Ronia hade inte befunnit sig utanför reviret mycket alls. Hennes far, Black, hade hållit henne med minst sagt hårt koppel långt in i tonåren under träningsperioden, men nu var hon fri. Inte fri, som att kunna resa iväg vart hon ville i Numooris zoner, men fri att lämna reviret, och Ronia tog ofta tillfället i akt att ge sig ut i de okända markerna dit hon ännu inte kunnat färdats. Det hade gått många veckor sedan Black hade lättat på restriktionerna vart hon fick vara, och världen hade plötsligt blivit lite större. 
  Ronia färdades, smidig som vilket kattdjur som helst, mellan de täta trädkronorna strax ovanför mark. Klorna var utspända och gav gott grepp i den fuktmjuka barken då hon tog sig från punkt till punkt, ömsom skuttande över glapp i växtligheten, ömsom med låga, långbenta kliv. Smaragdblicken var uppmärksamt riktad framåt då hon sökte de enklaste vägarna för framfarten. Trots att det gått många veckor sedan Black lättat på tyglarna hade ännu inte mycket av det närmsta Kawazatri utforskats, och idag var hon på väg norrut till en av de osedda punkterna i geografin. 
  Med ett smidigt språng tog hon sig ner ifrån en grenklyka. Tassarna tog stadigt i marken och den kattlika varginnan rätade på sig. Pupillen hade dragits ihop till en knivskarp springa, intensiv i djungelns dunkel. Hennes aura var självsäker utan hennes egentliga mening, stegen som om hon ägde marken under henne, som alltid. Kargen var inte längre ett barn och valpåren hade snabbt skridit förbi, och hennes kropp hade följt därefter. Valphullet var försvunnet och hade format den ädla, seniga byggnaden, tydligt kattinspirerat. Ögonen ägde nu en tydligare mandelform i sin lätt sneda form, öronen var fullt resa på huvudet och den röda luggen hade blivit allt tjockare. Hon var välmusklad utan att någonstans bli kraftig och såg allmänt mer vuxen ut, om än det var ett tag kvar tills hon fullt ut kunde räknas som en.
  Snart, kunde hon ta sig an mer. Snart.

[Kräks på detta inlägget, men. Pax till Blair xD]

Blair älskade att flyga. När träningen blev för mycket, eller saknaden av Ophelia blev för stor, brukade han flyga en sväng för att lätta upp sitt sinne. Det fungerade alltid.
   Vindar piskade honom i ansiktet där han susade fram genom luften med samma fart som om någon slungat iväg honom. Det här var frihet. Med ett litet, lätt leende gjorde han en smidig volt i luften, och saktade sedan ner lite. Det fick räcka. Han började dala ner mot marken för att landa. Då fick han syn på något oväntat. 
   En tuss av rött som snabbt försvann ur hans synfält. Han dalade mer, noga med att inte nudda lövtaket. Ännu en skymt nådde honom. Hans skarpa falargögon hade inga problem med att uppfatta den. Det var en varg, och en bekant varg. Ronia. Blairs ögon smalnade, och ett svalt, nästan elakt leende gled över de mörka läpparna medan han letade upp ett litet område blev trädkronorna där det gick att ta sig ner. 
   Ljudlöst svävade han ner mot marken. Skickligt undvek han alla grenar som var i vägen och landade på marken lika tyst som ett löv dalar till marken. Träning gav resultat, som han så många gånger konstaterat.
   De gröna ögonen var fokuserade på tiken framför honom. Blair hade valt att landa bakom henne. Det gav honom en fördel. Han visste mycket väl att de intr tyckte särskilt mycket om varandra. Så hade det i alla fall varit när de träffats som valpar. Läpparna kröktes i ett kort, föraktfullt flin när han mindes hennes sätt att ta skydd hos sin far. 
   "Du växte, ser jag.", sa Blair slött och la huvudet på sned.

"Du växte, ser jag." Ronia tvärnitade, sköt tassarna i marken och klorna breddades ut per automatik. Hennes kropp spändes, musklerna laddade i reflex. En mjuk duns, och en röst. Ingenting mer än så. Lika snabbt som hon stannat snodde hon runt, och mötte genast en mörk blick ett par meter bort tillhörande en bevingad, lika mörkpälsad individ. Kargen såg på främlingen, först med blicken en aning överrumplad, sedan vidgades de en smula då minnena svallade tillbaka till nuet, och sedan kyliga. Kalla, lika kalla som hanens röst hade varit när han landat bakom henne. För att skrämmas, sätta henne tillfälligt ur balans? Förmodligen båda.
  "Blair", uttalade Ronia med lätt eftertryck och höjde lätt på ena ögonbrynet. Svansen svepte fram och tillbaka bakom henne, långsamt, som en katt redo till språng. Hon ignorerade hans tidigare ord, och kände hur det ryckte lätt i mungiporna i ett roat leende. Han hade växt, även han. Hans kropp var inte längre lika oproportionerlig, han hade till fullo växt i sina tassar och kroppen var i allmänhet lite kraftigare. Ronia tänkte som hastigast tillbaka på deras första möte, när hon varit blott ett litet valpyngel. Hon hade rymts mellan hans framtassar, och han hade kunnat lyfta iväg henne i nackskinnet. Ronia drog diskret klorna mot jorden. Inte denna gång, inte. "Har du bytt namn än? Eller anser du dig flicka nu?"

"Blair." Blair tippade över huvudet till andra sidan. Hon hade höjt på ögonbrynet, och verkade kosta på sig ett pyttelitet roat leende. Blair flinade. Även om hans senaste intryck av henne inte hade varit positivt kunde han redan nu se att hon mognat. Om det varit till något han skulle gilla eller ej kunde han inte bedöma. Han kastade en lätt blick på hennes vaggande svans. 
   Senaste gången de mötts hade han lyft upp henne och burit iväg med tiken. I efterhand kunde han känna att det varit en dåligt idé. Varför hade han ens kommit på tanken? Om han hade velat skrämmas hade det funnit bättre sätt att skrämma henne. Ronia tog till orda.
   Just det, den detaljen. Hon tyckte hans namn passade en flicka. Han undrade om hon någonsin träffat en flicka med namnet Blair. 
   Han bestämde sig i alla fall för att inte låta henne få ett grepp om honom, utan fnös roat. Av ren vana lät han tungan glida över hålet i läppen innan han svarade. 
   "Vadå, tycker du inte att jag är söt nog att vara en flicka?" Tonåringen svängde retsamt på svansen och blinkade förföriskt med ögonfransarna.

Trots att Ronia förväntat sig att hennes humör skulle sjunka till marknivå, men den här gången.. Faktiskt inte. Den ena ögonbrynet som varit höjt sjönk igen och de förenades fundersamt. Hon mindes tillbaka till deras senaste möte, då hans beteende hade varit likadant. Sarkastiskt retsamt, då hade det stört henne och hon hade uppkäftigt bitit emot. Men den här gången, var det roande, som om hon plötsligt kunde förstå hans retsamma undertoner. Det skilde inte oerhört många år mellan de två individerna, men i valpåren skilde bara ett år enormt, och i deras fall hade Ronia inte varit med än en valphullig klump och Blair nästan tonåring.
  Han blinkade, som lekfullt, med ögonfransarna vilket tillsammans med kommentaren fick henne att brista i skratt.
  "Definitivt. Låt oss se", Varginnan drog på läpparna, fortfarande med ögonbrynen en aning sänkta, och kastade en snabb blick till höger om sig. Hon knyckte kvickt åt sig en rosa, fyrbladig blomma ifrån en lian intill sig och hade ett ögonblick senare placerat den bakom hans ena öra. Ronias ögon vidgades då hon, menande nickande, backade undan. "Du skulle passa som prinsessa, sötnos."

Blair drog på smilbanden. Till sin förvåning kände han sin inställning mot henne mjukas upp. Hon var inte längre valpen med ett temperament som inte räckte längre än sin egen nos. Istället hade hon växt upp till en vacker tik som enkelt skämtade med honom. Det fick honom att undra om Ophelia också växt. Hon hade alltid varit vacker, och han tvivlade inte på att skönheten höll i sig.
  Han fick henne att brista i skratt. Det skänkte honom en nöjd känsla av truimf. Han hade fått henne att skratta. Det var länge sedan han hade fått någon att skratta. Det var länge sedan han velat få någon att skratta, snarare.
  Hon backade undan. Blair följde henne med blicken när hon knyckte en skär blomma från närmaste lian. Sedan närmade hon sig. Han stod stilla när Ronia placerade den lilla blomman bakom hans öra och tog ett steg tillbaka. Hennes ögon vidgades lite. Han flinade brett.
  "Du skulle passa som prinsessa, sötnos." Han höjde på ögonbrynen. Ett flin växte fram och han strök med tassen över sitt anlete.
  "Ja. Det enda som fattas är att du skaffar dig stora muskler och blir min prins."

Ronia frustade till och himlade med ögonen då han strök med tassen över ansiktet. Så charmig man kunde försöka vara då. Tyvärr lyckades han också, för trots att hon egentligen ville störa sig på honom (och det enormt) så kunde hon inte. Ronia mindes hur hett hon hatat hans sätt som valp, men nu ansåg hon det bara roande. Och det verkade förbli så just då, varesig hon ville det eller inte. Tiken knyckte nonchalant på huvudet för att få bort den tjocka luggen från ögonen. 
  "Äh! Ät sniglar", sade hon avfärdande och räckte ut tungan mot honom. Sedan log hon återigen snett. "Så du bestämde dig alltså för att komma på besök. Vilken ära." Återigen himlade varginnan med ögonen, men antog sedan en ytterst oskyldig min med klotrunda, långsamt blinkande ögon. Svansen fortsatte ringla bakom henne, lätt ryckande. "Hur går det med smutsen där borta i Occultos? Har ni ruttnat bort än?"

"Äh! Ät sniglar." Trots orden och hennes nonchalanta slängande med den eldfärgade luggen flinade han ett leende så brett att det gjorde ont i kinderna. Blair roade sig kungligt, men svarade inte. 
   Fakargen klippte med öronen åt det hon hade att säga. Ronia himlade åter med ögonen. Det verkade vara en av hennes absoluta favoritgrejer att göra. Han studerade sina klor med en överdrivet nonchalant min. 
   "Någon gång måste ju eländet bli gjort."  Tikens min förändrades märkbart. Ögonen blev oskyldiga och klotrunda. 
   "Hur går det med smutsen där borta i Occultos? Har ni ruttnat bort än?" Blairs leende hade gått ner när han sett nonchalant ut, men nu flög det upp igen i ett glatt grin.
   "Vi klarar oss. Dödar lite folk här, krigar med Devils där. Livet är bra!" Han svängde glatt på svansen men lät rösten vara nonchalant, som om hans ord inte alls betydde något viktigt.

Om Black visste vad hon sysslade med, stod och skämtade med en från Occultos, skulle han förmodligen slå ihjäl henne. Att de båda flockarna, Shady och Black, skydde varandra som pesten var ingen nyhet och det hade pågått så länge hennes minne sträckte sig, men nu orkade hon ärligt talat inte bry sig. Trots att det skilde några år mellan tonåringarna så fann Ronia ett nöje i att tala med någon som inte var Black eller Kasai. För det mesta vandrade hon själv, och det var sällan eller aldrig hon stötte på individer i sin egen ålder. Det var nu Ronia insåg att hon saknat jämnårigt sällskap, och hon njöt av det, trots att det var ett avskum ifrån Occultos.
  "Woah, livet leker", fnös hon retsamt och sjönk ner på bakdelen. Det var dock en nyhet att Devils passerat, och kanske var det lika bra att fråga. Det kanske var någonting Black ville veta om. Vad gjorde de här, förresten? Ronia hade fått enkla lektioner i Numooris geografi, och hon visste sedan länge att de befann sig vid öknen. Såhär långt västerut hade de väl ingen anledning att vara. Någonting kanske var på gång. Huvudet tippades frågande på sne, ögonlocken gled ihop ett par millimeter över den smaragdgröna ytan. "Så, Devils? Har de varit och bråkat? Vad gjorde de här?"

[Ronia vet inte om att Devils flyttat till Blodsbergen]

Blair kände sig bra. Stämningen hade gått från kylig till road till humoristisk på rekordsnabb tid. Underhållningen Ronia skänkte fick honom att tänka på annat än sitt enformiga liv. Blair gillade att prata med folk som han kunde skämta och driva med. Det var inte ofta han stötte på dem, så han fick ta varje möjlighet som kom. Ronia var perfekt, eftersom det egentligen inte spelade någon roll för honom om de skrattade eller slogs så blodet tröt. Han tyckte hon var rolig oavsett. 
   "Whoa, livet leker." Blair grinade retsamt som svar. Utan att bry sig om sarkasmen satte även han sig ner. 
   "Så, Devils? Har de varit och bråkat? Vad gjorde de här?"
   "Ingen aning. De klampade in på vårt revir, så vi konfronterade dem." De gröna ögonen glimmade till. "Väldigt vänligt, såklart. Tyvärr tar folk oftast vår charm fel, så det blev slagsmål." Blair slickade tankfullt ärret i läppen han fått den dagen av sandhanen. Det sved fortfarande ibland, om han fick i sig något starkt. Hade det inte varit för Shady, hade han nog fortfarande varit fast med Devils. "Men ja, de gav sig iväg, mot Byoomi." Hans röst var allvarligare när han pratade om Devils, men det höll inte länge. Det var som att Ronias sällskap manade honom till att glömma det förflutnas sorger och förluster och istället skämta med henne.
   "Har du några smaskiga nyheter att berätta för mig då, hun'?" På hans tonfall lät det som att de var gamla skvallerkärringar med ett långt förflutet bakom sig. Blair roade sig kungligt i hennes sällskap utan några som helst hämningar. Hon må vara från den tragiska lilla flocken i andra sidan av djungeln, men hon hade humor och charm, det fick han erkänna.

Att Devils av misstag skulle snubbla in på Occultos revir var otänkbar. Alltså, måste där finnas en annan anledning till konfrontation. Kanske visste Blair utan att veta mer, bara att han inte ville berätta? Ronia frågade inte, utan rynakde bara tankfullt på pannan när han berättade vidare att ge sedan givit sig av mot Byoomi. Märkligt. Vad hade de ens i trakterna att göra?
  "Skumt", kommenterade kargen och lyfte vänstertassen för att slicka den ren ifrån en lerfläck. Skumt, det var det verkligen. Varför söka bråk, bara för att bråka, om de inte ville någonting? Med en lätt duns satte hon återigen tassen i backen, och skrattade till åt Blairs fråga. 
  "Knappast", log hon snett, och kände hur leendet bleknade bort en aning. Det återkom lika snabbt igen, men inte utan att hon hunnit tänka ett par mindre positivt laddade meningar. Nej, inga nyheter. Verkligen inte. Det var som om hennes flock låg i träda, och mindre hade den blivit. Medlemmar hade försvunnit, som Aimeus. Ingen visste vad som hänt honom, och inga nya hade tillkommit. Isil Anar hade haft sin glansperiod för länge sedan, och nu låg de som en relik efter någonting större. En skugga. En liten, ytterst liten, familjär flock bestående av några enstaka individer bortsett ifrån Ronia. Som liten mindes hon sin flock som just en flock, nu var den inte mer än en falnande hetta i glödbädden. Ronia avskydde det, för hon hade mer att ge i livet än att försöka tända en eld av vått virke. Hon var född kejsarinna, och ingenting annat. Gjorde inte Black någonting för att lyfte upp flockens namn ur smutsen, så.. 
  "Tyvärr får du inga saftiga detaljer att ta med dig till Shady", sade kargen tillslut och tryckte framtassen i hanens bringa. Rösten var gravallvarlig, men blicken skvallrade om någonting helt annat, en lekfullhet. "SÅ lätt kan du inte fjäska dig till information, prinsessan."

Skumt, kommenterade tiken. Blair nickade långsamt med ett eftertänksamt ansiktsuttryck, men det rann snart av honom som vatten så snabbt hans tankar gick vidare. 
   Ronia skrattade till med svarade inte omedelbart. Hennes ansikte förändrades inte, men han såg hennes blick att hon tänkte på något annat. Kanske hade det hänt något som han inte visste om? Kanske var hennes far - som Blair inte brytt som om att veta namnet på - död och det var den nya ledarinnan av Isil Anar som stod framför honom? Han funderade vidare. 
   "Tyvärr får du inga saftiga detaljer att ta med dig till Shady. SÅ lätt kan du inte fjäska till dig information, prinsessan." Ärligt talat hade han inte tänkt på att skvallra för Shasy förrän hon sa det. Blair hade bara varit nyfiken och en aningens ingripen i sitt rollspelande. Men fanns det en dold undermening? Hennes röst hintade inte om något, men när gröna ögon mötte lika gröna anade han lekfullhet.
   Ett snabbt flin gled över hans läppar innan det krympte till en beräknande, lömsk min. Tassen hon satt upp mot hans ljusa bringa berörde honom inte. Han tänkte snarare utnyttja den.
   "Jaså? Måste jag övertala dig?" Trots att han inte var en karg spann han nästan fram orden, med lekfullheten skinande ur ögonen. Det blev den enda varningen. Han tryckte sig framåt, mot henne med hjälp av de musklade bakbenen. Hennes ben fungerade som hävstång när han pressade sin kroppshydda mot henne så att hon föll baklänges ner på den mjuka marken.
   Blair grävde ner klorna i marken för att inte falla. Han stod över henne med ett flin som räckte från öra till öra. Det fanns ingen aggressiv hatfullhet i hans kroppspråk, däremot en lekfull utmaning. Brottas med mig.
   "Jag har hört att flickor slåss bäst, så nu får du spänna dina muskler, prins Ronio." Han kom att tänka på slagsmålen han och Bambra haft. Det här kändes som ett av dem. Inget riktigt hat, men inte heller några silkesvantar. Han lät en vind rufsa till den eldröda manen hon bar, men var vänlig nog att trots rufset föra den ur ögonen på henne. 

[PP:ade lite men antar att det är okaaaaj]

"Jaså, måste jag övertala dig?" Ronia hann inte tänka en tanke, innan Blair for fram som en svart virvel och tryckte ner henne i marken. Hennes första reflex var att trycka bakbenen i hans nu väldigt lättillgängliga buk och spärra ut klorna samtidigt som läpparna var påväg att dras tillbaka i en morrning. Hon insåg dock, innan hon hunnit driva sig själv till motattack, att det bara var på lek. Skärpning, Ronia. Uppmärksamhet, lektion 1 och 5. Ett utmanande flin spred sig istället över läpparna. Prins Ronio, så ståtligt och snyggt. Sarkasm. Det kanske var det nya smeknamnet för Kasai, som förhoppningsvis skulle kunna reta gallfeber på honom?
  "Skillnaden är att jag inte är en flicka." Ronia pressade klorna en aning hårdare mot hans mage, innan hon log oskyldigt och blixtsnabbt vred sig ur hans grepp. Detta gjorde hon genom att vrida sig till vänster, utnyttja överraskningsmomentet och pressa loss hans vänsterben och därmed ta sig ur hans grepp. Sedan vred hon sig så bakbenen tog mark och rammade sin tyngd mot hans sida. Ronia pressade sig ner över hanen, naglade fast honom mot marken och tryckte högerbenet snett över hans bröstkorg och hals. Ett triumferande leende infann sig på läpparna då hon lutade sig närmare honom. Blicken var utmanande. "Jag är en härskarinna."

Uh-oh. Ronias ord varslade om att hon inte tänkte ligga kvar. Hon var snabbare än han uppskattat, och starkare än den seniga kroppsbyggnaden avslöjade - men så var det med honom också, så han borde inte bli förvånad. Han motstod reflexen att slå tillbaka, väl medveten om att det antagligen inte skulle lyckas så bra. Hon var redan halvvägs genom sitt drag och han lät henne fortsätta. De slog i marken, nu med han längst ner. Hon placerade sitt högerben över hans bröst och hals.
   "Jag är en kejsarinna."
   "Nej.", sa han med låg, laddad röst. Ett litet, snett flin prydde hans läppar när han höjde huvudet så mycket han förmådde utan att vidröra henne.
   "En kejsarinna har land och ett folk som följer henne. Var är ditt rike?" Det var inte riktigt en viskning, för det fanns så mycket mer kraft i orden än vad det brukade finnas i viskningar.
   Blairs blick var fylld av blandade känslor. Utmaning ochspänning pumpade igenom irisen. Han kände sig fylld av adrenalin.
   "Det finns något i dig Ronia, som jag inte kan sätta tassen på, men det utmärker dig från din flock." Han sjönk tillbaka med huvudet mot marken igen med ett litet, förföriskt lurigt leende på läpparna.

Ronia morrade lågt, utan att hota honom. Det var mest i frustration ögonen över ett ögonblick fick en farlig glimt, som snabbt försvann. Blair hade rätt, alldeles för rätt. Hon hade inget rike, och inget folk. Ingenting som säkrade hennes styre, för där fanns ingenting att hämta. Men snart, skulle hon få vad hon förtjänade, och vad hon var född till att bli. Snart. Inte nu, men tillräckligt snart för att det skulle vara inom räckhåll. Bara en millimeter till, och hon skulle grabba tag i sitt mål och aldrig någonsin släppa triumfen ens för en sekund. 
  Ronia hade sedan hon ägt en klumpig valpkropp och mindre rationellt sinne haft endast en sak i huvudet, att bli som sin far. Nu, äldre, såg hon fortfarande upp till Black, men inte för hans dåd. Det fanns faktiskt ingenting oerhört imponerande att ta efter, förutom hans aura där man inte vågade annat att leda. Han var en ledargestalt, om än hans mål inte var henne. Black ville ha en familjär flock, fredsmäklare. Ronia ville någonting mer. Hon log svagt åt hans konstaterande. Något, var det. Något, hade han beskrivit det som. Var det sanning? Förmodligen. Hon var kapabel att bli någon, någon annan än en familjeflocksidé i en grå massa.
  "Hmm.." Ronia tippade huvudet på sne. Hon lättade på greppet som hållit honom nere, höjde den nu fria tassen till hans ansikte. En vass klo följde linjen av hanens käke. "Elden kan ha svårt att få fäste, men när den gör det..." Klon stannade upp vid hans öga. Rösten var låg, honungslen. "Så växer den snabbt till en skogsbrand."

Ronia morrade lågt, men han kunde inte göra något annat än att le. Det var ett frustrerat ljud, för hon visste att han hade rätt. Blair älskade att ha rätt. Det var tillfredsställande, särskilt just nu, när han verkligen ville ha rätt. Hans sprack upp i ett leende som blottade vita, vassa huggtänder. 
   Kargen lättade på greppet hon haft om hans strupe. Den mörkpälsade hanen såg lugnt in i hennes ögon medan hennes mörka klo följde hans käkes linje upp till ögat. En sorts provokerande utmaning brann i hans gröna ögon.
   Honans ord fick ett litet, belåtet leende att flimra till på hans läppar. Hon förstod vad han menade. Det gjorde honom så otroligt nöjd att han hade tagit rätt. Ronia var inte som de andra i hennes flock. Hon förstod att för att få något mer, behövde man göra något mer. Fakargen kunde inte känt sig nöjdare i den stunden. Ledaren för Isil Anar kunde tro så mycket han ville, men hans söta dotter var inte pappa upp i dagen.
   "Du vet..", började han med ett lömsk leende. "Om man verkligen vill ha något, måste man ta det." I samma stund han uttalade ordet 'det' krängde han till med huvudet så den vassa klon gled undan. Han vräkte undan henne och rullade undan. Smidigt kom han på fötter, men kastade sig inte över henne igen. 
   "Sluta vänta, Ronio. Ta det." Blair tog några steg i en cirkel. Antingen hängde hon på, och då skulle de cirkla runt varandra, eller så stod hon kvar och han skulle cirkla runt henne. Oavsett rörde han sig med smidiga rörelser och långa, eleganta steg. 

[HUR BLEV ROLLET SÅ DEEP]

Blair tog sig loss från hennes grepp, och Ronia gjorde ingen ansats att hålla kvar honom. Hon återfick snabbt balansen, rätade på sig och knyckte med huvudet för att få luggen ur ansiktet. Det ryckte i svansen bakom henne, beredd på vad som skulle komma härnäst, men han gjorde ingenting för att återigen få kommandot. Istället, började fakargen röra sig runt henne i något som blev till cirklar. Hon gjorde ingenting för att följa den eventuella inviten, utan slog sig istället ner på marken medan hon följde honom med blicken.  Hans ord var utmanande, eggande. Tydligt ute efter att trissa upp den frustration hon ägde inneboende, den hon ignorerat så länge. Hon ville förtjäna sin plats på Numooris mark, den som både fläckats av blod och tårar men också berörts av glädje. Men, kunde hon ta steget ut? Nej.
  "Jag kan inte svika min familj." Ronias blick hade blivit tom, men hållningen var upprätt och stolt. Att svika Black vore värre än att kapa sina egna tassar. Han var allt för henne, en förebild och en fader. Ändå, kunde hon inte undgå att erkänna för sig själv att tanken faktiskt funnits där, att ge sig av. Bygga någonting nytt, som var hennes. "Jag kan inte svika Black. Jag måste vänta." Hur lite jag än vill det.

Blair blev nöjd när hon satt kvar. Han eggades bara mer och mer. För varje steg sjöd spänningen under ytan på de gröna ögonen likt kokande vatten. Hon kunde bli något med rätt inställning. Det krävdes bara en knuff.
   Men såklart, fanns det något som stoppade henne. Familjen. Blair såg när hennes blick blev tom. Han stannade inte upp, men dröjde sig kvar lite längre i ett steg framför henne. Familjen var ett problem. Inte för honom dock. Halva var skitstövlar han inte kunde brytt sig mindre om och andra halvan var antingen död eller levde solo på egen hand. Han var ensam kvar här. Det fanns inget kvar hos hans familj. De var ett förflutet. Han slöt ögonen när en bild av Reliannes kropp bubblade upp till ytan. Han trodde att han hade förträngt dem ordentligt, men nej. Lättad att han var bakom ryggen på henne öppnade han ögonen och fortsatte runt. Där stannade han till och försökte fånga hennes blick.
   Blair funderade en kort sekund. Han ville inte att hon skulle behöva vänta. Det kändes som om han agerade genom henne, och han ville inte vänta. Efter några sekunders tystnad tog han till orda. Det kanske inte fanns något sätta att snabba upp proceduren med, men han ville i alla fall försäkra sig om att hon inte vek av från banan de skapat. 
   "Ronia." Rösten var stark, fylld med auktoritet. "Bida din tid. Tappa inte fokus. Så fort det finns en chans, ta den. Ju mer tid som går, desto längre hinner ni falla."

Deras blickar möttes, grönt mot grönt. Båda nu intensiva, båda skvallrade om samma mål. De var tvillingsjälar, på ett sätt. De ägde ett mål, någonstans de ville, och de var beredda att göra vad som helst för att ta sig dit. 
  "Vart är min chans, Blair?" Rösten var suckande, utan att någonting hos henne visade på trötthet. Det inget annat än ett utdraget konstaterande, blandat i en fråga. Isil Anar hade potential, och Ronia var trots sin ringa ålder den rätta att ta tillvara på glöden. Glöden, som kunde bli en skogsbrand. De kunde bli mäktiga, många i antal, stirdstränade, det fanns där bakom järnväggen. Det gick att bygga ett slott av lera. "Vart finns min chans?"

"Vart är min chans, Blair?" Ronia var inte beredd att förråda sin far, det märktes. Men det måste finnas något sätt att få henne att tänja på den inställningen. Även om det var en sådan puff-flock som IA så var det fortfarande hård väg upp till toppen. Blair hade noterat det i sin egen flock, även om respekten för Midnight och Shady höll honom på plats. Utifrån sitt eget perspektiv försökte han tänka sig en chans. 
   Men sanningen var att han inte visste hur hon skulle nå till toppen utan att behöva vänta i år om hon inte var villig att undergräva sin fars makt. 
   "Det är upp till dig. Hur långt är du villig att gå? Hur långt är du villig att gå för att få ditt egna rike, kejsarinna?" Det fyllde honom med en känsla liknad vid berusning att egga henne. Ronia vid makten skulle innebära något nytt för Occultos. Isil Anar skulle förändras. Trots att det inte var hans sak att göra planerade Blair för sin flock och skapade kontakter. Någon gång visste han att han tänkte stå vid rodret. Någon gång.
   "Det finns potential. Tänd elden."

"Hur långt är du redo att gå för ditt egna rike, kejsarinna?" Det var frågan, eller hur? Hennes ansikte blev återigen frustrerat, med lätt ryckande läppar som om hon skulle till att blotta tänderna. Ronia hade aldrig övervägt andra möjligheter till framgång än att vänta ut faderns ålder och genom rent tronfölje få makten att bygga upp någonting större. Hon visste att otålighet inte skulle lösa någonting, snarare göra saken värre. Än fanns det mycket att lära, om än hon säkerligen var mer vässad än de flesta genomsnittsvargar i hennes ålder vid det här laget. Ett lågt morrande steg ur strupen, men inte mer än en lätt antydan.
  "Jag skulle göra vad som helst förutom att förråda min familj." Hon reste sig upp, snärtade till med svansen och såg sedan på den bevingade. Ögonen brann, men inte av ilska. Blair visste uppenbarligen vad han gjorde, hur han eggade upp hennes innersta tankar som hon inte riktigt erkänt för sig själv. Han drog fram tankar som redan funnits där dolda och svaga, koncentrerade dem inom henne, utan att hon kunde hålla dem tillbaka. Förråda Black för sin egen skull.. Hon skulle hellre slita av sig svansen. Å andra sidan.. Kasai fanns där. En av dem skulle bli utan styre, i vilket fall. Ronia ruskade på huvudet och kände hur klorna borrades ner i marken, gröpte fåror i den fuktiga jorden. "Jag kan inte svika Black. Han har gjort för mycket för att förtjäna det."

Återigen morrade Ronia till. Hon reste sig upp och svängde med svansen. De gröna ögonen brann. Han hade lyckats väcka henne.
   "Då får du vänta ut honom. Har du syskon?" Frågan slängde han ur sig i förbifarten. "Oskadliggör dem med ord. Framställ dig själv som den självklara ledaren." Blair kände sig en aning maktlös. Det var uppenbart att familjen ledde till en återvändsgränd. Han kunde inte göra något mer just nu. Om han fortsatte kämpa skulle han bara slå huvudet i väggen. Det måste ske i stillhet. Han måste fundera på det här. Om hon ville vänta ut fadern fick det bli så.
   Ett yl ekade genom skogen. Det var tunt, som om dess ägare var långt borta, men Blair kände igen det. Det var plågsamt krävande. Klarade hon inte av någonting själv?
   "Chaibos. Valerie behöver mig.", svor han irriterat. Inte nu! Dessvärre skulle nog den besvärliga vargfisken skvallra för både Shady och Mid om han inte hjälpte henne. Som teammates var han svuren att backa upp för den olidliga telepaten, och gjorde han inte det råkade han i trubbel. 
   Blair backade ett steg och bredde ut vingarna. Dess omfång var en mäktig syn. Där han stod nådde de upp till tre fyra meter. Han log lite mot henne. 
   "Jag betvivlar starkt att detta är sista gången vi ses, prins Ronio. Vi ska nog kunna göra dig till en kejsarinna." Han slog det första slaget med vingarna, och fick erkänna att han tog i extra för att det skulle se imponerande ut. Med hjälp av vinden steg han snabbt. Innan han försvann ut ur lövverket sände han en sista vind för att rufsa till hennes man. Sedan omslöt lövtaket fakargen och han andades frisk vind.
   Blair ville inte erkänna för sig själv att om inte de träffades relativt snart eller hon sökte upp honom, tänkte han göra det. Hennes sällskap gjorde honom bättre. Fyllde igen lite av den lucka som Ophelia fyllt och sedan öppnat igen när saknaden av henne blev större än sorgen över modern.

De båda ynglingarnas blickar vändes åt samma håll då en ylning, på långt avstånd, ekade genom Kawazatri. Ronias kropp spändes med ens av reflex, men hon slappnade snart av då Blair deklarerade det som Valerie. Ronia skrattade lågt till, något road av Blairs reaktion. Det var uppenbart att, vem Valerie nu än var, inte låg på hans pluslista precis. 
  "Jag betvivlar starkt att detta är sista gången vi ses, prins Ronio. Vi ska nog kunna göra dig till en kejsarinna."
  "Det klarar jag utan din hjälp, sötnos. Spring hem till dina små tussar nu". Ett retsamt leende befann sig på läpparna. Säga vad man ville, men han visste hur man brukade humor, och det var en egenskap hon uppskattade. Att springa hade han tydligen inga planer på iallafall. Istället såg hon på då han slog ut med vingarna, steg upp i luften och försvann mellan grenarna, dock inte utan att (givetvis) rufsa till hennes lugg till oigenkännlighet. 
  "Bah!", fnös kargen och höjde en tass för att frenetiskt försöka få den eldröda luggen på plats igen, innan hon med en sista blick mot grenarna vände om för att röra sig tillbaka mot reviret. Det här hade blivit en långt mer intressant stund av fritid än att utforska en glänta i djungeln.. Och någonting sade henne, att detta inte skulle bli det sista mötet. Trots allt.. Ingen behövde få veta någonting. Alls.
  Blair låg definitivt på hennes egen pluslista, vare sig hon ville det eller inte.

[Avslutat]