Blair hade inte kunnat förklara det. Han visste att han fick oroade blickar av dimmsyskonen, men hade inte brytt sig nämnvärt. Känslan var för stark. Den kallade på honom, vibrerade inombords. Han längtade med allt som var Blair efter att följa den, och det var precis vad han gjorde.
     Med stadiga steg plöjde han sig fram igenom Civitas gator, som blev allt mer trafikerade ju närmare invigningen kom. Han blev mer och mer exalterad, men var inte helt säker på att känslan var helt hans egen. Det var som inget han känt förut.
     Jo, en gång förut.
     Hjärtat hoppade över ett slag när han fick syn på något stort och grått.
     "Garn?" ropade Blair, något tvekande. Folk vände sig om mot honom, några nyfikna och några blängande. Den stora vände sig också om.
     "Blair?"
     "GARN!" Blair satte fart, brydde sig inte ens om de ilska utropen från vargarna han knuffade undan. Inget skulle stoppa honom nu.
     De kolliderade och Garn slog labbarna runt honom. Lättnaden Blair upplevde var obeskrivbar. Det kändes som att han gått med en sten som skavt mellan trampdynorna, men inte insett och kunnat åtgärda förrän nu. De var tillsammans igen. Äntligen.

"Blair?" Han hörde rösten som yttrade hans namn men det var känslan han kände som bekräftade det. Garn snodde runt och bevittnade hans bästaste bästa vän som kom rusande mot honom. Hjärtat började rusa i hans bröstkorg vid insikten och den korta svansen viftade häftigt. Han visste inte vad han skulle ta sig till så han blev stående, ivrigt trampande på marken.
"BLAIR!" Vrålade Garn.
"Jag har letat efter dig!" sa han med en emotionellt vacklande ton i sin röst och slängde labbarna om fakargen i samma stund som dom krockade samman. Han höll vännen hårt, ville inte separeras från honom igen för det var nu när dom var tillsammans som Garn var hel.
"Blair, jag har saknat dig så mycket att det gjort ont i mig," erkände han samtidigt som han släppte på kramen och mötte Blairs blick med sina egna blanka ögon.
"Vi kan väl... vara tillsammans ett tag? Du har grejer att göra? Jag kan hjälpa dig!" Han drog in Blair i en tajt kram igen. 
"Snälla?"

Garn kunde lika gärna tagit orden från Blairs mun. Han kände sina egna ögon bli lite blanka när han såg vännens.
     "Ja", sa han kvävt. "Ja, jag har grejer att göra, och du får jättegärna vara med." Du måste vara med. Ännu kunde de inte skiljas åt. Det kändes alldeles för bra när de var tillsammans. Han visste inte var känslan kom ifrån, men det ändrade inte på faktumet att Garn hade en alldeles speciell plats i Blairs något fula hjärta - men ett hjärta var det oavsett.

"Vad bra." Han andades ut i lättnad och släppte motvilligt taget om Blair.
Garn hade hört om invigningen som skulle äga rum i skuggfall från den svarta vargen som stannat upp honom ute på gatan. Hon hade pratat lite lustigt till en början men så snart hon nämnt att det skulle vara matcher, slagsmål så var Garn såld. Nilo, som hon presenterat sig, hade också sagt att hon med glädje skulle se till att han blev anmäld. Garn hade breddat ett leende åt henne och sagt att han inte förstod vad hon menade, det var ju han som var glad över att få slåss! Tiken hade skrattat hjärtligt och lämnat honom där.
"Är du här för Skuggfall? Jag ska slåss där imorgon! Träffade en snäll hona igår som sa att hon skulle anmäla mig. Kommer du och tittar?" Han såg på vännen med stora, rundade ögon och log uppmanande. Stumpen viftade ivrigt. Tanken på att visa upp sig inför en massa individer och Blair i ett slagsmål var som en dröm som gick i uppfyllelse.

Skulle Garn slåss? Samtidigt som Blair kände hanens upprymdhet pulsera ut till fakargens egna blod, kände han ett stygn av oro. Han ogillade tanken på att vännen skulle riskera bli skadad, trots att han visste att Garn var duktig. Men starka ben kunde inte hjälpa mot eld.
     "Det är klart jag kommer", log Blair. "Jag ska ta med alla mina vänner, och så ska vi heja på dig. Högst av alla."

Bekräftelsen på att han skulle närvara och att han skulle ta med sig alla sina vänner för att heja på honom lämnade ett stråk av tårar på hans kinder. Garn stod tyst en kort stund, handfallet stirrande mot Blair.
"Kommer du göra det?" Till skillnad från hans annars så burdusa framtoning så var frågan delikat framlagd. Inte för att hans bästis skulle lura honom men det kändes samtidigt så overkligt att han var tvungen att fråga en extra gång.
"Jag tror det är något fel på mina ögon." Flikade han in efter att ha känt hur tårarna fortsatt rinna ner för hans kinder. "Dom slutar inte blöta ner mitt ansikte." Han sänkte nacken och använde ena frambenet i ett försök att gnugga bort dom.

Garn grät, och Blair blinkade intensivt för att inte egna skulle falla. Känslorna blev så mycket intensivare när de stod såhär. De pulserade fram och tillbaka emellan dem, och Blair hade snart ingen aning om vad han kände eller vad Garn kände - de rörde, andades och kände som en enda.
     "Ja, det är klart", svarade han med tjock röst. "Det är klart jag gör det, för dig."
     "Jag tror det är något fel på mina ögon." Blair skrattade till, ett kvävt ljud, och kände egna tårar droppa ner. Det gick inte att hålla emot längre, och han visste inte ens om han ville. Det var skönt att göra sig av med senaste tidens spänningar i en trygg famn. Även om han gärna ville se sig själv som odödlig var han långt ifrån det, och verkligheten skrämde honom ibland.
     "Mina med", sa han uppgivet och borrade in nosen i Garns mage. De var i alla fall två om det.

[Avslutat <3]