väggen när golvet envisades med att röra på sig.
    "Så det är här du gömmer dig – lååångt bort från Auroras rövare till valpar. Smart", sade han och gav henne en bekräftande nickning, nästan imponerad.
     "Det blev slaggis mellan några gladiatorer idag. Riktiga muskelberg. Du skulle ha sett–". Han brast ut i ett okontrollerat skratt som fick honom att kikna, men slutade lika tvärt när han tog in Varyas inte helt roade uttryck. Hon lät honom aldrig stanna så här länge. Att hon fortfarande inte slitit honom ur rummet var mirakel nog.
    "Vad ser du så sur ut för?" Jodano ville säga något om att det skulle ge henne fula rynkor, men hindrade sig själv. "Säg inte att det är på grund av mig." Han drog dramatiskt tassen till sitt bröst i spelad förolämpning.

Varya hade hört hans taktlösa steg in men ändå inte gjort något för att förhindra det. Hon mötte Jodanos uppsyn med en sammanbiten blick, som utan något slags omdöme dundrade in i hennes kammare. Varya sade ingenting när han talade, bara blängde på honom, oförmögen att dölja att något uppenbart störde henne.
     “Du är så full av dig själv, Jodano,” sade hon och vände demonstrativt bort huvudet. “Full av skit,” lade hon till. “Du är det minsta av mina problem. Fattar du det? Det minsta! Då är det illa.” Varya bet av sina ord med ilska och såg tillbaka på honom med en nyfunnen glöd av hat.
     “Har du träffat henne, Nephania?” Hennes namn dröp av avsky, nästan som att Varya fick hålla tillbaka lusten att kväljas.

De bitska kommentarerna som Varya levererade fick Jodano att reagera med en långdragen suck. Vid det här laget var han van Varya och allt vad det innebar. Med det, visste han också att hon inte var färdig. Där var något mer än bara ilska. Han hoppades att hon inte ville beklaga sig allt för mycket. I värsta fall skulle han bli fast här hela kvällen om hon inte slängde ut honom före.
    "Har du träffat henne, Nephania?"
    Jodano hummade, men tog sin tid med att svara. Ah, så det var där klon klämde. Han satte sig ned och lutade sig mot kammarväggen för stöd, fortfarande något ostadig på tassarna. "Ah, hon med den vissna kammen. Som hänger så där över ansiktet", sade han samtidigt som han okoordinerat försökte klia sig i örat. Det tog ett par försök innan han prickade rätt. "Svår att missa, den där Neff– Nephania."
    Nephania var kanske fin att vila ögonen på, men det bästa med henne var helt klart hennes rappa tunga och den effekt hon hade på Varya. Stäppvargens namn var nog för att få henne att grimasera. Hon såg spyfärdig ut. Jodano skrattade, allt för bekant med uttrycket.
    "Varya. Avundsjuk – igen", konstaterade han. "Du höll ut länge den här gången. Hur många dagar har det gått sen sist?"

Varya suckade högt och ljudligt. Ilskan gällande stäppvargstiken och valparna började genast spilla över på Jodano. Hans vingliga, obehärskade sätt att föra sig gick henne mer och mer på nerverna. Det tillhörde till ovanligheten att hon ens låtit han stanna så pass länge som hon gjort, men hon hade försökt tagit tillfället i akt att få utlopp för frustrationen.
     Ett kort morrande lämnade henne, tydligt upprörd av hans kommentar. Öronen lade lägre på huvudet och blicken blev vassare. Inte för att Jodano skulle bry sig, eller ens märka av det.
     “Du är ett drägg, har jag sagt det till dig förut?” fräste hon och reste sig upp för att möta upp honom och knuffa ut honom om hon så skulle behöva det. “Har du aldrig tänkt på att kanske vara lite snällare mot den som en gång räddade livet på dig?” Varya fnyste torrt och kallt. “Ut, nu.”

"Äsch, var nu inte så där", argumenterade Jodano när Varya började mota honom mot kammaröppningen. Nu var hon ju bara tråkig. "Jag ser jag er gärna slita pälsen av varandra som vilket annat drägg som helst, men det här–" Han såg menande över henne. "–Det här funkar inte. Speciellt inte när vi andra – jag – faktiskt måste leva med dig."
    Han kände sig våghalsigare än vanligt när han lutade sig mot valvet och drog på med ett brett, inbjudande leende. Han visste nog allt vad Varya önskade. "Glöm den där bimbon. Hur mycket du än vill montera hennes huvud på väggen så vet du att det inte går."
    Eller ja, går gjorde det ju alltid. Hur regelrätt det var, var en annan fråga. Han visste inte om han talade för döva öron eller inte, men fortsatte pladdra på ändå. Ur situationen hade en idé sprungit till liv, en idé så fullkomligt perfekt att Jodano inte kunde hindra sig själv. Han lutade sig nära. Så pass att hon kunde känna frukten från hans andedräkt när han viskade i hennes öra.
     "Vad du kan göra däremot, är att avreagera dig med något annat." Varya högg varnande mot honom och Jodano skrattade rått när han slängde sig bakåt, bortom tänderna. Lite var han ju tvungen att retas.
    "Jag kan inte ge dig stäppvargens huvud." Eller hans eget, för den delen. "Men jag kan ge dig det näst bästa." Ögonen glimrade, och där var tydligt att Jodano var ivrig över vad än han erbjöd.
    "Möt mig vid den västra porten närmast vinståndet, vid midnatt." Han tänkte inte missa chansen att få i sig något innan deras lilla äventyr. "Vi behöver gå en bit, men det är det värt."
    Varya hade ingen aning om att hon skulle få se en av Jodanos bäst, dolda hemligheter. Han skrattade nöjt och vände sig om för lämna henne till sina egna tankar.
    "Hoppas du gillar rött. Jag har alltid tyckt att det klär dig bäst."

Varya ville inte lyssna på honom. Dels för att hon inte var på humör, men också för att hon visste att han hade rätt. Hon var fast med hyndan nu och inget skulle förändra det. Ödet skrattade åt hennes misär igen.
     “Jag skulle inte montera hennes huvud någonstans,” morrade hon surt. “Jag skulle kastat det till gamarna.” Hennes kommentaren gick obemärkt förbi och Jodano lutade sig istället närmare. Han stank av fermenterade frukter. Varya kunde aldrig förstå hur han lyckades få i sig drycken, och i sådana mängder.
     Han viskande besvarades med ett hugg och morrande. Ändå kom det han hade att säga härnäst att få henne att bli nyfiken. Jodanos ögon var blanka, kanske av drycken, men där fanns också något annat. Varya stod kvar, brydd och oförstående över hans invitation. Men när han skrattande lämnade henne fnös hon bara igen. Hon visste inte vad han planerade, och Varya förväntade sig inget, men ändå kunde hon inte stå emot.

Jodanos hemlighet hade trots allt lyckats distrahera henne största delen av kvällen. Nyfikenhet likt en valps hade lämnat henne åt en konstant gissande och klurande, men lawaren var alldeles för oförutsägbar för att Varya skulle kunna göra en genomtänkt chansning.
     Med ett öga konstant på månen hade hon slutligen lämnat kammaren och gett sig ner på gatorna. Röster ekade i avlägsna grändar när hon kom närmare förbestämd port. Sluddriga och otydliga. Förmodligen i ett liknande skick Jodano varit.
När hon kom fram till porten och vinståndet anade att hon kanske var lite tidig. En glimt av irritation syntes i hennes ögon när hon såg om efter honom.
     “Han har säkert somnat i nån gränd nånstans…” mumlade hon för sig själv.

"Aaaaah titta, där står hon och väntar." Jodano skrattade från där han betraktade Varya på avstånd, lutandes mot en kantstött staty som en gång varit en varg men nu mer liknade en fet bäver. "Tror du jag låtit henne vänta länge nog?" Han slängde ett frågande öga på statyn som – tydligen – gav alla de rätta svaren. "Hehe, det tror jag med. Hon ser arg ut."
    Varyas irritation när han äntligen behagade komma fick honom att flina. "Punktlig", påpekade han. "Trevligt, om man gillar sånt. WooOOOH, nu går vi!"
    Jodano knyckte på nacken i en uppmaning att följa efter, för att sedan sno runt. Han föll in i en sävlig lunk, flätandes benen lite för mycket för att vara avsiktligt. Det tog inte lång tid innan han snubblade över sig själv och tafatt stapplade framåt tills han räddade upp sig.
    "Förbaskade— Akta!" Han gestikulerade med tassen mot platsen han precis snubblat över. "Det är ojämnheter i marken."
    Den svala luften var behaglig och välbehövlig, inte minst för hans överförfriskade sinne som – dessvärre – verkade klarna alldeles för snabbt. Jodano fann sig själv pladdra på mer än vanligt, om allt och inget. Ju närmare de kom desto mer nervös blev han.
    Där vandringsleden delade sig i två, en över bergen och den andra mot Ötamon, vek han av i sydlig riktning. Vid bergets fot duckade han in under ett par stenblock och fortsatte längst en skrovlig stig som snart öppnade upp sig i en vid platå, halvt skymd av stenväggar. Jodano höjde blicken och bet insidan av sin kind i en rastlös ovana medan han sökte av området. Efter att ha klivit över dagsgamla byten – och vissa äldre än så – signalerade han Varya att stanna.
    Intill skuggorna av en död trädstam, kluven och förkolnad i sin mitt skymtade den klarblå pälsen av en hög, fullkomligt perfekt mankam. Den prydde en rödfärgad lawar, nättare än Jodano om än i liknande storlek. Hennes päls, bjärt och lätt tigrerad var vackrare än han ville minnas.
    "Möt Mardu", mumlade han, trollbunden och besegrad på en och samma gång. Han kände mer än såg Varyas frågande blick på sig.
    "Va?"
    "Mard— Ähh, skit samma, här kommer hon." Han drog på ett krystat leende. "Där är du. Som jag har letat efter dig."
    Lawaren som lösgjort sig från skuggorna mötte upp honom med skratt och en lång omfamning som fick raggen att resa sig på honom. "Varya. Det här är min... min kära syster."  Jodano tog ett steg bakåt för att skapa lite distans till sin lite väl närgångna syster. "Mardu, Varya. Varya, Mardu."
    Mardu mätte Varya med dömande ögon, ett vasst leende på sina läppar när hon tog till orda. "Vem är det här? Din senaste...?"
    Han låtsades inte höra anklagelsen i hennes röst när han naglade fast henne med en hård blick. "Var inte dum", varnade han. Det hade varit enkelt att djävlas med henne nu, enbart för att han kunde men Jodano litade inte på sig själv. Inte i den här stunden. Han ville få det överstökat.
    "Jag ville bara visa Varya här, vilken skönhet du är." Han såg uppmanande mot Varya. "När helst du är redo, stumpan." Ju snabbare desto bättre. Innan han ångrade sig.

Varya gjorde inte mer än suckade och himlade med ögonen åt honom. En del av henne fann Jodano mer underhållande än hon någonsin skulle erkänna, och det var en del av varför hon nästan fann det nödvändigt att hålla honom på avstånd. Svordomarna och skällsorden hon så ofta riktade mot honom handlade egentligen mer om att påminna henne själv än något annat. Ändå fann hon sig här, svansandes efter hans berusade jag. Nyfikenhet, intalade hon sig själv. Nyfikenhet och ett desperat försök att skingra tankarna om den äckliga blondinen.
       Under resans gång hann hon tomhota Jodano med att vända om minst ett dussin gånger, men förmådde sig aldrig att göra det. Tillslut gav hon bara upp och lyssnade halvt till hans konstanta och stundvis osammanhängande pladdrande. Utflykten var längre än väntat, och det gjorde henne både misstänksam och ännu mer angelägen om att fullfölja resan.
      Mot slutet blev det tydligare att de inte var på väg till något, utan någon. Varya övervägde tanken på om hon behövde vara orolig, om Jodano planerade något olycksbådande. Men hon hann aldrig riktigt komma till en slutsats innan han stannade henne. Det det var med en kylig, tvivelaktig blick som hon spanade över området. För ögonblicket oförstående såg hon bara tillbaka på Jodano som mumlade till svars.
         Hela situationen blev olustig när en främmande lawar lösgjorde sig ur mörkret. Varya synade henne med en blick som var allt utom inbjudande. Irritationen hon burit med sig hela vägen hit satte spår i hennes bleka anlete. Varya såg frågvist emellan dem, försökte utvinna vad det hela handlade om när sammanhanget långsamt klargjorde sig själv.
       “När som helst du är redo, stumpan.” Den blå blicken stirrade stint på honom för ett ögonblick, och sedan på Mardu. Hoppas du gillar rött. Insikten av vad han menade fick henne att kväva ett skratt. Varyas surmulna uttryck blev till ett roat, trots att hon försökte hålla tillbaka leendet på läpparna.
       “Jodano, du menar inte-” Hon avbröt sig när hon såg hans blick. Hon skrattade till, höll tillbaka, men det bubblade ur henne igen. “Du måste skämta,” sade hon lågt, skrattade och skakade på huvudet, totalt oberörd över lawartikens oförstående blickar.
       “Awww,” Varya gick upp till honom och log ett fejkat, men tacksamt leende, “Jodanooo. Du hade inte behövt. Gulle dig.” Hon stötte till honom lite, skuldra mot skuldra.
      Blicken vändes mot systern och de blå ögonen tycktes blixtra i svart. Det mjuka uttrycket rann av henne och ersattes av ett likgiltigt fokus. Varya tog några steg fram, rundade tiken halvt med en blick likvärdig den som studerar sitt byte. Hon hade redan mätt ut vilka delar hon ville bevara. Varya kastade en sista blick på Jodano.
      “Är du säker på att du vill vara här för detta?” Det fanns nästan en ton av medlidsamhet i den kalla rösten. “Jag har haft en väldigt, väldigt, dålig dag.” Hon såg menande på Jodano, men läpparna kröktes i ett illavarslande flin.

Blicken var kylig när Mardu anade odåd. Han kände igen den blicken. Full av bittert hat och lika stark avundsjuka. Han hade sett den allt för många gånger. Sista gången nu, förhoppningsvis.
    "Skynda dig innan hon fattar~", sjöng han genom sammanbitna käkar som svar på Varyas pladdrande. Hans syster var otroligt dum men dessvärre också lika tjurskallig. Hon skulle inte ge sig lätt. Vid gudarna, han hade försökt bli av med henne i en evighet. Hon hittade honom alltid. Förbaskade Mardu.
    Systern övergav alla ord och ödslade ingen tid på att be eller håna. Hon stod redo, raggen rest och med ett tandat flin kantat av beslutsamhet. De blå håren i hennes man började glöda i takt med hennes klor och Jodano insåg att han kanske skulle ha varnat Varya om hennes vindkrafter. Nåja, hon skulle få veta snart nog.
    Han höll andan, varje nerv på alert när han följde tikarna med blicken. Mardu skulle slå till först, allt för ivrig att sätta tänderna i hyndan som stulit honom från henne. Hellre hon än honom, fick han påminna sig själv. Han behövde bli av med henne och den motbjudande effekt hon hade på honom.

Ett kallt skratt kvävdes i strupen. Det vilda filnet hade frusit fast på hennes läppar. Adrenalinet hade tagit full effekt när lawartiken gjorde sitt första anfall. Varya undvek det men innan hon hann göra ett eget utfall kände hon vinden. Den piskade över hennes framtassar och instinktivt hoppade hon undan. Den glödande kammen blev som en måltavla, ett substitut för den lugg hon egentligen ville slita i. Den rödfällade tikens morrande växte när det kastades fram och tillbaka mellan bergsväggarna. Varya gjorde inte ett ljud ifrån sig.
      Vindens vinande i öronen blev som en förvarning, och istället för att försöka undvika den kastade hon sig rakt emot istället. Deras tänder möttes i hårda klapprande. En vindpiska slog henne över ansiktet och hon kunde känna att den drog blod.
      Varya var inte en slagskämpe, och hon hade inga krafter som gav henne en fördel. Tillsynes var hon svag, och denna röda lawar var tyngre i kroppen än henne. Det enda hon hade var det eldiga hatet, avundsjukan, precis den som hon kunde se speglas i motståndarens ögon - och det gjorde henne förbannad.
      Smärtan rann av henne lika fort som den landat. Hennes steg var varken smidiga eller välberäknade. Istället leddes hon av sin egen råa instinkt. Vinden kastade omkull henne mer än en gång, innan hon slutligen nådde fram till lawaren igen. Varya duckade och kastade sig på mage för ett anfall. Fort var hon uppe på benen igen, snodde runt och högg tag i nackskinnet på lawaren. Hon tappade fästet när hon använde hela sin tyngd för att få ner henne mot marken, och lawaren kastade återigen en vindpiska som slog undan hennes ben. I fallet så släppte Varya aldrig och lyckades få med sig honan.
      Deras två skepnader blixtrade  till när Varya använde sin teleportation. De uppenbarades ögonblicken på motsatt sida av stenen som Jodano dolde sig bakom. Med hjälp av teleportationen hade Varya lyckats ställa sig upp medan tiken fortfarande var i hennes grepp. Ett gutturalt läte lämnade henne när hon tog i med hela sin kropp och styrka för att slunga in tiken med huvudet först i stenen. Något krasade vid kollideringen och om än lawaren sjönk ihop till synes lealös var det bara för ett hjärtslag. Morrningarna stegrade i takt med att hon reste sig upp igen, men Varya gav henne ingen chans. Istället kastade hon sig över henne. Tänderna grep om strupen i ett hjärngrepp. Blodet som fyllde hennes mun var varmt och slutade aldrig flöda. Varya hostade när det kom ner i hennes luftstrupe, men vägrade att släppa. Istället började hon frenetiskt tugga. Vad som knastrade, bröt och sprack mellan hennes käkar var hon inte medveten om. Men hennes tankar var långt borta, för i lawarens ställe såg hon bara en stäppvarg.
      Varya släppte inte taget förrän långt efter att hon var död. Hennes blick var stirrig när hon såg på tiken hon legat över. Strupen var söndertrasad. Bortom räddning. Nåväl, det var inte huvudet hon ville klä sig i.

Han fångade systerns blå ögon med sina egna i hennes döende ögonblick. Mycket speglade i dem. Hat, avundsjuka, kanske något mer. Jodano brydde sig inte. Vad än grepp hon haft om honom släppte i samma stund hon slutade andas. Han var fri.
    Han gick fram till den livlösa kroppen, där allt som han trånat efter inte längre höll någon makt över honom. Den där förbaskade mankammen skulle aldrig resa sig över hans igen.
    Jodano petade demonstrativt på ansiktet med tassen. "Kan vi inte kapa huvudet så vi slipper se hennes fula tryne?" Han hörde Varya skratta, fortfarande andfådd efter striden.
    "Hon är bra mycket finare än dig."
    Han log åt det. Flinade för sig själv där han stod, stirrandes på Mardus livlösa kropp. "Ja, och se vart det ledde henne."

[Avslutat]