Vasilisa hade kort, men stolt, presenterat dem innan hon gått vidare för att göra något annat. Riktigt vad det var hade hon inte berättat en det gjorde inte Achak mycket. Lev var en stor hane med ett par präktiga horn, och mycket muskler. Achak lät sig uppskatta synen något diskret, utan egentlig åtrå.
 Lev hade kollat efter sin mor ett kort tag, och verkade lätt obekväm i tystnaden mellan dem. Flockbror eller inte så var Achak både ny, så ny det bara gick att bli, och en komplett främling för ungvargen.
 "Hon är en fantastik varginna" kommenterade han kort och såg mot platsen där hon smält in med folkmassorna. Han menade det. Hon var nog den enda anledningen att han inte hade större fysiska men ifrån striden med inferon. Det var också hon som gjorde att han satt där nu, med ett nytt mål med livet och en väg han var villig att följa. Det fanns ett hopp och en önskan i honom att en dag kunna kalla flocken sin familj, och det kändes bra att börja här, med sin räddares son. En Naturlig utgångspunkt.

Till en början fick Lev bara ur sig ett jakande hummande. Han lät blicken dröja kvar efter henne trots att hon försvunnit i vimlet. På samma sätt som han kände sig stolt över henne, kände han också en sorts press att leva upp till henne. Lev vände tillslut blicken till den ärrade hannen.
     “Da,” bekräftade han. “Gått igenom mycket, men ändå bär hon alltid huvudet högt.” Det var svårt att ta miste på den stolthet och respekt han hyste henne. “Alla borde vara lite mer som henne.” Lev nickade kort i riktning framåt i en uppmanande gest som fick dem att gå. Av vad han förstått så hade Achak inte träffat alla andra än.
     “Är jag den första av oss du träffar? Stackare.” Den lilla antydan av ett leende i hans ena mungipa underströks av den skämtsamma tonen; så skämtsam som han var kapabel till att låta. Under den återhållsamma masken gjorde han sitt bästa för att verka avslappnad och ledig - rent av välkomnande - men kände sig inte speciellt självsäker i att han lyckades. Lev hade aldrig ansett sig själv vara bra på att ge goda första intryck, men han hoppades att lawaren inte skulle på något sätt avskräckas av det. Kanske var det därför Lev så gärna ledde honom tillbaka till resten av flocken, där han visste att det fanns god stämning och vänliga ansikten att möta.

På samma sätt som Vasilisa pratat med värme och stolthet över flocken, familjen, pratade Lev om henne. Det var rörande, och fick Achak att sakna sina fäder, även om det gått en bra tid sedan de lämnat de levande.
 "Jag hade haft betydligt mindre ärr ifall det kunde vara så" svarade Achak, osäker på om Vasilisa pratat om honom och hur hon hjälpt.
 "men betydligt mer ifall jag inte mött henne" han log varmt emot hennes son. Den kala hunden under hakan stramade lite tightare än vad den gjort innan den blev bränd.
 Lev gestikulerade att de kunde börja gå, och han tvekade inte för att följa den yngre hanen.
 "Äsch, jag har levt igenom värre saker än lite stelhet" han flinade brett och retsamt. Avsaknaden av öron, och resten av hans ärr, borde nog tala för det. Han kunde bara gissa vad Lev tänkte på, men han ville ha något sagt ändå.
 "Du sköter dig fint" fortfarande med en vänligt retsam stämma som hintade om fortsättningen.
 "Än har du inte hunnit skrämma bort mig"

Den retsamma tonen i hannens ton fick honom att känna sig lite bättre till mods. Det påminde honom om hur hans syskon behandlade honom. Genast fick han känslan av att Achak skulle platsa fint med resten av gänget. Lev grymtade till; kort men roat.
     “Ser det,” flikade han snabbt in som en liten pik till hans ärrade käkparti. Lev muttrade till lite igen, men det fanns inget genuin illvilja i hans lite surmulna sätt - snarare tvärtom. Men det verkade ändå som Achak förstod hans jargong, vilket gjorde det hela mycket lättare för Lev själv.
     “Vill du ha några förvarningar om de du ska träffa, eller föredrar du överraskningar?” Den gröna blicken sneglade på honom, och tycktes nästan se lite illmarigt ut. Lev var trots allt inte helt humorlös, även om hans syskon förmodligen skulle påstå det. Inte ens han kunde motstå lusten att retas lite ibland, om än det inte alls var på samma nivå som Aleksandr.

"Bara om du lurar in mig i ett bakhåll" flinade han brett, retsamt men vänskapligt. Han visste inte mycket om individerna själva i flocken, Vasilisa hade pratat mer om dem i helhet än var varg för sig, men han hade iallafall förstått att det var en del ungdomar i flocken.
 "Jag har iallafall inga fler öron ni kan ta" ett kort skrockande skratt lämnade honom. Han hade mött många valpar i olika knutpunkter, och det verkade universellt att valpar gillade att dra i öron. Något han mindes sig själv göra en del i barndomen också.
 "Någon specifikt jag behöver se efter?" blicken vilade i den nya flockbroderns anlete.

Ett roat grymtande läte lämnade Lev i gensvar. Utan att dröja kvar blicken för länge synade han alla de fula ärren och skadorna i hannens ansikte. Det bidrog till en mindre välkomnande utstrålning, men Lev hade alltid vetat bättre än att låta något så ytligt som ärr och utseende ge anspråk för fördomar. Men han var osäker på hur de yngre i flocken skulle reagera. Inte på så sätt att de skulle reagera negativt eller skrämt, men snarare med den där barnsliga nyfikenheten, som han bara uppfattade var ännu starkare i de små ninjorna än några andra valpar han någonsin träffat.
      “Ynglingarna,” erkände han torrt. “De kan komma med många frågor,” sade han och gav honom en menande blick. “Om du inte vill prata om det - ge dem den tråkigaste historian du kan komma på.” Ett litet leende drog i hans ena mungipa. “Snabbaste sättet att få dem att knipa igen.”
Lev hann knappt lägga märke till gruppen själv innan han hörde hans namn ropas. Det var Poppel. Men han såg snabbt allas uppmärksamhet vändas åt främlingen vid hans sida.
     “Lycka till,” sade han lågt under andan innan han mötte de frågvisa blickarna med en sympatisk min.

[Avslutat]