Andetagen var tunga och stilla, rörde sig i en jämn takt. Det ärrade ansiktet var avslappnat och dom mörka ögonlocken vilade tungt över dom mörka gröna ögonen. Den robusta kroppen lång längst några täta buskar inte allt för långt ifrån ett litet vattenhål. Resterna från ett litet rådjur låg inte allt för långt bort och man kunde se att det hade blivit fällt inte allt för länge sedan.

Den flerfärgade tiken drömde och det började att rycka i öronen och ett vagt flin växte fram. Var hon drömde om var svårt att se men hon tycktes tycka om tillvaron och sträckte en aning på tassarna och benen innan hon la sig helt på sida och drog en djup suck.

[Öppet]

Skogen var precis som hansynglet hade beskrivit den. Brännande röd, orange och gul. Eldens färger, som en evig höst, bara det att löven aldrig lämnade kvist och de aldrig murknade till brunt och grått. Det var vackert, en vild skönhet, men också en onaturlig en. Othello hade aldrig skådat något liknande, men han var inte särskilt imponerad av omgivningarna, ändå. Det låg inte i hans intresse, helt enkelt. Det enda som faktiskt gjorde det, var att ta sig ur de här fördömda västanländerna. Det var för varmt, för torrt. För fuktigt i luften, för mycket regn och för mycket vind från de heta länderna längst sydöst. Vindbyarna förde med sig den varma luften, som blandades med havsvindar och skapade en störande luftatmosfär. Han saknade kylan, kalheten, de djupa ravinerna och ödsligheten. Anonymiteten bland bergmassiven han växt upp i. 
  Hanvargen hade vandrat oavbrutet i dagar, med bara korta raster för en gnutta sömn. Takten var långsam, men utan att tappa tempot framåt. Långa, sega steg. Han ägde sin aldrig försvinnande fasad av intetsägande lugn. Ett spöke i natten, en vålnad. Om dagarna, inget annat än en skugga, som inte lade märke till fåglarnas kvittrande eller bäckens brus. Tomhet, likt en zombie, fast i alltjämt i livet. 
  Det var någon i närheten, en tik. Han visste om det sedan länge, men ägnade henne inget intresse, och om han inte korsat hennes väg hade de formodligen aldrig träffats. Hon låg där i gräset, en flerfärgad tik. I sömnens dvala rullade hon över på sidan, och Othello noterade ett mörkt tassavtryck i hennes fäll. Tatuering? Det doftade av rådjursblod, ett byte fällt för en kort tid sen. Kanske timmar.
  Othello blev stående, med den grå blicken mot henne.

[Fyfan, vad läskig han är]

Det ryckte i den mörka tunna läppen och det ryckte i öronen. Drömmarna hade dragit sig tillbaka och den djupa sömnen bestod nu av en lätt vakande dvala. Hon var inte ensam och det retade henne något oerhört. Vem hade fräckhet att tränga sig på och till råga på allt bara stå där och stirra på henne som en dumfåne. En hane som inte tycktes veta vad han ville. Kanske hade han fått nos om hennes byte som låg någon beter ifrån.
Ett slug leende sprack upp inombords och ärren över hennes högra öga.
"Ni kan stirra på det hur länge som helst men det kommer inte att komma närmare." stämman var oroväckande varm och mjuk men man kunde höra att hon menade allvar. Dom som inte kände den eldiga tiken kunde lätt missta henne för en trevlig varginna med den mjuka stämma som hon har men ack. En ulv i fårklädsel. Trotts det som hänt förr i Kaiwood så har hon inte ändras. Kunde hon slåss så gjorde hon det.

Lugnt reste hon sig men låg kvar nere på marken och såg bort emot hannen med dom glödande röda ögonen. Han var stor, hemskt mycket större än henne inte för att hon skrämdes av det men hon tog hannens storlek för akt. Försiktighet före dumhet.

[kindaish her voice https://www.youtube.com/watch?v=ZAcJDRtTZUU]

"Ditt byte intresserar mig inte, tik." Othello rörde inte en min över främlingens mening. Hans blotta blick hade väckt henne, alltså var hon van vid att inte kunna lita på omgivningen. En enkel slutledning, då han var så diskret och oftast kunde genomgå alla typer av terräng obemärkt. 
  Han sade ingenting mer än så, utan fortsatte bara se på den skarpögda varginnan, då hon rätade på sig och gick från en utbredd ställning på sidan till en mer upprätt, som gav henne frihet att kunna resa sig fort om det behövdes. Hon var vaksam, per automatik. Visste hon om det själv? Troligt, men samtidigt inte. Ett mysterium.

"Inte?" hon såg med ett smått frågande uttryck emot honom och ställde sig upp och sträckte på sig lite lätt och gäspade.
"Ni ser ut att vara en sån som inte bryr sig allt för mycket så vad fick er att ens stanna från början?" var hon intresserad av hannen, inte direkt det enda hon ville var att se hur tråkig han faktiskt var. Och av vad hon har sett än så länge så verkar han vara oerhört tråkig. Glöden i ögonen och ärren la sig och ögonen återfick sin normala mörka gröna färg.

Återigen svarade han inte. Inte en min rördes.
  "Vad är du, tik?" Han suckade ut meningen, lågt, slöt ögonen för ett ögonblick, och öppnade dem sedan. Hon hade rest sig upp, den mindre gestalten, och hennes ögon hade skiftat till grönt. En underlig varelse. Rösten var matt. "Vem är du?"


[Längsta inlägget i Numooris historia. Lovar.]

- Vad är du?
Orden fick tiken att le brett och såg emot vargen med ett varnande uttryck. Hon hade hört många ting men få hade frågat vad hon är, och vad är hon egentligen? En maskin som trevar igenom blod, död och eld.
"Jag är något du inte vill reta upp. Så passa dina ord hanne." den mjuka trevliga rösten blev hård och dom mörka ögonen blev lika bort eldande röda som tidigare och leendet var borta. Egentligen så räckte inte bara ord men det behövde ju inte han veta, uttryck kunde irritera henne lika mycket om inte mer. Hennes uttryck var kallt och hon började att röra sig emot honom.
"Thzuki är namnet jag föddes med, men oartiga individer som ni lär väl inte minnas det?" morrade hon irriterat fram och stannade ungefär en meter ifrån honom. Hon må vara skapad för att skapa förödelse men hon hade blivit uppfostrad med hyfs vilket denna hanne verkade sakna.

Hon var uppstudsig, oartig, arrogant. Naiv, var hon. En uppkäftig ungtik. Ingen tiksyngel, men inte mer än vuxen. Hon varnade honom, hela hennes kropp gjorde det. Från ögonen till svansens spets, varnade hon honom. En varning utan mening, ty han ägde ingen vilja att reta upp hennes eldiga humör. Ägde ingen lust att spä olja i glöden. Ingen lust att skapa en eld av gnistan. Ändå, krävdes det inte mer. Thzuki. En relik. Han hade hört henne, om ledarinnan som försvunnit, då han vandrat ifrån bergsmassiven i norr genom Kaiwood. En flock i förvirring.
  "Reliken.." Han ignorerade hennes ord, hennes fruktlösa försök att tänja på hans tålamod. Han såg henne i ögonen. De var kalla, mot hennes gröna. Metalliska. Kyligt känslolösa. Han andades in. Minspelet förblev tomt. "Thzuki."

Hon såg frågande emot honom.
Mest av förvåning, hur kan kunde veta vem hon var. Hon visste inte om hon uppskattade det eller ej, antagligen inte.
Reliken, så det var så dom kallade henne.
Hon fnös kyligt åt honom och vände sig om för att sätta sig tillrätta på samma plats som hon rest sig upp från.
"Så det är så dom kallar mig?" hon skrattade lågt för sig själv och andades djupt samtidigt som hon skakade lätt på huvudet. Kanske var han intressant ändå, ohövlig men det verkade som om att han hade någonting intressant att säga. Hettan inom henne drog sig tillbaka och hon satt lugnt kvar och väntade på mer.

"Om det vet jag inget, tik." Othello satte sig ner, långsamt. Blicken rörde sig inte en millimeter ifrån henne, den forna berömdheten. Thzuki, som försvunnit. Ryktena hade gått, inte ens han som så uppenbart var ointresserad av flockliv hade hört det. Hur hon försvunnit, bort, lämnade flocken i ett kortvarigt kaos. "Ändock, relik."
  Han betraktade henne, såg hur hennes blossande humör lagt sig en smula, kanske hon insett att hon blossat upp sig för ingenting. Utan att han märkte det, började ett virvlande mönster av frost leta sig fram från tassarna, där trampdynorna mötte marken. Klädde in det blossande gräset under honom i en rundel av frost, av karpkantad och immande kall is. Det inre brukade ibland läcka ur honom, som om själen blottat sig för ett ögonblick och lämnat efter sig ett tecken. Isen, han saknade den.
  "Du försvann. De undrade var du var, tik. De undrade, varför och var du var. Var?"

Hon lyssnade noga och såg emot honom med ett mjukt leende. Ack om han visste hela historien, ack om han visste vad som hade försegåt bakom hennes rygg.
"Kalla mig relik eller vad ni vill, men vad dom planerade bakom min rygg är och var ingenstans acceptabelt. Hade jag inte lämnat dom så hade dom slitit ner mig från platsen som ledare och slitit mig i stycken." stämman var sträv och man kunde höra avskyn i den. Men trotts det så kände hon ingen hämndlystnad emot dom. Dom visste lika väl som henne vad dom hade gått miste om, en krigare men ett mycket väl utvecklat stridssinne.
"Det blev deras förlust, inte min."

"Förräderi." Det var ingen fråga, utan ett konstaterande. Han hade sett det förut, upplevt det. De hade allihop fått en kniv i ryggen den dagen han tappat bort henne. Inte för att den främmande flocken varit speciellt glada i dem, men att de skulle ingå i samfund och genföra rena slakten? Allt för en gnutta revir.
  Till skillnad från många hade Thzuki en historia att berätta. En historia som faktiskt betydde någonting, som faktiskt inte kunde sopas under mattan som simpelt, känsloladdade dumheter. Othello var ingen flockvarg, men det betydde något för Numooris existens, vem som härskade och regerade. De som kom att bli legender, eller de som slutade i uppsliten strupe. Där fanns en historia att berätta, hos Thzuki. 
  "Du har en vass tunga, tik. Kan hända att det hjälper dig, kan hända att det blir tvärtom", sade Othello. Fortfarande hade han inte rört en min, inte rubbat en millimeter på den kyliga minen. "Du måste ha gjort någonting för att förtjäna deras avsky. Simpel avundsjuka på högre rang brukar inte vara tillräckligt för en sådan kupp."

Det lös vagt i dom mörka ögonen och hon såg intensivt emot honom. Hon vet inte vem han talade om men hon var inte förrädaren det kunde hon konstatera.
"Vass tunga eller ej, ledaren föll av ålder och hon hade sedan länge tappat sitt sinne för att leda flocken. Hon lämnade över den till en av sina mest trogna som sedan lämnade över det till mig." hon fnös irriterat och dom korta öronen la sig tätt emot nacken.
"Men den forna ledaren hade visst avkommor som inte uppskattade tillvaron." hon suckade och ryckte lätt på skulderbladen.

[spela MOBA och svara på roll är ju någonting intressant...]

Hon hade alltså flytt undan ett sämre öde. Othello tillät sig att höja en aning på ena ögonbrynet, men sade först ingenting. Thzuki hade alltså flytt flocken, då hon visste att några lägre satta var emot henne. Till vilket pris? Exilen. 
  "Ynkrygg." Othello fnös lätt. Kanske var han inte rätt individ att döma, men han brydde sig inte om saken. Ynkrygg. Svaret på hennes gåta var enkelt, att undanröja de som stått i vägen. Mord var kanske inte svaret, men att skicka ut ynglen ur flocktillvaron. Patetiskt. En ungtik hade ingenting i styret att göra, om hon inte var skapt ur det rätta virket. "Du flydde, gömde dig, istället för att bita tillbaka." Othello visste att hon skulle brusa upp igen, men brydde sig inte om det faktumet. Snart skulle hon resa raggen och blotta tänderna. Patetiskt.

Hon skrattade för sig själv när hon hörde hans ord. Sakerna han kallade henne berörde henne inte.
"Ni roar mig. Hellre fly än dö en dumdristig död." hade hon flytt, det visste hon inte riktigt själv. En infektion hade länge härjat inom henne och det fanns helt enkelt ingen ork att sätta sig upp emot en hel flock då orken till att röra på vardera ben knappt fanns.
"Ni kan försöka kalla mig svag eller förrädare. Väljer jag som ledare att lämna flocken så är det inte jag som är förrädaren." rösten var lugn, nästan iskall.
"Nog är jag byggd att slåss men inte ensam emot en flock som i smyg vänt sig emot en. Det skulle ingen överleva och försöka försvara sig emot någonting sådant är lönlöst. Dom fick vad dom ville och jag förlorade ingenting viktigt. Jag passar i vilken flock som helst som behöver någon med stridstekniker. Gott som ont." själv hade hon väl aldrig sett sig som ondsint eller åt andra hållet, hon gjorde vad hon blivit fostrad till. Att slåss och gjorde hon det så fann hon inge större nöje än att göra det rättvist.

[Imponerad hur Thzuki visste att han ansåg henne patetisk, när han inte sade det högt (; Haha.]

Othello skrockade. Hon visste inte vad hon sade. Dumma tik. 
  "Du säger att du inte var förrädaren, att du lämnade flocken med rent samvete för att du ägde alfatiteln. Är inte du då snarare den störste svartgöraren av dem alla?" Hanen gav henne en trött blick och suckade, en lång utandning genom nosen. Samtalet led mot sitt slut, i takt med hans återigen bristande nivå av intresse. Hon var inte lika intressant som trott. Där fanns ingen historia om hettande strider eller kampen tillbaka, utan där fanns bara en ynkryggs flykt undan ödet. "Det ligger inte i mitt intresse att munhuggas med en föredetting. Du är en besvikelse."
  Othello reste sig, skakade slött på kroppen och började röra sig ifrån platsen. Mötet hade inte gett mycket, annat än vetskapen om att Kaiwoodklanens forna ledarinna fortfarande var i livet. Kanske, skulle någonting hända senare. Knappast nu. Othello tänkte inte jaga nyheter, men tänkte inte heller vara naiv inför kommande rykten.
  "Farväl, Thzuki."

[Ändrar på inlägget, mina ursäkter. Ska ej ske igen!]

Hon sa inget utan lyssnade bara på hans ord och såg hannen resa sig upp för att lämna platsen. Ointresserat la hon sig bara ner igen och slöt ögonen för att åter igen hamna i en stilla slummer.

[Kort men pallar inte. Och för att klargöra så var Thzu aldrig riktigt ledare över flocken. Den var lika död och inaktiv som jag och resterande medlemmar så more or less så har jag varit tvungen komma upp med stuff att skriva lol.]

avslutat