Det hade varit svårt att missa den enorma, gråa jätten framför henne. Hans framtassar var nästan lika stora som hela hon. Lÿs var minst av sina syskon, och bredvid främlingen kände hon sig lika liten som myra. Det hindrade henne dock inte från att spela honom ett spratt. Tidigare hade hon sett honom skrattandes tillsammans med Blair, så hon antog att de var vänner och att det var okej att busa med honom.
    Ljudlöst närmade hon jätten, kroppen tryckt mot marken och med en lekfull glimt i ögat. I bakgrunden kunde hon höra sina syskons röster som sade åt henne att hålla sig undan, men det ignorerade hon fullständigt. Så länge inte hennes mamma nämnde något, så var det okej.
    När hon var någon meter ifrån hoppade hon upp i luften. Vingarna flaxade ojämnt men hjälpte till tillräckligt mycket för att hon skulle kunna ta sig upp på främlingen. Hon försökte att vara så lätt som möjlig när hon tyst rörde sig längs hans ryggrad, tills hon slutligen kom fram till hans nacke där hon tog ett skutt och tittade på honom uppifrån.
    “Bu!”, fnissade hon lågt, i väntan på hans reaktion. Lÿs hade tyckt det var ett superkul hyss; trots allt var hon inte medveten om hur ljudlig och klumpig hon faktiskt varit. “Du är Blairs vän va? Han är min farbror.”

Garn hade känt en osäkerhet bubbla oroligt i honom när Blair berättat att de skulle träffa Moloks tjej - som hade fått valpar. Han hade inget emot valpar, vad han visste, det var Nomë själv som stod för den jobbiga känslan som pyrde i honom. För han ville minnas att hon kunde vara rätt obehaglig till och från. Liten, arg och rapp i käften. Obehaglig.

Det var när någon, inte diskret, satte sina tassar på hans rygg och började bestiga honom som om han vore en en hög bergskedja denne envist behövde ta sig upp för som Garn snappade upp doften av valpar. Han satt tålmodigt stilla och väntade på att den lille skulle uppenbara sig för honom.
  "Jag är Garn!" Slängde han hastigt ur sig och inspekterade nyfiket den lilla valpen som balanserat ut på hans nosrygg. "Ska du vara så liten?" Undrade han och nickade till åt sidan men rätade snabbt upp huvudet igen för att den lille inte skulle falla av. "Ja! Blair är min bästaste bästa vän." Ah, Garn hade ju själv en brorsdotter och nu har Blair en också! Det hade nog blivit så för att dom två var bästa vänner. Helt klart. "Hej Blairs brorsdotter!" Han sköt henne ett brett leende.

Medvetet tryckte Lÿs ned sina tassar lite mer hårdhänt än vanligt trots att det inte var marken hon hade under sig utan någons tjocka panna. Hon ville se hur långt hon kunde gå innan Blairs kompis tog illa upp.
    Det var nära att hon föll omkull när han, som nyss presenterat sig som Garn, gjorde en snabb rörelse med huvudet. Impulsivt tryckte hon sig ned och lade sig med framtassarna hängandes längs hans nosrygg.
    Lÿs rynkade på pannan.
    “Liten?”, frågade hon högt med en klang av irritation. “Jag är väl inte liten. Det är du som är stor! Som en sten.” Hon nickade flera gånger åt sin egna kommentar för att visa att hon allt hade rätt. De ljusa lockarna som inramade hennes nätta ansikte rörde sig i takt med hennes rörelser, gjorde att de även föll ned i Garns ansikte.
    “Och är Blair din bästa vän? Varför har han inte berättat om dig då?”, forsatte hon. En fundersam min spred sig över hennes ansikte. Lÿs blev än mer konfunderad när han sedan kallade henne brorsdotter. Han och Blair var väl inte bröder? Det skulle innebära att… jätten var hennes farbror? Eller?
    “Är du bror med min pappa också då?”, frågade hon förvirrat och utan att fråga om tillåtelse satte hon sig bestämt ned, fortfarande på hans ansikte. “Vet du vart han är?”

Den lilla verkade ha blivit irriterad på honom över att han kallat henne liten? Han rynkade pannan och nosryggen, kände hur hon spände sig för att inte tappa balansen. Men hon var ju faktiskt jätteliten.
Garn skrattade till när hon jämförde honom med en sten. Han kunde se varför, han var grå och stor som en stor och grå sten.
'Och är Blair din bästa vän?'
Med entusiasm hade han varit på väg att svara på hennes fråga när hon kvickt la fram en följdfråga som högg honom rakt genom hjärtat.
'Varför har han inte berättat om dig då?'
Garn sjönk ihop, som om någon slagit luften ur hans lungor. Kunde han ens andas? Han var inte säker. Skämdes Blair över honom? Hade han gjort något fel? Han visste inte. Valpen på hans huvud fortsatte att prata men det låg som ett diffust brus i bakgrunden. Garn lät frambenen glida ut framför honom och han sänkte sakta ner kroppen mot marken. Korsade benen och stödde hakan mot dem. 
Hade han gjort något fel? Skämdes Blair över honom?

Lÿs rynkade pannan åt Garns plötsliga förändring i beteendet. Det kändes som om han blev mindre än vad han varit, och innan hon hunnit säga emot hade han lagt sig ned med huvudet vilandes mot frambenen. En besviken suck lämnade henne och hon skakade på huvudet. Det betydde säkerligen att han inte hade sett till deras pappa alls. Frustrerat hoppade hon av honom och landade bredvid.
    “Vad är de med dig?” Hennes röst var hårdare än hon räknat med, men lade ingen vikt på det. Lÿs hade alltid varit dålig på att läsa av andras känslor, och det här var inget undantag. Kanske var det inte ens så att hon var dålig på det, för hon såg uppenbarligen att något var fel med jätten. Men Lÿs hade inte den erfarenheten eller den viljan att försöka förstå varför - och kanske brydde hon sig helt enkelt inte. “Hallå? Jag pratar med dig.” Hon gav honom en knuff på ena kinden för att få hans uppmärksamhet som verkade vara fast i något helt annat.
    Trots att Lÿs försökte att fånga hans uppmärksamhet verkade det som att den något tröga, mycket äldre vargen hade zoonat ut. Hon hade inte tid för det, och trots att hon ville veta mer så var hon hungrig och behövde mat. Nu.

[Avslutat]