Quins tassar sjönk i mossen och pinglandet stillade hennes våldsamma känslostorm. Hon tog inte lätt på förlust och magen kurrade. När hon kom att tänka på det igen kunde inga bjällror i världen dra ner henne på jorden. Utan egentlig anledning var hon förbannad. Den icke-existerande jaktlyckan var inte anledning nog längre. Detta var ilska och irritation som byggts upp länge, och det största problemet hon hade var säkerligen ensamheten. Hon ryckte till vid tanken och strök öronen bakåt. Ingen svaghet, ingen sorg. Hon hade lämnat sina fina föräldrar tidigt. De hade varit ett passande par och Harlequin trodde att hon vetat vad hon gav sig in på när hon lämnade dem för en förändring till det bättre i en trist tillvaro. 

Hon var inte perfektionist när det gällde överlevnad, och det var kanske därför hon hade missat - ignorerat - det faktum att hon jagat inom ett revir. När det väl sjönk in - hon hade undvikit att tänka på det med tanke på hungern som stormade på insidan - kände hon den distinkta doften runtomkring i full intensitet. Vems marker det var, visste hon inte. Hon blev varse om pinglandet igen och lyckades avleda sig. Hon uppmärksammade omgivningen på ett annat sätt och var på sin vakt. Instinktivt restes den borstiga raggen och hon kände viss skam. Quin fokuserade på dofterna men det var svårt att upptäcka nya när vinden inte blåste. Så hon tröttnade efter ett tag, bestämde sig för att om någon tagit henne på bar gärning så skulle denne dyka upp och konfrontera henne. Ge henne en ärlig chans att försvara sig. Förhoppningsvis. Hennes krafter kanske kunde komma till användning.

Bjällrorna i öronen var en metallbändares verk. Hon hade mött en sådan några månader tidigare och bönat och bett om en kroppsmodifikation. Efter ett litet samtal kom de överens om att det inte var ringar hon skulle ha, utan något lite mer unikt. Pinglandet hade en lugnande inverkan på henne, så hon var nöjd med resultatet. Hon skulle inte ha något emot att träffa bändaren igen men hon hade fått ut allt hon ville ha av honom, och så var han var förbrukad. Nonchalans hade tagit över Harlequins stil. Hon skulle vara omöjlig att vistas i närheten av om hon enbart var vaksam och spefull. Det var hon ibland med främlingar. Lika ofta agerade hon tålmodig och ödmjuk, medan spydiga kommentarer och arrogans pyrde under ytan.

[Rollspel reserverat till Joker]

Hur länge hade han inte skjutit upp på det? Dragit ut tiden. Hade det i själva verket verkligen varit så att han hela tiden ljugit för sig själv? Han hade sedan länge förstått att han varit naiv, som yngre. Han hade varit förblindad av sina föräldrars oduglighet att han dragit alla av deras sort - vuxna - över samma kant. Utan att ha förmågan att e fram långt nog för att själv inse att han skulle bli vuxen på samma sätt som vilken annan varg som helst.
Sen att han varit större under has yngre år än vad hans föräldrar någonsin kommat att bli hade enligt honom bara varit beviset att han, trots sin naivitet, gjort rätt val i att lämna de båda.
Nu hade han dock lämnat de båda slavar han lyckas tillfångata i sin ringa ålder, precis om föräldrarna var de kasserade, använda. han hade gärna hållit lite längre på Niala, men henne beteende hade ändrats drastiskt och han hade istället lämnat henne med sin lilla gåva med ett löfte.

De olikfärgade tassarna stannade upp på grenen där han stod och hans öron vippade till på hans huvud. Den unika svansen piskade lätt till i luften och den heterokromatiska blicken svepte över de viskade trädkronorna i ett försök att lokalisera det udda, och för honom nya, ljud som nått hans känsliga hörsel.
Inte långt ifrån honom, på marken, kunde han urskilja en bjärt färgad gestalt, dess fäll gick i samma färger som hans egna och till en början trodde han sig se en av de två föräldrar ha sedan länge lämnat. Men när främlingen kommit närmare stod det fast att det bara var en mycket lik individ.

Med nytt intresse för främlingen, och växande misstanke, tog han sig länge ner i det träd han befann sig, till då han stod på den lägsta av grenarna, som lydigt böjde sig neråt och växte sig längre nä han ville komma än närmre marken.
Han kunde nu känna dennes doft som fastslog att det var en tik, och den var misstänksamt lik hans egna och hans föräldrars. Ett syskon? Han fnös hårt.
Så de hade försökt igen. Tyckte de att de lyckats bättre den här gången kanske?
"Berätta ditt namn främling, ty om dina linjer är de som jag befarar hoppas jag att du kan höja dig över dem" Hans röst var låg, bestämd, men fullt hörbar.

Harlequin ruskade på huvudet och pinglandet fick henne att le lite blekt. Hon såg rutern på det främre knät, och så det andra, alltsammans medan hon gick. Hon var uppslukad av sig själv och marken framför henne. Fåfänga skulle verkligen bli hennes fall. Quin fastslog även att om detta var ett revir så fanns det - kanske till störst del kränkta eller illasinnade individers - sällskap att få. I grund och botten var hon inte känslokall eller oberoende. Det var kanske inte bästa platsen för att stanna och snicksnacka, men å andra sidan, vilket område var inte någons territorium? Hon pendlade med öronen för att uppfatta ljud från samtliga håll som öronen kunde riktas mot. Ändå blev hon tagen på sängen. En gestalt nådde graciöst marken framför henne, från att ha bänt grenar efter viljestyrka. Nu stod vargen framför henne, och pusten som slog emot Quin talade om för henne vilket kön främlingen var av.

Harlequin var cirka 14 människoår gammal. Hon var inte erfaren och inte beredd på vad som komma skulle, vad hon än trodde sig veta om överlevnad. Dum, det var vad hon var när hon valde att spinna runt och handla som hon gjorde. Hon flinade brett när hon skymtade främlingen redan i ögonvrån. Hon lade märke till färgerna som överensstämde med hennes och ögonen. Ögonen som hon sett i spegelblankt vatten, de var identiska. Hon missade helt de första orden han sade när handoften slagit emot henne. Man hade inte berättat mycket om en äldre broder, så förvåningen överrumplade henne och nollställde hennes personlighet för en stund. 

Berätta ditt namn främling, ty om dina linjer är de som jag befarar hoppas jag att du kan höja dig över dem. Hon fuktade nosen och harklade sig diskret. Hon vågade inte hoppas på att hon kunde höja sig över sin börd i hanens ögon, inte denna gång. Handfallet beredde hon snabbt ett litet tal innan hon våghalsigt spottade ur sig något som kunde sätta henne i knipa.
  "Kallas Quin, heter däremot Harlequin, bla bla. Din tur. Jag har inte hört ett dyft om din existens men jag är inte född igår. Jag hoppas att även du har ett festligt namn vittnandes om den ädla härkomsten", sade ynglingen finurligt och torkade bort flinet när hon insåg att hon klantat till det igen, och hon kunde inte hejda sig från att göra det ännu en gång. "Vad får jag ut av att höja mig över dem?"

Han såg på den rödvita vargen. Systern. Han skulle ljuga om han sade att han inte fann mötet intressant, även om han nödvändigtvis inte fann något intresse i den mindre tiken.
Det enda som intresserade honom just nu var för att se ifall hans kära föräldrar lyckats nå bättre med deras nya kull, bättre enligt deras visioner. För han tvivlade inte på att de skulle ta tillbaka honom med öppna armar och tro att det fanns något gott kvar i den lilla bjärta kroppen. Han fnös Roat åt sin egen tanke och återvände till den mindre honan som stöddigt svarade honom, och han visste inte om det roade eller irriterade honom mer. Men han kunde se sig själv i henne. När han liten hade attackerat den enorma ödla som förut huserat här, trott att han skulle ha en chans. Men han bestämde sig för att det var irriterande. Honan, yngre ön honom om än bunden i blod, verkade tro att hon redan var något, någon. Att hon utfört något i världen. Men faktum var att i förhållande till honom var hon ingen.
Han hade iallafall lyckats kuva en annan varg vid en ålder yngre än vad hon var nu. Kuva hennes vilja och haft henne att göra sker efter hans.

"Mitt namn är egentligen över din värdighet" svarade han lugnt och såg ner på henne med de tvefärgade ögonen.
"Men bara för den här gången ska jag låta ditt band i blod spela någon roll" Hans blick följde den mörka linjen över hennes rygg till svansen.
"Mitt namn är Joker"