Luften var frisk och klar, och det sena eftermiddagsljuset ägnade för en gångs skull skogen lite värme. Det hade varit en synnerligen regnig vår, med isande vindar som svepte in över havet - men under dagen hade ovädret lättat och himlen klarnat upp. Yanamore hade vaknat till på ett livligare sätt än på länge. Värdshuset, som höjde sig flera hundra meter söderut om där Ronia befann sig, var fullt av vargar som talade, sjöng och spelade på instrument de burit med sig från när och fjärran. Ljudet som färdades med de ljumma vindarna var hemtrevligt och lugnande, även för de som befann sig en bit bort.
   Ronia studerade fakargen där han låg intill henne. Av någon anledning hade de hamnat på ämnet gåtor, vilket hade eskalerat till någon sorts tävling. De hade förlorat och vunnit ungefär lika många var, men Blair låg definitivt i ledningen, och det verkade inte bättre än att han skulle förbli där. Hans senaste gåta fick ett förnärmat uttryck att fara över ansiktet. Det lät nästan som om det var meningen att den som tillfrågades skulle misslyckas. Hon kunde omedelbart komma på flera saker som skulle kunna passa in på benämningen han delat. Hon fnös, och upprepade gåtan i huvudet. Jag förblir lika tjock, oavsett om jag är full eller tom. Vem är jag?
   Hon tänkte nästan svara någonting oerhört barnsligt, men visste att hon skulle få ducka undan hans vinge om hon gjorde det. Istället förblev hon tyst. Det kunde vara precis vad som helst, men hon anade att det fanns ett enda svar som var mer likt beskrivningen än någonting annat. Blicken smalnade av.
  "En skål?" Gissade hon, varpå hanen nekade. Ronia grymtade missnöjt. "En grop? Ett snäckskal? Ett förbannat-" Hon avbröt sig när Blair protesterade och förkunnade att hon förlorat omgången oavsett. Svaret var en tunna. Hon gav honom ett skarpt ögonkast. Det var den dummaste gåtan hon någonsin hört. 
   "Min tur." Hon såg fundersam ut ett ögonblick. Hon hade inte allt för många gåtor på lager, men hon kunde minnas ett fåtal hon delat med både vänner och vandrare i det förflutna. Det var ett vanligt förekommande spel om kvällarna, när Yanamores vargar flockades runt eldarna för att dela med sig av historier. Slutligen föll blicken på hanen igen.
   "Du hörde mig förr, och kommer höra mig igen. Sen dör jag, tills du kallar mig igen. Vad är jag?"

Blair sträckte på sig med ett brett leende. Han tyckte om gåtor, och brukade byta dem med andra vandrare och försäljare. Ronias rynkade panna tydde på att hon inte var lika bekväm, och han gillade att ha överhanden för en gångs skull. Han gäspade. Att ligga ner gjorde honom sömnig. 
     ”Ekot?” Innan hon hunnit varken neka eller säga ja, sträckte han ut en tass och gav henne en mjuk, men bestämd, liten knuff i sidan. ”Redo att ge upp snart, Ro? Vad står det, hundra-noll till mig? Minst-”

Svaret var förstås rätt, och ännu ett släng av missnöje färgade ansiktsdragen. Nu låg han definitivt i ledningen, och innan hon hunnit tänka ut någonting ännu svårare så petade hans tass till henne i sidan. Hon orkade inte ens protestera - istället kastade hon sig över honom med en mjuk morrning, på ett sätt som nästan var lekfullt, och draperade sig hänsynslöst över hans skuldror. Rörelserna var för långsamma och trötta för att tillåta henne att fånga det öra hon siktat på - så istället blev hon hängandes med frambenen ut över hanens andra sida.
   "Vissa har bättre saker för sig än att halvsova i värdshuset hela dagarna, Blair." Det visste hon att han inte gjorde, men det hindrade henne inte från att retas. Hon hade inte sett honom lyfta många tassar sedan han återvänt till Yanamore. Han tränade visserligen med jämna mellanrum, men däremellan tycktes han inte göra mycket annat än att sova långt in på eftermiddagen. "Passar du dig inte så växer du fast i marken." Hon lade lite extra tyngd på honom, som för att demonstrera en viktig poäng. "Eller har du redan gjort det?"

Det var ingen oväntad reaktion, och Blair skrattade bara, dramatiskt kvävt. Han lyckades ducka för hennes nappande och fick behålla öronen intakta. 
     "Ey", protesterade han, "de älskar mig där, jag kan ju inte bara lämna dem-" Han tyckte om att kika in någon gång om dagen, om så bara för att få det senaste skvallret. Mycket var onödigt - sådant han sållade ut med ett leende och mmhm, jaha? - men en del guldkorn fanns ändå bland svamlet. Rykten om större saker än andra försäljare. Han sög upp allt som en svamp.
     "Det kanske inte skulle vara så fel", Blair flinade, "ta det lugnt hela tiden. Du skulle få komma och ge mig mat någon gång ibland. Kanske någon blomma. Hade inte det varit gulligt?" Han plutade med läppen och såg upp på henne innan han teatraliskt plattade ut sig så gott det gick mot marken. "Kan du inte göra det för mig, Ro? Snäääälla-"

Ronia himlade med ögonen och avbröt hans bedjande ord genom att abrupt maka sig fram över hans skuldror och lägga sig ovanpå hans huvud, med frambenen om var sida av hans nos. Hon muttrade någonting ohörbart under tiden, innan hon böjde sig ner för att försöka möta hans blick i den konstiga vinkeln. Hon höjde på ögonbrynen.
   "Hm." Hon rättade demonstrativt till sig ovanpå fakargen, varse om att han nog höll på att bli klämd under hennes tyngd. Det hade under kvällen varit tydligt på vilket humör Blair var, och det fanns en viss gräns för hur mycket av det hon hade för avsikt att höra på. "Okej. Men vill du lata dig så stannar jag nog här ett tag till. Det är rätt bekvämt här uppe." Hon rynkade något på nosen när hans skuldror skar in i revbenen, följt av ett begynnande flin. "Lite för benigt, dock. Skulle behövas ett extra kaninlår med de där blommorna, eh? Kanske två? Tre?"

Ett lågt skratt gick genom Blairs kropp - ett hon säkerligen kunde känna av - och han gjorde sitt bästa för att möta hennes blick. Hennes retsamma kommentar eggade honom, men han fann att det var ytterst svårt att svara när hon låg så över hans huvud. Han andades in ett rätt platt andetag, och tryckte sedan ifrån med all sin kraft för att rulla runt. Med en viss möda lyckades han komma fri från hennes grepp. Den lilla vinsten tänkte han inte kasta bort genom att försöka lägga sig på henne som hon legat på honom. Istället la han demonstrativt ett ben och huvudet över hennes mage och hals.
    ”Du kan absolut avvara ett”, Han andades in som om han inte fått luft på år. ”Är det fett jag känner? Du borde slå av på honungskakorna, Ro.” Blair flinade och blåste henne i pälsen på magen.

Ronia hade varit någorlunda beredd på motattacken, men när den väl kom gjorde hon inget större försök att försöka hålla sig kvar ovanpå honom. Hon rullade slött åt sidan, men fann sig plötsligt liggandes på rygg, vilket inte var till hennes belåtenhet. Hon gjorde ett försök att sparka efter honom under ett missnöjt morrande, men föll snart tillbaka mot marken igen.
   "Honungskakorna?" Ekade hon med en fnysning. Den som vräkte i sig av samhällets honungskakor var definitivt inte hon. Hon tyckte inte om någonting som smakade sött. Enda gången hon faktiskt uppskattat någonting liknande var när de fallit ner i elden och blivit vidbrända i glöden - men det gällde samtidigt det mesta. Det fanns ingenting som slog rått kött, men den som insett att kött mörknade om det låg nära eld ett tag hade däremot varit något på spåren.
   Luften som kittlade hennes mage fick det att rycka i huden, varpå hon tog stöd med frambenen mot hans skuldra och med viss möda ålade sig loss. Hon gjorde istället ett nytt försök att bita efter hans öra från sin halvliggande ställning, och drog hänsynslöst i brosket när hon lyckades. 
   "Glöm inte vem du talar till, Blair. Alla kanske inte tar så lätt på din brist på respekt." Ett snett leende spelade i mungipan, tonfallet lurigt under det spelade allvaret. "Jag kanske är för snäll. Det är några vargar som ska ge sig av för att hämta virke söderut imorgon. De lämnar Yanamore... Hm, innan solen gått upp, som jag förstått det." Flinet breddades. "Du vore en perfekt kandidat. De behövde hjälp, hörde jag, många stockar att släpa-"

"Mmm", gäspade Blair bara avfärdande. "Jag flyger ikapp. Är suuupersnabb. Dessutom, Ro, brist på respekt? Aldrig! Jag har massa för dig, det vet du." Han la huvudet på sned och log sitt allra sötaste leende. "Galen respekt faktiskt! Vem kan slurpa upp en larv som- nej, inte igen-", hon fick tag i hans andra öra den här gången, så tuggandet var i alla fall jämnt fördelat. Han nafsade tillbaka och skrattade.
     "Nä, det skulle kanske vara ett problem. Du kommer alltid vara Ro för mig. Ledarinnan Ronia vet jag inte hur jag beter mig med. Masserar, kanske?"

Ronia fnös roat och släppte slutligen tag om hanens öra. När hon sträckt sig mot hans andra öra hade hon nästan hamnat över honom honom igen, i halvliggande ställning med ena frambenet slängt över hans skuldror. Hon blev kvar på det viset. Värmen ur hans päls var bekväm när kvällens kyla började göra sig påmind.
   "Ledarinna har jag varit länge." Det kändes nästan märkligt att uttrycka det så, men det var också sant. Det hade gått lång tid sedan hon tagit över positionen, men hennes flockstatus hade aldrig varit till någon skillnad från honom, och hon tvivlade på att det skulle göra det ens som flockmedlem. Hon flinade plötsligt. "Det har aldrig stört dig förr. Jag tänker inte låta dig inbilla mig att det skulle hindra dig från några dumheter senare."

[Avslutat]