Den snövita hanen gick med långa lite klumpiga steg i den tjocka snön. Hans långa mörkblåa hår lyser mot den vita snön och han ruskar smått på huvudet så luggen dansar och avslöjar hans guldbruna ögon och över det vänstra ögat löper två ärr.

Han sveper lite med svansen och hon kände hur det började värka i hans ärr. Ärren över ögat gjorde inte så mycket ont, det sved bara lite i dem.

Han suckar en aning för sig själv, han gillade inte alls detta ställe, varför han hade sökt sig hit hade han ingen aning om, men han kände att han borde utforska Numoori lite mer, han går sakta framåt medan hans tankar är hos hans syskon och hans föräldrar som numera finns uppe i himlen och vakar över dem där.
Han ångrade inte att han hade lämnat IA för tällfället, liksom hans gamla flockbroder Deimos så hade rastlösheten tagit över och han ville se mer utav Numoori även om vissa stället ser ovälkommen ut.

Han hoppas att även finna någon av sina syskon under vandringen, han saknade dem och hoppades de alla är okej.

Han rycker till när hon känner en lukt av en okänd varg i närheten, han spetsar öronen lite och ger ifrån sig ett högt skall.

(Till Blair)

Det höga skallet fick Blair att rycka till, och sluddra någon ohörbar ursäkt om varför han somnat. Vandringen tärde på kroppen, och när de stannat till för dagen hade han slumrat till. Amanita betraktade honom med ett litet leende där hon låg längre in i snögrottan, väl dold i skuggan. Trots att kroppen skrek åt honom, tvingade Blair sig att ställa sig upp.
     "Jag ska bara kolla vad det är, Mani", svarade Blair hennes leende, och begav sig ut i kylan. Snön var vit, bländande, och han blinkade irriterat. Blicken var fortfarande grumlig, och han kände sig mjuk och svag från sömnen.
     På avstånd skymtade han något tydligt blått, och när han närmade sig, även en vit kropp. Det var utan tvekan ursprunget till skallet, för förutom Amanita fanns det inte en annan själ i närheten.
     Så snart han var inom två meters radie stannar Blair upp.
     "Snygg man", sa han. "Hamnar den inte i maten?"

Han stod alldeles stilla och lyssnade efter ett svar, kanske hade han bara inbillat sig? att det en gammal doft från varg som hade varit här som han hade snappat upp? Han ruskar lite smått på huvudet så den långa blåa manen och luggen dansade och föll ner över hans hals och ögon.

Han stelnar till när han hörde en röst bakom och han vänder sig snabbt om och får syn på en brun bevingad varg framför honom som uppenbarligen var rösten ägare. Han rynkar lite på pannan när hör vargens kommentar om hans man. Men ett retsamt flin sprids på hans läppar och han möter den andres gröna blick med sin guldbruna blick. - Åhh tack och ja den hamnar alltid manen så det blir trixigt att äta. Men det går ändå.

han tippar lite på huvudet åt höger. - Jag är Akihiro, och vad är ditt namn främling? hans röst är vänlig och respektfull mot den andre.

"Hmm", svarade Blair bara, och studerade det blåa håret. Han hade alltid tyckt att en man verkade fasligt opraktiskt - hamnade i ögonen, i maten; i vägen, sammanfattat. 
     "Blair", svarade fakargen flyktigt. Han inspekterade den andre, men kunde inte hitta något ovanligt. Förutom luggen, förstås. "Du var inte skadad eller så? Annars drar jag mig tillbaka." Trots att han hade dykt upp var Blair inte intresserad av att lära känna någon ny. Han ville hellre tillbaka till sin vampyr och sova. Egentligen utan att vänta på svar pausade han någon sekund, och vände sedan tillbaka mot Amanita.