De hade vaknat tidigt, mycket tidigare än vad hon önskade. Som tur var så var dem inte högljudda med sina gnyenden, och det skulle inte väcka uppmärksamheten av andra i närheten. Tröttheten var tydlig i hennes anlete, och hon orkade inte ens försöka hålla upp sten masken. Ingen hon skulle träffa kände henne ändå.
 Alfdis hade till en början inte velat släppa iväg henne, och visste hon inte bättre skulle hon tro att spöket faktiskt oroade sig.
 Det var ännu tidig morgon, men redan kunde hon höra sorlet av röster ifrån marknaden, hon kunde se rörelsen av massa vandrare och fasta säljare. Ännu visste hon inte riktigt hur hon skulle gå till väga. Hej jag har tre valpar som inte har någon mat för jag dödade deras mor. Lät inte direkt som en övertygande mening som skulle ge henne något hjälp.
 Lugnt, och utan att göra något egentligen väsen för sig vandrade hon mellan stånden och vargarna som om hon inte gjort något annat i sitt liv. Hennes träning som spion och mördare spelade stor roll här. Vant lyssnade hon på samtalen mellan vargar, både dem som bara var på torget för den sociala biten och dem som köpslog med olika varor. Om det blev en öppning där någon nämnde valpar eller familj kunde hon sömlöst lirka sig in i deras konversation.
 Dock så avbröts hennes koncentration av en välbekant röst. Hon stelnade till mitt i steget, och innan hon hunnit tänka över det så landade blicken på en välbekant brun form. Han verkade stå och prata med någon främling. För vilken annan person som helst såg han bekväm ut, lättsam. Men hon kunde se det under ytan, något hade tärt på honom.
 Hon svalde hårt och hjärtat slog hårt i bröstet. Vad det verkade som så diskuterade de fisk, av alla grejer, tävlade om vem som fått upp den största fångsten. Blair var värdelös på att fiska, och allt som hade med vatten att göra, men hon kunde se något i ansiktet på honom när han självsäkert avfärdade den gråa hanen med ett 'tro mig'. Vad hade han gjort nu?
 Plötsligt stirrade hon in i hans gröna ögon och hjärtat slutade nästan slå i bröstet. Hon var för trött för att spela bort att hon stirrat på honom, och det syntes väl på henne.

Det var ansträngande att rusta upp ett gammalt tempel, och Blair fick om möjligt ännu mindre sömn än vad han fått under sin vandring med Amanita. Trots det tuggade han på och flängde fram och tillbaka mellan templet och Yanamore. Han ville dekorera det, blommor, smycken, girlanger - allt han kunde komma på. Yanamore verkade som den perfekta platsen. Det han inte kunde få tag på fanns säkert i Islagunen, men det var en längre resa, och den gjorde han inte under en dag.
     För att transportera sina föremål behövde han en väska av något slag. Det fanns fullt av dem på marknaden, och Blair hade hittat en lagom i hans storlek, med breda korgar och händiga lock. Eftersom han inte hade något fysiskt att betala med, brukade han förutspå vädret åt hantmakarna. Han hade inte väntat sig att det skulle fungera, men tydligen var det viktigt att veta om det skulle regna när man flätade korgar.
     Han hade fått på sig sin nya ägodel, och tänkt dra sig bort, men då han sett en mörk päls och röd lugg hade han i panik vänt sig mot närmsta försäljare och startat en konversation. Oavsett vem det var, hade Blair inte riktigt kraft nog för det idag. Istället hade han lyssnat på den gråa hanens skrytsamma sätt att prata om de stora fiskar som låg på ståndet mellan dem. Blair hade nickat med god ton, men när försäljaren undrade om det inte var den största fisk han sett, kunde han inte hålla med. Det hade lett dem in på en konversation om tidigare fångster. Bilden av Ula var präntad på näthinnan. Ett litet leende ville bryta fram, men han dolde det väl.
     "Jag har fångat tiodubbla det här", fortsatte han. "Tro mig." Om det inte varit för känslan av att vara iakttagen hade Blair kunnat prata länge till, speciellt när han försökte smälta in. Han visste att det var mer misstänksamt att ständigt se sig om, som om han hade något att dölja. Istället tillät han sig bara att då och då svepa med blicken över omgivningen. Den här gången fångade han ingen syn av röd man, men blicken landade istället på ett bekant ansikte.
      Det var uppenbart att Iriea stirrat på honom även innan, och hon försökte inte dölja det. Hon såg trött ut, noterade han med ett stygn av oro. De såg på varandra ett långt ögonblick, och hanens röst blev ett avlägset brus. Blair gjorde en försiktig knyck med huvudet mot marknadens hörn. Han vände sig sedan om, ursäktade sig hastigast och brydde sig inte om de förolämpade ljuden från försäljaren när han pressade sig ut från folkmassan. Han fortsatte en liten bit ut, dit han var säker på att det inte var några säljare eller köpare, och väntade på henne, utan att vara säker på att hon skulle komma. Han kunde inte avgöra om han hellre ville att hon skulle lämna honom eller följa efter.

Hon vet inte vad hon sökte i hans blick, eller varför hon ens stod kvar. Torgets besökare hade blivit ett sorl i bakgrunden, och hennes uppgift hade fallit undan. Hur lång tid som gick där de bara tittade på varann visste hon inte, men fisk försäljaren verkade bli förnärmad när han inte längre hade Blairs uppmärksamhet. En gest ifrån Blair, sedan vandrade han åt samma riktning. Hon var förvånad över att han ens övervägde att tala med henne, men samtidigt visste hon inte om hon ville prata med honom. Det hade gått tid sedan de sist sågs, och hon mindes all för tydligt vad hon sagt till honom.
 Slött vände hon sig sakta och tittade mest ner i marken då hon närmade sig stället han stod och väntade på. Bruset av samtalen bakom henne blev litet mer avlägset, men de stod ändå inte så avlägset att det tedde sig udda eller för att dra till sig blickar. De båda visste bättre än så, det låg i deras blod och märg.
 Den ljusa blicken låg på hans tassar, och huvudet hängde lätt. Hon hade egentligen inget att säga, hon trodde inte ens att han var den som skulle infinna sig på Yanamore, deras rival flocks stad. Iriea hade varit en valp, och inte direkt en profilerad Occultos medlem, men alla som var med i IA innan flytten borde ha känt igen Blair. Han hade ett sätt att fastna på minnet.
 Blicken höjdes trött till hans anlete men masken var fortfarande långt bortom henne, likaså orden. Tystnaden dem emellan var tjock och hon svor på att hon nästan kunde ta på den, egentligen hade hon inte tid med det här.
 "Ja?" rösten var något raspig och slö, alldeles för lite sömn, och mycket hade hänt. På bara några timmar hade hon mördat sin mor och helt plötsligt blivit ansvarig för tre valpar, utan att ha något sätt att föda dem.

Iriea följde efter. Även om Blair inte såg direkt på henne, utan svepte över folksamlingen, kunde han se att hon inte direkt skuttade efter, men hon kom i alla fall. 
     "Ja?" Han såg på henne, och den intensiva, gröna blicken mjuknade, så som den alltid gjort och alltid skulle göra när han såg på henne. Tystnaden la sig återigen mellan dem, för han hade inget att säga. Han hade aldrig känt sig handfallen inför Iriea, men de hade inte skiljts åt på god fot, och han visste inte längre vad som var okej att säga.
     Innan tystnaden hann bli besvärande, tog han till orda. När inte medvetandet kunde bestämma sig tog instinkterna över, och hans instinkter var bra på att prata utan att ha en aning.
     "Du ser trött ut", konstaterade han, för det gjorde hon. Det var inte likt Iriea att försumma sin sömn. Det hade varit en alldeles för viktig del av Occultos träning, och den hade varit i hennes blod sedan hon togs in i Shadys skugga. Oron återvände. "Behöver du hjälp med något?" Tonen var uppriktig och ärligt undrande. Han höll för det mesta låg profil i Yanamore för att inte IA skulle notera honom, men nöden hade inga gränser. För Iriea skulle han göra vad som helst, även om det innebar att han behövde konfrontera Isil Anars diverse medlemmar.

Efter att hon uttalat sig var tystnaden tung runtom dem igen, inte nervöst eller pinsam. De kände varandra för bra för det. Hon skulle dock heller inte kalla den behaglig. Om ingen av dem hade något konkret att säga så hade hon faktiskt inte tid att stå här. Faktum var att hon inte hade tid att stå här som det var. Men innan hon hann kommentera på det, eller utföra något jämte tankarnas gång så konstaterade Blair de uppenbara. Hon fnös lätt.
 "Jag har aldrig varit piggare" Rösten var knappt sarkastisk, men det fanns där, Blair visste vad hon menade. Han hade alltid förstått henne, alltid varit där. Våldsamt tryckte hon undan tankarna och ögnade honom snabbt istället. Han hade mer ärr än när de lämnade Occultos, några hon inte hunnit tänka på sist de träffades, och det var något med honom som bara var... Annorlunda. Hon kunde inte riktigt placera tassen på vad det var.
 Hjälp? Det var det hon kommit hit för, men hon tvivlade att Blair var den som skulle kunna ge det hon behövde.
 "Om du inte lärt dig producera mjölk när du ändå hållit dig borta tvivlar jag på att du har mycket att ge som jag behöver" Hon var hårdare i orden än vad hon behövde, fortfarande besviken, men inte alls lika arg som hon varit då. Hon förstod honom.
 "Eller om du har något man kan ge nyfödda" mumlade hon, inte egentligen till för att höras. Enligt det hon hört ifrån de hon talat med innan Lea födde så kunde tikar bilda bröstmjölk även om dem inte hade valparna, men det var inte ett fenomen som hänt här. Kanske ville gudarna bara straffa henne? Hon suckade och mötte hans blick igen, som om hon kunde hitta alla svaren hon behövde däri. Även om hon tvivlade på det. Tilliten hade tagit sin törn och hon såg honom inte som en perfekt varelse som hon gjort som valp. Gudabilden raserad med Shadys död.

Blair motstod impulsen att himla med ögonen. Den svaga sarkasmen lyste tydligt, trots att den knappt gick att uppfatta. Behövde hon mjölk? Blair ifrågasatte henne inte, inte heller det hårda tonfallet, utan sträckte bara på halsen för att se över folkmassan.
     "Är det lång- eller kortvarigt?" Han hade redan ett mål i tankarna, men om det inte var en engångsföreteelse fick han omformulera tankegångarna.
     "Ser du den brunvita honan där borta?" Han nickade förbi henne. Bortom fisksäljaren stod en hona och sålde olika glassmycken. "Hon diar fortfarande sina valpar." Han hade inte pratat med henne, men lukten av valpar och modersmjölk låg som en hinna över henne. Dessutom var honans mage fortfarande något svullen. "Börja där."

Lång- eller kortvarig? Det blev som en insikt att hon inte visste hur länge valpar diade, och därför såg hon mest bara dum ut när hon svarade.
 "Så länge som valpar diar" tonen passade mer någon som samtidigt ryckte på axlarna litet frånvarande, men Iriea stod stilla. Hon var inte den att använda kroppsspråk.
 Blair pekade ut en hona nära där han stått och hon lade henne på minnet. Hade hon många valpar tvivlade hon att hon skulle dela med sig, speciellt då Iriea inte hade något att ge tillbaka. Hennes talanger låg i strid, inte hantverk. Plötsligt slog det henne, hon hade ingen reservplan.
 "Vad gör jag om alla säger nej?" ännu granskade den honungsfärgade blicken honan, utan att stirra. Rösten var tunn och stressen sken lätt igenom med tröttheten. Hon kunde inte svika dem. Kunde inte svika Lea. Det var en ed som givits i samband med hennes liv. Valparna var allt hon hade av sitt kött och blod, det enda hon hade jordlig koppling till.
 "Jag har inget att ge" blicken lade sig åter i den bruna fakargens välkända anlete, hade det varit som förr hade bara synen lugnat henne, effekten var mildare nu. Hennes blick höll en omedveten vädjande ton. Vad skulle hon ta sig till?

Hade hon kommit över en hög valpar? Hon hade då inte varit dräktig när de träffats senast, så Blair tvivlade på att det var hennes egna.
     "Vad gör jag om alla säger nej? Jag har inget att ge." Blair log ett brett, knivskarpt leende, och något mörkt flimrade i blicken.
     "Kom", sa han, och rörde sig framåt. "Det händer inte. Går det inte med ord går det på andra sätt." Inga hämningar sken mellan raderna, men han sa det inte. Istället skiftade kroppsspråket till mjukt och charmigt, ju närmare honan de kom, och leendet blev trevande vänligt.
     "Ursäkta," började han med en vilsen ton, och blicken flackade tillbaka mot Iriea. "Jag vet att det kanske är oförskämt, men du är nybliven moder, inte sant? Vi skulle aldrig be någon om det här om vi inte varit desperata, men..." Återigen flackade blicken tillbaka till Iriea, och sedan snabbt tillbaka till den brunvita, som såg på dem med en bekymrad rynka i pannan.
     "De har ingen moder", hasplade han ur sig. "Och de klarar sig inte utan mjölk ännu. Vi- vi är händiga. Vi kan hjälpa dig med andra saker, men snälla, med diandet står vi handfallna." Blair undrade om han varit tydlig nog med vad han ville få fram, men såg sedan på den bruna honan att hon verkade förstå vad han ville.
     "Vi kan hjälpa till", upprepade han. "Duktiga jägare. Säljare, också. Bara tills de klarar sig utan mjölk."

Det var på ren automatik och leda som benen började röra sig när han bad henne. Det var så enkelt det föll på plats igen, att följa det han sa, som om hon aldrig slutat. Orden var enkla, och för dem som inte var medveten om deras bakgrund skulle tillägget bara verka vara en uppmuntran till att köpslå. Det var trots allt det som de flesta kom hit att göra. Men hon förstod den egentliga innebörden av hans outtalade ord, och trots att hon hade de tre valparna själv att ta hand om gick hon genast med på det i sitt sinne.  Allt för dem. Hon nickade omedvetet när hon gick med på det hemska dådet i sitt sinne, som om hon behövde bekräfta det till någon, att hon var med på det.
 Blair var en duktig skådespelare, mycket bättre än vad hon någonsin skulle bli, men hon kunde hon också. Det var en del av träningen. Hennes anlete speglade hans stressade uttryck och blicken flackade mellan honom och tiken. Som om hon bara var en förälskad tik som ville hjälpa ett par valpar.
 Den brun vita modern pendlade mellan dem med sin blick efter det att Blair talat färdigt, verkade väga dem med blicken. Egentligen hade Iriea inte många färdigheter utöver döden, hon visste inte riktigt vad Blair tänkt att de skulle göra ifall hon gick med på det. Hon visste inte heller vad hon skulle säga, Valparna var kvar på Ön, det var en bit ifrån där de var, vad gjorde hon ifall hon frågade mer?
 "Jag har en del att stå i, som ni kanske förstår" började hon och såg mot ett håll som Iriea bara kunde gissa var där valparna låg.
 "Erbjuder ni bara era tjänster?" Irea såg över Glasföremålen som låg på en fäll på marken, för att skyddas ifrån skräp. Det var vackra hantverk, även om hon inte kände någon dragning till att själv bära liknande.
 "Jag vet ett ställe med snäckor som passar bra med glaset, och du kan få hur många fjädrar du än vill ha" hon behövde knappt spela stressen som hördes tydligt i hennes röst. funkade inte det här hoppades hon att Blair hade en plan B. Kanske var utsmyckningarna som komplement till hennes glas tillräckligt för att hon skulle på tjänsten.

Iriea talade om snäckor och fjädrar. Det var en liten skillnad, men Blair såg hur den brunas blick blev ivrig och angelägen. Han behöll det timida uttrycket, men en spänning i kroppen släppte. Hon kanske inte sagt det än, men det var tydligt att hon redan gått med på det i sitt huvud.
     "Jag är Rialb", sa han, som för att ge henne den sista knuffen. Blair använde inte sitt riktiga namn runt Yanamore, för även om det var uppenbart vem det var om man kände honom, så skulle tankarna inte direkt gå till fakargen. "Det här är Iri. Vad är ditt namn?" Honan slappnade av.
     "Hera. Ge mig någon timme, sedan kan jag följa er till valparna." Blair undrade om han senare skulle peka ut åt henne att det var en högst dålig idé att följa med två ärrade främlingar ut i skogen, men nu var inte tidspunkten.
     "Tack, tack så mycket!" Han sände Iriea en blick. "Vi får väl gå och samla lite snäckor, min kära." De smet därifrån, ut från Yanamore och i riktning mot Stranden. När de lämnat samligen blev Blairs hållning gradvis mer sin egen; rakare och betydligt arrogantare. Ett karaktäristiskt flin låg nu över läpparna.
     "Ska du låta Hera plocka dig?"

Det syntes i hennes blick, hon hade redan gått med på det. Iriea gissade att hon lätt drog ut på svaret som en yrkesmässig egenhet. Få kunden att tro det inte räckte. De var båda för vältränade att se igenom fasader för att gå på det, och en lättnad blommade lätt i hennes bröst när Blair presenterade dem. Det var litet skrattretande hur uppenbart kodnamn han valt, men hon höll tillbaka fnysningen som ville lämna henne. Skådespelet fortfarande i rullning.
 "Tack Hera, verkligen, det är tyvärr en liten bit härifrån men jag vågade inte flytta dem" hennes röst var lättad, men litet återhållen, och hon log vagt, som om hon inte riktigt kunde hålla tillbaka lättnaden hon kände. En del av personan. De avlägsnade sig till stranden, och trots att det inte var på riktigt märkte hon att en del av känslorna satt kvar. Blairs röst som kallade henne kära, det hettade lätt om ansiktet men hon brydde sig inte om det.
 Hennes blick mötte hans, och hon kunde redan se retsamheten återvända. Som om inget av det de sagt sist de träffades hänt. Som om de bara var ute på ännu ett uppdrag. Det knöt sig lätt i magen vid tanken, men hon fnös ändå lätt roat åt hans fråga.
 "Mig? Jag tänkte att du var så insatt på att hjälpa att du tänkte erbjuda dig!" hon log mot honom men blev med ens allvarlig igen med en suck.
 "Du förstår inte" konstaterade hon kort och såg fram, ut över vattnet.
 "Jag skulle bita av min svans ifall det hade varit vad hon begärde" Nu hade Iriea inte direkt den längsta svansen, men hon antog att han förstod vad hon menade, vikten i dem små liven hon lämnat därute, med enbart ett spöke som skydd. Men hon litade på Alfdis, vålnaden kunde mer än vad hon själv trodde.

Blair himlade med ögonen.
     "Lila är en mycket mer spännande färg", svarade han. "Dessutom behöver jag mina fjädrar. Jag kan ju inte gå runt skallig om man ska charma försäljare!" Han besvarade hennes leende, även när hennes bleknade.
     Även om Blair inte alls kunde förstå hur hon så snabbt fäst sig vid dessa valpar, så kunde han känna igen känslan av att vara beredd att ge allt.
     "Var är de?" Iriea hade sagt att de var en bit bort. "Jag skulle gissa att ju närmare Yanamore du har dem, desto oftare kan Hera förmöda sig att mata dem." Ett brett leende glimtade till med ljusa tänder. "Jag hoppas alla heter något med Blair, förresten. Blaira, eller något."

"Ja du har ju rätt, jag var alltid vackrare än dig" hon flinade fult åt honom.
"Fast du har ju päls mellan dem, om hon tar alla mina blir jag ju faktiskt skallig" kontrade hon snabbt och backade upp det med att snabbt sno en fjäder från hans hals, flinet breddades på hennes läppar.
"Den här behåller jag, du vet, för när du lämnar mig nästa gång" hon puffade på honom med bringan. Det var de fösta de tagit upp om vad som hänt, och hon hoppades att hennes lättsamma sätt att ta upp det på visade för honom att det var okej, att något hade ändrats.
 "De är inte så långt bort, ser du ön där borta?" hon nickade mot den ön som låg närmast bara några hundra meter ut, och på ett ställe mellan den och fastlandet fanns det som en bro av strand som bara låg några decimeter under vattnet.
"De föddes igår" erkände hon och sneglade upp på honom.
"Men jag tänkte döpa dem efter min mor" hur han skulle ta den informationen visste hon inte. Att han visste om båda identiteterna visste hon, men hon var osäker på om han faktiskt träffat Lea, om han faktiskt visste vilken underbar mor hon kunnat vara.
 "Om du vill kan jag ta dig dit, vi hinner fortfarande hämta snäckorna, det är på vägen" Hon såg på honom med en väntan i blicken, som om hans nästa ord var de viktigaste hon skulle få höra i resten av hennes liv.

Det stack till när hon plockade en fjäder, men Blair höjde bara på ögonbrynen och följde hennes nick med blicken. En ö skymtade mellan träden, och han kunde hur det glittrande vattnet övergick till dämpad sand.
     Hon tänkte döpa dem efter sin mor. Om det inte varit för att Blair just höjt på ögonbrynen så hade han gjort det igen. Rialea? Visserligen var Iriea och hon släkt, men han hade aldrig uppfattat relationen som särskilt nära. Han kanske hade fel. Det fanns trots allt inget band som det från en mor till sina barn.
     "Om du vill kan jag ta dig dit." Blair ville vara ärlig: han var inte superförtjust i valpar. Den sanningen pressade han djupt ner i sig själv, gömde den så väl att inte ens Iriea skulle uppfatta den, utan log bara ett litet leende.
     "Visa vägen." Det var viktigt för henne, det såg han.

Ett leende spred sig över hennes läppar och hon fick plötsligt bråttom, vattnet var kallt emot benen när hon vant vadade ut precis där vattnet började. Tassarna sjönk litet i sanden och hon kunde känna kornen mellan tårna, inget av det var något som direkt bekymrade henne. Nu när de var på väg emot valparna kunde hon inte låta bli att vara litet otålig. Hon litade på Alfdis, men oroade sig ändå, de var så små.
 Då och då kastade hon en blick över axeln för att se Blair, och varje gång den landade på den valbekanta bruna gestalten infann sig ett sorts lugn hos henne. Hon hade saknat det, och bannade sig själv som slängt bort det så lättvindigt. Hon hade sårat honom, det visste hon. Kanske kunde de ändra på det nu.
 Att korsa vattnet gick snabbt och när den ljusa blicken landade på trädet vars rötter dolde lyan kunde hon också se Alfdis. Vännen kom emot henne först, men stannade upp när hon såg Blair. Iriea skakade nästintill omärkligt på huvudet åt henne, och för en gångs skull verkade vännen förstå, och lyssna, hon försvann som i tomma intet innan Blair kommit nära nog att se.
 "De är här framme" hon gick självsäkert rakt ner i lyan, och så fort valparna kände värmen ifrån henne så började de gny ömkligt och försöka åla sig emot henne. Hon lade sig ner vid dem och såg emot öppningen, väntade på att Blair skulle komma fram.

Iriea vadade ut och såg sig om för att försäkra sig om att han hängde med. Blair tog några steg efter, men grimaserade äcklat när sanden sjönk in mellan tårna och havsvattnet kröp upp mot honom. Han backade tillbaka upp på fastmark, och tog sedan ett språng ut i luften. Vingarna fångade honom, och han kom snabbt över, till skogsbrynet där Iriea försvunnit. Fakargen landade och skyndade efter skymten av lila fjädrar.
     Vännen smet ner i lyan, och talade till honom. Blair kunde höra pipen från små, små liv. Försiktigt klämde han sig in. Det var tur att Iriea var större än honom, annars hade han inte haft plats för sina vingar. Han upptäckte dock att han inte kunde vända sig runt väl inne i lyan. Iriea låg lite åt sidan, och framför henne låg tre valpar. De hade inte öppnat ögonen än, och där de krälade på marken liknade de mest råttor. Trots den tanken log Blair mjukt, och studerade deras markeringar. De var bekanta, och ganska lika Iriea själv.
     "Rialea?" undrade han. Det kunde förklara varför de inte hade några föräldrar. Honan var inte direkt den som stannade för en andra träff. Det var underligt att tänka på att han varit med när Iriea föddes. Även om han varit ung, så fanns det ändå en markant ålderskillnad som han inte alltid märkte.

Det dröjde litet längre än vad hon väntat sig, men snart skymtade hon vännens ansikte då han försiktigt tog sig ner i lyan so ganska precis fick plats med hans vingar. Han mötte dock inte hennes blick då han såg på de små bullarna som mest liknade tjocka potatisar med ben. Leendet på hans läppar värmde hennes hjärta, och hon såg också ner på de små då han mer konstaterade än frågade vem modern var. Iriea var tyst en lång stund och såg bara på de små där de kravlade blint i lyan. Hon skulle behöva berätta det nu, hon kände på sig att det var nog det enda rätta tillfället hon skulle få, med det var ett färskt sår, som knappt hunnit få en skorpa.
 "Du blandar ihop dem" mumlade hon lågt, som om för att distrahera sig själv innan hon skulle kasta ut sanningen där.
 "Men ja" hon såg på honom och sökte hans blick, ville finna tryggheten i den som han alltid gett henne förr. Ville att han skulle höra henne. Inte bara orden, utan henne, bakom dem.
 "Jag mötte henne ett tag efter jag mötte dig" hon grimaserade lätt då hon åter nämnde mötet dem emellan, hon förstod honom, det gjorde hon egentligen då också. Men hon tyckte fortfarande han gjort fel.
 "Inte Ria, som alltid varit närvarande förut. Lea, hon var som hennes motsats, och jag tvivlade först" hon var inte riktigt säker på vad hon skulle få fram, vad meningen var med att berätta mer än det hon ville has sagt. Kanske försökte hon bara dra ut på tiden innan hon behövde erkänna vad hon gjort. Egentligen störde det inte henne, hon hade agerat med sin stolthet och det hade varit rätt val.
 "Vi kom närmre varandra" hon såg på honom igen, mötte hans gröna blick och försökte utläsa om han förstod vart hon skulle komma.
 "Jag dödade henne för att skydda hennes valpar" Hon bröt åter ögonkontakten och såg ner på de små liven, hon kunde känna värmen i bröstet.
 "Jag svor på mitt liv"

Blair kunde dra sig till minnes att han faktiskt upplevt den andra sidan hos Rialea. Då hade han bara avfärdat det som ännu ett psykbryt, men Iriea verkade övertygade om att det faktiskt var en annan sida av skuggvargen. Egentligen spelade det inte någon roll för Blair, hur det än var, så han frågade inte.
     Biten om en svuren ed lämnade dock en sur smak i hans mun. Döda någon man älskar för att inte bryta ett löfte? Var hade han hört det förut? Blair svalde och släppte det.
     "Du gör ett bra jobb hittills", log han. En av valparna hade tröttnat på bristen av uppmärksamhet från Iriea, och vänt sig om mot hans röst. Trots att den inte riktigt kunde komma framåt verkade den ändå vara på väg mot hans ena ben. Blair höjde på ögonbrynen och motstod lusten att dra tillbaka benet. "De verkar hungriga. Ska vi dra oss tillbaka och hjälpa Hera hitta hit?"

Ingen av dem kommenterade på ironin, på likheterna i morden de båda begått. Även om Blair tveklöst begått fler än Iriea. Det låg bara där, hängde i luften emellan dem, men förblev osagt.
 "Tack" ett leende drog ovant i mungiporna, det var mest en artighets grej, förstod hon. Det hade knappt gått en dag och hon bad främlingar om hjälp för att ens kunna mata dem. Men hon var tacksam. Kanske betydde det att hon skulle klara det ändå. Att de skulle klara sig.
 "Ja kom, vi tar snäckorna på vägen tillbaka" de tog sig båda ut ur lyan och efter ännu en blick ned på de små började de röra sig emot stranden och staden, hon ville inte erkänna det riktigt, men det var tack vare Blair hon skulle lyckas.

[Avsluta?]