"Kom igen då tjockis, skynda lite va. Jag fick faktiskt offra mina bästa längsta nackfjädrar till den där spågumman, jag tänker inte missa det här bara för att du är långsam."
Manade hon sin bror medan de rörde sig över Norspirets sista krön. Under hela resan hade de sett regnovädret framför dem i väst men nu hade det dragit vidare och passerat förbi över dem till Blairs stora förtret. Regn sög att flyga i så de hade beslutat sig för att gå tills det blev uppehåll och det hade dröjt enda tills nu då de var mer eller mindre framme.
De sista klipporna tycktes nästan sjunka undan och framför dem bildades en surrealistisk scen. I nordväst sjönk solen och förenades med havet, det stora brandgula klotets strålar speglades i den perfekt blanka vattenytan och målade hela världen i varma färger. Både jord och himmel bestod enbart av mjuka molnformer i rosa och orange. Till höger fanns utkanten av Lawarernas samhälle Samudr men det kunde vänta, just nu ville hon visa gudarnas spegelrike för brodern. Det var med stor anspänning som hon studerat hans min, ville inte missa en sekund av reaktionen.
"Kom"
Viskade hon och bredde ut sina vingar, de sista vattendropparna rann av henne då hon tog till luften och mjukt glidflög ut över den vattentäckta saltöknen. Hon kunde inte vänta på att solen helt försvann och visade det galaktiska stjärnlandskap som en stjärnklar natt innebar.

Inspobilder:

[Privat med Blair. Utspelar sig innan Molok försvinner medan hela syskonskaran bor o lever lyckliga i Civitas]

"Det är minsann inte mitt fel", muttrade Blair. "Jag hade kunnat spå dig om du stått stilla någon gång."
     Blair hade aldrig varit i Zaote - eller ens så långt västerut, men åsynen var nog för att han fysiskt skulle tappa hakan. Himmel och mark var ett, och även för någon som var van att röra sig bland molnen var det svindlande att ta steg och se hur reflektioner krusade de annars perfekta molnbilderna.
     Det var perfekt. Han älskade att spendera tid med Bambra, och på en sådan vacker plats verkade deras problem betydelselösa. Här var det bara de två, som när de varit små. Systern tog till luften och han var inte sen med att följa efter. Ett förvånat, förundrat skratt slapp ur honom. Han dök, drog en tass längs vattenytan och pressade sig uppåt igen med en vindpust. Det var otroligt.
     "Det är så vackert", andades han. "Hur kan sådana här platser existera?"

"Första gången jag kom hit såg jag det som ännu ett bevis på gudarnas existens och fullkomlighet."
Svarade hon sin broder sanningsenligt.
"Att Moriko förenat jorden med Windfaris himmel och Kaitos hav... Det krävs liksom något gudomligt för att detta skall kunna skapas eller hur?"
Hon var lite osäker på hur brodern skulle ta detta, men hon ville verkligen prata om gudarna med honom igen. Han hade introducerat henne till den närmast fanatiska tro som nu var en naturlig del av hennes väsen och hon ville kunna dela det med honom igen.
"Och vänta bara tills solen gått ner... du kommer inte tro dina ögon."
Hon närmast svävade fram över vattenytan, njöt av att se sin bror så genuint förundrad och iallafall nästan lycklig.

Blair hade kanske väntat sig att det skulle komma, men gudarnas namn lämnade en besk smak på en annars så ljuvlig kväll. Windfari, Windfari, bultade ett smärtsamt sår.
     "Kanske", svarade han stelt, och det var uppenbart att han inte ville tänka på det. "Eller så är det bara en tillfällighet. Uppenbarligen har de inte en tass med i alla spel." Han försökte att inte låta bitterheten läcka ut i rösten, men för henne måste den varit lika tydlig som om han visat tänderna.
     "Jag tror dig", fortsatte han i alla fall. "Jag ser fram emot natten." Stjärnor hade alltid legat honom nära hjärtat, och han kunde bara tänka sig synen av dubbla stjärnhimlar.

Syskonen lekte i det salta vattnet och pratade om allt det lättsamma i livet tills dess att solen helt lämnat skyn. Regnmolnen hade nu helt dragit förbi och natten var stjärnklar och oändlig. Blairs reaktion på det sagolandskap som bildats runtom dem hade inte varit en besvikelse. De hade dansat runt bland stjärnorna tillsammans och det var länge sedan Bambra känt sig närmre Blair, och gudarna. Nu stod de stilla tätt intill varandra, delade en närhet som de ofta var för tjurskalliga för att tillåta varandra.
"Blair.."
Tvekande bröt hon tystnaden. De hade haft en fantastisk utflykt och det kändes som att vad hon nu skulle säga riskerade att förstöra stämningen. Men hon ville dela allt med sin bror, inte dölja sina tankat för honom.
"Jag vill återvända till templet. Till Arkana eller Arkona eller vad det nu heter."
Det fanns ett djupt allvar i hennes svarta blick även om hon försökte att spela ner allvaret genom att avsiktligt blanda ihop namnet. En hastig blick sökte sig till månskäran som reflekterade sig i vattnet intill dem. Varje gång hon såg den sved det till lite och hon kände sig manad att fortsätta innan hon tappade modet.
"Varje gång jag tänker på vad som hände i Måntemplet svider det inom mig. Aldrig har jag känt mig så förnedrad och förbisedd av gudarna, men jag kan inte släppa tron. Det var du som berättade för mig om mirakler, och även om vårt senaste äventyr gick käpprätt åt Chaibos kommer jag alltid tro på dig."
Hon sökte hans blick, försökte understryka allvaret.
"Men jag behöver någon form av.. jag vet inte.. avslut? Ny start? Templet var allt jag levde för, det och gudarna, och jag har aldrig varit så lycklig som då. Jag kan inte bara lämna det, trotts att gudarna tycktes ha lämnat oss den dagen."
Bambra skämdes över dessa känslor, hon ville kunna leva utan bekymmer tillsammans med sin bror men saknaden hon kände gick inte att förneka hur länge som helst.

De stannade upp ihop och studerade stjärnhimlen. Blair älskade stjärnor, och han älskade den totala stillheten som uppkom inom honom när han såg dem. När Bambra tog till orda såg han först inte på henne, men hennes fortsatta ord tvingade fram en reaktion. Han kände igen sig i hennes känslor, i allt hon satte ord på, men han kunde inte släppa ilskan. Han var fortfarande så fruktansvärt arg. Inte för att det varit pinsamt, utan för dådet som Gudarna låtit dem genomföra. Så mycket lidande hade kunnat sparas om De bara slagit ner en enda dåre.
     "Okej", svarade han, och såg bort, osäker på hur han skulle säga. "Jag förstår dig. Men... jag vet inte om jag är redo att återvända. Det- Mm", det var svårt att få fram känslorna, men Blair trodde ändå att hon kunde förstå. "Jag ska inte stoppa dig. Men jag följer inte med. Inte nu. Inte än." Inom en nära framtid, absolut - han älskade den platsen så mycket - men... inte nu.

Bambra kunde se en tumult av känslor i broderns blick och hon delade dem alla.
"Jag förstår."
Intygade hon, trodde inte att det fanns någon hon kunde relatera till så mycket som Blair. Ingen annan stod henne så nära, inte ens Duva, hon och brodern var två delar av en helhet. Och så skulle det förbli, alltid, även om deras behov inte alltid sammanföll så behövde de alltid varandra.
Föga visste hon att de skulle komma att ställas inför betydligt större bekymmer än deras relation till templet då de återvände till Civitas, och att alla nöjesutflykter skulle få skjutas upp på obestämd framtid. I stunden var hon bara tacksam att samtalet ändå gått så bra, och att de fortfarande hade en lång vacker natt framför sig i saltlandskapet.


[Avslutat]